Avanti! - Sverige

Stockholm brinner - borgarklassen borde vara rädda!

Thu, 23 May 2013 16:23:35 +0000

Stefan Kangas

Sveriges förorter brinner igen: Husby, Kista, Tensta, Rinkeby, Fittja, Vårby, Norsborg, Jakobsberg, Flemingsberg och Skärholmen. Bilar har stuckits i brand, polisstationer har fått sina fönster sönderslagna och grupper av ungdomar har kastat sten mot polisen. Detta är ett symptom på det kapitalistiska systemets återvändsgränd, men också en föraning om kommande revolutionära händelser. En länge undertryckt ilska har fått ett desperat uttryck när kapitalismen inte längre kan erbjuda ungdomen något hopp om en framtid.

"Förstörd egendom! Brända bilar! Stenkastning!... skriker media. Vem pratar om förstörd barndom, brända drömmar o politik med hjärta av sten?"
- Özz Nûjen, känd svensk komiker

Ingenting skulle just nu kunna vara mer meningslöst än ett "fördömande" av stenkastarnas metoder. Det sker oavsett, eftersom de inte ser några alternativ. Vi måste förklara varför och erbjuda en bättre väg: dessa ungdomar behöver mer än någonting annat revolutionär politik. Kapitalismen som system har, åter igen med komikern Özz Nûjens ord, bara förstörda barndomar och brända drömmar att erbjuda.

Ingen framtid under kapitalismen

Upprinnelsen till upploppen var att polisen i förra veckan sköt ihjäl en äldre man i Husby, en förort till Stockholm. Natten till måndagen började upploppet där och oroligheterna har under de senaste dagarna spridit sig till flera andra områden. Det har rapporterats om oroligheter i Kista, Tensta, Rinkeby, Fittja, Vårby, Norsborg, Jakobsberg, Flemingsberg och Skärholmen.

Det är inte första gången polisvåld blir den gnista som tänder ett utbrott av den här typen. Det gäller Paris 2005, Athen 2008 liksom London 2011. I Paris jagade polisen två unga killar som dog när de gömde sig i en transformatorstation, i Grekland sköt de ihjäl en ung kille på ett fik och i London sköt de ihjäl 29-årige Mark Duggan.

Dessa mönster går naturligtvis igen i Husby. På en presskonferens med organisationen Megafonen i måndags berättade medborgarvärden Daniel Ghirmai, anställd av kommunen, om situationen under söndagsnatten. När han och hans kollegor försökt medla och få ungdomarna att lugna ned sig, blev de verbalt och fysiskt attackerade av polisen. Polisen kallade dem "råttor", "luffare" och "negrer". Två av dem fick också ta emot slag av Polisen.

Quena Soruco, aktiv i Megafonen sa på presskonferensen: "Vem ringer man till när det är Polisen som attackerar? Jag har ingen aning. [...] De gav sig på alla som var i deras väg."

På sidan "Revolution Poetry" på Facebook skrev Soruco under natten:

"Upplopp i Husby just nu, polisen jagar folk med hundar, slår människor som står helt obeväpnade och försvarlösa med batong och hotar folk som står i vägen att de kommer bli slagna om de inte flyttar på sig. Minderåriga, barn, äldre som bara stod och undrade vad som hände blev bortjagade av maskerade poliser med hjälm."

Bakom våldet ligger en djup desperation och ilska som byggts upp under lång tid, vilket i grunden är ett uttryck för det kapitalistiska systemets misslyckande, och att arbetarrörelsen sedan lång tid tillbaka inte erbjuder något alternativ. Många arbetare och ungdomar står utan något som helst hopp om en framtid. Ungdomsarbetslösheten ligger nu på 25 procent. I Husby var arbetslösheten i åldrarna 20-25 år 38 procent år 2008. Många kämpar med osäkra anställningar eller blir nekade jobb på grund av sin hudfärg. Till följd av den stora bristen på bostäder tvingas många bo kvar hemma även om de har fått ett jobb. Trångboddhet och dåliga bostäder är ett stort problem.

Det är inte konstigt att motsättningarna exploderar. Till slut får man helt enkelt nog.

Polisens rasism och trakasserier

Detta sker också mot bakgrund av det så kallade REVA-projektet, där polisen i bland annat Stockholms tunnelbana har tvingat människor som inte sett ut som helvita svenskar att legitimera sig. Detta för att, som de sa, "hitta illegala invandrare". Men resultatet var alltså helt öppna och rasistiskt motiverade trakasserier av många helsvenska ungdomar, födda och uppvuxna här, bara på grund av att de inte hade blont hår eller tillräckligt vit hy. De har också gett sig in på bröllop, och kontaktat barn- och ungdomspsykiatrin i samma syfte. Detta ledde till en stor debatt under våren och en rad protestdemonstrationer, vilket faktiskt lyckades få gränspolisen att sluta med dessa "kontroller" i tunnelbanan.

Invandrare utnyttjas av kapitalisterna för att pressa ned lönerna. Det är välkänt att också stora restaurangkedjor som McDonald's utnyttjar papperslösa invandrare som städar på nätterna utan vanligt anställningsskydd och till mycket låg betalning. De utnyttjar och spär på rasistiska föreställningar i massmedier, filmer och politisk propaganda. De använder rasismen för att motivera imperialistiska angreppskrig och interventioner i de utsugna länderna i syd. I sista hand handlar det om att söndra och härska, att splittra arbetarklassen längs sekundära linjer som etnicitets- eller nationstillhörighet. Rasismen kan bara besegras genom en offensiv kamp längs klasslinjer. Under kapitalismen kommer rasismen alltid att bestå, eftersom dess grogrund är det klassamhället självt. Först under socialismen kommer vi en gång för alla kunna göra slut på rasismen.

Polisen som institution är mer rasistisk än samhället i övrigt. År 2009 blev det en stor skandal när polisen i en rättegång förde fram en film som bevis, där man tydligt kunde höra en polis säga om en ung invandrarkille: "den lille jävla apajäveln, jag ska göra honom steril om jag får tag i honom". Att de inte den här gången, som de gjort många gånger förut, klippt till filmen eller åtminstone redigerat ljudet var väl kanske det mest förvånande i alltihopa. Det visar om något hur avtrubbade de är inför den typen av rasistiska uttalanden. De trodde väl inte att någon skulle reagera på att man kallar en ung kille för "apadjävel".

Poliserna går fria

Ingen polis kommer naturligtvis ställas inför rätta för övergreppen i Husby. Av 6872 anmälningar mot poliser förra året var det bara 62 som ledde till fällande domar. De flesta av dessa rörde rattfylleri och datorintrång. Trots detta läser vi hela tiden om, och upplever, trakasserier och övervåld från den så kallade ordningsmaktens sida. Vad händer med allt detta? När ska alla dessa brott lagföras? Svaret är att lagen är den härskande klassens lag, och staten är den härskande klassens förlängda arm. Och visst gäller lagens bokstav också för dem. Den gäller bara inte på samma sätt som den gäller för oss arbetare och ungdomar.

I Husby krävde Megafonen en oberoende utredning om vad som hände med den äldre mannen som sköts till döds förra veckan. Det är ett rimligt krav.

Sanna Ryman på Svenska Dagbladets ledarsida är en av de många borgerliga skribenter som hetsar mot ungdomarna. Ironiskt nog under rubriken "Kravaller kan inte ursäktas":

"Är det rimligt att vuxenvärlden och samhället går de barnsliga och oansvariga 'därför-förklaringarna' till mötes på det vis som vi ofta gör? Att vi accepterar och nickar bekymrat när någon som säger sig vara en satsning kort sätter eld på grannens bil och attackerar vanliga kommunalarbetare som kommer för att släcka elden?"

En satsning kort! Hon förstår ingenting om de verkliga problemen i Husby och i andra förorter. Men om polisens rasistiska och våldsamma attacker mot kommunarbetaren Daniel Ghirmai, Megafonens aktivister och andra vanliga och fredliga Husbybor har hon ingenting att säga. Att polisen attackerar människor med batong när de försöker lugna en situation är tydligen förväntat. Hon ställer visst högre krav på förvirrade och desperata ungdomar än på Polisen. Det säger en del om vad borgarklassens representanter själva tror om sin poliskår. De vet naturligtvis vad som pågår, men struntar i det. I deras värld ska buset rensas upp, slöddret ska tas om hand och så är det med den saken.

Justitieminister Beatrice Ask sa i en intervju i SVT i veckan: "Var och en har ett ansvar för att använda demokratiska metoder för att samtala och se till att barn och ungdomar i lugn och ro kan leva sitt liv." Det är ingenting annat än ett hån. Det kapitalistiska systemet har gjort det omöjligt att leva "i lugn och ro". Efter år av sociala orättvisor, trasiga skolor och hård miljö, arbetslöshet och trångboddhet följer kriminalitet och missbruk som ett brev på posten. Efter åratal av trakasserier och förnedring från Polisen har vissa helt enkelt gått över gränsen. De har fått nog av sina "lugna liv" och söker desperat efter en utväg.

Är stenkastning rätt metod?

Vi marxister stödjer inte kravaller. Men vi jamsar inte med i kören av fördömanden, eller högerns moraliseranden. Det är lätt att ta avstånd men det löser inte grundproblemet. Vi måste förstå sjukdomen för att kunna bota den.

Vi är motståndare till upploppen för det första därför att de är fullständigt meningslösa. De löser inga av de problem som drabbar ungdomen. I själva verket blir det värre. Inte ett enda jobb skapas av att man slår sönder en frisersalong eller en biograf som drivs av en lokala föreningen. De drabbar också framför allt de fattigaste. De rika bor inte i Husby, de tittar på från sina flådiga villor, tryggt förvissade om att polisen skyddar dem. Upploppen kommer inte dit. Att många vanliga arbetare blir av med sina bilar och måste evakueras från sina bostäder på grund av brandrisken är definitiva brott.

Men vi är framförallt motståndare till upploppen för att de splittrar kampen. Det är en minoritet som deltar i upploppen. Flera manifestationer har arrangerats mot våldet som dragit många hundra deltagare. Många är arga på dem som man upplever förstör ens område. Det har handlat om polisens övervåld. Men för många handlar det lika mycket om de ungdomar vars våld drabbar lika urskillningslöst som polisens batonger.

Upploppen gör det enklare att misskreditera alla som kämpar för en bättre värld, för en verklig utväg ur det här systemet. Medierna hakar på detta och utnyttjar varje vinkel för att måla ut de kriminella ungdomarna som ett gäng vilda revolutionärer. SVT åker ut med gula reflexvästar: "PRESS - Swedish Television". Som om det rörde en krigszon.

Polisens "insatser" och högerns krigsretorik är i själva verket ett hinder för en nedtrappning av våldet. De spär bara på bilden av förorten som ett problem och spär på splittringarna. Under protesterna i Rosengård 2008 lyckades två hundra vuxna från området lugna ungdomarna genom att prata med dem och deras föräldrar. Detta är en helt annan väg, som dock inte ligger i linje med den mediala bilden som politiker och journalister gör allt för att upprätthålla.Upploppen spelar de reaktionärer i händerna som ropar på hårdare tag. Inte bara den etablerade högern, utan också Jimmie Åkossens arbetarfientliga järnrörs- och rasisthöger passar på att sticka fram sina fula trynen. De har ropat på gummikulor, tårgas och vattenkanoner; vapen som de drar fram efter sådana här händelser och som sedan givetvis är enkla att vid behov använda också mot en fackföreningsdemonstration.

Men vi är inga pacifister. Under speciella perioder kan ett mått av våld vara absolut nödvändigt för att försvara den bredare rörelsen. Det är bara det att det här helt enkelt inte är en sådan situation. Det vi ser är istället planlöst våld som bara drabbar Husbybornas egna bilar och bostäder.

Är det bara tillresta kriminella?

Många har fokuserat på att hälften av de åtta gripna hittils inte själva var från Husby. De var "tillresta", de kom "utifrån". Men är man verkligen att betrakta som tillrest om man åkt en eller ett par stationer med tunnelbanan för att hänga med sina polare som kanske går i samma skola? I verkligheten är större delen av Järvafältet i en liknande situation som den i Husby.

Men självklart dyker också rent kriminella eller halvkriminella element upp under sådana här omständigheter. Kriminaliteten är en permanent företeelse i det kapitalistiska samhället. Men om dessa protester bara berodde på "kriminella" eller "huliganer", varför har inget hänt tidigare? Om de är det idag, nog var de väl huliganer också för ett, två eller fem år sedan?

Svaret är enkelt. Om man har ett vettigt jobb med skälig lön är man helt enkelt inte lika benägen att gå ut och kasta sten på polisen. Kapitalismen är ett ruttet samhälle som inte ens kan ge människor det minimum som krävs för att man ska kunna leva ett anständigt liv i trygghet. Detta är den verkliga orsaken till upploppen, och det löser man inte med fler poliser.

Men det kapitalistiska systemet är ett sjukt system. Det kryllar av små och stora skurkar. Reinfeldt ylar om "huliganism" men i hans egen regering sitter utrikesminister Carl Bildt i tryggt bo, en individ som genom att han satt i styrelsen för Lundin Petroleum 1997-2003 nu är föremål för utredning av Krigsbrottskommissionen. Styrelsen som han satt med i är misstänkt för brott mot folkrätten i Sudan. Sanningen är att de stora skurkarna nästan alltid kommer undan. Om en ung kille i Husby krossar ett skyltfönster åker han in i fängelset, men om en bankir förstör ett helt lands ekonomi belönas han med miljarder kronor. Detta har skett i USA likväl som i Spanien. Och om en svensk utrikesminister misstänks för brott mot folkrätten, då händer just ingenting.

Kapitalismens kris

Dessa upplopp är symptom på kapitalismens allt djupare kris. De visar att kapitalismen inte längre kan erbjuda någon utväg. Men vi måste se att det finns oerhörda rikedomar ackumulerade i vårt samhälles topp. De har skapats av arbetare och samlats på hög av kapitalisterna. Bara i världens skatteparadis ligger enligt en uppskattning 200.000 miljarder kronor, mer än Japans, Tysklands och USA:s BNP tillsammans. Hälften av dessa pengar kontrolleras av 92.000 människor. Sverige är inget undantag! Medan arbetslösheten ökar, lönerna pressas och välfärden mals sönder har de svenska storföretagen slagit nya rekord i storlek på utdelningar till sina ägare. Pengarna finns.

I medierna matas vi med TV-program som handlar om rika och framgångsrika människor. Men deras konsumism är inte vår. För många ungdomar, särskilt i Sveriges fattiga förorter, gränsar drömarna om materiella rikedomar till öppna provokationer. Samhället bygger på konkurrens och utslagning, vilket är något som dessa förortens ungdomar känner mer än några andra. I skolorna kring Järvafälten gick bara hälften ut grundskolan med godkända betyg, mot 90 procent för hela riket. Att de nu svarar med samma hårda metoder som livet lärt dem kan knappast förvåna någon.

Den desperata situationen för arabvärldens ungdomar, särskilt ungdomsarbetslösheten, var en av de viktigaste orsakerna till den arabiska revolutionen. Ungdomarna står just nu också i första ledet i den kamp som arbetare och ungdomar i Sydeuropa tvingats till i krisens spår. Det finns ingen anledning att misstänka att det skulle vara på något annat sätt i Sverige; också här kommer ungdomen stå i första ledet.

Det verkliga våldet kommer inte underifrån. Det organiseras uppifrån. Det administreras för kapitalisterna av staten genom polis och militär, och dessa ungdomar svarar på det med den enda metod de känner till. Som Martin Luther King sa: "A riot is the language of the unheard". Mer än någonting annat är upploppen ett uttryck för svaghet. Visst kan man få billiga kickar, vara "kungar för en dag" som Petter Larsson skriver på Aftonbladet Kultur. Nog tusan kan man förstå att det säkert kan vara spännande att leka katt och råtta med polisen. Men när röken lägger sig, natten blir till dag och allting går tillbaka till vardagen är frågan enkel: Vad har vi uppnått?

Ta kampen vidare!

Detta är varken första eller sista gången som förorten brinner. Så länge den sociala grunden består, så länge kommer händelser som dessa upprepa sig. Upploppen har visat att det finns mycket uppdämd frustration och missnöje i förorten liksom som hos ungdomar i allmänhet. Dessa stämningar måste organiseras. Kampen måste tas vidare till en allmän kamp för upprustning av förorten. Ungdomarna behöver jobb, bostäder, bra skolor och en vettig fritid. Polisens trakasserier måste upphöra.

Allt detta måste kopplas till arbetarklassens bredare rörelse. Det gäller att knyta band mellan förorten och platser som glesbygdslänet Blekinge, det län där det är högst ungdomsarbetslöshet i Sverige. Uppgiften att knyta sådana band vilar på vänstern och arbetarrörelsen.

Tyvärr har arbetarrörelsens ledning inte tagit några seriösa steg i den riktningen. De står ljusår ifrån vanliga människors vardag, man kan utan vidare konstatera att de tappat greppet om vår verklighet. Men de är satta där att leda. De måste mobilisera till ett seriöst försvar för välfärden och för upprustning av förorten och hela landet. Om de inte gör det får de vara beredda att ställas åt sidan eller bytas ut mot mer stridbara ledare.

Borgarklassen och deras representanter gör rätt i att vara rädda. Det de fått se nu är bara början, ett smakprov på det som komma skall. Den ilska och det missnöje som nu bara delvis pyser ut kommer inte försvinna. Förr eller senare kommer det få ett seriöst och organiserat uttryck. Detta är en påminnelse till borgarklassen om att deras palats står på kvicksand.

Som marxister fördömer vi därför inte kravallerna. Vår uppgift är att knyta an till dessa ungdomar och erbjuda dem en verklig utväg: en revolutionär utväg. Att kasta småsten på polisen hjälper inte. Vi kan inte nöja oss med kräva smulor från de härskandes bord. Ungdomen och arbetarklassen måste kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden, mot de bankirer och kapitalister som styr vårt land. Detta är den enda utvägen. Vi måste ta makten och påbörja vandringen mot socialismen.

Nej till rasism och polisvåld!
Polisens övergrepp måste utredas! För oberoende utredningar under fackföreningskontroll!
Gemensam kamp mot kapitalismen! Ingen splittring mellan "svenskar" och "invandrare"!
Rusta upp förorten! Kamp för socialistisk politik!

Fäll regeringen - med socialistisk politik!

Sat, 11 May 2013 20:39:23 +0000

Avanti!

Den borgerliga regeringen börjar bli allt mer impopulär. Både Kristdemokraterna och Centern ligger nu under fyraprocentsspärren. Enligt opinionssiffrorna som Demoskop gav i mars månad låg alliansen på 39,6 procent och de rödgröna på 48,1 procent. De små allianspartierna tappar till Moderaterna som i sin tur tappar till Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, partiet som legat runt 9-10 procent de senaste månaderna och därmed är tredje största parti.

Men varför börjar den borgerliga regeringen tappa i stöd? Om inte annat, så åtminstone för att deras arbetarfientliga politik nu börjar få sin verkan. Det börjar gå upp för allt fler människor vad deras ”reformer”, eller snarare kontrareformer, faktiskt innebär.

Försämringar

Gymnasiereformen som gjorde att de elever som valde ett yrkesföreberedande gymnasium inte skulle få högskolebehörighet, har gjort att allt färre elever söker praktiska program. Enligt TT har andelen yrkeselever sjunkit i Göteborgsregionen från 42 procent till 29 procent och i Stockholms län från 33 till 24 procent på två år, 2010-2012.

Vi har sett hur sjuka blivit utförsäkrade och tvingats söka arbete trots svår sjukdom. Nya sjukersättningar har minskat med 85 procent på åtta år. Läkare får kämpa för att få sina intyg godkända av Försäkringskassan. Av 10 000 granskade och underkända läkarintyg begärde Försäkringskassan endast kompletterande uppgifter på sju, år 2011. Hälften av dem underkändes sedan.

Vi har sett hur allt färre får uppehållstillstånd och tvingas leva gömda. Och hur, genom Miljöpartiets uppgörelse med regeringen, allt fler papperslösa utvisas till länder som Irak, Afghanistan och andra krigsdrabbade länder. Genom REVA-projektet har polisen på regeringens rasistiska uppdrag stoppat folk med ”utländskt utseende” i tunnelbanan och på gatan för att se om de har uppehållstillstånd.

Vi har sett hur utbredningen av privata alternativ inom vård, skola och omsorg skapat skandaler som Carema. Den processen startades visserligen inte av borgarna men har accelererats under deras regeringstid. ”Valfriheten” har varit deras täckmantel under vilken de kan gömma sitt verkliga syfte: att stärka borgarklassens ställning i samhället. Att ge dem mer pengar och inflytande.

Vi har sett alla arbetsmarknadsåtgärder som skulle avskaffa massarbetslösheten som den Socialdemokratiska regeringen enligt dem skapat. En försämrad a-kassa och låga ersättningar i de arbetsmarknadspolitiska programmen, jobbskatteavdragen och ett ösande av pengar över arbetsgivare i hopp om att de ska anställa lite ungdomar.

I ett av regeringens mer förnedrande ”projekt”, Fas 3, återfinns totalt 34 000 personer varav drygt 3 000 inte får någon ersättning överhuvudtaget. Detta trots att de går till en arbetsplats varje dag och utför arbetsuppgifter. Samtidigt tar anordnaren av platsen emot 5 000 kronor per månad. Arbetsgivaren gör alltså en omfattande vinst på att ta emot arbetslösa. Till och med systemet med lönebidrag utnyttjas, som skandalen kring Le Pain Francais visar. Där hade man satt det i system att utnyttja funktionsnedsatta som går på bidrag. Istället för att jaga sjuka och arbetslösa borde man knipa åt dessa skojare.

Arbetslösheten

Men alla dessa åtgärder, som genomdrivits i kapitalisternas intresse på vår bekostnad, har man inte lyckats avskaffa massarbetslösheten. Tvärtom stiger den. Arbetslösheten i Sverige ligger på 8,9 procent och ungdomsarbetslösheten på 24,8 procent. Om man räknar alla som inte är registrerade som arbetssökande men som är arbetslösa och alla som har ett arbete men vill arbeta mer är siffran snarare 12 procent.

I en kapitalism som krisar spelar det ingen roll hur billig man gör arbetskraften och hur mycket pengar man än häller över borgarklassen. De kommer bara stoppa alla pengar i fickorna ändå, som de gör med alla skattepengar som de får genom friskolorna och andra privata alternativ inom vård - skola - omsorg. Om de inte tjänar på att investera och utveckla produktionen kommer de inte göra det och då kommer de inte heller att anställa på stor skala. Därför kvarstår arbetslösheten.

Regeringens politik är en klasspolitik. Inte för arbetarklassen. Inte för de unga. Inte för pensionärerna. Inte för invandrarna. Inte för småföretagarna eller tjänstemännen. Utan för borgarklassen. Ett tag var det svenska folket berett att gå med på en borgerlig regering om den kunde sänka arbetslösheten och föra Sverige ut ur krisen. Men nu visar det sig att de inte kunde det. Därmed börjar det svenska folket få nog.

Socialdemokratisk valvinst?

Hoppet vänds till en rödgrön regering ledd av Socialdemokraterna, och mycket talar för att de kommer vinna. Men frågan är också vilken skillnad det kommer bli i den förda politiken. Om man fortsätter med samma högerpolitik, riskerar en seger för arbetarrörelsen bara leda till ökad uppgivenhet och passivisering hos breda lager arbetare.

På S-kongressen röstades en så kallad kompromiss igenom, som i själva verket var mildare än det kongressbeslut man redan fattat 2009. Att vänstern accepterade detta, utan att ta strid från talarstolen, var ett allvarligt politiskt misstag. En Wallenberg har själv varit ute och sagt att kongressbeslutet var ”bra”, vilket säger något om hur radikalt beslutet är. Vänstern menade nog väl, och ville försöka visa upp en enig fasad inför valrörelsen. Men en sådan falsk enighet är inte mycket värd och tyvärr blir resultatet bara att man gör sig själva till kapitalismens frivilliga fångar.

Bristerna i en sådan politik kommer avslöja sig. Det är mycket sannolikt att vi kommer ha en situation efter valet där eurokrisen på allvar börjat dra ned Tyskland, som kommer ha den svenska ekonomin i släptåg efter sig. Ställd inför en situation där kapitalisterna helt enkelt inte har råd med någonting annat än att dumpa kostnaderna för krisen på arbetarklassen, vad kommer Stefan Löfvén göra? Följer han det exempel som satts av hans socialdemokratiska kollegor i Sydeuropa, och genomför de nedskärningar som kapitalisterna behöver och kommer beställa, eller mobiliserar han arbetarklassen till strid för att få kapitalisterna att betala för krisen? Det räcker med att ställa frågan för att besvara den.

Vänsterpartiets ansvar

Uppgiften vilar nu tungt på Vänsterpartiet att fylla rollen som det enda seriösa alternativet inom arbetarrörelsen. Men det är en lång väg att gå. Visst är det mycket positivt att partiet säger nej till vinster i välfärden. Men det räcker inte, eftersom kaoset inte är begränsat bara till välfärden. Det egentliga problemet är det kapitalistiska systemet, där vinstmotivet är ekonomins enda drivkraft. Den nuvarande krisen i Sydeuropa visar den anarki och det sönderfall som kapitalismen leder till. Kapitalismen är ett orimligt och helt ohållbart system, om man nu skulle förvänta sig grundläggande saker av livet som ett jobb eller tak över huvudet. Och det gör de flesta av oss.

Den borgerliga regeringen för en skitpolitik. Men de gör det först och främst för att försvara borgarklassens intressen, framför allt företagens vinstnivåer. Frågan är därför inte hur vi kan föra en bättre politik, utan varför vi ska hålla oss med en parasitär grupp människor som äger och kontrollerar större delen av vår ekonomi. För oss marxister är det uppenbart: det ska vi inte.

Ett första krav för Vänsterpartiet borde vara att förstatliga de stora bankerna och monopolen och ställa dem under arbetarnas direkta och demokratiska kontroll. SE-Banken, Swedbank, Nordea, Volvo, Ericsson, IKEA och så vidare ”fungerar” bara i ett enda avseende: de generar vinst till sina aktieägare.

För alla oss andra, vi som kanske är anställda av eller på ett eller annat sätt är beroende av dessa företag är det naturligtvis mycket bättre om det är vi som har makten över dem. Bara då kan vi förhindra att kortsiktiga beslut, som idag fattas enbart för att försvara ägarnas vinster, får leda hela vår ekonomi käpprätt åt skogen.

Men det kräver en arbetarrörelse som tar strid och kämpar för socialism. Varken mer eller mindre. Det är dags att arbetarrörelsen rätar på ryggen och tar tillbaka sitt stolta arv från den tid då Sverige var ett av det strejktätaste länderna i världen. Men för en seger krävs inte bara en annan politik, det krävs också kamp och organisering. Därför är vårt krav enkelt: För en kämpande arbetarrörelse med ett socialistiskt program!

Bred uppslutning på arbetarrörelsens högtidsdag!

Thu, 02 May 2013 21:02:22 +0000

Alexander Regander

Årets 1 maj demonstrationer visar att det finns ett stort missnöje mot den borgerliga alliansregeringens arbetarfientliga politik. Runt om i landet slogs tidigare års deltagarsiffror med rekordnivåer i Malmö där över 3000 demonstrerade, i Göteborg med 5000 deltagare och i Stockholm där över 15000 personer trängdes på medborgarplatsen. Vänsterpartiets fokus låg på en kritik mot nedskärningarna i den offentliga sektorn och den krisartade situationen i den svenska välfärden.

Avanti deltog i Vänsterpartiets arrangemang på flera orter i landet. I Malmö samlades vi på Möllevångstorget, sålde vår tidning och diskuterade våra idéer med många intresserade ungdomar. Det fanns en påtaglig entusiasm bland ungdomarna för marxistiska idéer. I Göteborg deltog vi först på den ”röda” samlingen på järntorget med ett bokbord och tidningsförsäljning. Sedan anslöt vi till Vänsterpartiets demonstrationståg till Gustav Adolfs torg. I Stockholm deltog vi på Vänsterpartiets arrangemang på medborgarplatsen där vi sålde vår tidning och gick sedan med i demonstrationståget till kungsträdgården.

Kamrater från alla orter har rapporterat om att det var ett stort intresse för vår tidning och våra idéer bland de vi träffade. Vi sålde snabbt slut vår upplaga och kunde konstatera att marxismens idéer attraherar ett stort skikt av unga arbetare och ungdomar som ser att kapitalismens kris inte kan reformeras bort och som börjar blicka mot en framtid bortom det nuvarande systemet. Det var med en känsla av stor entusiasm och medvetenhet av det omedelbara behovet av att bygga den marxistiska tendensen som vi avslutade vårt firande av 1 maj.

En socialistisk kommunal- och regionalpolitik?

Thu, 04 Apr 2013 19:37:28 +0000

Fredrik Albin Svensson

De tuffa nedskärningar som just nu genomförs i kommuner och landsting, land och rike runt, har katastrofala effekter. I spåren av såväl nittiotalskrisen som den nuvarande krisen har politiker och tjänstemän på alla nivåer fått se sin budget krympa snabbt. Frågorna tornar plötsligt upp sig, med akut relevans: Går det att vägra administrera borgerlighetens nedskärningar? Vad är egentligen en socialistisk kommunal- och regionalpolitik?

Budgetunderskotten och skattehöjningar

Ett bra exempel är Region Skåne men alla kommuner och landsting står inför samma grundläggande problem. Därmed blir också lösningen densamma – nämligen ett medvetet arbete för socialism. I denna artikel beskriver jag precis varför detta är ett måste, varför den väg som ledningarna för socialdemokraterna och vänsterpartiet hittills valt inte kan – och inte kommer – leda till något annat än skarpa angrepp mot arbetarklassen, men jag beskriver också vad ett seriöst arbete för socialism i stora drag måste innebära.

Skåneregionen har för tillfället en skuld på omkring 30 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär halva den totala omsättningen på årsbasis. För att ”spara pengar” har man därför under flera års tid satt framför allt sjukvården – men även kollektivtrafik med mera – på en svältkur. Detta slår hårt mot levnadsstandarden och hälsan i regionen.

Sjukvården i Skåne, som redan är överbelagd och där arbetarna sliter på gränsen till sin förmåga (se artikeln ”Tid för fackledningarna att leda” i detta nummer), beräknas kosta 1154 miljoner kronor mer 2013 än den gjorde året innan. För att få sin budget att gå ihop anslår den borgerliga majoriteten endast 787 miljoner kronor till detta ändamål, vilket man i vanlig ordning beskriver som en ”satsning”. Men detta tar inte ens i beaktning att sjukvården beräknas ha gått med en förlust på minst 530 miljoner under 2012. De totala nedskärningarna i den skånska sjukvården under 2013 blir därför 1154 - 787 + 530 = 897 miljoner kronor.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Skåne har, helt korrekt, reagerat på förslaget. Socialdemokraterna anslår i sin budget en miljard mer till sjukvården än borgarna gör, vilket bland annat gör att man inte bara kan rädda 800 anställningar i sjukvården – man kan också bland annat anställa 500 arbetare till, införa avgiftsfri primärvård, sänkt avgift till akutsjukvården och införa avgiftsfri sjukvård för unga.

Detta är i och för sig verkligt bra förslag. Problemet är bara att man finansierar det hela med höjningar av regionalskatten. Och det innebär bara omfördelning av borgarnas attacker på arbetares levnadsstandard från en del av klassen till en annan, främst från de som är sjuka till de som har jobb och arbetar. Även om detta utan tvivel är att föredra framför nedskärningar, så innebär en sådan höjning att man försöker förmå arbetarklassen att betala en skuld som inte är dess egen. Detta raka motsatsen till vad en socialistisk kommunal- och regionalpolitik borde innebära – för åtgärden antyder att arbetarna gör bäst i att ”dra åt bältet” för varandra, när den enda vägen framåt för arbetarklassen egentligen stavas kamp.

Arbetarklassen ska inte ta smällen

Socialdemokraterna i Skåne föreslår en skattehöjning på ungefär 60 öre och Vänsterpartiet en på 75 öre, vilket innebär en skattehöjning på runt 80 respektive 100 kronor för en person som tjänar 20 000 kronor i månaden före skatt. Är inte detta rättvisare än alternativet – avgifter eller, ännu värre, privata vårdförsäkringar? Och är inte dessutom en vanlig arbetare beredd att betala runt 100 kronor mer i skatt för att vara säker på att sjukvården som erbjuds är tillförlitlig?

Jo, definitivt är det bättre och de allra flesta är faktiskt beredda att betala mer i skatt för en bättre välfärd, vilket visats av flera undersökningar. Men att arbetare är villiga att göra uppoffringar för varandra, för samhället och för att få en egen grundtrygghet, är ingenting som rättfärdigar att man fördelar bördan av kapitalismens kris och tillhörande borgerliga politik på dem. Det är nämligen inte arbetarna som bär ansvaret för krisen.

Det är kapitalisterna som är ansvariga den nuvarande krisen. Det är de som har gjort sig förmögenheter på att spekulera sönder ekonomier och medvetet lånat ut pengar till människor som inte kommer kunna betala tillbaka. Det är borgarklassen och dess företrädare som har skapat euron, som nu förvärrar krisen genom att skärpa alla underliggande motsättningar. Det är den svenska borgarklassen och dess borgerliga politiker som har ansvaret för att regionerna och kommunerna saknar pengar i Sverige. Ber man en arbetare betala mer skatt på grund av detta, så ber man arbetaren att försöka betala borgarklassens skuld.

Argumentet har förts fram att skattehöjningen, ”just i Skånes fall” skulle vara berättigad. Skåne har nämligen en förhållandevis låg landstingsskatt. Men detta är som att säga att en kollektiv lönesänkning skulle vara befogad i en hel region, bara för att arbetarna där skulle råka ha marginellt högre lön än arbetarna i resten av landet. Även om skattehöjningen inte är stor, bygger den på grundläggande tankefel.

De socialdemokratiska och vänsterpartistiska ledningarna gör rätt i att försvara välfärden! Men hela problemet är att de stannar där. De stannar vid de dåliga och orättvisa instrument som det kapitalistiska systemet erbjuder. Och gör man det, så står man snart också handfallen när systemets motsättningar visar sig i form av en kommande kris.

Vi står inför den sannolikt djupaste ekonomiska krisen i det kapitalistiska systemets historia. Ett eller flera av länderna i euro-områdets periferi – det vill säga Portugal, Italien, Grekland och Spanien – kommer med stor sannolikhet under den kommande perioden göra statsbankrutt. Detta skulle utlösa en bankkris i hela Europa, med kraftigt ökad arbetslöshet och lönesänkningar som följd. Sverige kommer inte skonas från detta. Under sådana förhållanden kommer en mindre skattehöjning vara en droppe i havet, i jämförelse med det svarta hål som då väntar i de offentliga budgetarna. Det finns då inte längre något enda litet sätt kvar att genomföra förbättringar för arbetarklassens stora massa utan att konfrontera kapitalets makt. Arbetarrörelsens ledning står inför ett vägval, skall man gå hand i hand med borgarklassen och låta arbetarklassen betala eller ska man organisera arbetarklassen i kamp mot borgarklassen? Frågan är av helt grundläggande karaktär: Vem betalar?

Och det är inte den gängse sjuksköterskan, städaren, industriarbetaren, läraren eller snabbmatskassörskan som bär ansvaret för kapitalismens kris. Men ska man försöka finansiera sjukvården genom skattehöjningar, så är det de som kommer få betala! Girigbukarna på finansmarknaden, som äger de stora företagen, vet en miljon sätt att slippa betala skatt på. Varje förändring av skattereglerna möts av hela avdelningar av aggressiva ”skatteplanerare” hos storbolagen. Ska man komma åt dessa pengar – de rikedomar som vanliga arbetare skapat men gått rätt ned i fickorna på kapitalisterna – måste man våga attackera den privata äganderätten över produktionsmedlen. Vi måste ta företagen ifrån dem. Allting faller tillbaka på detta.

Varje verkligt socialistisk kommunal- och regionalpolitikers främsta uppgift är att förklara detta. Man ska inte höja den platta skatten – man ska gå med underskott och ställa krav på regeringen; man ska effektivt visa och förklara vilken politik som behövs! Och det som behövs är inte fortsatta eftergifter till borgarna – det som behövs är att visa vägen till socialism.

För en socialistisk kommunal- och regionalpolitik! För en arbetarrörelse i rörelse!

”Men”, svarar många, ”man kan inte bara sitta i ett hörn med armarna i kors tills vi har socialism. Så länge vi har kapitalism måste vi hålla oss inom systemets ramar. Borgarna i regeringen kan låta regionen gå under, och vända opinionen mot oss.” Kamraterna har uppenbarligen fullständigt missförstått hur politiskt arbete i praktiken går till!

För det första ska vi inte ha några positioner i den borgerliga staten som vi inte kan utnyttja till att bedriva politik som gagnar arbetarklassen. Om vi ber arbetare att ”dra åt bältet tills en bättre regering kommer” luras vi, eftersom ingen regering som lyder under kapitalismens lagar kan upprätthålla och förbättra arbetarklassens levnadsstandard längre. All politik som inte leder arbetarklassen mot att arbetare själva ska kontrollera samhällets funktioner, är därmed också felaktig. Politiken måste med andra ord vara revolutionär.

För det andra finns det alla möjligheter att bedriva en socialistisk regional- och kommunalpolitik. Detta är dock inte någon politik som man enkelt genomför genom några klubbslag i region- eller kommunfullmäktige, utan är ett program för att vägleda arbetarna i kampen för socialism. Det kan således inte utformas genom några allmängiltiga abstrakta krav, utan kommer av nödvändighet skapas som en kollektiv process. Men det kommer med all sannolikhet innehålla vissa bärande drag, exempelvis att vi börjar med att säkerställa att vård, skola och omsorg fungerar. Detta innebär åtminstone att ta tillbaka alla nedskärningar borgarna gjort. Samtidigt ser vi till att cheferna på varje instans inte får högre lön än en genomsnittlig utbildad arbetare på arbetsplatsen, och ser till att det är arbetarna på arbetsplatsen som får välja sina chefer – istället för att det ska vara cheferna som får välja sina anställda.

Samtidigt öppnar vi alla räkenskapsböckerna för allmänhetens insyn och börjar föra en kraftfull polemik mot regeringen för att den ska ge regionen eller kommunen större bidrag. Nyckeln är att tvinga de som hittills inte betalat ett öre för denna kris att betala – nämligen borgarklassen. Och detta kan bara ske genom arbetarklassens medvetna expropriering av dess tillgångar.

Vi vinner inte ”opinionen” genom att bekräfta kapitalismens spelregler. Vi kan bara vinna genom att använda arbetarrörelsen till det den är skapad för, nämligen att leda kampen för socialism. För att bedriva en socialistisk kommunal- eller regionalpolitik måste innebära att man ifrågasätter och avslöjar det kapitalistiska systemets grundvalar. Detta är ingen helt enkel sak. Det innebär att man väcker arbetarrörelsens gräsrötter till liv, växer, och gör oss beredda på hård kamp. Den kräver ett visst mått av revolutionärt mod och initiativkraft – den kräver sina ledare. Inga utgångar är på förhand givna. Man kan inte matematiskt beräkna eller exakt mäta styrkeförhållandena mellan klasserna. Den kan visas bara i praktiken, genom politisk kamp. Men för arbetarklassen är en sådan kamp, också med osäker utgång, att föredra tusen gånger om framför de åratal av nedskärningar som annars väntar.

Till marxismens försvar

Thu, 21 Mar 2013 16:31:23 +0000

Avanti

Detta är Avantis första egentliga ledare, från och med detta nummer ett stående inslag. Varför ska man ha en ledare? Måste man? För att varje tidning "ska" ha en ledare, det vill säga av rena rutinskäl? Absolut inte. Det grundar sig i den objektiva situationens behov.

Efter fem år av kris för det världskapitalistiska systemet är ingenting löst. Den senaste återhämtningen var som den stora uppförsbacken i en berg- och dalbana – den utgjorde bara inledningen till en ny och djupare vändning nedåt. Vi står nu snart på randen av denna avgrund och tittar ned.

Också kapitalets egna strateger är pessimistiska. De mer seriösa bland kapitalets strateger räknar med åratal av kris. Men ingen ska bli förvånad över att de dystra utsikterna för det kommande året från politiskt håll hela tiden följs av försäkringar om att "det blir bättre nästa år". Då ska svag tillväxt bli stark, stagnation vändas till tillväxt och nedgång pareras till stillastående. Men detta har de sagt hela tiden. Verkligheten, inte teoretiska argument, har tvingat dem att steg för steg justera sina uppskattningar. Som många gånger förut kommer de bli helt motbevisade: krisen kommer fortsätta. Deras kalkyler om förbättring bygger inte på någonting annat än önsketänkande baserat på luft och ingenting.

Den internationella borgarklassen har gjort det till en sport att skjuta problemen framför sig. USA har undvikit sin "fiscal cliff", automatiska nedskärningar och skattehöjningar från årsskiftet, men man står inför nya problem om bara två månader. I Europa pågår den nedåtgående spiralen trots ett lapptäcke av "fonder" och olika "stabiliseringsmekanismer". Det säger sig självt att detta skådespel inte kan pågå i all oändlighet. Det kommer att komma till ett avgörande åt ett eller annat håll. Exakt vad detta innebär är omöjligt att säga på förhand, men det lär inkludera åtminstone en eller ett par statsbankrutter, flera storbankers fall och upplösningen av euron åtminstone i sin nuvarande form. Sådana händelser kommer otvivelaktigt kasta ned världsekonomin i en djup depression, med all sannolikhet djupare än den som började 1929.

Det enda som egentligen står helt klart är att den härskande klassen inte tänker betala för krisen. Arbetarklassen står ständigt med svartepetter när massarbetslöshet och företagsnedläggningar följs av nedskärningar och lönesänkningar. Också i Sverige ser vi hur det går till: samtidigt som en rad företag går med rekordvinster och affärspressen pratar om en "utdelningsfest" drar en varselvåg över landet. I Schweiz har det rapporterats om att bankerna får hyra in sig i lyxhotellens kassaskåp eftersom de egna är fulla. Vid gränsen har skattmasen lyckats stoppa lastbilar från Grekland och andra länder som bokstavligt talat packats med guld. De dåliga tiderna är verkligen inte dåliga för den kapitalägande klassen.

Samtidigt råder enorm förvirring inom vänstern. Arbetarrörelsen står i bästa fall svarslösa, eller kritiserar i värsta fall borgerligheten – från höger! Socialdemokraterna tävlar i att bjuda under Anders Borg och satsar bara 18 miljarder i sin skuggbudget att jämföra med borgarnas 23 miljarder. Samtidigt håller dessa "satsningar" som vanligt inte ens jämna steg med inflationen. Ett annat tydligt exempel på den extrema borgerliga degenereringen hos det socialdemokratiska ledarskapet var den "affärsplan för Sverige" som Stefan Löfven skulle presentera i höstas. Att han inte insåg att detta ordval skulle tas som en ren provokation är häpnadsväckande. Men det visar att han inte är någon arbetarledare i egentlig mening. Löfvens förtroendeingivande dialekt och svetsarbakgrund gör honom bara till en varg i fårakläder. Han är sedan länge borgarklassens och den politiska högerns tjänstvilliga eftersägare.

Arbetarrörelsen verkar befinna sig i en återvändsgränd. Men vad beror det på? Vissa menar att det är för lite diskussion, och vi kan bara hålla med. Men vi säger samtidigt detta: en diskussion på felaktiga grunder kan knappast leda framåt. Om man inte är beredd att bryta med det kapitalistiska systemet måste man också acceptera detta systems inneboende logik, och just nu kräver denna logik nedskärningar. Vinstnivåerna kan bara återställas genom att man attackerar arbetarklassens levnadsstandard. Detta är vänsterreformismens grundläggande problem: den tvingas välja mellan att kapitulera inför den kapitalägande klassens tryck eller, vilket den inte vill, mobilisera arbetarklassen mot kapitalismen.

Utan arbetarklassen finns ingen tillverkningsindustri, utbildning, energi, transporter, sjukvård, äldreomsorg och så vidare. Inte ett hjul rör sig, inte en lampa tänds utan den producerande klassens arbete! Den undergivna klassamarbetespolitik, och rädsla för verklig kamp, som fackets ledning företräder gynnar bara kapitalet. Arbetarklassen har inga som helst gemensamma intressen med kapitalisterna. Bara genom att ta strid mot kapitalet och anamma en tydlig klasskampslinje kan man vända de senaste decenniernas nederlag, och arbetarklassen kan då komma tillbaka på historiens arena mer kraftfull än någonsin.

Många använder "marxism" som en maskot, ett fint ord som gör att man låter djup eller eftertänksam. Andra behandlar den som ett "spännande" analysverktyg att ta till i akademiska avhandlingar eller som ett samtalsämne vid sidan av "den politiska vardagen". Arbetarrörelsens ledning använder ofta ordet "marxism" som en täckmantel, ett vänsteralibi, men har i grunden förklarat den för sedan länge förlegad. Detta är inte att ta dessa idéer på allvar. Det är att beröva dem deras egentliga kärna, som är deras revolutionära innehåll. Marxismen kan inte bara förklara hur samhället utvecklar sig utan också vad man ska göra, varför och hur man ska göra för att vinna. Vi måste naturligtvis vara öppna för nya utvecklingar, ständigt kritiska, frågvist försiktiga och eftertänksamma. Men för att detta ska vara fruktbart måste vi först ställa oss på en fast grund, och en sådan grund kan bara, tror vi, ges av marxismen.

Denna tidning har gjort försvaret av den oförfalskade marxismen till sin huvuduppgift. Den är ett oundgängligt vapen i arbetarklassens politiska kamp för att störta kapitalismen. Det konsekventa försvaret av dessa idéer gör denna tidning unik inom den svenska vänstern och arbetarrörelsen.

Visst finns det andra som gör anspråk på marxismen. Tyvärr har många av dem ställt sig vid sidan av i sina egna små "partier". Där finns många talangfulla individer, seriösa, ärliga och kämpande revolutionärer. Tyvärr slösar de sin tid. Det dessa personer inte har förstått är den enkla sanningen, att om inte berget kommer till Muhammed så får Muhammed komma till berget. Arbetarklassen förstår sig inte på sådana småpartier – och har i själva verket aldrig gjort det. Historien ger oss inga exempel på när det lyckats att utropa ett "nytt" arbetarparti i ett samhälle som det svenska, där det redan finns djupa och etablerade traditioner. Tvärtom visar all historisk erfarenhet att arbetarklassen, när den väl en gång börjar röra sig, oundvikligen kommer att göra det genom sina traditionella massorganisationer. Arbetarklassen har inget alternativ! Dess stora massa har fortfarande djupa illusioner i både kapitalismen och sina reformistiska ledare. Man både vill och hoppas att det fortfarande ska vara möjligt att genomföra reformer. Bara erfarenheten kan lära dem att det helt enkelt inte längre stämmer. Varje marxists främsta plikt är att kämpa tillsammans med sin klass, inte att springa i förväg upp på "barrikaderna".

Under den kommande perioden kommer krisen drabba Sverige med full kraft. Alla kalkyler pekar nedåt, och kapitalets attacker kommer fortsätta och intensifieras. Arbetarrörelsens uppgift är att mobilisera arbetarklassen till effektivt motvärn. Ett effektivt motvärn kan under dessa förhållanden bara ges om kampen kopplas samman med ett tydligt program för socialism. Att säga någonting annat är att spä på massans förutfattade meningar och illusioner om det kapitalistiska systemet. Vi marxister stöder självfallet varje kamp, också för den allra futtigaste reform eller förbättring, men vi måste också säga sanningen: det kapitalistiska systemet är i djupt förfall och arbetarklassens enda långsiktiga alternativ är att gripa makten. Man måste ersätta den kapitalistiska anarkin och profitjakten med en ekonomi som under arbetarklassens direkta demokratiska kontroll planeras i hela folkets intresse, och påbörja vandringen mot socialismen. Att arbetarklassen tar makten över ekonomin är bara det första steget längs denna väg.

Denna ledarsida vill bli en tribunal mot den svenska och internationella kapitalismens vansinne. Marxismen är tillbakapressad, det är sant, och vi gör oss inga grandiosa illusioner om vare sig marxismens styrka eller den här tidningens. Vi är mycket små och våra resurser begränsade. Men varje resa har en anspråkslös början.

Kapitalismens djupa förfall på världsskala gör över hela världen marxismens idéer och metoder till ett akut behov för alla klassmedvetna arbetare, ungdomar och studenter. Systemets kris ger en ny öppning också inom arbetarklassens stora massa för de idéer vars namn dragits i smutsen av stalinismen.

Därför behöver vi nu mer än någonsin tidigare denna ledarsida och denna tidning. Uppgiften är lika angelägen som självklar:

Vi står till försvar för marxismen!

Var är arbetarrörelsens svar?

Thu, 14 Mar 2013 16:00:00 +0000

Christer Bengtsson

Den europeiska kapitalismens kris är sedan länge ett faktum. Grekland står på randen av en statsbankrutt, Spanien och Portugal är på väg åt samma håll och Italien tycks vara ett ekonomiskt luftslott. I takt med försöken att dämpa krisen har den också accelererats i de rikare europeiska länderna som Frankrike och giganten Tyskland.

Men Sverige tycktes länge vara orört av den ekonomiska krisen. Finansminister Borg hyllades för ordningen i ekonomin och Sverige ansågs bäst i klassen. Denna bild har redan börjat spricka, och under den kommande perioden kommer även detta avslöjas som ett luftslott. De första tecknen på krisen är redan här.

Under hösten och vintern 2012 har varslen duggat tätt. Inte mindre än rekordhöga 67 000 människor varslats om uppsägning på svensk arbetsmarknad. Många av dem kommer inte hitta nya jobb, och i stället tvingas över i en kraftigt försämrad a-kassa. Men eftersom allt färre är med i a-kassan efter borgarnas påtvingade avgiftshöjningar, kommer många i stället tvingas söka socialbidrag. I dagsläget är det 152 000 arbetslösa som saknar ersättning från a-kassan, vilket är mer än en tredubbling sedan 2008. Vi pratar alltså inte bara om ett läge där folk blir arbetslösa, utan att de också kan riskera att hamna i extrema ekonomiska trångmål.

Massarbetslösheten är permanent och vi har fått vänja oss vid den som en ”normal” företeelse. Av en arbetskraft på omkring fem miljoner var 7,4 procent arbetslösa i december 2012. Det motsvarar ungefär 370 000 människor. Vid samma tid 2011 var 350 000 arbetslösa. Om vi rensar 2012 års siffror från säsongsavvikelser får vi en siffra på 7,8 procent och den allmänna trenden är uppåtgående.

Det måste sägas angående dessa varsel att ett varsel förstås inte är samma sak som en uppsägning. Nu handlar det emellertid om så stora siffror att det kommer bli betydande också om bara en mindre del av varslen leder till uppsägningar. Detta är en följd av en djup kris för det kapitalistiska systemet, inte en vanlig lågkonjunktur. På denna kris har borgarklassen ingen lösning. Regeringens satsningar på att skapa en låglönemarknad lyckas inte påverka siffrorna ens marginellt.

Vad har då arbetarrörelsen för offensiv lösning? Vill man kanske sänka arbetstiderna, och göra massiva satsningar på anställningar i offentlig sektor? Nej. Vill man drastiskt höja ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna så att människor åtminstone slipper fattigdom? Inte det heller.

LO och arbetarrörelsens båda partier Socialdemokraterna och Vänsterpartiet måste inse att vi befinner oss i en djup kapitalistisk kris. Många tror att man ska kunna satsa sig ur krisen. Men även om Sveriges statsfinanser för tillfället är goda i jämförelse med andra länders kan inte Sverige ensamt lyfta hela världsekonomin, där alla andra är på väg ned. Vi kommer oundvikligen dras med nedåt. Det finns ingen keynesiansk stimulanspolitik i världen som kan rädda oss ur den.

Det som behövs nu är en offensiv kamp för förbättringar. Kapitalet har under många år ökat sin andel av produktionsresultatet på arbetarlönernas bekostnad. Arbetarrörelsen, med LO i spetsen måste ta strid under parollen att det faktiskt ska vara kapitalet som öppnar på plånboken när notan för marknadsekonomins brister – det vill säga krisen – nu ska betalas. Vi måste försvara jobben och levnadsstandarden för arbetarklassen. Att börja med sex timmars arbetsdag och massiva satsningar på offentlig sektor, samt ett förstatligande av i första hand de riskkapitalbolag som skinnat skattebetalare i vårdsektorn de senaste åren är självklara krav.

Men en enbart defensiv kamp räcker inte, man måste också avslöja den verkliga orsaken till de försämringar man genomlever: det kapitalistiska systemet. Det är ingen lätt kamp att föra. Det räcker inte med voteringar i riksdagen eller kongressbeslut i ett fackförbund och kanske någon målsättning i kollektivavtalsförhandlingar. Det krävs offensiv kamp underifrån.

Varslen och krisen kommer att skapa en enorm ilska och frustration hos alla arbetare – vare sig de har arbete eller inte. Denna ilska kommer att komma till uttryck i lokala kamper av olika slag, och har i själva verket redan gjort det i flera fall. Den ilskan och frustrationen måste arbetarrörelsen mobilisera, samordna och rikta till en kamp mot försämringar, för förbättringar och för socialism.

Ansvaret vilar tungt på LO att inte göra några som helst eftergifter utan att ta strid. Arbetsgivarna har i många år levt gott på vår medgörlighet. Nu är det dags att betala tillbaka. Med ränta.

Hög tid för facklig offensiv i den skånska välfärden

red_admin — Thu, 14 Feb 2013 22:30:37 +0000

Fredrik Albin Svensson

I ett läge där kapitalismen inte längre har råd med några eftergifter, blir nu arbetare pressade hårdare och hårdare för varje dag som går. Detta är smärtsamt tydligt i Skåne. Sjukhuspersonalen arbetar på gränsen till sin förmåga, och larmar med jämna mellanrum om bristen på vårdplatser, samtidigt som lärarnas arbetstid förlängs. Ilska – men i många fall också modlöshet och förtvivlan – byggs upp bland Malmös förskolepersonal.

Situationen börjar bli ohållbar för arbetare inom den skånska välfärden. För Malmös socialarbetare, som tar hand om allt som inte fått plats i den hårt åtstramade välfärden, har arbetsbördan fördubblats – med samma urusla lön. Precis som i resten av Sverige är arbetares problem i Malmös kommunala sektor just nu främst otillräcklighet, stress och dålig lön. Det är den samlade effekten av de nedskärningar som nittiotalskrisen och den nuvarande krisen än så länge orsakat.

Samtidigt visar arbetare kampvilja och när facket har stått passiva har flertalet mindre initiativ istället tagits av stridbara arbetare. Men även om dessa initiativ är utmärkta, räcker de inte för att förhindra några nedskärningar. Det behövs bred koordinerad kamp och handling bakom orden, för att hota arbetsgivarna. Detta är fackförbundens uppgift. Tyvärr har fackföreningarnas ledare hittills låtit bli att mobilisera på ett seriöst sätt. Men redan pågår försök att organisera underifrån. Man kan inte bita ihop och knyta näven i fickan i all oändlighet. Det går inte ge någon exakt tidtabell, men det är oundvikligt att den ilska som nu byggs upp förr eller senare kommer leda till kamp i en mycket större omfattning.

Situationen i Malmö

På initiativ av organisationen Socialistiska Läkare demonstrerade knappt 600 personer den 20 oktober mot nedskärningarna och ”effektiviseringarna” i den skånska sjukvården. Två veckor tidigare hade Kritiska Organiserade Socialarbetare organiserat en manifestation på Gustav Adolfs Torg för socialarbetares villkor där ett hundratal deltog, och överräckt en kravlista till kommunalrådet Carina Nilsson (s). Under manifestationen passade flera socialarbetare på att berätta om sin arbetssituation – om stressymptom, ångest och sömnsvårigheter. De berättade om kollegor som säger upp sig, sjukskrivningar, och att hela tiden ”dra åt bältet” för att få arbetet att kunna gå runt. Och vägrar man, så finns det alltid någon annan som tar ens plats.

Manifestationen gav snabbt resultat: kommunstyrelsen lovade att öronmärka 20 miljoner till socialarbetare. Självklart är dock detta ett löfte som den kan dra tillbaka när som helst, vilket den sannolikt också kommer göra. Om Malmö kommuns budget ska gå ihop finns det nämligen inte längre något utrymme för anständiga arbetsvillkor. Men den avgörande frågan kvarstår: varför har inte facket agerat?

En del av kommunal sektor där faktiskt personalen gått ut och fullständigt sågat sin ledning för dess totala handlingsförlamning är lärarkåren. (Se Avanti nr 12.) Här räcker det att konstatera att lärare har en arbetstid långt utöver åtta timmar, en utbildning på flera år, ett oerhört ansvar, en allt tuffare arbetssituation, men en urusel lön. Den verksamhet som jag själv har bäst insyn i, eftersom jag själv gör vikarieinhopp där, är dock förskolan.

Förskolan är utsatt för alla möjliga typer av nedskärningar, eftersom varje stadsdel och varje förskola har frihet och självbestämmande att utföra dem på sitt eget sätt. I västra innerstaden har stadsdelen gått så långt som att införa ett fullständigt vikariestopp – det vill säga att förbjuda förskolorna att använda vikarier – vilket såklart innebär fullständig katastrof för verksamheten. Personalen riskerar att få arbeta själva i dagar, med runt femton småbarn att ta hand om. Försök skapa – eller för den delen följa – ett pedagogiskt upplägg med femton skrikande bebisar runt benen! I samma stadsdel har också flera förskolor valt att förbjuda personalen från att äta mellanmål med barnen.

På den förskola jag senast jobbade på valde man i stället att bara minska lite på lunchens storlek, vilket fick till effekt att vi som arbetar där ofta inte kan äta oss mätta. Eftersom man vet att barnens framtid är beroende av att de får äta bra, är det nämligen en uppoffring som man känner sig tvungen att göra för dem. På andra ställen organiserar man storavdelningar för att kunna minska personaltätheten. Ytterligare en åtgärd är att helt enkelt anställa färre vikarier än vad som behövs.

De fackförbund som organiserar de som jobbar i förskolan, Kommunal och Lärarförbundet, har en nyckelroll. Det är de som har möjlighet att organisera effektiv kamp. Man kan tänka sig många åtgärder, men att förlänga de lokala fackklubbarnas enskilda kamp till en gemensam demonstration, med hot om strejk, skulle vara ett nödvändigt första steg. Arbetare skulle få sina första erfarenheter av kamp, träffas, utbyta erfarenheter och organisera sig. Och detta har arbetare, vare sig det är personal, anhöriga eller föräldrar, inte råd att vänta en sekund till med.

Situationen i Region Skåne

Den skånska regionen har främst ansvar för två verksamheter, kollektivtrafiken och sjukvården, men har under flera år genomfört nedskärningar. Skånetrafiken har höjt biljettpriserna kraftigt och minskat antalet bussturer som går ut på landet, men den största smällen har Skånes sjukhus och patienter tagit.

Sedan 2010 pågår en sammanslagning av Lunds och Malmös respektive universitetssjukhus till det gemensamma SUS (Skånes universitetssjukhus). Precis som stadsdelspolitikerna försöker spara pengar genom att skapa storavdelningar på förskolorna, försöker regionpolitikerna maskera nedskärningar genom att skapa ett gemensamt storsjukhus.

Sammanslagningen har genomdrivits med järnhand av den borgerliga ”femklövern” – Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet – som styr Region Skåne. Den hårt pressade sjukhusledningen tystar nu systematiskt kritiken som kommer från arbetare och mellanchefer (se exempelvis Sydsvenskan den 20/11, ”SUS-chefer på SUS läxas upp”). Kritiken handlade till en början om de forskningsmässigt usla grunderna för sammanslagningen – men har nu börjat handla om såväl bristen på sängar som tid.

Arbetarna på SUS pressas nämligen allt hårdare. Berättelserna handlar nu om att i panik försöka ringa runt mellan avdelningar för att hitta sängplatser, om arbetsuppgifter som inte längre utförs, men även om att faktiskt tvingas välja vilken patient som ska få överleva. Socialstyrelsen har dokumenterat fem dödsfall som ”kan ha berott på platsbrist”, och har nu krävt en redovisning av ”situationen med antal överbeläggningar och antal utlokaliserade patienter”. Och, som om det inte vore illa nog, planerar Region Skåne ytterligare nedskärningar i sjukvården med 900 miljoner under 2013.

Situationen inom sjukvården är en krutdurk, och spontana protester sker ständigt i form av avhopp och uttalanden i media. Senast dagen efter nyår rapporterade SVT om att en person som behövde intensivvård inte fick plats. Fackförbunden måste våga ge ilskan ett uttryck, rikta energin dit den slår hårdast. Man måste våga gå till motoffensiv: besvara nedskärningarna med demonstrationer, vanstyre med kommittéer, uppsagda avtal med strejk. Och det finns det alla möjligheter att göra! Den första raka stridsåtgärden är faktiskt redan tagen av arbetsgivarna, som sagt upp de lokala arbetstidsavtalen.

Små steg börjat tas

Vissa initiativ har tagits av såväl Vårdförbundet och Läkarförbundet inom sjukvården. Vårdförbundet har krävt att Region Skåne tillsätter en kriskommission för vården, och Läkarförbudet har anmält akuten i Lund till Arbetsmiljöverket. Men detta räcker inte. En utredning av problemen kommer inte förmå arbetsgivarna att känna sig hotade. Alla fakta ligger redan framför deras ögon, men de väljer att blunda för arbetarklassens problem. Det som behövs är seriös organisering, vilket de mest radikala arbetarna redan börjar förstå.

Inom lärarkåren ledde besvikelsen över det senaste urusla kollektivavtalet – som hade föregåtts av stora ord om 10 000 i löneökning för alla lärare – till att många övervägde att gå med i syndikalisternas fackförbund, med argumentet att de ”åtminstone gör något för sina medlemmar!” Detta är fullt förståeligt ur en individuell synpunkt, i ljuset av att de stora fackförbunden tycks handlingsförlamade. Men sett ur perspektiven för kampen i stort, är det en farlig utveckling. Lärarkåren är redan splittrad i två fackförbund – Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet – och om det skikt av lärare som dragit mest avancerade slutsatser skulle försvinna iväg till ett tredje skulle det få en splittrande effekt på kampen.

De steg som börjat tas är mycket positiva. Som marxister måste vi med all kraft delta i och uppmuntra dessa steg, vilka möjligtvis kan utgöra de inledande stegen i en längre process där det bildas en alternativ kampledning med koppling till de redan existerande stora fackförbunden. Organisationer som Socialistiska Läkare och Kritiska Organiserade Socialarbetare – men även Lärarnas Röst – är fulla av möjligheter, och visar redan genom de initiativ de tar, på en embryonivå, vad fackförbunden skulle kunna åstadkomma.

Facken måste ta sitt ansvar

Det är dags för fackförbundsledningarna att börja använda sitt förtroende till att leda. De måste till en början våga organisera seriösa protester. Det är det allra minsta man kan begära. Börja organisera kommittéer som kan utreda medlemmarnas problem; det räcker inte att skicka önskemål till statliga myndigheter. Börja förbereda för en större demonstration, som kan väcka bredare lager av arbetarklassen. Och om inte det räcker, förbered en strejk eller övertidsblockad!

Många fackligt förtroendevalda arbetar utan tvivel redan hårt. Och den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande bland de starkaste och mest välorganiserade i världen. Men om inte denna kapacitet utnyttjas när den behövs, kommer mycket värdefull energi gå förlorad och många medlemmar lämna. Detta har redan börjat ske. På ett sätt ser vi redan denna process i och med alla de initiativ som nu organiseras underifrån. Nyckeln är att knyta samman dessa alternativ med en offensiv kamp för en kämpande fackföreningsrörelse. Det är en självklarhet för marxister att stödja varje initiativ som höjer klassmedvetenheten och kampviljan.

Fackförbundens ledningar måste fylla sin uppgift idag, eller vid en senare tidpunkt tvingas se sig utbytta av mer stridbara krafter. Inte mycket syns ännu på ytan, men situationen blir mer explosiv för varje dag som går. Spänningar har under lång tid byggts upp, som förr eller senare kommer till en kritisk punkt – ilskan kokar över och arbetarna går till strid. Detta kommer förändra hela situationen. Först då skapas förutsättningar för verklig förändring. Idag är uppgiften att förbereda klassen inför dessa kommande strider och påskynda denna process varhelst man kan, och speciellt arbeta för att vinna de mest stridbara arbetarna till marxismen.

Fallet Vilks

Thu, 24 Jan 2013 21:19:32 +0000

Alexandra Bryngelsson

Lars Vilks – en förkämpe för yttrandefriheten, modig, en stolle, en senil gubbe, en förklädd rasist? Eller kanske en blandning av alltihop? Ja, åsikterna om Lars Vilks går verkligen isär. Han gjorde sig internationellt känd 2007 när han ritade profeten Mohamed som rondellhund, inte långt efter att Jyllands-Postens publicerat sina satirtekningar av profeten Mohamed som upprörde vissa muslimer. Enligt koranen är det nämligen förbjudet att rita bilder på profeten Mohamed.

Vilks gjorde sig till en ny måltavla för islamisterna. Han fick motta dödshot och tvingades leva under konstant polisbeskydd. Vilks hävdade sin rätt till yttrandefriheten som försvar för sina teckningar. Detta gjorde honom till en hjälte för den anti-muslimska rörelsen, som bestämt hävdar att islam inte går att förena med yttrandefrihet och demokrati.

Teckningarna saknar något egentligt estetiskt värde och syftet med dem var endast att provocera. Så varför ville Vilks så gärna provocera? En förklaring är att det helt enkelt är en del av Vilks sätt att ständigt provocera och ligga på gränsen för vad som är lagligt. Han tillhör den postmodernistiska konstriktningen som upphöjer principen om principlöshet till nästan religiösa höjder och förnekar giltigheten av alla former av lagar och regler. Konst blir för Vilks mer en fråga om form än innehåll, och vad allt ska vara bra för i slutändan är inte lika viktigt. Syftet med att provocera omgivningen är helt enkelt bara att provocera.

På 80-talet gjorde han sig ett namn i den svenska konstvärlden med sitt Nimisverk som är en samling stora träskulpturer han byggde utan lov i det skånska naturreservatet Kullaberg. När myndigheterna fick höra talas om hans verk ville de genast få bort det eftersom det var byggt på ett skyddat naturreservat som man enligt lag inte får göra någon åverkan på. Efter en lång och uppmärksammad rättsprocess fick Lars Vilks till slut rätt. Nimis revs aldrig och står fortfarande kvar.

Vilks konst liknar alltså mer busiga pojkstreck som man kan förvänta sig av en obstinat tonåring än något man kan förvänta sig av en vuxen eller mogen konstnär. Ett tecken på att kapitalismen i sitt stadium av senilt-förfall inte bara betyder lidande för massorna utan även är förödande för konst och kulturlivet.

Uppdrag granskning visade för en tid sedan ett program om Vilks och hans besök på en anti-muslimsk konferens i New York som ordnats av organisationen SION (Stop Islamisation Of Nations). SION är ett löst sammansatt nätverk av organisationer som på ett eller annat sätt är mot muslimer och invandring från muslimska länder. Nätverket startades av Pamela Geller, en amerikansk anti-muslimsk aktivist som blivit känd i USA efter terrordåden den 11 september 2001 tack vare sin blogg och regelbundna framträdanden i FOX News.

Från Europa deltog bland annat English Defense League (EDL) som gjort sig kända för att dra runt på gatorna och klå upp alla som kommer i deras väg, framför allt muslimer och antirasister. En annan besökare var Anders Gravers som är ordförande för den danska motsvarigheten till EDL och en av initiativtagarna till SION.

Vilks kan inte ducka bakom att han bara vill försvara yttrandefriheten eller väcka debatt. Efter deltagandet på SION-konferensen kan det inte längre råda några tvivel om var han står. Men egentligen intressarar Vilks oss inte särskilt mycket som person. Trots sina barnsliga upptåg är han ganska harmlös och bara en talanglös konstnär.

Det som egentligen är intressant är hur främlingsfientliga organisationer, så kallade ”islamkritiker”, blir mer och mer rumsrena och så öppet kan tala om islam som en auktoritär och enhetlig ideologi, fientlig till västvärlden, snarare än en religion. En del jämför till och med islam med nazismen. Idén om att islam för ett hemligt krig mot Europa och i hemlighet håller på att ta över vårt samhälle är samma grundidé som fick Anders Breivik, att utföra sitt terroristdåd på Utöya.

Den ideologiska skillnaden mellan Anders Breivik och folk som Tommy Robinson, ledare för English Defense League, och tillsammans med Vilks deltagare på SION-konferensen, är mer en fråga om taktik än någon grundläggande skillnad. I en intevju i Expo förklarade Tommy Robinson vad EDL vill: ”De vill försvara Englands kultur och värden. Landet var bättre innan muslimerna kom, vi slåss mot extremismen, men vi är fredliga...” (Expo 1/2011 sid 24)

Som marxister ser vi att SION och islamisterna fyller samma objektiva funkition – de vill splittra arbetarklassen längs felaktiga skiljelinjer. Under den egyptiska revolutionens höjdpunkt gjorde muslimer och koptiska kristna gemensam sak för att störta Mubarak regimen. Allt tal om en ”muslimsk konspiration” och att ”muslimer” skulle vara en homogen grupp med ett gemensamt mål att sprida sin autoritära ideologi är absurda konspirationsteorier. I verkligheten ger unga muslimer ger sitt liv i kampen för att störta ”sina” (det vill säga klassfiendens) korrupta regimer.

På samma sätt måste arbetarrörelsen i väst mobilisera till gemensam kamp mot alla nedskärningar borgarklassen försöker påtvinga oss i sitt desperata försök att rädda ett dömt system. När vi tar strid för ett bättre samhälle blir det tydligt för vanliga människor att man har mer gemensamt med sina arbetskamrater oavsett om dom är muslimer kristna eller ateister än vad man har med sin helsvenska chef. Detta är det enda receptet för att bekämpa och stoppa muslimhatet.

Rött nytt år!

Thu, 03 Jan 2013 14:11:53 +0000

Avanti

Året 2012 är slut. Det har varit ett år när borgarklassens optimism har krossats under den globala recessionens kvarnsten. De tidiga tecknen på återhämtning har utbytts i desperation medan världsekonomin än en gång störtat ned i recession. De borgerliga ekonomerna, riksbankscheferna och politikerna ser ingen väg ut, vilket faktiskt är helt korrekt: under kapitalismen finns det ingen utväg.

Arbetarnas svar har varit massivt. I Spanien, Grekland och Portugal har arbetarna gått i täten och dragit med sig till och med de mest bakåtsträvande lagren. Offentliga tjänstemän, men också poliser och soldater i några fall, har visat sin vilja att kämpa mot åtstramningspolitiken. Deras kampvilja hålls tillbaka endast av det fackliga ledarskapets fullständiga bankrutt.

Arbetarklassen har kämpat fackligt, men den har också försökt hitta en utväg på valplanet. I Grekland och Frankrike mobiliserade de för sina traditionella organisationer i ett försökt att besegra åtstramningarna. Som vi brukar säga, ligger förräderiet inneboende i reformismen, och det tog inte lång tid för Hollande att förråda alla sina löften precis som hans grekiska och spanska kollegor gjort tidigare. De socialistiska partierna i Spanien och Grekland ses med mer och mer förakt av de avancerade arbetarna som vänder sig sig till partier till vänster om dem. Snart kommer massorna följa det grekiska exemplet i Frankrike och Spanien. Politisk polarisering kan ses på alla nivåer.

Reformismen är fortfarande ingen utväg, inte ens dess vänstervariant. Bara en revolutionär kamp mot kapitalismen kan garantera arbetarna ens deras mest grundläggande krav. Det är hög tid att stärka marxismens styrkor inom arbetarrörelsen och ungdomen för att erbjuda ett alternativ till ledarnas ruttna politik.

I den arabiska revolutionen är fasen av demokratisk optimism förbi. Det kan verka som att kontrarevolutionen tillfälligt har fått övertaget genom det muslimska brödraskapet och deras systerpartier över arabvärlden. Vi bevittnar redan början på en ny våg av mobiliseringar i både Egypten och Tunisien, denna gång mot de nya regeringar som består av borgarklassens islamistiska styrkor. Bland aktivisterna har detta inskärpt en nykter, eftertänksam stämning. Många av dem är vidöppna för oss, men våra styrkor är för små för att nå dem.

IMT har förutsett alla dessa utvecklingar. Våra perspektiv har bevisats av händelserna. Men det är inte tillräckligt att förbli passiva observatörer. Överallt där vi har en bas, kan vi se de möjligheter att snabbt bygga tendensen som är öppna för oss. Alan Woods talarturne i Kanada och Italien och Angelos Irakleidos i Italien, dit hundratals människor kom för att höra våra idéer, visar dessa möjligheter. Ungdomen söker revolutionära idéer!

Det krävs finansiella resurser inför de kommande striderna. Revolutionärer finansieras inte av multinationella företag som köper tjänster av politiker. Vi måste lita på de uppoffringar som görs av oss själva och de som sympatiserar med oss. Därför behöver vi ert stöd för att kunna utvevckla det revolutionära arbetet med att skapa stöd för marxismen, de idéer som kärvs för att krossa kapitalismen och ta det här samhället ur den avgrunddjupa kris som vi nu befinner oss i.

Vi vill önska alla våra kamrater ett rött nytt 2013, fullt av fruktfull revolutionär kamp, medan vi på samma gång ber om ett bidrag (oavsett om det är stort eller litet) till vårt arbete. Det kan sättas in på vårt pg-konto 267220-2.

Strindberg och hans betydelse för arbetarklassen

Thu, 20 Dec 2012 21:34:00 +0000

Olivia Dimgren

Den 14 maj i år var det ett sekel sedan en av Sveriges mest tongivande författare gick ur tiden. Han har idag en självklar plats bland de mest lästa svenska klassikerna. Strindbergs betydelse för kulturen i stort kan inte förringas. Författare och dramatiker har under det gångna seklet inspirerats av hans produktion som var lika omfattande som ojämn. Också under sin livstid hade han en trogen läsekrets, och hans böcker rönte stor uppskattning även hos arbetarklassen.

August Strindberg föddes den 22 januari 1849 som son till ångbåtskommissionär Carl Oscar Strindberg och Ulrika Eleonora Norling. Hans barndom spenderades i ett borgerligt hem, i en borgerlig värld. Han hade tack vare detta redan från början en trygghet och en självklarhet som följde honom livet ut, trots ett antal politiska krumsprång och i många fall obekväma uttalanden. Hans mor kom förvisso från en förhållandevis enkel släkt, men titeln på Strindbergs självbiografi: Tjänstekvinnans son, och författarens förkärlek för att framhålla sitt ”proletära ursprung” ska inte tas på för stort allvar. Modern hade i tonåren en kort period haft tjänst hos en familj, men den tjänstgöringen var endast en begränsad erfarenhet av en klass som stod långt under hennes egen.

Strindberg var en ivrig samhällskritiker, men hans engagemang gör honom inte nödvändigtvis till en politisk förebild – han var mycket trendkänslig och därtill ombytlig och splittrad i sina åsikter. Han tilltalades främst av anarkistiska tankar, men sökte ständigt nya idéer. Hans politiska resonemang tycks tyvärr ibland endast till hälften genomtänkta och spretade under hans livstid i alla möjliga riktningar. Strindberg stod dock på arbetarklassens sida. 1884 skrev han sin Lilla katekes för underklassen, ett av hans mest direkta angrepp mot den tidens klassamhälle. Pamfletten gavs ut först i Samlade skrifter år 1913, efter Strindbergs död, eftersom ingen ville ge ut den då den skrevs. Det kanske inte är så förvånande:

”Vad är överklass? De tärande, de styrande. Att styra är icke ett arbete. Det är bara en sysselsättning, knappt det. Jämför de kungliga personernas ideliga jaktpartier, baler, resor och andra hemliga förlustelser. Vad är underklass? De närande, de styrda. De som med sina händer frambringa mat, kläder, bostäder och bränsle äro de arbetande, de närande. Vilka medel begagnar överklassen för att hålla underklassen under sig? Religion, Politik, Lagar, Konster och Moral. Alla dessa saker hava utvecklat sig mer eller mindre artificiella behov, men i det hela under överklassens kontroll och i syfte att gagna och stadfästa dess makt.”

Det politiska intresset verkade emellertid svalna med åren. När han 1886 påbörjade arbetet med Tjänstekvinnans son började han så småningom överge idén om socialism som han så entusiastiskt fört fram bara året innan i sin novellsamling Utopier i verkligheten. I vissa fall tycks politiken för Strindberg i huvudsak varit ett verktyg i hans skrivande. Under sin tid i ”landsflykt” åren 1883-98 tog han så småningom avstånd från en del av de saker han skrivit.

Hans i många fall råa uttalanden i kvinnofrågan tänker jag inte gå in på då det är svårt att veta vad som var uppriktigt, vad som sagts i syfte att roa och provocera och vad som endast var en reaktion på en av Strindberg upplevd kränkning från någon av de kvinnor han hade i sin närhet. Han var en tidig förespråkare för kvinnlig rösträtt, men det är inte svårt att i Strindbergs skrifter hitta yttranden om kvinnans roll i samhället, politiken och familjen som står i skarp kontrast till detta.

Det finns många exempel på Strindbergs tendenser att kasta sig mellan vitt skilda världsåskådningar, politiska uppfattningar och manier. Under 1880-talet deklarerade han att han var ateist och stod efter att novellsamlingen Giftas getts ut åtalad för hädelse för att han i boken förnekat Kristi gudom, han sa sig senare ångra detta och mot slutet av sitt liv var han åter öppet troende. Han förde under åren 1896-1908 regelbundna anteckningar i Ockulta Dagboken om övernaturliga upplevelser och fascinerades av ”det inre” och av mysticism (dyrka det outgrundliga, mystiska och hemlighetsfulla).

Parallellt med arbetet på dagboken utvecklade han sin ungdoms intresse för naturvetenskap och då särskilt alkemi (vilket bland annat innebär att finna ett urämne som alla andra ämnen skapas ifrån och kunna framställa redan kända ämnen, till exempel guld, genom att blanda andra ämnen). Han började utföra alkemiska experiment och publicerade Antibarbarus (utkom 1894 på tyska, på svenska år 1906), som redogör för resultaten av dessa. Hans ambition var att revolutionera kemin sådan den dittills sett ut och ansåg sig kommit fram till helt nya slutsatser om materialens sammansättning. Skriften mottogs dock i Tyskland med tystnad och i Sverige med hård kritik och till och med löje av etablerade naturvetare.

Den brist på objektivitet och tålamod som fanns i Strindbergs vetenskapliga arbete kan man nog även påträffa i hans politiska vurm. Entusiasmen och ivern låg nära till hands, men i första hand låg intresset förmodligen mer i vad han själv kunde få ut av dessa ämnen. Sinade brunnen var han inte sen att söka sig vidare till andra, för honom outforskade områden.

Trots hans sviktande politiska deltagande de sista åren hade Strindberg under sin levnad lyckats skaffa sig ett grundmurat förtroende inom arbetarklassen, något som särskilt visade sig vid hans död. På hans begravning samlades omkring 60 000 människor för att hylla författaren, ett av de största liktågen i Stockholms historia. Över 100 röda fanor följde likvagnen och kistbärarna var åtta medlemmar ur arbetarkommunen. August Strindberg satte onekligen sin prägel på det svenska samhället och var, allt sammantaget, en avsevärd litterär begåvning.