Avanti! - Historia & Teori

Den spanska revolutionen 1931-39 – del 2

Thu, 28 Mar 2013 16:53:16 +0000

Petra Edlund

Detta är den avslutande artikeln i en serie av två om revolutionen och inbördeskriget i Spanien på trettiotalet. I första delen beskrevs politiken och förutsättningarna som ledde fram till nödvändigheten av att arbetarna tog egna initiativ till kamp när ledarna gång på gång svek dem. Trots att socialistpartiet vann makten två gånger var de inkapabla att genomföra den sociala revolution som var nödvändig för Spaniens utveckling och förlorade därmed makten till borgerligheten. Arbetarnas och böndernas självständiga kamp byggde dock upp en stark organiserad arbetarklass med enorma kamperfarenheter. En arbetarklass som var beredd att strida in i det sista medan hotet från fascismen växte sig allt starkare. (Del 1)

Efter att den 17 juli 1936 ha intagit Marocko, skickade General Franco ett meddelande via radio till folkfrontsregeringen med sitt manifest (samarbetsregeringen mellan socialister, stalinister och ”progressiva” republikaner). Men regeringen gick inte ut med meddelandet till folket förrän på morgonen dagen därpå, och det enda man sade var att man försäkrade att man hade fullständig kontroll över Spanien. Samtidigt censurerade man arbetarnas tidningar, vilka försökte varna för fascisternas attacker. Man vägrade beväpna arbetarna trots deras genuina vilja att kämpa mot fascisterna, eftersom man var mer rädd för vad en beväpnad arbetarklass skulle kunna ta sig för än hotet från fascismen. Detta kom att bli ett av historiens värsta förräderier, från arbetarrörelsens ledare gentemot arbetarna.

Dubbelmakten i Katalonien

Dagarna efter den 17 juli kom att bli några av de mest omvälvande dagarna i Spaniens historia. När regeringen förvägrade arbetarna vapen tog de saken i egna händer. De byggde barrikader och delade på ett magert vapenförråd, samtidigt som de arresterade reaktionärer. Hela Spaniens borgarklass reagerade med att antingen gå med fascisterna eller gå under jorden. Två dagar efter att fascisterna inlett sin offensiv, den 19 juli, stormade det anarkistiska fackförbundet CNT och POUM, ”det förenade marxistpartiet”, den första militärkasernen i Barcelona. Trots att arbetarna var i enormt numerärt underläge gentemot fascisterna fick motståndet stort genomslag. Till och med vissa av fascisternas soldater bytte sida när de insåg att det var sina egna de stred emot. Arbetarna hade på eget initiativ inlett motståndet mot fascismen och ledde det under eget ledarskap och egna fanor. Endast detta förhindrade fascismens omedelbara seger.

I Barcelona bildade arbetarna arbetarkommittéer och organiserade sina egna miliser, eftersom armén stod på fascisternas sida. På några dagar genomförde arbetarna den sociala revolution som man väntat på i generationer. Arbetarråd tog makten i städer och byar och fackförbunden tog kontroll över fabriker. Den största delen av ekonomin blev kollektiviserad. Man separerade kyrkan från staten, genomförde en jordreform, upplöste den reaktionära armén, etc. De kyrkor som inte hade bränts ned användes som skolor och sjukhus. (I första delen av artikeln förklarades kyrkans makt och den kontrarevolutionära roll kyrkan haft under mycket lång tid. Kyrkans makt hade sin grund i att man ägde en tredjedel av jorden.)

Proletariatets makt stod sida vid sida med regeringens mer officiella makt och det uppstod en situation med så kallad dubbelmakt. Detta betyder att arbetarklassens maktapparat var stark nog för att ifrågasätta borgarklassens statsmakt, men att båda maktapparaterna fortfarande var för svaga för att avgjort besegra den andra. Lokalt härskade arbetarna men nationellt härskade regeringen, som fortfarande kontrollerade ekonomin och bankerna. I september var republikanerna tvungna att ge plats till en ny regering ledd av Caballero, vänstersocialist och ledare för det stora socialistpartiet PSOE. Under massornas tryck utökades de sociala reformerna – kollektiviseringen av fabriker och jordreformen expanderades till att gälla i halva republiken.

Att kampen mot fascisterna startade i Barcelona var ingen tillfällighet. Katalonien var den mest industrialiserade delen av Spanien och hade därmed en stark arbetarklass. Parlamentarismen hade inget nämnvärt inflytande och arbetarorganisationerna var starka. Här var folkfrontsregeringen som svagast. CNT och FAI (Iberiska Anarkistfederationen) deltog aldrig i folkfronten i Katalonien och även POUM bröt med folkfronten och växte snabbt till ett massparti efter en kraftig vänstersväng. Det var tack vare proletariatets styrka man besegrade kontrarevolutionen och fascisterna i Katalonien. Man hade ett revolutionärt program, med arbetarkontroll och jorden ägdes av dem som brukade den.

I Madrid var situationen rakt motsatt den i Katalonien. Folkfrontsregeringen var stark och arbetarmilisens kamp begränsades till att endast gälla republikens försvar utan några sociala krav. Parollen fördes fram att man först skulle krossa fascismen och först därefter göra revolution. Regionen kontrollerades av den officiella makten och arbetarna hade svårt att organisera sig i kampen mot fascismen. Men många andra delar av Spanien inspirerades av Barcelona och även de byggde upp starka arbetarorganisationer som slogs mot fascismen utan hjälp från folkfrontsregeringen. Till exempel använde gruvarbetarna i Austurien dynamit i brist på vapen.

En situation med dubbelmakt, som den i Katalonien, kan inte fortsätta hur länge som helst utan att komma till ett avgörande. Situationen blev efter hand ohållbar och avgörandet balanserade på en knivsegg. Antingen skulle borgarklassen helt krossa arbetarråden för att rädda systemet, eller så skulle arbetarna genomföra en fullständig socialistisk revolution. Valet stod mellan fascism eller socialism. Det fanns inget alternativ som stavades borgerlig demokrati, eftersom situationen var så extrem. Den spanska kapitalismen var i en djup organisk kris och det var nödvändigt att med fascismens metoder slå ner arbetarna för att rädda det kapitalistiska systemet. Alternativet var att arbetarklassen skulle ta makten. Detsamma gällde stora delar av övriga Europa.

Anarkisternas misstag

Anarkisterna i CNT kontrollerade Katalonien socialt, ekonomiskt och politiskt och genomförde framgångsrika sociala reformer och förbättrade situationen för folket enormt. CNT visade sig dock ha allvarliga brister då de ignorerade vikten av den parlamentariska politiken och tillät reaktionärerna att ha ett visst fortsatt inflytande. Man lät de gamla ledarna sitta kvar vid makten då man inte vill beblanda sig med staten och därför inte heller parlamentarismen, som är en del av staten. Men som Lenin brukade framhålla kan man inte föra en revolutionär politik utan att vara beväpnad med en revolutionär teori – det vill säga marxismen. Deras teoretiska misstag gällande staten visar sig här i praktiken ödesdiger.

Anarkisterna trodde att det var tillräckligt att ta över fabrikerna och jorden för att revolutionen skulle vara komplett och att staten då automatiskt skulle upphöra att existera. Men statens verktyg: militär, polis och juridiska institutioner etc, går inte bara upp i rök för att det sker en social revolution. De måste krossas och upplösas för att ersättas av arbetarklassens egna demokratiska organ.

Det är synen på staten som främst skiljer anarkister från marxister. Anarkister menar att staten är roten till allt förtryck i samhället och att man därför inte kan bedriva parlamentariskt arbete, eller bygga upp en arbetarstat. Man måste i alla lägen, hävdar man, föra kampen utanför staten och inte befatta sig med den annat än för att i ord avskaffa den. Att anarkisterna inte tog makten i Katalonien, även parlamentariskt, kom att bli misstaget som ledde till att de till slut förlorade allt inflytande och att den borgerliga staten åter byggdes upp. Ledarna i CNT var till slut tvungna att överge sina principer och de gav sig till slut in i den parlamentariska politiken, men i stället för att motsätta sig reaktionärerna så kompromissade de och gick åt höger.

Anarkister kan inte heller förstå skillnaden mellan en borgerlig stat, som försvarar och upprätthåller överklassens förtryck över arbetare och bönder, och en arbetarstat vars ända syfte är att expropriera borgarklassen och förhindra att den borgerliga staten återuppbyggs. Den avgörande skillnaden är att en arbetarstat dör bort i takt med att behovet av den försvinner, det vill säga i takt med att vi efter den sociala revolutionen närmar oss ett klasslöst samhälle, där det inte finns någon klasskamp och där man inte längre måste slåss om livets nödtorft.

I mitten av 1937 var anarkisternas ledare alltmer avlägsnade från sin bas i partiet och mer integrerade i den borgerliga staten samtidigt som de borgerliga republikanerna fick alltmer inflytande. Sakta men säkert började den borgerliga staten återuppbyggas genom att det sociala innehållet i revolutionen dödades. POUM:s miliser hade blivit upplösta med våld och regeringen började ge tillbaka egendom och jord till de tidigare jordägarna. Sakta men säkert började de parlamentariska ledarna nedmontera revolutionen som arbetarna vunnit med sitt blod.

Även nationellt började revolutionen tappa mark. Caballero, som ledde regeringen, började överge sina tidigare vänsterståndpunkter och skapade en klassamarbetsregering. Detta var folkfrontsregeringen, som bestod av tre av hans anhängare, tre högersocialister, två stalinister och fem borgerliga representanter. Caballero lät borgerligheten fortsätta härska genom att skilja revolutionen från kriget och gick därigenom i spetsen för regeringens svek mot arbetarnas kamp.

POUM i Katalonien hade under några år vuxit från 8 000 till 60 000 medlemmar men tog ändå inga egna initiativ utan CNT. De skulle i detta läge försökt att vinna över de anarkistiska massorna från CNT, vilket hade varit fullt möjligt. Men istället gick de från att ha varit helt okritiska gentemot CNT till att bryta helt och hållet med dem och organisera sin egna miliser. Även om POUM hade många medlemmar var de fortfarande små i jämförelse med CNT. För att bli den dominerande massorganisationen i Katalonien hade de behövt vinna över dem till sin sida som stod under anarkisternas inflytande.

Stalinisternas förrädiska roll

I Madrid och nationellt bromsade kommunistpartiet (stalinisterna) den revolutionära utvecklingen av taktiska skäl. Kommunistpartiet stod i flera avseenden under direkt kontroll av Kommunistiska internationalen från Sovjetunionen och mottog order därifrån. Stalin misstänkte att omvärlden var rädd för revolutionen, och ville därför ge intryck av att det inte var någon fara för en världsrevolution.

Stalinisterna i Spanien tog tidigt ställning för folkfronten och stödde den. Att samarbeta med den internationella borgarklassen var något som Stalin också gjorde frekvent efter det att han tagit makten efter Lenins bortgång, för att skaffa sig allierade och vara en del av det internationella maktspelet. Just i detta skede föredrog Stalin en säker allians med borgarklassen i Frankrike mot Hitler, framför en proletär revolution med osäker utgång. Därför sågs den spanska revolutionen som en störande utveckling. För att motivera sitt agerande förde stalinisterna också fram ”teorin” att ett lands utveckling måste ske i stadier och att kapitalismen måste nå en viss mognadsgrad innan en proletär revolution kan genomföras. Dessa idéer var bara en upprepning av vad mensjevikerna sa på sin tid, en uppfattning som Lenin och bolsjevikerna konsekvent bekämpat. Detta var ett grundläggande avsteg från leninismen.

Till en början hade kommunistpartiet i Spanien ett alldeles för begränsat inflytande för att kunna motsätta sig kollektiviseringen av ekonomin. På grund av anarkisternas medlemsantal ville de heller inte stöta sig med dem. Kommunisterna fick dock massivt bistånd från Sovjetunionen som underlättade för partiet att få inflytande och propagera, vilket gav dem ett oerhört maktuppsving på relativt kort tid. Dessutom hade de fortfarande auktoritet världen över som representant för Sovjetunionen, det enda land där arbetarklassen lyckats ta makten. Kommunistpartiet växte därmed snabbt och stalinisterna tog med högersocialisternas hjälp över resterna av den borgerliga staten. Stalinisterna använde positionen för att sabotera för POUM och CNT genom att vägra dem vapen, transporter etc. De ville ha en centraliserad milis i sina händer och minska CNT:s och POUM:s inflytande i kriget. De ville kunna använda armén för att slå ner revolutionen. De förde en alltigenom kontrarevolutionär politik för att gynna Stalins position i det internationella maktspelet och för att själva kunna sko sig på privilegierna som makten innebar.

Aragonien

Aragonien, som intogs först av fascisterna, blev symbolen för arbetarnas egna militära potential när det återerövrades av en befrielsearmé ledd av CNT-ledaren Durruti. Durrutis armé var en grupp arbetare från Katalonien och bildade bykommitéer och spred sina revolutionära idéer där de drog fram. De brände ägarbevis och gav jorden till bönderna vilket säkrade att de skulle försvara den från fascisterna till sista blodsdroppen. Aragoniens ledning valdes direkt av befolkningen och hade en anarkistisk majoritet, men också andra antifascistiska representanter. Stalinisterna hade inget nämnvärt inflytande.

Borgarna vill krossa det proletära styret i Aragonien för att det inte skulle sprida sig, men arbetarklassen stod enad och det skulle komma att behöva krossas utifrån. När högersocialisten Negrin väl kommit till makten inleddes en tre månader lång propaganda mot Aragonien innan regeringens invasion kom. Regeringen beslutade att det folkvalda rådet skulle upplösas, och detta genomförde stalinisterna med våld. Kollektiviseringar upplöstes och ledarna fängslades. Senare kom stalinisterna att hitta på lögner om att upplösandet av Aragonien var nödvändigt i kampen mot fascisterna. I själva verket var det Aragonien som var den enda delen av landet som både hade återerövrat land från fascisterna och stått emot deras återinvasioner.

Socialisternas reträtt

Stalinisterna och borgarna fick alltmer inflytande i regeringen och började censurera arbetarorganisationernas tidningar och förbjuda strejker och fackföreningsmöten. Man inrättade en regel 1937 som sade att det var förbjudet att kritisera den sovjetiska regeringen. POUM blev utslängda från parlamentet och förbjöds till slut helt. Caballero övergav sakta men säkert sina principer och lät den borgerliga ordningen fortleva. Till slut tvingades han att upplösa regeringen och lämna den. Han ersattes av Negrin och Preito (högersocialister) som inledde en ännu mer arbetarfientlig politik.

Som Marx förklarade: ”Arbetarna kan inte bara ta över den borgerliga statsappareten och försöka göra den till sin egen.” Den borgerliga staten måste krossas och ersättas med en arbetarstat för att hindra kontrarevolutionen att återta makten. Socialisterna gjorde misstaget att låta borgarklassen sitta kvar på en del av makten tillsammans med stalinisterna. I stället för att stödja arbetarna och massorna i viljan att slåss mot fascisterna så förtryckte man dem och förbjöd dem att organisera sig. Massorna blev apatiska och nederlaget ett faktum.

Bönderna var i majoritet eftersom Spanien till stora delar var underutvecklat rent industriellt. Franco kunde utnyttja detta och vinna stöd hos bönderna eftersom socialisterna inte hade gett dem den jordreform de så gärna ville ha, med undantag för Katalonien. Han kunde avancera snabbt i kriget och skulle snart ta över region efter region. Revolutionen hade kunnat vinna över bönderna till sin sida med en jordreform, vilket var det som hade säkrat den ryska revolutionen 1917. Ett revolutionärt parti hade utan vidare kunnat föra fram och vinna stöd för en sådan paroll.

Nederlag och diktatur

Maj 1937 blev den sista möjligheten att rädda den spanska revolutionen. CNT och POUM hade kunnat ta makten i Katalonien och Aragonien. Katalonien var Spaniens starkaste ekonomiska makt och dubbelmakten var oerhört utbredd.. CNT och POUM hade kunnat ta makten i Katalonien och Aragonien. Katalonien var Spaniens starkaste ekonomiska makt och dubbelmakten var oerhört utbredd. Bland annat hade arbetare ockuperat telefonstationen och kunde därmed kontrollera alla telefonsamtal. Den 3 maj skickade folkfrontsregeringen trupper för att ta över kontrollen över telekommunikationen. Arbetarna reagerade blixtsnabbt och försvarade telefonstationen mot regeringstrupperna i dagar och var i stort numerärt överläge. I detta läge hade CNT och POUM kunnat ta den officiella makten i Katalonien, men avstod än en gång och kapitulerade i stället. Man ursäktade sig med att en fullbordad revolution bara hade blivit isolerad i Katalonien och att det inte var rätt tillfälle att ta makten under rådande inbördeskrig mot fascismen. Nederlaget var ett faktum och arbetarna demoraliserades. Bristen på ett genuint revolutionärt ledarskap och program gjorde att arbetarna förlorade kampen och detta satte stopp för revolutionen och öppnade för kontrarevolutionens avancemang.

Den militära kampen i inbördeskriget under både Caballero och Negrin var under all kritik. Regeringen hade ekonomiska tillgångar men köpte ändå inte vapen att utrusta trupperna med. I stället försökte man förhandla med fascisterna. Francos professionella armé kunde utnyttja regeringens militära ineffektivitet och började röra sig mot Madrid i november 1936. Man bromsades av ett heroiskt motstånd från arbetarna och den internationella antifascistiska brigaden. Francos manifest var nära nog identiskt med Hitlers och Mussolinis. Det representerade inte en handfull generalera, utan hela den härskande klassens intressen.

Madrid kom att bli den avgörande fronten när Katalonien och Aragonien hade fallit under folkfrontsregeringen kontrarevolutionära förtryck. Marockos förbindelser till fastlandet var öppna, fronten i norr var lugn efter regeringens sabotage mot Aragonien. Franco kunde helt bestämma platserna för offensiverna och ville koncentrera sig på huvudstaden för att få sina bundsförvanter, Italien och Tyskland, att erkänna hans regim. Erkännandet kom den 9 november 1936 då man trodde att Madrid var nära att falla. Franco hastade fram en attack som kom att bli hans största misstag. Försvaret utnyttjade för en gångs skull arbetarna och därmed äkta revolutionära politiska metoder. Man uppmanade dem att försvara sig mot trupperna som var på ingående, men främst att rensa ut medlemmar från den så kallade femte kolonnen – dolda fascister som verkade inom Madrids gränser. Det visade sig vara för sent. Fascisterna avancerade med hjälp från Tyskland och Italien. Man fängslade tusentals kommunister och anarkister och ytterligare tusentals blev skjutna. Bara i Santander sköts 15 000 efter det att staden fallit för fascisterna. Barcelona föll i februari 1939 och Madrid i april samma år.

Varför lyckades fascisterna ta makten?

Att folkfrontsregeringen gång på gång hävdade att det var nödvändigt att först slå ned fascisterna, innan man gjorde revolution kom att bli det mest ödesdigra misstaget och det grövsta sveket mot arbetarna. Att tro att det är möjligt att skilja revolutionen från kampen mot fascismen är befängt. Den enda kraft som är stark nog att bekämpa fascismen är proletariatet. De ”progressiva” borgarna hade ingen existens numerärt sett och saknade nämnvärt inflytande. Fascismen är sammanknuten med borgerligheten, då den i sista hand representerar och tar till vara den härskande klassens intressen. Fascismen är den sista utvägen för borgerligheten när den vill rädda det kapitalistiska systemet, och blir borgarklassens tillflykt, precis när den organiserade arbetarrörelsens existens blir oförenlig med det kapitalistiska systemet. Därför är det naivt att tro att det går att besegra fascismen utan att också besegra den borgerliga klassen. För att krossa fascismen är det också nödvändigt att omintetgöra borgerlighetens makt genom att upplösa den kapitalistiska staten och införa arbetarmakt. Detta var Spaniens situation under inbördeskriget: de enda två möjliga utvägarna var fascism eller socialism.

Under den spanska revolutionen och inbördeskriget prövades alla vänstertendenser och arbetarpartier: stalinister, socialister, anarkister och de så kallade trotskisterna i POUM. Slutsatsen blir emellertid att arbetarnas hjältemodiga kamp var det som säkrade varenda liten framgång i kampen mot fascismen. Gång på gång sveks de av sina ledare, och att revolutionen slutade i ett nederlag berodde framför allt på detta.

Alla de olika tendenserna hade kunnat ta makten vid flera tillfällen. De skyldiga var förrädarna i ledningen för folkfronten. De hade ansvaret men deras reformistiska inställning gjorde att de inte utnyttjade makten och arbetarnas kampvilja för att krossa reaktionärerna och fascisterna en gång för alla. I jämförelse med ryska revolutionen så hade Spanien bättre förutsättningar för socialism rent objektivt, med en högre medvetandegrad hos folket och en större och bättre organiserad arbetarklass. Skillnaden var att i Ryssland, fanns bolsjevikerna, som kunde leda massorna till revolutionens fullbordande.

Bolsjevikerna lyckades också bättre med att få med bönderna i kampen, något som är av avgörande betydelse när revolutionen ska genomföras i halvfeodala nationer som både Ryssland och också till stor del Spanien var under 1930-talet. Med en svag arbetarklass måste bönderna spela en större roll eftersom de blir den starkare kraften i samhället. För att vinna över bönder så blir den agrara frågan viktigast: att jorden ska ägas av den som brukar den och att alla har tillgång till jord, något som bolsjevikerna insåg väldigt snabbt men som i stor utsträckning saknades i den spanska revolutionen.

Om den spanska revolutionen hade lyckats hade Europas historia och utveckling sett helt annorlunda ut. Frankrike hade följt efter. Också Tyskland och Italien hade med största sannolikhet inspirerats till en liknande utveckling. De ryska massorna hade inspirerats och genomfört en politisk revolution i Sovjetunionen. Revolutionerna hade spridit sig över Europa och kanske hade vi idag sluppit det system som utsuger folk och skapar enorma orättvisor, vilket vi kallar för kapitalism.

Efter tre år av inbördeskrig och en miljon döda följde fascismens repression, nästan 40 år av förtryck och nederlag. Mellan 1939 och 1942 sköts 200 000 arbetare och bönder. 300 000 försvann, och oräkneliga fängslades och sattes i koncentrationsläger. Arbetarklassen förföljdes och trycktes tillbaka ända tills det att Franco avled 1975. Den borgerliga demokratin återinfördes efter en hård revolutionär kamp från arbetarklassens sida, och idag är Spanien en av Europas mest utvecklade och viktigaste ekonomier. Den pågående ekonomiska krisen har dock inneburit att Spaniens ekonomi har gått i botten med en ohanterlig statsskuld och en skyhög arbetslöshet. Spaniens arbetarklass accepterar inte den nedskärningspolitik som måste genomföras för att rädda den spanska kapitalismen. Situationen blir alltmer extrem, och landets kommer under den kommande perioden återigen ställas inför revolutionära utsikter. De spanska arbetarna har redan börjat kämpa. ODe kommer att återupptäcka sina stolta revolutionära traditioner från den spanska revolutionen och den revolutionära kampen mot Franco på 1960- och 70-talen. Vi måste absorbera revolutionens lärdomar och erfarenheter, inklusive orsakerna till det tragiska nederlaget, för att rätt kunna förbereda oss inför de strider som ännu står framför oss. Den spanska revolutionens historia kan ge otroligt många lärdomar som är ovärderliga – både i Spanien och andra länder – i kampen för socialism världen över.

Tjeckoslovakien: De aktuella frågorna

red_admin — Thu, 17 Jan 2013 22:08:26 +0000

Ted Grant (1948)

Ted Grant tillhörde de första som förstod att Sovjetunionen stärkt sin ställning efter kriget, och särskilt dess dominans i Östeuropa. Här publicerar vi en översättning av en artikel där Ted Grant utvecklar denna analys ytterligare. Den skrevs efter "pragkuppen" i februari 1948 och förklarar att stalinisterna lutade sig på massan för att expropriera kapitalisterna och upprätta en deformerad arbetarstat.

Ted Grant skulle långt senare skriva om dessa händelser: "Samma process ägde därefter rum i alla de så kallade folkdemokratierna. Washington försökte sträcka ut Marshallhjälpen till Östeuropa för att dra tillbaka dessa stater som bihang till världsimperialismen. Stalinisterna i Östeuropa förstod att deras ställning hotades av detta och svepte bort 'borgarklassens skugga' och grep makten, nationaliserade ekonomin och byggde upp regimer med Moskva som förebild – inte Lenins Moskva utan Stalins. Revolutionen i Östeuropa började där den ryska revolutionen hade slutat: med monstruösa totalitärt-byråkratiska karikatyrer av socialism." (History of British Trotskyism, 2002)

I flera veckor har världens kapitalistklass gnytt om de åtgärder som vidtagits mot kapitalisterna i Tjeckoslovakien. Stalinisternas metoder har jämförts med Hitlers. Denna propaganda genomsyras från början till slut av kapitalistiskt hyckleri. Det är inte stalinisternas tvångsmetoder som de motsätter sig. Den grekiska reaktionen, vars mål är att etablera en semi-fascistisk regim, har de inte bara överseende med. De hjälper den aktivt på samma sätt som de stödde och hjälpte Hitler och Mussolini mot arbetarklassen.

Som replik till kapitalisterna ger stalinisterna inget marxistiskt svar, och det kan de inte heller. De låtsas att förändringarna genomfördes "i enlighet med konstitutionen." Detta har ytterligare spätt på förvirringen bland de reformistiska arbetarna, som förstår att dessa påståenden inte stämmer överens med verkligheten. Förändringarna uppnåddes med arbetarklassens stöd och deltagande. De väpnade arbetarnas demonstrationer på gatorna övertygade de kapitalistiska elementen om meningslösheten i att göra motstånd. Det var detta hot om våld som säkrade den fredliga förändringen.

Arbetarna och bönderna i Tjeckoslovakien gav otvivelaktigt sitt helhjärtade stöd till förändringen därför att den hade progressiva drag.

Arbetarna kunde inte annat än att stödja åtgärderna: nationalisering av alla viktiga fabriker som förblivit i privata händer sedan massrörelsen 1945; 70 procent av alla tryckerier, hela kemiindustrin, alla kylskåpsfabriker och alla byggnadskoncerner med fler än 50 anställda, alla stora hotell och grossisthandeln. Inget företag med fler än 50 anställda tillåts nu vara privatägt inom någon bransch eller industrigren.

Monopol på utrikeshandeln har formellt instiftats.

Bönderna stod resolut bakom reformerna. Även om stalinisterna inte gjorde som de ryska bolsjevikerna gjorde, nämligen nationaliserade landet och därefter gav det till bönderna, delade de upp landet och gav det till bönderna som deras egna privata egendom.

Trotskij om de ockuperade områdena

Detta är de progressiva drag som trotskisterna stödjer trots att man inte nationaliserat jorden. De utgör en nödvändig ekonomisk grund för en arbetarstat. För att genomföra dessa åtgärder var stalinisterna tvungna att ty sig till initiativkraften och pressen från massorna. Som Trotskij påpekade 1939, när han behandlade den sannolika utvecklingen om Stalin invaderade Polen:

"Det är emellertid mer troligt att Moskvaregeringen i de territorier som står på Sovjetunionens upptagningslista kommer att genomföra en expropriation av de stora landägarna och förstatligande av produktionsmedlen. Denna variant är troligast, inte därför att byråkratin förblir det socialistiska programmet troget utan därför att den varken önskar eller kan dela makten – och de privilegier det senare innefattar – med de gamla härskande klasserna i de ockuperade territorierna. Här erbjuder sig bokstavligt talat en analogi. Den första bonaparten hejdade revolutionen genom en militärdiktatur. Men när de franska trupperna invaderade Polen, undertecknade Napoleon ett dekret: 'Slaveriet är upphävt'. Denna åtgärd föranleddes inte av Napoleons sympati för bönderna, eller av demokratiska principer, utan snarare av det faktum att Bonapartes diktatur inte grundade sig på feodala utan på borgerliga egendomsförhållanden. Emedan Stalins bonapartistiska diktatur inte grundar sig på privat- utan statsegendom, borde Röda arméns invasion av Polen enligt sakens natur medföra ett upphävande av kapitalistisk privategendom för att därmed bringa de ockuperade territoriernas regim i överensstämmelse med regimen i Sovjetunionen."

"Denna åtgärd, som till sin karaktär är revolutionär – 'expropriation av expropriatörerna' – utförs i detta fall efter militärbyråkratisk modell. Appellen till massornas självständiga aktivitet i de nya territorierna – och utan en sådan appell, även om den genomförs med yttersta försiktighet, är det omöjligt att konstituera en ny regim – kommer imorgon utan tvivel att kvävas genom skoningslösa polisiära åtgärder för att säkra byråkratins makt över de vaknande revolutionära massorna. …" (Sovjetunionen i krig, september 1939)

Efter att ha använt arbetarna för att pressa kapitalistklassen, kommer stalinisterna göra sig av med alla inslag av arbetarkontroll. Hur snabbt detta genomförs kommer bero på den tjeckiska arbetarklassens motstånd, vars kulturella nivå till följd av landets industrialisering är långt högre än de ryska arbetarnas. Stalinisterna har inte råd att tillåta arbetardemokrati i Tjeckoslovakien på grund av de oundvikliga återverkningarna på den ryska regimen i Sovjetunionen.

Detta förklarades klart av Douglas Hyde, före detta nyhetsredaktör för Daily Worker. I en intervju med Daily Mail sa han:

"På Kominforms första möte, som hölls i en jaktstuga i Silesia, blev Gottwald¹ anklagad för 'småborgerlig kommunism' eftersom han försökt utarbeta en politik som tog hänsyn till Tjeckoslovakiens tradition av västerländsk kultur och frihet."

"Gottwalds idé var att anpassa kommunismen för att passa hans lands behov – som var så olika Rysslands. Men med Ryssland i ryggen fanns det ingen mening med att säga emot, och händelserna i Prag nyligen² visade hur fullständigt han tvingats till lydnad."

Gottwald känner pressen från arbetarna, och är rädd för de framtida resultaten av en sådan kurs.

Aktionskommittéernas framtid

Kort efter händelserna i Tjeckien, utfärdade regeringsföreträdare uttalanden om aktionskommittéernas begränsade roll. Telegraph rapporterade den 6 mars: "Det finns indikationer om viss oro på högkvarteret gällande de lokala aktionskommittéernas ohindrade aktiviteter. Den centrala aktionskommittén har beordrat alla andra kommittéer att inte lägga sig i upprensningen av armén. Framledes måste alla 'fall av utrensning' hänvisas direkt till det nationella försvarsministeriet."

Cepick, den kommunistiska justitieministern i den nya regeringen Gottwald, deklarerade: "Aktionskommittéerna är inte en andra makt. Det är deras uppgift att hjälpa statens försvar genom att ge en folklig bas till regeringens handlingar."

De tjeckiska myndigheterna har gjort en avgörande skillnad på de aktionskommittéer som bildats av bönder och arbetare och de som utnämnts ovanifrån av de politiska partierna. Även om de har samma namn är det en enorm skillnad mellan de båda. Den nationella frontens³ aktionskommittéer tillsätter alla representanter för de olika partierna, vilket är en karikatyr på demokrati.

De har gjort det klart att aktionskommittéerna inte kommer spela samma roll som sovjeterna, eller arbetarkommittéerna, spelade under den ryska revolutionen 1917. Den ryska bolsjevikregeringen under Lenin baserade sig på sovjeter, vilket var den mest flexibla och demokratiska organisationsformen. Bönderna och arbetarna var direkt representerade i sovjeternas organ som baserades på geografiskt område. Lenin påpekade att detta innebar att man inte behövde någon separat statsstruktur. Arbetarna och bönderna skulle administrera staten. Till följd av Rysslands efterblivenhet och revolutionens isolering lyckades de inte genomföra detta. I ett kulturellt avancerat och högt industrialiserat land som Tjeckoslovakien skulle en genuin kommunistisk regim kunna introduceras. Arbetarna och bönderna kunde omedelbart administrera staten själva, utan någon speciell statsapparat som kommer användas för att skydda privilegier.

Ett parlament som valts i valkretsar är långt mindre demokratiskt än ett system med direkt representation baserat på kommittéer. Den parlamentariska representationsformen är den som lättast byråkratiseras och befinner sig långt från folkets verklighet.

Den ekonomiska grundvalen för en arbetarstat har uppnåtts. Men för att en stat ska agera i arbetarklassens intresse räcker det inte med att expropriera kapitalisterna. Demokratisk kontroll över statsapparaten är en nödvändig grundval för att gå mot ett kommunistiskt samhälle. Alla de stora marxisterna betonade detta.

Lenin sammanfattade kärnan i en arbetarstat med fyra grundläggande principer. Efter exproprieringen av kapitalisterna och förstatligandet av produktionsmedlen, skulle det vara:

Val av sovjeter med rätt att återkalla alla representanter.
Ingen representant ska få en högre lön än en genomsnittlig arbetare.
Avskaffandet av den stående armén och dess ersättande med ett beväpnat folk.
Ingen permanent byråkrati. Alla skulle i tur och ordning fylla statens funktioner. När alla var byråkrater, kunde ingen vara byråkrat.

"Vi, arbetarna, skall själva organisera storproduktionen utgående från det, som kapitalismen redan skapat. Vi stödjer oss härvid på vår arbetserfarenhet och skapar den strängaste järndisciplin, som de beväpnade arbetarnas statsmakt understödjer, vi reducerar statstjänstemännen till blotta verkställare av våra uppdrag, till ansvariga, avsättliga, blygsamt avlönade 'förmän och bokhållare' (naturligtvis med tekniker av alla slag, arter och grader) – det är vår proletära uppgift, därmed kan och måste vi börja vid genomförandet av den proletära revolutionen. En sådan början, på storproduktionens grundval, leder av sig själv till att allt slags ämbetsmannavälde småningom 'dör bort', att en ordning så småningom skapas – en ordning utan citationstecken, en ordning olik löneslaveriet – en ordning, under vilken de alltmer förenklade uppsynings- och bokhållerifunktionerna utföres av alla i tur och ordning för att sedan bli en vana och slutligen upphöra att vara ett speciellt folkskikts speciella funktioner." (Lenin, Staten och revolutionen)

Rysslands efterblivenhet och revolutionens isolering omöjliggjorde en sådan process. Men på grundval av den kulturella nivån i Tjeckoslovakien skulle fördelarna med de kommunistiska metoderna bli uppenbara för hela världen. Under ledarskap som verkligen var kommunistiskt skulle de omedelbart kunna implementeras. Men detta är inte vad stalinismen vill. Stalin har sagt att det som krävs är en starkare och starkare stat i Ryssland. Tjeckoslovakien kommer under stalinistisk ledning utvecklas i samma riktning. Det kommer inte bli någon process där staten och GPU⁴ vittrar bort.

Alla de rättigheter som arbetarna fortfarande har kommer strypas och en okontrollerad byråkrati kommer att trampa ned massorna, precis som i Ryssland.

I det långa loppet kommer de tjeckiska arbetarna inte att tolerera en tyrannisk byråkrati. Erfarenheten kommer lära dem att stalinism inte är kommunism. De kommer inse behovet av att störta byråkratin och dess polisapparat och etablera sin egen direkta kontroll över industrin och staten i en arbetardemokrati sådan den skisserades av Karl Marx. Detta enligt den modell som visades av Pariskommunen, och som förverkligades i och med den regim som etablerades av den ryska revolutionen 1917.

Översättning från engelska av Stefan Kangas.

Noter

¹ Klemens Gottwald var medlem i det kommunistiska partiet och premiärminister från 1946.

² Prag var Tjeckoslovakiens huvudstad (numera Tjeckiens). Här åsyftas "pragkuppen" i februari 1948, vilken markerade det slutliga maktövertagandet.

³ Den nationella fronten var koalitionsregeringen från 1945. Efter valet 1946 dominerades den av kommunistpartiet och efter "Pragkuppen" tog de över helt.

⁴ Den ryska säkerhetspolisen, föregångare till KGB.

Marxismen och revisionismen

Fri, 28 Dec 2012 00:28:38 +0000

V. I. Lenin (1908)

I revolutionära perioder när marxismens idéer får allt större genomslagskraft växer det samtidigt fram nya idéer och försök till nytolkningar av marxismen som bara är förtäckta försök att avväpna marxismen dess revolutionära budskap. Avanti står för den genuina marxistiska traditionen och som ett led i vårt arbete för att sprida marxismens idéer publicerar vi därför Marxismen och revisionismen. Den skrevs för mer än hundra år sen men är lika aktuell idag för de arbetare, studenter och ungdomar som söker svar på vad som skiljer marxismen från de många förvirrade och felaktiga idéer som de reformistiska socialistiska partierna för fram idag.

Ett bekant uttryck säger, att om de geometriska axiomen skulle strida mot människornas intressen, så hade man säkert sökt vederlägga dem. De naturhistoriska teorierna, som strider mot de gamla teologiska fördomarna, har gett och ger än idag upphov till den mest rasande kamp. Det är då inte underligt att Marx' lära, som direkt syftar till att upplysa och organisera det moderna samhällets avancerade klass, som påvisar denna klass' uppgifter och bevisar att det nuvarande systemet - i kraft av den ekonomiska utvecklingen - oundvikligen kommer att ersättas av en ny ordning, det är inte underligt att denna lära måste kämpa sig fram steg för steg på sin utvecklingsbana.

Det är onödigt att närmare gå in på den borgerliga vetenskapen och filosofin, som officiellt lärs ut av officiella professorer för att fördumma de besuttna klassernas uppväxande ungdom och "drilla" den mot den yttre och inre fienden. Denna vetenskap vill inte ens höra talas om marxismen utan förklarar att den blivit vederlagd och förintad. Både de unga vetenskapsmän, som gör karriär på att vederlägga socialismen, och de utlovade gubbar, som vaktar traditionerna från alla möjliga mossbelupna "system", kastar sig med lika stor frenesi över Marx. Marxismens förkovran samt dess idéers spridning och förankring inom arbetarklassen framkallar oundvikligen ökning och skärpning av dessa borgerliga utfall mot marxismen, som varje gång den "förintas" av den officiella vetenskapen endast blir allt starkare, allt mera stålsatt och livskraftig.

Men också bland de läror, som är förknippade med arbetarklassens kamp och företrädesvis är spridda bland proletariatet, befäste marxismen långt ifrån genast sin ställning. Under det första halvseklet av sin existens (från 1840-talet) kämpade marxismen mot teorier, som var fundamentalt fientliga mot den. Under första hälften av 40-talet gjorde Marx och Engels upp räkningen med de radikala unghegelianerna, som stod på den filosofiska idealismens ståndpunkt. I slutet av 40-talet började kampen på de ekonomiska lärornas område, kampen mot proudhonismen. På 50-talet avslutades denna kamp med kritik av de partier och läror, som uppträdde under det stormiga året 1848. På 60-talet överflyttades kampen från den allmänna teorins område till ett område som låg den egentliga arbetarrörelsen närmare: bakunismen fördrevs ur Internationalen. I början av 70-talet framträdde i Tyskland för en kort tid proudhonisten Miihiberger, i slutet av 70-talet positivisten Dühring. Men de hade båda redan ett ytterst minimalt inflytande på proletariatet. Marxismen höll redan på att fullständigt besegra alla andra ideologier inom arbetarrörelsen.

Fram till 1890-talet var denna seger i stort sett fullbordad. Till och med i de romanska länderna, där traditionerna från proudhonismen höll sig kvar allra längst, hade arbetarpartierna i praktiken byggt upp sina program och sin taktik på marxistisk grundval. Arbetarrörelsens återupplivade internationella organisation - i form av periodiska internationella kongresser - ställde sig från början och nästan utan kamp på marxismens ståndpunkt i allt det väsentliga. Men då marxismen trängt undan alla mer eller mindre helgjutna fientliga läror, började de tendenser, som fått uttryck i dessa läror, att söka sig andra vägar. Kampens former och motiv förändrades, men kampen själv fortsatte. Och det andra halvseklet av marxismens existens (från 1890-talet räknat) inleddes med en kamp, som fördes av en mot marxismen fientlig strömning inom marxismen.

Den f.d. ortodoxe marxisten Bernstein gav denna riktning sitt namn, eftersom han gjorde mest väsen av sig och gav det mest helgjutna uttrycket åt strävan att rätta Marx, åt revideringen av Marx, åt revisionismen. Till och med i Ryssland, där landets ekonomiska efterblivenhet och den övervägande bondebefolkningen, som nedtrycktes av livegenskapens kvarlevor, fullt naturligt resulterade i att den icke-marxistiska socialismen höll sin ställning längre än någon annanstans, till och med i Ryssland växer den mitt för våra ögon över i revisionism. Såväl i agrarfrågan (programmet för municipalisering av all jord) som i allmänna program- och taktik frågor ersätter våra socialnarodniker allt oftare de bortdöende och försvinnande resterna av det gamla, på sitt sätt helgjutna och mot marxismen helt fientliga systemet, med "revideringar" av Marx.

Den förmarxistiska socialismen är krossad. Den fortsätter kampen, men inte längre på självständig basis utan på marxismens allmänna grundval, såsom revisionism. Låt oss se vad som är revisionismens ideologiska innehåll. På filosofins område har revisionismen följt i den borgerliga "professorsvetenskapens" kölvatten. Professorerna gick "tillbaka till Kant" - och revisionismen följde efter i nykantianernas släptåg. Professorerna upprepade tusen gånger de klerikala trådslitna banaliteterna mot den filosofiska materialismen - och med ett nedlåtande leende mumlade revisionisterna (ord för ord efter den sista handboken), att materialismen för länge sedan "vederlagts". Professorerna behandlade Hegel som en "död hund", och samtidigt som de själva propagerade idealism, bara tusen gånger ynkligare och banalare än den hegelska, ryckte de föraktfullt på axlarna åt dialektiken - och revisionisterna kröp ivrigt efter dem ut i vetenskapens filosofiska banaliseringsträsk och ersatte den "raffinerade" (och revolutionära) dialektiken med "enkel" (och lugn) "evolution". Professorerna gjorde rätt för sin statliga lön genom att anpassa både sina idealistiska och sina "kritiska" system till den dominerande medeltida "filosofin" (d. v. s. till teologin) - och revisionisterna slöt upp vid deras sida och strävade efter att göra religionen till "privatsak", men inte i förhållande till den moderna staten utan i förhållande till den avancerade klassens parti.

Vilken klassbetydelse dylika "revideringar" av Marx i verkligheten hade behöver inte sägas, saken är självklar. Vi vill endast anmärka, att den enda marxist inom den internationella socialdemokratin, som från den konsekventa dialektiska materialismens ståndpunkt kritiserade de otroliga plattheter, som revisionisterna här pratat, var Plechanov. Detta måste så mycket bestämdare understrykas, som det i våra dagar göres fullständigt felaktiga försök att smuggla in gammalt och reaktionärt filosofiskt bråte under förevändning av kritik mot Plechanovs taktiska opportunism.*

Om man övergår till den politiska ekonomin, måste man framför allt notera, att revisionisternas "revideringar" på detta område var långt mångsidigare och utförligare; försök gjordes att inverka på publiken med "nya uppgifter om den ekonomiska utvecklingen". Man påstod, att någon koncentration och småproduktionens undanträngande genom storproduktionen alls inte förekommer inom jordbruket, och att denna process försiggår ytterst långsamt på handelns och industrins område. Man påstod, att kriserna nu blivit sällsyntare och svagare och att kartellerna och trusterna antagligen kommer att göra det möjligt för kapitalet att fullständigt utesluta kriser. Man påstod, att "teorin om katastrofen", mot vilken kapitalismen är på väg, är ohållbar eftersom en tendens till klassmotsättningarnas avtrubbande och mildrande framträder. Man påstod slutligen, att det inte heller skulle skada att korrigera Marx' värdeteori i enlighet med Böhm-Bawerk.

Kampen mot revisionisterna i dessa frågor hade en lika fruktbar och stimulerande inverkan på den internationella socialismens teoretiska tänkande som Engels polemik med Dühring tjugo år tidigare. Revisionisternas argument analyserades med ledning av fakta och siffror. Det bevisades, att revisionisterna systematiskt skönmålar den nutida småproduktionen. Obestridliga fakta visar, att storproduktionen tekniskt och kommersiellt är småproduktionen överlägsen inte bara i industrin utan också i jordbruket. Men i jordbruket är varuproduktionen långt svagare utvecklad, och våra dagars statistiker och ekonomer förstår sig vanligen dåligt på att gripa ut de speciella grenar (ibland t. o. m. operationer) i jordbruket, som påvisar dess fortskridande indragning i världshushållningens utbytessfär. Småbruket håller sig kvar på naturahushållningens ruiner endast till priset av en oerhörd försämring av födan, kronisk svält, förlängning av arbetsdagen, försämring av boskapens kvalitet och dess skötsel, kort sagt, med hjälp av samma medel som hantverksproduktionen tillgrep då den försvarade sina positioner mot den kapitalistiska manufakturen. Varje framsteg för vetenskapen och tekniken undergräver oundvikligt och obevekligt grundvalarna för småproduktionen i det kapitalistiska samhället, och det är den socialistiska ekonomins uppgift att utforska denna process i alla dess ofta komplicerade och förvirrade former, att för småproducenten bevisa det omöjliga i att hävda sig under kapitalismen, det hopplösa i bondehushållningen under kapitalismen, det nödvändiga i att bonden övergår till proletärens ståndpunkt. I vetenskapligt avseende syndade revisionisterna i denna fråga genom att de på ett ytligt sätt generaliserade ensidigt lösryckta fakta utan att se dem i samband med hela det kapitalistiska systemet, i politiskt avseende syndade de genom att de oundvikligt, med eller mot sin vilja, manade bonden eller drev honom att inta egendomsägarens ståndpunkt (d. v. s. bourgeoisiens ståndpunkt) i stället för att söka få honom att inta den revolutionära proletärens ståndpunkt.

Vad kris- och katastrofteorin beträffar var det ännu sämre beställt för revisionismen. Endast de mest kortsynta personer kunde - och det endast för en ytterst kort tid - komma på den tanken att under inflytande av några års uppsving och blomstring inom industrin ändra grundvalarna i Marx' lära. Att kriserna inte tillhörde det förgångna visade verkligheten mycket snabbt för revisionisterna: efter blomstringen följde krisen. De enskilda krisernas former, följdriktighet och bild förändrades, men kriserna förblev en oundviklig beståndsdel av det kapitalistiska systemet. Samtidigt som kartellerna och trusterna koncentrerade produktionen ökade de uppenbart anarkin inom den, otryggheten i proletariatets levnadsförhållanden samt kapitalets förtryck och skärpte på så sätt klassmotsättningarna i exempellös grad. Att kapitalismen går mot en katastrof - både i betydelsen av enskilda politiska och ekonomiska kriser och i betydelsen av ett full ständigt sammanbrott för hela det kapitalistiska systemet - det har just de nyaste jättetrusterna visat särskilt åskådligt och i särskilt stor utsträckning. Den senaste finanskrisen i Amerika och den fruktansvärda ökningen av arbetslösheten i hela Europa - för att nu inte tala om den nära förestående industrikris, som många tecken förebådar - allt detta har lett till att de "teorier", som revisionisterna för inte så länge sedan lanserade, har glömts av alla och, som det förefaller, också av många bland dem själva. Man får bara inte glömma de lärdomar, som denna för intellektuella kännetecknande vacklan gett arbetarklassen.

Angående värdeteorin är bara att säga, att revisionisterna - med undantag för ytterst oklara antydningar och suckar i stil med Böhm-Bawerk - på denna punkt absolut inte åstadkommit någonting och därför inte efterlämnat några spår alls i det vetenskapliga tänkandets utveckling.

På politikens område har revisionismen verkligen försökt att revidera marxismens grundval nämligen läran om klasskampen. Den politiska friheten, demokratin, den allmänna rösträtten berövar klasskampen dess jordmån, sade man oss, och gör den gamla satsen i Kommunistiska manifestet, att arbetarna inte har något fosterland, oriktig - Ty, sade de, eftersom det under demokratin är "majoritetens vilja" som härskar, får man varken betrakta staten som ett organ för klassherravälde eller avvisa förbund med den progressiva, socialreformvänliga bourgeoisin mot reaktionärerna.

Det kan inte bestridas, att dessa revisionisternas invändningar bildade ett tämligen harmoniskt system av åsikter-nämligen gamla och välkända borgerligt liberala åsikter. Liberalerna har alltid sagt att den borgerliga parlamentarismen avskaffar klasserna och klassuppdelningen, eftersom alla medborgare utan åtskillnad har rösträtt och rätt att delta i statsangelägenheterna. Europas hela historia under andra hälften av 1800-talet och hela den ryska revolutionens historia i början av 1900-talet visar åskådligt, hur orimliga dylika åsikter är. De ekonomiska olikheterna försvagas inte utan starkes och skarpes under den "demokratiska" kapitalismens frihet. Parlamentarismen avskaffar inte utan blottar de mest demokratiska borgerliga republikernas natur såsom organ för klassförtrycket. Genom att hjälpa till att upplysa och organisera ojämförligt mycket bredare befolkningsmassor än de som tidigare aktivt deltog i de politiska händelserna bereder parlamentarismen inte väg för en eliminering av kriserna och de politiska revolutionerna utan för en maximal skärpning av inbördeskriget under dessa revolutioner. Händelserna i Paris våren 1871 och i Ryssland vintern 1905 har solklart visat, hur oundvikligt en sådan skärpning inträder. För att slå ned den proletära rörelsen sammangaddade sig den franska bourgeoisien utan ett ögonblicks tvekan med hela nationens fiende, den utländska här som ödelagt dess fosterland. Den som inte förstår parlamentarismens och den borgerliga demokratins ofrånkomliga inre dialektik-som leder till att konflikten ännu häftigare än tidigare löses genom massvåld - han kommer aldrig att vara i stånd att på grundvalen av denna parlamentarism bedriva en i princip konsekvent propaganda och agitation, som verkligen rustar arbetarmassorna för ett segerrikt deltagande i dessa "konflikter". Erfarenheten av allianser, överenskommelser och block med den socialreformistiska liberalismen i väst och den liberala reformismen (kadeterna) under den ryska revolutionen har på ett övertygande sätt visat, att dessa överenskommelser endast avtrubbar massornas medvetande och inte ökar utan försvagar den verkliga betydelsen av deras kamp genom att länka samman de kämpande med de minst kampdugliga och mest vankelmodiga och förrädiska elementen. Den franska millerandismen4 - det största försöket att tillämpa den revisionistiska politiska taktiken i bred, verkligt nationell skala - har resulterat i en praktisk värdering av revisionismen, som världsproletariatet aldrig kommer att glömma.

Det naturliga komplementet till revisionismens ekonomiska och politiska tendenser var dess inställning till den socialistiska rörelsens slutmål. "Slutmålet är intet, rörelsen allt" - detta Bernsteins bevingade ord uttrycker bättre än många långa resonemang revisionismens väsen. Att bestämma sin hållning från fall till fall, att anpassa sig till dagshändelserna, till de politiska bagatellernas ebb och flod, att glömma proletariatets grundläggande intressen och hela det kapitalistiska systemets, hela den kapitalistiska evolutionens väsentligaste drag, att offra dessa grundläggande intressen för ögonblickets verkliga eller inbillade fördelar - sådan är den revisionistiska politiken. Och av själva denna politiks väsen följer uppenbart, att den kan anta oändligt skiftande former och att varje något så när "ny" fråga, varje något så när oväntad och oförutsedd vändning i händelsernas lopp - även om denna vändning endast i minimal grad och endast för en ytterst kort tidrymd skulle förändra utvecklingens huvudlinje - alltid och oundvikligen kommer att ge upphov till en eller annan variant av revisionismen.

Revisionismens oundviklighet betingas av dess klassrötter i det moderna samhället. Revisionismen är en internationell företeelse. Ingen något så när erfaren och tänkande socialist kan hysa det ringaste tvivel om att förhållandet mellan ortodoxa och bernsteinare i Tyskland, mellan guesdister och jaurésister (för närvarande i synnerhet broussister) i Frankrike, socialdemokratiska federationen och oavhängiga arbetarpartiet i England, de Brouckére och Vandervelde i Belgien, integralister och reformister i Italien, bolsjeviker och mensjeviker i Ryssland, överallt till sitt väsen är av samma slag trots den oerhörda skillnaden beträffande nationella betingelser och historiska moment i alla dessa länders nuvarande tillstånd. "Vattendelaren" inom den moderna internationella socialismen går redan nu i själva verket utmed en linje i de olika länderna i världen, vilket vittnar om ett väldigt framsteg jämfört med vad som var fallet för 30-40 år sedan, då en kamp mellan heterogena tendenser inom den enhetliga internationella socialismen försiggick i de olika länderna. Och den "revisionism från vänster", som nu börjat ta form i de romanska länderna som "revolutionär syndikalism",5 anpassar sig också till marxismen, i det den "rättar" den: Labriola i Italien, Lagardelle i Frankrike appellerar titt och tätt från den felförstådde Marx till den rätt förstådde Marx.

Här kan vi inte gå in på en analys av det ideologiska innehållet i denna revisionism, vilken ännu inte på långt när utvecklats i samma grad som den opportunistiska, inte internationaliserats, inte i praktiken utkämpat en enda stor kamp med ett socialistiskt parti i något enda land. Vi inskränker oss därför till den "revisionism från höger", som vi ovan skildrat.

Varför är denna revisionism oundviklig i det kapitalistiska samhället? Varför har den djupare rötter än skillnaderna på grund av de nationella säregenheterna och kapitalismens utvecklingsgrad? Därför att det i varje kapitalistiskt land vid sidan av proletariatet alltid finns breda skikt av småbourgeoisi, av småägare. Kapitalismen har uppstått och uppstår ständigt ur småproduktionen. En hel rad "mellanskikt" skapas oundvikligen på nytt av kapitalismen (bihang till fabriken, hemarbete, småverkstäder som till följd av storindustrins, t. ex. cykel och bilindustrins behov ligger spridda över hela landet, etc.). Dessa nya småproducenter slungas lika oundvikligt åter ut i proletariatets led. Det är fullt naturligt, att den småborgerliga världsåskådningen åter och åter bryter sig fram i de stora arbetarpartiernas led. Det är fullt naturligt, att det måste vara så och alltid kommer att vara så ända fram till den proletära revolutionens peripetier, ty det vore ett grovt fel att tro, att en "fullständiga proletarisering av befolkningens flertal skulle vara nödvändig för att genomföra denna revolution. Det som vi idag ofta upplever endast på det ideologiska området - strider om teoretiska revideringar av Marx - det som idag bryter fram i praktiken endast i enskilda detaljfrågor rörande arbetarrörelsen, såsom taktiska meningsskiljaktigheten med revisionisterna och splittringar på denna grundval - detta kommer arbetarklassen oundvikligen att få uppleva i ojämförligt mycket större skala, då den proletära revolutionen skärper alla stridsfrågor och koncentrerar alla meningsskiljaktigheter till punkter, som har den mest omedelbara betydelse för att bestämma massornas hållning, då den gör det nödvändigt att i stridens hetta skilja fiender från vänner och befria sig från dåliga bundsförvanter för att kunna tillfoga fienden avgörande slag.

Den revolutionära marxismens ideologiska kamp mot revisionismen i slutet av 1800-talet är endast inledningen till proletariatets stora revolutionära strider under frammarschen till full seger för sin sak trots kälkbourgeoisins alla vacklanden och svagheter.

* Se boken Studium av marxismens filosofi av Bogdanov, Bazarov m. fl. Här är inte platsen att analysera denna bok, och jag måste tills vidare inskränka mig till att förklara, att jag inom den närmaste framtiden i en rad artiklar eller i en särskild broschyr skall påvisa, att allt, som jag i texten sagt om de nykantianska revisionisterna i grund och botten också gäller dessa "nya" nyhumeanska och nyberkeleyanska revisionister.

Källa: http://web.archive.org/web/20041102030033/http://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/lenin/marxismenrev.htm

Den spanska revolutionen 1931-39 – del 1

Thu, 06 Dec 2012 20:15:17 +0000

Petra Edlund

Förra året, 2011, var det 75 år sedan general Francos fascistiska uppror startade det spanska inbördeskriget. Upproret var borgarklassens reaktion mot en massiv revolution– en av de största händelserna i mänsklighetens, och framförallt arbetarklassens, historia. Den sociala innebörden döljs eller glöms ofta i historieböckerna som fokuserar främst på inbördeskriget. Arbetarklassen måste minnas och dra lärdomar av de enorma framsteg det revolutionära proletariatet gjorde i Spanien på trettiotalet.

De måste även minnas sveket från dess ledare som tillsammans med stalinisterna bildade folkfronten med borgarklassen och därmed tog avstånd från de spanska bönderna och arbetarna i kampen mot fascismen. Våra föregångare i klasskampen ger oss här enorma erfarenheter som kan beväpna en hel generation yngre revolutionärer som kämpar för socialism.

I början av nittonhundratalet var Spanien ett av de mest ekonomiskt underutvecklade länderna i Europa, med 70 procent av befolkningen på landsbygden och 60 procent analfabeter. Samtidigt var Spanien ett svagt imperialistiskt land med kolonier i Nordafrika. Borgarklassen, som var oerhört reaktionär, bestod av den växande industrin och gamla jordägare. De var monarkister och för att bibehålla social stabilitet genomdrev de flera militärkupper, som slutligen ledde fram till diktaturen under Primo de Rivera 1923.

Republikens grundande och koalitionsregeringen 1931-1933

År 1930 drabbades Spanien precis som resten av omvärlden hårt av den ekonomiska krisen. Detta ledde till att arbetarna och bönderna genomförde otaliga strejker och strider mot den försämrade levnadsstandarden. Arbetslösheten sköt i höjden och nådde miljonen och monarkin sågs med avsmak. Till sist avsattes Primo de Riviera och kungen Alfonso XIII försökte genomföra några mindre konstitutionella reformer och höll val i april 1931 för att lugna läget. Detta trick fungerade dock inte och de monarkistiska partierna led ett våldsamt nederlag – massorna gick ut på gatorna och krävde republik. Till slut var även kungen tvungen att fly landet och den första fasen av spanska revolutionen hade inletts.

Socialistpartiet (Partido Socialista Obrero Español, PSOE) gick kraftigt framåt och efter valen i juli 1931 bildade de en koalitionsregering tillsammans med de ”progressiva” republikanerna. Trots att de socialistiska ledarna i PSOE hade makten i sina händer ansåg de att deras främsta uppgift var att hjälpa borgarna att genomföra en borgerlig revolution, som skulle leda fram till demokratiska rättigheter och utveckling av industrin – och därmed den spanska kapitalismen. Detta i stället för att ta tag i landets akuta problem; modernisering av samhället, separation av kyrkan och staten, demokratiseringen av armén, avkoloniseringen av Marocko samt frågan om Kataloniens självständighet – problem som endast skulle kunna lösas genom en social revolution.

Republikanerna höll sig dock kvar vid den gamla reaktionära ordningen och var inkapabla att genomföra några konkreta förändringar. Även om det skedde sociala förbättringar, vad gäller exempelvis utbildning, kultur, hälsa och demokratiska aspekter som skilsmässa, kvinnlig rösträtt etc., så förblev fattigdomsfrågan olöst. Landets egendomar var koncentrerade hos industrin, bankerna, jordägarna och kyrkan.

I maj 1931 uppstod konfrontationer mellan monarkister och arbetare i Madrid, och i juni valdes republikanernas ledare Alcalà Zamora till Spaniens president. Detta följdes av en massiv strejkvåg som slogs ned av republikanska militärstyrkor. Arbetarna började dra egna slutsatser och mer och mer inse att det inte går att förena kamp mot kapitalismen med ett stöd till den borgerliga regeringen.

Arbetarklassens organisering

Trots Spaniens industriella och sociala efterblivenhet var landets arbetarklass stark. Det fanns 2 miljoner arbetare i städerna och ytterligare 1,5 miljoner på landsbygden, det vill säga en oerhört mycket starkare arbetarklass än den i bolsjevikernas Ryssland 1917. Proletariatets organisering i Spanien hade en lång tradition som sträcker sig tillbaka till tiden för grundandet av Marx första international i slutet på 1860-talet. Socialistpartiet (PSOE) och fackföreningarna UGT (Unión General de Trabajadores) och anarkistiska CNT (Confederación Nacional del Trabajo) var alla tre massorganisationer med traditioner som gick tillbaka till början av 1900-talet.

Kommunistpartiet (PCE) var förhållandevis svagt av olika anledningar. Vid republikens bildande var de bara 800 medlemmar. Partiet bildades jämförelsevis sent och fick utstå ett hårt förtryck och förföljelser under Primo de Rivera-diktaturen. Det var dock främst deras sekteristiska inställning gentemot PSOE och CNT som gjorde att de förblev små. De var influerade av Stalins politik i Sovjetunionen under den så kallade tredje perioden, där stalinisterna i Komintern bannlyste enhetsfronter med anarkister och socialister. PCE såg därför PSOE, UGT och CNT som ”socialfascister” och ”anarkofascister” och undvek att samarbeta med dem. 1932 bröt sig en mindre grupp trotskister (ca 200 st) ur PCE och bildade Izquierda Comunista som nådde 1000 medlemmar 1934.

Koalitionsregeringen arbetarfientliga politik och dess upplösande

Massorna hade stärkts av de revolutionära stämningarna vid republikens grundande och ville se en förändring av samhället. Koalitionsregeringen bestående av socialister och republikaner kunde inte svara på massornas krav och bemötte dem i stället med förtryck av småbönderna och lagar mot politiska strejker. I denna revolutionära situation stoppade arbetarorganisationernas ledare strejker och de socialistiska miliserna fungerade mer eller mindre som polisens hjälpredor. Regeringen satte in trupper mot CNT och ökade repressionen mot arbetarklassens organisationer. Men arbetarklassen vek sig inte. Samtidigt började fascisterna att organisera sig.

Den 10 augusti 1932 försökte General Sanjuro genomföra en statskupp i Sevilla och återinföra monarkin. Sevillas arbetare satte stopp för kuppförsöket genom att gå ut i generalstrejk. I och med den växande sociala instabiliteten svängde en del av republikanerna 1933 ännu längre åt höger och lämnade regeringen. I september samma år upplöste president Zamora kongressen och kallade till ett nytt val i november.

Valet präglades av lågt deltagande, till viss del på grund av att CNT uppmuntrade till bojkott, men den största anledningen var massornas frustration och besvikelse med koalitionsregeringen, som under två och ett halvt år vid makten varken hade löst landets problem eller krossat reaktionen. Detta var anledningen till att en högerkoalition mellan fascistvänliga CEDA (Confederación Española de Derechas Autónomas) och högerrepublikanerna kammade hem segern. Republikaner fick endast ett fåtal representanter bland annat ex-presidenten Azaña. Högerrepublikanen Lerroux utnämndes till premiärminister och detta var början på det som kom att kallas ”Bienio Negro”, de två svarta åren 1933-35.

”Bienio Negro” och ”Oktoberrevolutionen”

Den nya regeringen använde den gamla regeringens lagar för att attackera arbetarklassens organisationer. I september 1934 hade 12 000 arbetare fängslats och man förföljde de socialistiska miliserna och konfiskerade deras vapen. Högerregeringen stängde arbetarorganisationernas lokaler, avslutade den blygsamma början på en jordreform som startats två år tidigare och släppte ut konspiratoriska reaktionärer från fängelserna.

Trots detta höll arbetarklassen sina organisationer på fötter. Deras blotta existens var en fara för borgarklassens dominans. Det enda som skulle kunna krossa arbetarorganisationerna var en fascistisk regim men för detta krävdes tid. För att inte reta massorna avstod därför det fascistvänliga CEDA från att ingå i regeringen från en början. Men under ytan var dock CEDA:s ledare Gil Robles involverad i maktspelet. Fascismen var samtidigt på frammarsch runt om i Europa, med Hitlers seger i Tyskland 1934, och fascistiska regimer i Italien och Österrike. Ett fascistiskt maktövertagande i Spanien var dock svårt, dels eftersom Spanien hade relativt liten medelklass, men främst för att man bemöttes av en stark motreaktion från arbetarna med strejker och vägblockeringar, etc.

Radikalismen hos arbetarklassen påverkade socialistpartiet PSOE:s ledare som kritiserades starkt för deras tidigare roll i regeringen med republikanerna. När läget skärptes tvingades ledarna för PSOE till handling och i mitten av 1934 föreslog de grundandet av arbetarallianser. De bjöd in alla vänsterorganisationer och fackföreningar för att kämpa mot fascismen. Både anarkistiska CNT och kommunistpartiet PCE avstod.

I oktober 1934 ville borgarna inte vänta längre och CEDA tog plats i regeringen med tre ministrar. Arbetaralliansen svarade med att deklarera en revolutionär generalstrejk. Den var dåligt organiserad och ledarna använde den mest för att skrämma borgarna. Man var inte inställda på en seriös kamp för att ta makten. Dessutom var bönderna trötta på kamp efter en tidigare längre strejk som gick i stöpet. Med undantag för Asturien, där revolutionen gick längst, slutade strejken efter bara ett par dagars produktionsstopp.

I Asturien tog gruvarbetarna kontroll över regionen med dynamit och satte upp en egen arbetarregering som höll ut två veckor. Denna revolution förblev isolerad och blev tillslut nedslagen av militären. Det anarkistiska fackförbundet CNT som endast var för ”ekonomisk” facklig kamp, ansåg att strejken var politisk och var därför motståndare. CNT-organiserade arbetare körde till och med tågen med de regeringstrupper som användes för att slå ner revolutionen i Asturien. Repressionen blev total och mer än 3 000 arbetare dödades, 7 000 skadades och 40 000 fängslades. Med undantag för Asturien så klarade sig Spaniens proletariat i princip intakt. Det var tack vare massornas kamp som borgarna misslyckades med att genomföra en fascistisk diktatur redan i slutet av 1934.

Vänstersvängen i arbetarorganisationerna

Efter oktoberrevolutionen gjorde PSOE en kraftig vänstersväng till en mer centristisk ståndpunkt, det vill säga en ståndpunkt mellan en revolutionär och en reformistisk. Generalsekreteraren för UGT, Franscisco Largo Caballero, som hade tillhört högern inom socialisterna i decennier läste under sin tid fängelset Staten och revolutionen av Lenin och andra marxistiska texter. Därmed insåg han att det var omöjligt att samarbeta med borgarna. När han släpptes 1935 begav han sig ut på en nationell talarturné och höll radikala tal, som radikaliserades än mer av massornas påtryckningar. Tillslut var stora delar av massorna enade om nödvändigheten av proletariatets diktatur.

Caballero skapade en kamplysten regim i UGT och kastade ut högerledningen. Jovenes socialistas (JS, PSOE:s ungdomsförbund) uppmuntrade andra revolutionära tendenser att gå med i kampen och ville ha in bolsjevikiska idéer. PSOE var sympatiskt inställd till trotskistiska idéer och var positiv till den fjärde internationalen. De såg ingen framtid för den andra och tredje internationalen som hade ”dött reformismens död”. Trots detta lade trotskisterna, som var få till antalet och utan större inflytande, fram en sekteristisk kritik mot PSOE och tackade nej till erbjudande om att komma med i arbetarallianserna.

Trotskisterna slog sig istället ihop med BOC i Maurin, en centristisk, nationalistisk och förvirrad organisation som endast existerade i Katalonien, och skapade Partido Obrero de Unificación Marxista (POUM), med ca 5000 medlemmar. Trotskisterna hade, med rätt idéer, kunnat förändra PSOE till ett verkligt marxistiskt revolutionärt massparti men deras sekteristiska hållning och avståndstagandet från att ingå in en arbetarallians öppnade upp för PCE att sprida sina stalinistiska idéer.

POUM insåg ändå allvaret i landets situation och behovet av arbetarråd och försökte bygga upp dessa med delegater från fabriker, arbetarpartier, fackföreningar och bostadsområden. En god tanke som i praktiken kom att bli misslyckade ”elitkommittéer” utan nationell sammankoppling. De kunde inte användas i kampen mot fascismen eller för att knyta ihop arbetarnas kamp med böndernas. Även vänsterledarna Caballero och Prieto var för trångsynta för att förstå att revolutionen skulle behöva byggas underifrån, inte genom parlamentet. För att hindra fascisterna från att vinna i makt i parlamentet öppnade de istället för en folkfront tillsammans med borgerliga element och stalinister.

Folkfronten får makten

I valet i februari 1936 segrade folkfronten, ”frente popular”, som bestod av socialistpartiet (PSOE), kommunistpartiet (PCE) och republikanerna. Till sist anslöt sig även POUM. Folkfronten fick dessutom stöd från CNT och FAI (Federación Anarquista Ibérica ), som bröt med sitt traditionella beteende att bojkotta val. Folkfrontens program var reformistiskt utan krav på exproprieringar och de enda praktiska punkterna var kraven på frisläppandet av fångar och att folk som blivit avskedade skulle få tillbaka sina jobb.

PSOE:s ledare tillät inte några verkliga arbetarrepresentanter att ingå i regeringen, som än en gång fick bestå av republikanerna med Azaña i spetsen. Den stora centristiska delen av socialisterna med Caballero blev helt utelämnade från maktfördelningen. PSOE påstod att de inte skulle samarbeta med borgarna men gav dem samtidigt parlamentariskt stöd. Resultatet blev ett fiasko och i princip nästintill en upprepning av regeringen och politiken som fördes 1931-1933. Spaniens problem kvarstod. Jordreformen sköts upp och arbetslösheten steg. Kyrkan fortsatte ha ett oproportionerligt stort inflytande och armén leddes av ett lager av reaktionära officerare och var i stort behov av en demokratisering.

Folkfrontens valseger entusiasmerade massorna och gav ett enormt uppsving i kampen. Trots folkfrontsregeringens reaktionära politik hade massorna tillräckliga erfarenheter och självförtroende från 1931-33 för att kämpa mot fascismens framväxt. Mellan februari och juli 1936 genomfördes 34 general- och lokalstrejker. De första dagarna i juli var mer än en miljon arbetare ute i strejk. De släppte politiska fångar utan att vänta på regeringsbeslut och brände kyrkor som en protest mot kyrkans makt. På flera håll i landet bildades sovjeter och arbetarkontroll infördes på fabriker.

I april 1936 kallade CNT till en generalstrejk i Madrid, vilken både UGT och stalinisterna till en början fördömde. Arbetarna gick ut i strejk ändå, trots deras partitillhörighet. Strejken blev en succé och ledarna för UGT och stalinisterna anslöt sig i sista stund innan den avblåstes.

Kommunistpartiet gav regeringen sitt fulla stöd men anarkisterna var tveksamma till sociala förändringar genom statsapparaten. Alla dessa interna stridigheter lades dock åt sidan i juli då fascisterna inledde sin revolt i Marocko, som snart spred sig till Spanien. Skiljelinjen mellan konservativa och mer republikanskt och socialistiskt sinnade blev tydligare och Spanien delades bokstavligen i två läger. Anarkisterna dominerade den spanska arbetarrörelsen, vilket kom att sätta sin tydliga prägel på den antifascistiska sidan av Spanien under 1930-talet.

Folkfrontens svek

I maj blev Azaña president, men han visade sig inkapabel att lugna massorna. Alla utom PSOE själva ville att Prieto (en av PSOE:s ledare) skulle bli premiärminister. Prieto var själv positiv till detta men Caballero (CGT:s ledare) avrådde från detta på grund av det bristande stödet inom partiet. Det började visa sig att det inte skulle bli en fredlig seger för reaktionen likt den som skedde 1933.

Högersocialisterna och stalinisterna var inkapabla att stoppa det spanska proletariatets utveckling och deras svar på arbetarnas kampvilja var repression och hundratals strejkande fängslades. Folkfrontsregeringens ledare ville bygga upp den spanska ekonomin genom att rädda kapitalismen och kunde därför inte krossa reaktionen eftersom det var borgarklassen som var reaktionen. Försöken att begränsa kampen mot reaktionen till den parlamentariska arenan kunde bara leda till ett nederlag för massorna: Massorna kan endast mobiliseras genom kamp!

Klasskampen intensifierades och striderna mellan fascister och arbetare på gatorna blev allt mer frekventa. Folkfrontsregeringen visade sig än en gång inkompetenta att lösa landets problem och PSOE pressade på att Caballero (ledaren för CGT) skulle in regeringen för att lugna massorna. Caballero var dock orubblig och det var nära att det skedde en intern splittring i PSOE. Borgerligheten kunde inte vänta längre och reaktionära fascistiska militärer förberedde sig för att göra militärkupp med finansiell hjälp från bourgeoisien. Azaña gjorde inget för att stoppa fascismens frammarsch, folkfrontsregeringens taktik var att försöka föra dialog med kontrarevolutionens ledare.

Den 17 juli skickade general Franco ett meddelande med sitt manifest via radio till folkfrontsregeringen efter att ha intagit Marocko. Regeringen gick inte ut med meddelandet till folket förrän på morgonen dagen därpå och då sade man sig ha fullständig kontroll över Spanien samtidigt som man censurerade arbetarnas tidningar som försökte varna för fascisternas attacker. Regeringen vägrade att beväpna arbetarna trots deras genuina vilja att kämpa mot fascisterna - man var mer oroad över vad en beväpnad arbetarklass skulle kunna ta sig för än hotet från fascismen. Detta kom att bli ett av historiens värsta förräderier, från arbetarrörelsens ledare gentemot arbetarna.

Fortsättning i del 2.

Rekommenderad

Marxismens tre källor och tre beståndsdelar

red_admin — Mon, 03 Sep 2012 14:00:00 +0000

V.I. Lenin (1913)

För att uppmuntra våra läsare till studier i marxismens klassiker publicerar vi då och då marxistiska guldkorn. Detta behöver varken ursäkter eller förklaringar. Lenins klassiska artikel Marxismens tre källor och beståndsdelar är fortfarande, snart hundra år sedan dess tillkomst, troligtvis den bästa översikten över det marxistiska tänkandet som skrivits. Som Lenin förklarar är kärnan i marxismens dess revolutionära budskap.

Marx' lära åsamkar sig i hela den civiliserade världen den bittraste fiendskap och det största hat hos hela den borgerliga (den officiella såväl som den liberala) vetenskapen, vilken betraktar marxismen som ett slags "skadlig sekt". Någonting annat kan man heller inte vänta, ty någon "opartisk" social vetenskap kan inte finnas i ett samhälle, som är uppbyggt på klasskampen. Hela den officiella och liberala vetenskapen försvarar på ett eller annat sätt löneslaveriet, medan marxismen förklarat ett skoningslöst krig mot detta slaveri. Att i ett löneslaveriets samhälle vänta sig en opartisk vetenskap, vore en lika dåraktig naivitet som att vänta opartiskhet från fabrikanterna i frågan, huruvida man inte borde höja arbetarnas lön genom att sänka kapitalets profit.

Men inte nog med det. Filosofins historia och den sociala vetenskapens historia visar med full klarhet, att marxismen inte innehåller någonting, som kan liknas vid "sekterism" i betydelsen av någon slags isolerad och förbenad lära, som uppstått vid sidan av världscivilisationens stora utvecklingsväg. Tvärtom består Marx' hela genialitet just däri, att han gett svar på de frågor, vilka redan ställts av mänsklighetens mest framskridna tänkare. Hans lära uppstod som en direkt och omedelbar fortsättning av filosofins, den politiska ekonomins och socialismens främsta representanters lära.

Marx' lära är allsmäktig, därför att den är sann. Den är helgjuten och harmonisk och ger människorna en enhetlig världsåskådning, som är oförsonlig gentemot all vidskepelse, all reaktion och allt försvar av det borgerliga förtrycket. Den är den rättmätiga arvtagaren till det bästa, som mänskligheten under det 19:e århundradet skapat i den tyska filosofins, den engelska politiska ekonomins och den franska socialismens gestalt.

Vid dessa marxismens tre källor och samtidigt dess beståndsdelar skall vi i korthet dröja.

I

Marxismens filosofi är materialismen. Under loppet av Europas hela nyare historia och särskilt vid slutet av 1700-talet i Frankrike, där den avgörande drabbningen mot allt slags medeltida bråte, mot livegenskapen inom institutionerna och i idéerna utspelades, framträdde materialismen såsom den enda följdriktiga filosofin, som står i överensstämmelse med alla naturvetenskapens läror och är fientlig mot vidskepelse, skenhelighet o.s.v. Demokratins fiender har därför av alla krafter bemödat sig att "vederlägga", undergräva och smutskasta materialismen och försvarat de olika formerna för den filosofiska idealismen, vilken på ett eller annat sätt alltid mynnar ut i försvar eller understödjande av religionen.

Marx och Engels förfäktade på det bestämdaste den filosofiska materialismen och förklarade upprepade gånger det djupt felaktiga i varje avvikelse från denna grundval. Klarast och utförligast är deras åskådning framlagd i Engels' verk "Ludwig Feuerbach" och "Anti-Dühring", vilka – i likhet med "Kommunistiska manifestet" – utgör handböcker för varje klassmedveten arbetare.

Men Marx stannade inte vid 1700-talets materialism, utan utvecklade filosofin vidare. Han berikade den med den klassiska tyska filosofins förvärv, särskilt Hegels system, vilket i sin tur ledde till Feuerbachs materialism. Det viktigaste av dessa förvärv är dialektiken, det vill säga läran om utvecklingen i dess fullständigaste, djupaste och från ensidighet friaste form, läran om det mänskliga vetandets relativitet, vilket ger oss en spegelbild av materien, som befinner sig i evig utveckling. Naturvetenskapens senaste upptäckter – radium, elektroner, elementens förvandling – har på ett glänsande sätt bekräftat Marx' dialektiska materialism, tvärt emot de borgerliga filosofernas läror med deras ständigt "nya" återgång till den gamla och ruttna idealismen.

Genom att fördjupa och utveckla den filosofiska materialismen fulländade Marx den, utsträckte dess kunskap om naturen till kunskapen om det mänskliga samhället. Marx' historiska materialism var en väldig erövring av det vetenskapliga tänkandet. Det kaos och godtycke, som hittills härskat i åsikterna om historia och politik, ersattes nu av en beundransvärt helgjuten och harmonisk vetenskaplig teori, vilken visade hur ur en av det samhälleliga livets former på grund av produktivkrafternas tillväxt utvecklas en annan högre form, t.ex. hur kapitalismen växer fram ur livegenskapen.

Precis så som människans kunskap återspeglar den oberoende av henne existerande naturen, det vill säga den sig utvecklande materien, så återspeglar människans samhälleliga kunskap (d.v.s. de olika filosofiska, religiösa, politiska o.s.v. åsikterna och lärorna) samhällets ekonomiska struktur. De politiska institutionerna utgör en överbyggnad på den ekonomiska grundvalen. Vi ser exempelvis, hur de olika politiska formerna i de nutida europeiska staterna tjänar till att befästa bourgeoisins herravälde över proletariatet. Marx' filosofi är den fulländade filosofiska materialismen, vilken givit mänskligheten, och särskilt arbetarklassen, mäktiga medel till kunskap.

II

Sedan Marx upptäckt, att den ekonomiska strukturen är den grundval, på vilken den politiska överbyggnaden reser sig, ägnade han framför allt sin uppmärksamhet åt studiet av denna ekonomiska struktur. Marx' huvudarbete, "Kapitalet", är ägnat utforskandet av det nutida, d.v.s. kapitalistiska, samhällets ekonomiska struktur.

Den klassiska politiska ekonomin utbildades före Marx i England, det mest utvecklade kapitalistiska landet. Adam Smith och David Ricardo, vilka undersökte det ekonomiska systemet, lade grundvalen till arbetsvärdeteorin. Marx fortsatte deras verk. Han skapade en fast grundval för denna teori och utvecklade den konsekvent vidare. Han påvisade, att varje varas värde bestämmes av den mängd samhälleligt nödvändig arbetstid, som kräves för dess framställning.

Där de borgerliga ekonomerna såg ett förhållande mellan ting (utbyte av vara mot vara), där upptäckte Marx ett förhållande mellan människor. Varuutbytet uttrycker förbindelsen mellan de enskilda producenterna medelst marknaden. Pengarna betyder, att denna förbindelse blir allt intimare, i det den förenar de enskilda producenternas hela ekonomiska liv till ett enda oupplösligt helt. Kapitalet betyder en vidare utveckling av denna förbindelse: människans arbetskraft blir en vara. Lönarbetaren säljer sin arbetskraft till den, som äger jorden, fabrikerna och arbetsmedlen. En del av arbetsdagen använder arbetaren till att täcka de nödvändiga utgifterna för sitt och sin familjs underhåll (arbetslönen), men den andra delen av dagen arbetar han för intet, i det han skapar mervärde åt kapitalisten. Detta mervärde är källan till kapitalistklassens profit och källan till dess rikedom.

Läran om mervärdet är hörnstenen i Marx' ekonomiska teori.

Det kapital, som skapats genom arbetarens arbete, förtrycker arbetaren, det ruinerar småägarna och skapar en armé av arbetslösa. Inom industrin är storproduktionens seger i ögonfallande, men också inom jordbruket ser vi samma företeelse: det stora kapitalistiska jordbrukets överlägsenhet ökas, användandet av maskiner tilltager, bondehushållningen råkar i penningkapitalets snara, det förfaller och ruineras under trycket av sin efterblivna teknik. Inom jordbruket antar småproduktionens förfall andra former, men att det förfaller är ett obestridligt faktum.

Genom att slå sönder småproduktionen leder kapitalet till att arbetets produktivitet ökas och att det skapas en monopolställning för de största kapitalisternas organisationer. Själva produktionen blir allt mera samhällelig – hundratusen och miljoner arbetare sammanföres i en planmässig ekonomisk organism – men en handfull kapitalister tillägnar sig produkten av det gemensamma arbetet. Anarkin i produktionen växer, kriserna, den vilda jakten efter marknader och osäkerheten i befolkningsmassornas existens ökas.

Genom att öka arbetarnas beroende av kapitalet skapar det kapitalistiska systemet det förenade arbetets väldiga makt.

Från varuhushållningens första början, från det enkla bytet, följde Marx kapitalismens utveckling till dess högsta former, till storproduktionen.

Och erfarenheten från alla kapitalistiska länder, de gamla såväl som de nya, visar åskådligt ett med varje år växande antal arbetare riktigheten av denna lära.

Kapitalismen har segrat i hela världen, men denna seger är blott förstadiet till arbetets seger över kapitalet.

III

Då livegenskapen störtats och det "fria" kapitalistiska samhället sett dagens ljus, visade det sig genast, att denna frihet betyder ett nytt system av förtryck och utsugning av de arbetande. Olika socialistiska läror började omedelbart uppstå som en återspegling av detta förtryck och som protest emot det. Men den ursprungliga socialismen var en utopisk socialism. Den kritiserade det kapitalistiska samhället, fördömde och förbannade det, drömde om dess förintande, fantiserade om en bättre ordning och försökte övertyga de rika att utsugningen är omoralisk.

Den utopiska socialismen var emellertid inte i stånd att visa någon verklig utväg. Den förmådde varken förklara löneslaveriets väsen under kapitalismen eller upptäcka dess utvecklingslagar eller finna den samhälleliga kraft, som vore i stånd att bli ett nytt samhälles skapare.

Emellertid visade de stormiga revolutioner, som åtföljde feodalismens, livegenskapens undergång överallt i Europa och särskilt i Frankrike, allt påtagligare att det är klassernas kamp som är grundvalen för hela utvecklingen och dess drivkraft.

Ingen enda seger för den politiska friheten över feodalherrarnas klass har vunnits utan ett förtvivlat motstånd. Intet enda kapitalistiskt land har utvecklat sig på en mer eller mindre fri, demokratisk grundval utan en kamp på liv och död mellan det kapitalistiska samhällets olika klasser.

Marx' genialitet består däri, att han före alla andra förstod att av detta draga och konsekvent fullfölja den slutsats, som världshistorien lär oss. Denna slutsats är läran om klasskampen.

Människorna har alltid varit naiva offer för bedrägeri och självbedrägeri i politiken, och det kommer de alltid att vara, så länge de inte lär sig att bakom alla slags moraliska, religiösa, politiska och sociala fraser, förklaringar och löften söka den ena eller andra klassens intressen. Anhängare av reformer och förbättringar kommer alltid att bli lurade av det gamlas försvarare, så länge de inte inser, att varje gammal institution, hur barbarisk och rutten den än må synas, upprätthålles genom den ena eller andra härskande klassens krafter. Men för att bryta dessa klassers motstånd finns det endast ett medel: att inom det oss omgivande samhället självt finna samt upplysa och för kampen organisera sådana krafter, som är i stånd att – och till följd av sitt samhälleliga läge måste – bilda den makt, vilken förmår sopa bort det gamla och frambringa det nya.

Endast Marx' filosofiska materialism har visat proletariatet vägen ut ur det andliga slaveri, i vilket alla förtryckta klasser hittills försmäktat. Endast Marx' ekonomiska teori har förklarat proletariatets faktiska ställning i kapitalismens allmänna system.

I hela världen, från Amerika till Japan och från Sverige till Sydafrika, växer antalet av proletariatets självständiga organisationer. Proletariatet arbetar på sin upplysning och uppfostran genom att det för sin klasskamp, befriar sig från det borgerliga samhällets fördomar, allt mer sammansluter sig och lär sig att tillämpa den riktiga måttstocken på sina framgångar, stålsätter sina krafter och oemotståndligt växer.

Källa: Marxists Internet Archive

Marxismen och staten

red_admin — Fri, 10 Aug 2012 10:50:10 +0000

Avanti

Vad är det för demokrati att hundratusentals ungdomar och löntagare kastas ut i arbetslöshet? Vad är det för frihet att pris- och hyreshöjningar äter upp redan tunna lönekuvert. Vem har röstat fram företagarnas och direktörernas kapitalflykt och valutaspekulationer? Vilken omröstning har sagt att arbetarna är tvungna att bära den ekonomiska krisen på sina krökta ryggar? Så fungerar den fria marknadskrafternas "demokrati".

Varje arbetare i jordens alla hörn får idag dyrt betala för kapitalismens kris. Den kapitalistiska demokratin kräver att "alla ska bära bördorna". Men vår nuvarande demokrati är inte arbetarnas demokrati. Arbetarrörelsen måste kämpa för arbetarmakt. Men alla menar inte samma sak när de talar om "arbetarmakt". För marxister innebär det ett styre där arbetarna erövrat hela samhällsmakten, byggt upp en egen statsmakt. Vilken klasskaraktär har den nuvarande statsapparaten? Det är en viktig fråga. I denna diskussion borde arbetarrörelsens idétradition – marxismen – vara en viktig källa för alla medlemmar inom rörelsen

Socialdemokratin har länge haft en odelat positiv syn att med hjälp av den borgerliga staten bygga upp "välfärdssamhället". Genom "det starka samhället" skulle arbetarnas välfärd garanteras. Även Vänsterpartiet kan i mångt och mycket sägas ha anslutit sig till den åsikten. Men det är nu dags att avliva myten om statsmaktens neutralitet i klasskampen.

Borgerlig stat

Enligt marxister är statsapparaten i ett kapitalistiskt samhälle alltid borgerlig – även om arbetarpartier sitter i regeringsställning. Visst har statsapparatens funktioner utvidgats betydligt sedan Marx och Engels dagar. Tidigare bestod staten mer eller mindre av den offentliga våldsapparaten – polis- och militärmakten – samt en viss byråkrati som bland annat såg till att skatterna inkrävdes från folket. Den moderna statsapparaten innehåller inte bara dessa funktioner. Förutom regering och riksdag har vi departement och ämbetsverk, olika typer av domstolar, en mängd statliga och kommunala institutioner, utredningsväsendet, skolan och kyrkan (som i en del länder fortfarande också har hand om utbildning), en omfattande statlig företagsamhet, etc.

Statsapparaten har blivit en ofantlig koloss, som regering och riksdag har svårt att kontrollera – än mindre de vanliga människorna. Statens viktigaste funktion är att hålla ihop samhället, att det ska fungera så smärtfritt som möjligt. I ett kapitalistiskt samhälle innebär detta att staten måste se till att den "etablerade" ordningen, det vill säga att kapitalismen upprätthålls.

Marx och Engels – den vetenskapliga socialismens grundare – hade en genomarbetad uppfattning om statens karaktär. I "Familjens, privategendomens och statens ursprung" analyserade Engels statens framväxt. Staten var enligt honom "en produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium, den utgör bekännelsen att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig självt, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att avskaffa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom ordningens gränser."

Enligt marxister är alltså staten en produkt av klasskampen, av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Om en försoning mellan klasserna hade varit möjlig skulle staten aldrig ha uppkommit. Staten är ett organ för klassförtryck – i dess mest nakna form representeras den av den offentliga våldsapparaten i form av polis och militär. Redan i det kommunistiska manifestet från 1848 redovisade Marx och Engels en klar uppfattning om staten: "Det moderna statsväldet är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer."

Det första steget i revolutionen skulle vara ”proletariatets höjande till härskande klass, tillkämpandet av den fullkomliga demokratin”. Längre fram i manifestet står det: ”Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisie allt kapital och centralisera alla produktionsmedel i statens det vill säga i det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter.”

I 1872 års förord till manifestet preciserade Marx och Engels sin syn: ”Särskilt har Pariskommunen bevisat att arbetarklassen ”kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål.” Av den franska arbetarklassens kamperfarenheter hade Marx kommit till slutsatsen att det gällde att krossa det gamla byråkratiska-militära maskineriet, det vill säga staten, och att det skulle ersättas med vad Marx kallade proletariatets diktatur, eller bättre uttryckt: arbetardemokrati.

Pariskommunen

För Marx och Engels representerade Pariskommunen "den äntligen upptäckta politiska formen" för arbetarklassens maktutövning. Den var en arbetarklassens regering med ytterst stora utvecklingsmöjligheter. Vari låg nu Pariskommunens förlösande hemligheter?

Kommunens första åtgärd gick ut på att avskaffa den stående armén och ersätta den med det beväpnade folket. Den utgjordes, av genom allmän rösträtt valda kommunrepresentanter som när som helst kunde avsättas. Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång.

Att Pariskommunen slutade i ett blodigt nederlag, att kontrarevolutionens styrkor med militärmakt kunde krossa experimentet berodde på att de inte flyttade fram sina positioner till andra städer och på landsbygden i Frankrike. De lät sig isoleras till Paris. Reaktionen kunde nästan ostört förbereda slaget mot huvudstaden.

Den kapitalistiska demokratin ger oss rätt att en dag vart fjärde år ge vår allmänna uppfattning om sakernas tillstånd. Det är alldeles otillräckligt. Den typen av demokrati lägger tyngdpunkten av makten på en elit av styrande.

"I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra, vilken medlem av den härskande klassen som skulle företräda och förtrampa folket, skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar varje arbetsgivare att till sitt företag välja ut arbetare, uppsyningsmän och bokhållare." (Marx, Pariskommunen)

I vilka frågor har de vanliga människorna möjlighet att redan från början vara med och bestämma? Inga frågor utreds med möjlighet till insyn och kontroll. I praktiken beslutas allt fler frågor av tjänstemän och byråkrater – det är ju inte minst tydligt inom kommunalpolitiken.

Rösträtten

Marx och Engels var starkt kritiska till parlamentarismen. De såg också den allmänna rösträtten i en kapitalistisk ekonomi bara som ett steg på vägen: "Den allmänna rösträtten är...gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer visar att stämningen bland arbetarna nått kokpunkten, vet de lika väl, som kapitalisterna vad det gäller" (Engels, "Familjens, statens och privategendomens ursprung").

Detta innebar inte att Marx och Engels var motståndare till den representativa demokratin. Marxisterna pläderar för en fördjupning av demokratin. Men det räcker inte med att bara rösta. I ett socialistiskt samhälle måste alla ges en reell möjlighet att aktivt delta i samhällsplanering och förvaltningsuppgifter.

Marx och Engels syn på staten och arbetarklassens alternativ hade alltså utgått från erfarenheterna av arbetarkampen. Det är också så vi ska uppfatta marxismen: en sammanfattning av arbetarklassens levande och konkreta kamperfarenheter. Därför är marxismen heller inget "föråldrat" tänkande som allsköns borgare påstår. Den är en vägledning och ett analysinstrument för kampen - även idag.

Sovjetunionen

Den ryska sovjetmakten byggdes upp kring erfarenheterna av Pariskommunen. Lenins revolutionsprogram i "Staten och revolutionen" utgår från Marx och Engels slutsatser av Pariskommunen. Det nya Ryssland styrdes av sovjeterna, arbetarråd utsedda av arbetarna ute på fabrikerna och vars representanter omedelbart kunde avsättas om de inte företrädde sina väljares intressen.

Sovjeterna representerar den hittills högsta formen av demokrati trots de uppenbara begränsningar som fanns på grund av att det dåtida Ryssland var ett socialt och ekonomiskt underutvecklat land. Arbetarråden tog till vara arbetarnas energi, skaparförmåga och erfarenheter på ett helt unikt sätt. De visade sig också vara ett känsligt instrument att kontinuerligt följa upp förändringar i arbetarklassens medvetande.

Byråkrati

Bolsjevikerna försökte värja sig mot all slags karriärism och byråkrati. De försökte därför följa fyra vägledande principer:

Ingen statstjänsteman skulle ha högre lön än genomsnittet av yrkesskickliga arbetare.
Administrativa uppgifter skulle cirkulera mellan det bredast möjliga skiktet av det arbetande folket för att förhindra uppkomsten av ett byråkratiskt klickvälde.
Hela det arbetande folket skulle beväpnas för att kunna försvara revolutionens landvinningar mot såväl den inhemska som den utländska reaktionen.
Hela makten skulle utövas genom sovjeterna.

Sovjeterna var den organisationsform som de ryska arbetarna spontant hade utvecklat redan under revolutionen 1905. Under revolutionsåret 1917 växte dessa sovjeter upp som svampar ur jorden. De var också de enda maktorgan genom vilka de förtryckta massorna kunde påverka sin situation.

Mellan den 28 februari (gamla tideräkningen) och den 25 oktober sammankallades den allryska sovjetkongressen två gånger. Sovjeterna representerade inte bara arbetarna. De representerade också soldaterna och uppemot 75 procent av bönderna. Soldaterna utgjorde 1917 en omfattande del av befolkningen och var oftast söner till den förtryckta bondemassan. Även regelbundna lokal-, krets-, stads-, guvernements- och provinskongresser hölls.

Under samma period förmådde inte den provisoriska regeringen eller borgerligheten en enda gång samla en folklig konferens eller liknande som representerade majoriteten av befolkningen. Sovjeterna representerade majoriteten av befolkningen och styrdes demokratiskt och med ett flerpartisystem. I och med kongressen i oktober erövrade bolsjevikerna majoriteten, och detta tack vare att de var det enda parti som konsekvent drev arbetarnas och fattigböndernas talan.

Rosa Luxemburg sade: "Lenins parti var det enda som förstod ett sant revolutionärt partis mandat och plikt och vilket, genom parollen 'All makt i proletariatets och böndernas händer' försäkrade revolutionens fortsatta utveckling." Enligt henne stod alternativen mellan "seger för kontrarevolutionen eller proletariatets diktatur – Kaledin eller Lenin." (Rosa Luxemburg, "Den ryska revolutionen", vilken ibland felaktigt brukar kallas för en "stridsskrift" mot bolsjevikerna.)

Det var mot bakgrund av en ytterst tillspetsad situation – det rådande kriget och ansamlingen av den inhemska reaktionen – som den unga sovjetregeringen i januari 1918 upplöste den konstituerade församlingen. Parollen "All makt åt sovjeterna", vilken bolsjevikerna drev redan då de befann sig i klar minoritet inom sovjeterna, hade nu förverkligats. Detta såg såväl kapitalister som högern inom socialistrevolutionärerna och mensjevikerna som ett undertryckande av demokratin. Att märka då är till exempel att mensjevikerna under sina glansdagar (februari-oktober 1917) hade kallat sovjeterna för "den revolutionära demokratin", alltså en högre form av demokrati.

Och nu när de förlorat majoriteten – i demokratiska delegatsval – var sovjeterna inte längre demokratiska! Många av dessa "demokrater" sällade sig också till den reaktionära kören, till och med i kampen för att med vapenmakt krossa den unga sovjetmakten.

Detta innebär självklart inte att marxister, efter ett socialistiskt genombrott i Sverige, skulle sträva efter att avskaffa rösträtten för de gamla kapitalisterna. Men det hör till sakens natur att deras gamla makt kommer att beskäras ordentligt. En socialistisk samhällsomvandling kommer alltid att utrota en rad "friheter" för storkapitalisterna.

Rysk fråga

"Man måste göra den anmärkningen, att frågan om att beskära exploatörerna rösträtten är en rent rysk fråga och inte en fråga om proletariatets diktatur i allmänhet ... frågan ... bör granskas utifrån den ryska revolutionens säregna förhållanden, inre säregna utvecklingsväg...det vore fel att i förväg garantera, att alla eller flertalet av de kommande revolutionerna i Europa ovillkorligen kommer att medföra en begränsning av rösträtten för bourgeoisin." (Lenin i "Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky". Kursiv av Lenin). Till exempel såg Lenin den fredliga utvecklingen i Ungern 1919 som ett bevis på detta. Tyvärr överlevde Ungernkommunen bara 100 dagar, den blev ett av historiens många exempel på att kapitalet endast accepterar demokrati så länge den inte hotar kapitalismens fortbestånd.

Rosa Luxemburg ansåg att man inte skulle förvänta några mirakel från bolsjevikernas sida: "Ty en idealisk och felfri proletär revolution i ett isolerat land, utmattat av världskriget, förkvävt av imperialismen, förrått av det internationella proletariatet, skulle vara ett mirakel" (Ur "Den ryska revolutionen"). Men trots dessa svårigheter var sovjetdemokratin något av ett "mirakel" Under första halvåret 1918 sammankallades den allryska sovjetkongressen tre gånger. Undan för undan stärkte bolsjevikerna i delegatsvalen sitt inflytande. I januari var 61 procent av delegaterna bolsjeviker, i mars 64 procent och i juli 66 procent. Bara detta representerade en majoritet av folket.

Inget toppstyre

Det vore också en grov historieförfalskning att påstå att politiken var helt toppstyrd, genom dekret från regeringen och huvudstaden. Hur skulle detta ha varit möjligt i ett så stort land som Ryssland? Utan ett stöd från majoriteten av arbetare och bönder hade bolsjevikregeringen inte kunnat överleva den inhemska reaktionens väpnade försök att ta tillbaka makten eller de 20-tal imperialistiska arméer som invaderade landet. Demokratiska förståsigpåare må förlåta oss, men vilken demokrati har kunnat verka enligt sina ideal under motsvarande förhållanden!

Marx och Engels såg proletariatets uppgift att "krossa det byråkratiska-militära maskineriet" och att upprätta sin egen form av demokrati. En ledstjärna för Lenin var att "när alla är byråkrater är ingen en byråkrat". Det gällde att dra in arbetarna och de förtryckta massorna i styret och förvaltningen av det nya samhället. Men detta kunde inte fullbordas.

Bolsjevikerna var i alltför stor utsträckning hänvisade till att använda den gamla statsapparaten. "Här får vi plikta för att Ryssland inte var tillräckligt utvecklat som ett kapitalistiskt land", menade Lenin vid partikongressen 1919. Den låga kulturnivån (det stora flertalet av befolkningen var analfabeter) "gör att sovjeterna, som enligt sitt program skall vara en styrelse utövad av de arbetande, i själva verket är organ för en styrelse för de arbetande, utövad av proletariatets avancerade skikt men inte av de arbetande massorna”.

Till detta kommer att de medvetna och skolade delarna av arbetarklassen fick dra tyngsta lasset för att organisera den militära försvarskampen mot reaktionen. Och den hjälp som bolsjevikerna hade hoppats på – genom en segerrik arbetarrevolution i till exempel Tyskland – den hjälpen kom aldrig.

Stalinism

På sin dödsbädd tog Lenin upp kampen mot den tilltagande byråkratiseringen inom såväl parti- som statsapparat. Bland annat krävde han att Stalin skulle förflyttas från sin post som generalsekreterare eftersom han i denna funktion "i sin hand koncentrerat en gränslös makt" (brev till kongressen 24 december 1922). Lenin påpekade också att "vi faktiskt övertog den gamla apparaten från tsaren och bourgeoisin och att nu, då vi uppnått fred och åtminstone i minimal grad tryggat oss mot hungersnöd, allt arbete måste inriktas på att förbättra apparaten".

I Sovjetunionens isolering, i dess beroende av den gamla statsapparaten, ligger grunden för den stalinistiska urartningen. Den arbetardemokrati som tillfälligt beskars, på grund av de extremt svåra förhållandena, återupprättades aldrig. Trotskij och vänsteroppositionen, vilka bland annat krävde ett återupprättande av arbetardemokratin och demokratiska fackföreningar, rensades ut.

Stalin var ingen fullföljning av "leninismens" verk. Han personifierade en framväxande byråkrati och dess strävan efter makt och privilegier. Med en utvecklad arbetardemokrati och sovjetmakt skulle självklart dessa byråkraters inflytande ha beskurits. Den "proletariatets diktatur" som såväl Stalin som de nuvarande ryska ledarna bekänner sig till ligger långt ifrån Marx och Lenins.

Sovjetmakten var den ryska modellen för arbetarmakt. Oktoberrevolutionens ideal fick också enorm sprängkraft över hela världen. Genom sovjeter, arbetarråd, fabrikskommittéer eller fackföreningar har arbetarklassen sökt forma sina egna maktorgan, till en verklig motmakt mot kapitalet. Som sådan var de ryska sovjeterna och den socialistiska demokrati som byggdes upp kring dem historiska. Det är kring dessas ideal och innehåll – inte exakt dess konkreta organisatoriska form – som en modern arbetardemokrati måste baseras.

Är massornas medvetande för lågt? Eller ligger problemet hos ledarskapet?

red_admin — Thu, 02 Aug 2012 23:56:11 +0000

Josef Falkinger

Det är på modet inom vissa delar av vänstern att skylla avsaknaden av framväxten av ett verkligt vänsteralternativ inom den internationella arbetarrörelsen på arbetarnas "låga medvetenhet". Detta är helt felaktigt och avslöjar en bristande förståelse för hur arbetarklassen rör sig historiskt. Arbetarklassen är fullt medveten om sin situation. Vad som saknas är ett ledarskap moget uppgiften att leda klassen i sin kamp för att förändra samhället. Avanti publicerar här en nyöversättning av en artikel från 2009.

"Der Feind, Den wir am meisten Hassen,
der uns umlagert schwarz und dicht,
das ist der Unverstand der Massen,
den nur des Geistes Schwert durchbricht."

"Den fiende som vi hatar mest,
som belägrar oss svart och tätt,
Är massornas dumhet
brutet endast av spökets svärd."

(Ferdinand Freiligrath, tysk poet och vän till Marx)

Liksom poeten Freiligrath på 1800-talet anser många inom vänstern idag att massans så kallade "låga medvetenhet" är anledningen till att vi inte har sett framgångsrika revolutioner, eller några större arbetarklassrörelser under senare år. Dessa människor klagar ständigt på hur djupt folk indoktrineras och manipuleras av den så kallade "nyliberala" ideologin. Detta återspeglar egentligen den "låga medvetenheten" hos dessa personer inom "vänstern", och deras fullständiga brist på förståelse för arbetarklassen och dess organisationer.

Den revolutionära marxismen har en helt annan inställning till denna fråga. Det är ledningen för arbetarklassens traditionella massorganisationer och vänstern som befinner sig i en kris utan motstycke, inte massorna. Revolutionära marxister skiljer sig från alla andra tendenser till vänster genom sin inställning till frågan om det kollektiva politiska medvetandet och dess inre dynamik.

Medvetandet och dess dynamik

I allmänhet är det sant att människans medvetande är konservativt och släpar efter den objektiva verkligheten. Detta faktum får vissa teoretiker att se medvetandet som någonting statiskt och oföränderligt. Rudolf Hilferdings och Otto Bauers filosofi "austro-marxismen", ett teoretiskt begrepp som under många år var framträdande i Andra internationalen, säger att en människa måste utbildas och tränas från barndomen för att bli mogen för socialismen. Liknande idéer stöddes av sådana ledare som Karl Kautsky i Tyskland. Många så kallade neo-gramscianska intellektuella tror idag att vänstern först måste erövra universiteten och massmedia innan det kan ske en vänstersväng i samhället. Detta innebär att kampen för socialism reduceras till en kamp för att uppnå en så kallad "hegemoni", i den meningen man ska vinna över individer en efter en och därigenom påverka "den allmänna opinionen".

I verkligheten utvecklas inte medvetandet gradvist och långsamt utan i språng, framkallade av skarpa vändningar i den objektiva situationen, allvarliga kapitalistiska kriser, krig och så vidare. Under långa perioder kan medvetandets utveckling ligga dolt under ytan, utan att komma till uttryck i massrörelser, men som den mullvad Marx hänvisade till gräver det sig likväl definitivt fram. Genom sin egen dagliga erfarenhet får arbetarna en klarare förståelse om den verkliga situationen i samhället, men de hittar inte omedelbart ett sätt att uttrycka sin ilska och medvetenhet inom det rådande samhället. Människor förlorar sina illusioner i de gamla ideologierna, men deras vilja till förändring finner ingen färdig kanal och inget parti som speglar vad de tycker och tänker.

Å andra sidan finns det emellertid perioder då medvetandet till synes tar explosiva språng framåt. Medvetandet som under en längre tid har utvecklats under ytan bryter igenom som en blixt från en klar himmel. Detta tar våra reformistiska vänner på sängen, som efter år av stönande om "brist på medvetenhet" inte längre är förmögna att se en rörelse när den kommer.

Det bästa exemplet på detta var den ryska revolutionen 1905. Det började med en religiös procession för att vädja till tsaren. Vid den tidpunkten hade de flesta av de ryska arbetarna som deltog i processionen illusioner i kyrkan och monarkin. Först efter det att tsaren ignorerat deras böner och istället skickat in kosackerna för att skjuta mot dem, vände sig precis samma arbetare bara ett par timmar senare till bolsjevikerna – som de tidigare attackerat – för att be om vapen för att bekämpa enväldet. Vad som följde var den mest militanta strejkrörelsen i historien och att en ny form för arbetarklassens politiska självorganisering bildades: sovjeterna. Ett avgörande kännetecken i situationen var att det unga revolutionära Rysslands socialdemokratiska arbetarparti – det namn som marxisterna var kända under då – existerade, som kunde uttrycka massornas längtan.

Denna uttrycksväg hämmas idag av en enorm byråkratisk apparat som har bildats i toppen av arbetarklassens massorganisationer. Denna apparat domineras av en liten klick borgerliga politiker som alienerar massorna med sin arbetarfientliga och pro-kapitalistiska politik. De har drivit dessa organisationer åt höger i en aldrig tidigare skådad omfattning under de sista åren. På ett dialektiskt vis, stöter ledningens högervridning bort vanliga arbetare: de blir mindre aktiva, vilket ytterligare lättar trycket på ledningen som då kan ta ytterligare steg åt höger.

Detta är anledningen till att dagens revolutionära processer, inklusive revolutionens molekylärprocess, kan tendera att bli utdragna. Ändå är motsägelsen mellan arbetarklassens ökande medvetenhet och oförmågan att uttrycka detta mer uppenbar än någonsin tidigare i historien. Denna ansamling av motsägelser kommer att generera rörelser, klasskamp och revolutionära omvälvningar som kommer att vara mer explosiva än någonsin tidigare.

Stigande ilska

Efter en 30-årsperiod av stagnerande löner, sociala nedskärningar och kontrareformer, längtar massorna efter social förändring. Problemet är att den politik som lagts fram av massorganisationernas reformistiska ledare, både de politiska och fackliga, inte erbjuder det arbetande folket något som skulle få politisk aktivitet att framstå som meningsfullt. Detta påverkar framförallt unga människor, som ofta ser "politisk aktivitet" som något motbjudande utformat för korrupta karriärister. Om den officiella borgerliga politiken är den enda politik du ser så är det logiskt att komma till en sådan slutsats.

Fackföreningsledningarnas, socialdemokratins och de socialistiska och kommunistiska partiernas fullständiga och exempellösa moraliska, politiska och ideologiska förfall, har skapat en situation där den stigande vreden inte hittar en referenspunkt i samhället. Konsekvensen är ett avvisande av alla typer av politik i allmänhet och politisk alienering på grund av ens omedelbara erfarenhet.

Det vi ser idag i de avancerade kapitalistiska länderna är ett fenomen som också förekom i Latinamerika under 1990-talet, varigenom befolkningen tenderar att förlora förtroendet för alla politiska partier, från de konservativa partierna till de stora arbetarpartierna. Detta fenomen, som ofta misstolkas som "avpolitisering", är i själva verket ett nödvändigt steg i processen för politisering. Att några av de traditionella massorganisationernas mest ruttna högerledares auktoritet kollapsade i Latinamerika var en nödvändig förutsättning för den revolutionära process som inleddes 1998 i Venezuela.

Trotskij påpekade att kärnan i en revolution är när massorna inte längre är beredda att anförtro sina politiska och ekonomiska frågor till ett särskilt lager av professionella politiker och affärsmän, och i stället tar dessa frågor i sina egna händer. Således är besvikelse med alla befintliga politiska inriktningar ett viktigt inslag i revolutionens molekylära process. Det är det första steget: ett förkastande av vad man ser framför sig.

Reformismens kris

Många konservativa och högerpartier hatas av vanliga arbetande människor och ses därför som misskrediterade. Många av dem står inför historiska kriser: i Japan, USA och i nästan alla länder i Europa. Samtidigt är också de reformistiska partierna misskrediterade. Tony Blairs och Gerhard Schröders "tredje väg", alltså reformism utan reformer, är bortom all räddning. Vi kan se detta inte bara i Storbritannien och Tyskland, där Labourpartiet och SPD står inför allvarliga bakslag i valen under den kommande perioden, utan också i Österrike och Italien där de så kallade center-vänster regeringarna bara varade ett och ett halvt år. Vi ser också detta komma till uttryck i situationer där de reformistiska parterna är oförmögna att dra direkt nytta av krisen inom de traditionella borgerliga partierna, eftersom inte heller de har massornas förtroende.

Detta beror på att socialdemokratins och till och med de kommunistiska partiernas ledningar, när de väl hamnar i regeringsställning, i praktiken för samma politik som de konservativa partierna. Den enda skillnaden är att de konservativa partierna ofta förkunnar sina mål öppet, medan de så kallade vänsterpartierna tvingas klä upp sin politik som socialt "progressiv" när det i själva verket inte finns någon avgörande skillnad mellan deras politik och högerns. Besvikelse med "vänsterregeringar" leder i vissa fall till lågt valdeltagande inom arbetarklassen och i andra fall till svängningar åt höger i valen. Detta gör att högerpartierna kan vinna val. När vänstern har misslyckats i regeringen är det oundvikligt att det till och med finns lager från arbetarklassen som kommer att söka en lösning genom att rösta på den som är i opposition.

Vi såg detta i Frankrike, Italien och Schweiz där vänsterpartierna förlorade valen och högerkrafterna vann efter historiska klasstrider och strejkvågor. I Frankrike och Schweiz kunde de välorganiserade avancerade skikten av arbetarklassen till och med besegra regeringen på gatorna eller nå partiella segrar genom strejker, men de kunde inte vädja till hela arbetarklassen i valet eftersom de inte hade de nödvändiga politiska medlen. Detta beror på att de traditionella arbetarpartierna, de partier som är tänkta att representera arbetarklassens intressen, har kidnappats av borgerliga karriärister.

Kommunistiska partier som franska PCF, italienska PRC eller spanska IU har lidit ännu mer av reformismens kris. Om kommunistiska partier accepterar marknadens logik, lämnar arbetarnas kamp bakom sig och till och med sätter sig i kapitalistiska regeringar, straffar arbetare dem ännu hårdare i valet än vad de gör med de socialdemokratiska partierna, eftersom deras förräderi framstår ännu mer påfallande i ljuset av vad deras partinamn står för. Kommunistiska partier tappar ofta i valen till och med när de kommer med vänsterreformer inom marknadssystemet.

Det beror på att dessa kommunistiska partier försöker konkurrera med de socialdemokratiska partierna på grundval av reformistiska idéer. När arbetare får välja mellan två rent reformistiska partier tenderar de att rösta på det större av de båda, som ofta är det socialdemokratiska. Å andra sidan är ett program för vänsterreformer inom ett system som helt domineras av världsmarknaden och av en jakt på större och större profiter en motsägelse som arbetarna kan se. Krisen är så allvarlig att endast en radikal förändring, en grundlig förändring av samhället kan lösa arbetarklassens problem.

Det mänskliga förnuftet revolterar mot ett sådant utopisk program som bara medelklassens intellektuella – som inte utgör en stor grupp i valen – tycker är intressant. Även den borgerliga pressen förvånas över att de så kallade vänsterpartierna inte kan få stöd mitt i en kris för världsekonomin, när massor av människor även i de utvecklade industriländerna har kommit till slutsatsen att kapitalismen är ansvarig för denna kris. I Tyskland har stödet för SPD och Die Linke under den senaste tiden minskat samtidigt som jobben är i fara och mer än 50 procent av befolkningen är positiv till nationalisering av företag.

Hur kan man förklara denna uppenbara motsägelse? Reformisterna drar slutsatsen att man måste gå ännu längre åt höger! Vänsterpartier – socialdemokratiska eller "kommunistiska" – kan under världskapitalismens epok bara ge ett ideologiskt svar till den härskande kapitalistiska eliten om de erbjuder ett globalt alternativ till den kapitalistiska produktionen och vinstsystemet. Så länge kapitalismen accepteras som politikens grundval av alla politiska partier, både de borgerliga och arbetarpartierna – kommer en del av arbetarna låta bli att rösta, då de inte ser någon skillnad mellan de stora partierna, samtidigt som många väljare (särskilt bland de mindre klassmedvetna skikten av arbetarklassen) kan pressas att rösta för öppet borgerliga konservativa partier eftersom de inte ser någon grundläggande skillnad mellan "vänster" och "höger".

Detta innebär att medan krisen får allvarliga konsekvenser för arbetarna är arbetarpartiernas politiska ledare på grund av sin klassamarbetespolitik oförmögna att omvandla styrkan och mognadsgraden på klassmedvetandet till politiska segrar och valframgångar.

I Italien ser vi den största motsägelsen mellan arbetarklassens verkliga styrka och kampvilja å ena sidan och den totala avsaknaden av en politisk motsvarighet till denna process. De tidigare stalinistiska ledarnas för den gamla kommunistpartiet (PCI) har gjort en högersvängning så extrem att de faktiskt har upplösts in i ett borgerligt parti, Demokratiska partiet. Till vänster har vi PRC, som har hållit kommunistpartiets namn vid liv, men vars ledning under Bertinotti drog in partiet i koalitionspolitiken, gav sitt stöd till Prodis regering och därmed tog ansvar för dess arbetarfientliga politik. Detta ledde till ett nederlag för partiet i valet förra året, där man förlorade alla sina parlamentsledamöter och senatorer. Det finns alltså inga arbetarrepresentanter i det italienska parlamentet, trots en massdemonstration med 500.000 kommunistiska arbetare några månader före valet i Rom. Valresultatet i Italien förra året återspeglade det fullständiga förfallet hos ledningen för den italienska kommunistiska rörelsen och är en varning till arbetarrörelsen i hela världen.

Men varje erfarenhet ger sina lärdomar och vänsterns kollaps i Italien har fått till effekt ett ifrågasättande och en radikalisering inom arbetarrörelsens led, särskilt i PRC, som drar slutsatserna att partiet måste överge koalitionspolitiken och öppet ställa sig till försvar för arbetarklassens intressen.

Sålunda kan vi se att längtan efter ett helt annat samhälle ökar i takt med frustrationen över den förda politiken. De senaste 30 årens kris, liksom 1900-talets kris i sin helhet, är en kris för ledningen för arbetarklassens partier och inte för massornas medvetande. Detta är vad de reformistiska ledarna och deras småborgerliga ideologiska rådgivare inte förstår.

Det gyllene 60-talet?

Många vänsteraktivister talar nostalgiskt om "den gamla goda tiden" på 1960- och 1970-talet. På den tiden var många fler arbetare organiserade i fackföreningar och politiskt aktiva. Partier och fackföreningar stod åtminstone i ord för en socialistisk eller kommunistisk ideologi. Detta är en något förenklad och ytlig inställning till frågan. Revolutionär marxism tittar djupare under ytan av sådana empiriska förutfattade meningar.

Att de socialdemokratiska och kommunistiska partiernas ledningar då hade en större auktoritet bland arbetare och ungdomar berodde på att efterkrigstidens ekonomiska boom tillät dem att faktiskt genomföra reformer. Reformismen verkade fungera, och därför hade dessa ledare ännu inte satts på prov. Samtidigt ledde den kris för kapitalismen som utvecklades på 1970-talet till revolutionära rörelser inom arbetarklassen, med vågor av strejker, generalstrejker och fabriksockupationer, vilka i land efter land skakade själva grundvalarna för kapitalismen. Detta åtföljdes av en rörelse bland massan av studenter och en radikalisering av ungdomen. Allt detta påverkade massorganisationerna, inom vilka vänsterreformistiska masströmningar – och i vissa fall centristiska – växte fram. Detta gjorde i sin tur dessa organisationer attraktiva och lager efter lager av arbetare och ungdomar gick med i dessa organisationer.

Det var i denna situation som de reformistiska och vänsterreformistiska ledarna spelade en nyckelroll i att avleda denna rörelse. Under 1970-talet presenterade dessa ledare tanken att kapitalismen steg för steg skulle kunna omvandlas till någonting mänskligt och bättre som den enda verkliga vägen som var öppen för arbetarklassen. Eftersom rörelsen var så stark, och eftersom kapitalisterna i många länder tvungna att göra eftergifter, skapade detta en tillfällig illusion att en sådan politik faktiskt skulle fungera. Men den konkreta erfarenheten av vad som därefter hände har lett till utbredd besvikelse. Reformismen misslyckades men marxisterna var alltför svaga för att fylla det vakuum som hade bildats. Detta ledde till en gradvis tömning av massorganisationerna, fallande strejkfrekvens, sjunkande facklig anslutningsgrad och i många fall att de borgerliga partierna kunde vinna valen, till exempel Thatchers seger i 1979.

Den inställning miljontals arbetare och ungdomar har till dessa massorganisationer idag bereddes av dessa händelser. Arbetarnas förhållningssätt är nyktrare och är även vidöppet för revolutionära koncept och idéer. Den hastighet med vilken socialismens idéer kan penetrera massornas medvetande kan observeras i Venezuela, där inom bara några veckor sex miljoner människor gått med i ett parti (PSUV) som förklarade att kapitalismen övervinnande och den socialistiska omvandlingen av samhället var de viktigaste och omedelbara uppgifterna för dagen.

Vad gäller 1960-talet är det sant att när det väl fanns en massrörelse inom arbetarklassen, detta ganska snabbt och omedelbart reflekterades i de traditionella massorganisationerna. Detta var möjligt eftersom kapitalismen fortfarande hade en viss potential att tillåta reformistiska eftergifter. Följaktligen kunde de politiska arbetarpartierna fortfarande erbjuda vissa reformer som skapade en illusion av verkliga framsteg i syfte att styra arbetarna till reformistiska kanaler. Den auktoritet och organisatoriska potential vänsterpartierna hade på 1960-talet gjorde det även möjligt för dem att hålla tillbaka massrörelsen inom arbetarklassen under en längre tid. I de stora generalstrejker som ägt rum i flera länder under de senaste åren och alla de andra stora strejkvågor som har ägt rum har vi sett att dagens ledningar för arbetarpartierna inte har samma auktoritet, och därför inte heller kan hålla tillbaka arbetarklassen i samma utsträckning som man gjorde i det förflutna.

Förr i tiden gjorde Sovjetunionens inflytande och den kinesiska och kubanska revolutionen att de stalinistiska ledarna kunde spegla sig i glansen av dessa revolutioners auktoritet. Detta gav dem den auktoritet som var nödvändig för att hålla tillbaka de mest klassmedvetna skikten i de industrialiserade länderna, men också för att lägga fram en katastrofal strategi och taktik i de före detta koloniserade länderna.

En konsekvens av detta var en illusion bland många ungdomar att "väpnad kamp" var den enda vägen. De förstod inte frågan om arbetarklassens ledning, och avvisade därför de klassiska metoderna för masskamp, alltså strejker och generalstrejker. De drog felaktiga slutsatser och utvecklade idén att arbetarklassen var oförmögen att leda en revolution och att därför någon måste göra det åt dem. Detta såg vi i länder som Argentina och Uruguay. Tiotusentals unga revolutionärer dog, vilket bara fick till effekt att de befintliga högerdiktaturerna kunde stärkas och att de avancerade lagren isolerades från arbetarklassens kamp. Idag tar klasskampen i Latinamerika formen av massmobilisering, och detta kommer att bli hundra gånger mer fruktbart än av 1960- och 1970-talens gerillataktik.

I slutändan kunde dock de traditionella massorganisationerna inte hindra verkliga revolutionära processer, trots deras försök att avleda rörelsen. Ett helt lager av avancerade arbetare och ungdomar (tiotusentals) i de utvecklade kapitalistiska länderna rörde sig resolut i revolutionär riktning, och drev sina organisationer till vänster. I flera länder som Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Frankrike, bland andra, var situationen sådan att det kunde ha slutat i en framgångsrik revolution om en genuin revolutionär massorganisation hade varit närvarande.

Vad vi kan säga om dagens situation är att på grund av massorganisationernas ledningars bristande auktoritet och, framför allt, eftersom det finns ett mycket mindre utrymme för verkliga reformistiska eftergifter i dagens kapitalism, kommer ledningen för massorganisationerna i de kommande revolutionära omvälvningarna få det mycket svårare att avleda rörelsen som de gjorde på 1970-talet. I själva verket är det enda sättet de kan återfå sin förlorade auktoritet att gå åt vänster. Det innebär att ledarna under den kommande perioden antingen kommer att tvingas till vänster eller ersättas av andra ledare som bättre uttrycker vänstersvängen inom de egna leden. Det som nyligen hänt i Italien, i PRC är ett exempel på detta, där det gamla ledarskapet som var befläckade av koalitionspolitiken har ersatts av ett ledarskap som – åtminstone i ord – avvisar en sådan politik.

Exemplen Tyskland och Österrike

Att mäta "medvetande" är inte en enkel och okomplicerad uppgift. Vi skulle hävda att medvetandet i de mest industrialiserade länderna i världen idag på många sätt faktiskt är högre än under 1970-talet, och detta faktum bekräftas faktiskt av borgerliga institutioner. Det berömda tyska Allensbach-institutet för opinionsundersökningar har i decennier analyserat den allmänna opinionen om värderingar som jämlikhet och frihet och har kommit till slutsatser som har gjort borgerliga journalister livrädda. Under 1970- och 1980-talet föredrog mindre än en tredjedel av befolkningen jämlikhet. Idag föredrar de flesta tyskar att leva i ett land utan rika och fattiga. Många tror att socialismen är en bra idé som genomfördes på ett dåligt sätt. Ett annat häpnadsväckande faktum är att marknadsekonomins rykte inte har varit så dåligt sedan institutet inledde sin forskning. En stor majoritet av tyskarna vill inte leva i ett "marknadsekonomiskt system". Antalet personer som uttryckte denna åsikt i undersökningar på sjuttiotalet under rörelsens tidiga stadier var mycket lägre.

Österrikiska opinionsundersökningar har kommit med liknande slutsatser, trots att Österrike för närvarande ligger efter Tyskland vad gäller klasskamp. En opinionsundersökning gjord av det borgerliga IMAS-institutet visade att 67 procent av befolkningen tror att levnadsstandarden kommer att sjunka för dem i framtiden. Förra gången stämningen bland befolkningen var så dålig var 1974, året för oljekrisen och den första samtidiga globala recessionen sedan andra världskriget. Människor oroar sig inte bara för stigande priser. Enligt en av institutets experter, "känner folk inte längre att de lever i en trygg värld. De är bekymrade över den dåliga kvaliteten på arbetet och över tillståndet i vården om de äldre. De är rädda för finanskriser som bryter ut som naturkatastrofer". Enligt detta institut känner mer än en miljon österrikare en djup känsla av osäkerhet, något som inte begränsar sig till fattiga människor utan också sträcker sig till personer med en månadsinkomst på upp till 4000 euro. Experten drar slutsatsen att den sociala sammanhållningen är i fara och att det vi ser är en ansamling av sociala spänningar.

Massorganisationernas roll

Efter att ha sagt allt det ovanstående kan man acceptera det faktum att medvetandet idag kan vara mycket högt, och eventuellt även högre än på 1960-talet, men ändå anse att en sådan omständighet inte någon praktisk betydelse eftersom det inte kan uttryckas genom massorganisationerna. Det skulle dock vara ett icke-dialektiskt förhållningssätt till frågan. Det faktum att detta är situationen i dag betyder inte att det inte kan förändras, och det dessutom mycket hastigt. Det är sant att de traditionella massorganisationerna har gått åt höger i en aldrig tidigare skådad omfattning. Men detta gör dem inte immuna mot massornas tryck. Det enda det betyder är att det kommer att ta längre tid att flytta dem. Inledningsvis kan byråkratiska beläggningar på ytan ta längre tid att avlägsna. Men vid en viss punkt i klasskampen måste de fördämningar som den traditionella apparaten byggt spricka.

I själva verket är den verkliga orsaken till att massorganisationernas ledningar gjort en extrem högervridning att dessa "ledare" nu mer än vid något annat tillfälle sedan andra världskrigets slut fruktar att klasskampen ska återspeglas inom de egna leden. Byråkratin vill inte inge minsta hopp, i vetskap om att massornas strävanden kan utveckla sina egen inre dynamik och komma i konflikt med kapitalismens. Världsmarknadens dominans är i dag så skoningslös att varje avvikelse från en pro-kapitalistisk politik möter det skarpaste och mest hysteriska motstånd från borgarklassen, som vi börjar se i många länder.

Men vid en viss punkt, när klassens tryck blir outhärdligt, särskilt när en vänsterflygel i fackföreningarna bildas, kommer byråkratin i arbetarrörelsen tvingas gå åt vänster om den inte vill bytas ut mot mer vänsterklingande ledare, av centrister som kommer att pressas i riktning mot en revolutionär politik eller till och med av medvetna marxistiska revolutionärer. Arbetarna kommer att kämpa på arbetsplatserna för att försvara sin grundläggande levnadsstandard. Denna avgörande nödvändighet kommer att skapa stridbara tendenser inom fackföreningarna. Och den här gången, med en aldrig tidigare skådad instabilitet och en kris i världsekonomin som förutsättning, ställer sig ledarna antingen i spetsen för rörelsen eller så kommer de att avlägsnas och ersättas av ledare som pratar mer vänsterpolitik.

Så snart arbetarklassen ser ens den minsta möjlighet till social förändring via en traditionell massorganisation kommer dess svar och reaktion att vara långt över alla förväntningar. I en inte alltför avlägsen framtid kommer vi att se en massiv vändning från arbetarna mot de kommunistiska partierna, där dessa har en bas, och i länder som Österrike, Storbritannien och Sverige också mot Labour och de socialdemokratiska partierna. En återhämtning av vänstern inom massorganisationerna kommer att äga rum vid en viss punkt, och det faktum att de högerreformistiska ledarnas auktoritet redan idag är mycket låg kommer att göra denna process extremt explosiv när den startar.

Den första återspeglingen av klasskampen i arbetarnas organisationer kommer att äga rum inom fackföreningarna. Detta beror på att arbetarna helt enkelt inte kommer ha något annat alternativ än att kämpa för att försvara sin levnadsstandard. Denna första reflektion av klasskampen pågår redan i några av de mest industrialiserade länderna, där vi har sett ledare med mer vänsterpatos ersätta de ledare som står öppet till höger. Denna process inom fackföreningarna kommer vid något stadium sprida sig till arbetarklassens masspartier. Det faktum att den gamla högerflygeln för närvarande fortfarande dominerar, vilket i sig är en återspegling av ebben i aktiviteten bland gräsrötterna, kommer inledningsvis att bromsa denna process. Men detta betyder inte att det för närvarande ingenting händer i dessa partier.

I många traditionella arbetarpartier kan vi redan se de första tecknen på oro. Det jäser bland aktivister och förtroendevalda med rötter i arbetarklassen, trots dessa organisationers tomhet. Vi står ännu inte inför en sådan massiv våg av nya radikaliserade aktivister som strömmar in i arbetarklassens traditionella masspartier som vi såg i slutet av 1960- och på 1970-talet. Men de högsta ledningarnas motbjudande steg åt höger, och den växande klyftan mellan den politik dessa ledare för och den arbetarklassens verkliga tänkande, skapar redan grunden för de första stegen åt vänster inom vissa lager. Under dessa förhållanden kan, vid någon tidpunkt, betydelsefulla organiserade vänsterflyglar växa fram inom kommunistpartierna och partier som det brittiska Labourpartiet eller den österrikiska socialdemokratin. När en sådan vänsterflygel bildas kommer den att attrahera de mest militanta bland arbetarna och ungdomen som inte kommer att leta reformistiska idéer, om än av vänsterslaget, utan av äkta marxistiska idéer.

I andra delar av världen, särskilt i de tidigare koloniala länderna, kan nya massorganisationer växa fram, såsom MAS i Bolivia eller PSUV i Venezuela. Det är inte helt uteslutet att nya arbetarpartier i undantagsfall också kan uppstå i vissa europeiska länder. Det viktigaste vi måste förstå är att även i sådana fall kommer de att kastas fram av massrörelsen. Ett exempel på sådan utveckling var PASOK i Grekland 1974. När de väl skapats får dock dessa partier samma roll som de mer traditionella masspartierna.

Den beklagliga situation som råder i de flesta massorganisationerna idag kan inte blockera revolutionens molekylärprocess för evigt. Det är just den nuvarande globala finansiella och ekonomiska krisen som kommer att driva fram klasskamp och detta i sin tur kommer att återspeglas inom fackföreningarna och arbetarpartierna. Det kommer att leda till en helt ny fas i klasskampen i de industrialiserade länderna, precis som krisen i Sydostasien 1997 förebådade en ny etapp för Latinamerika och den före detta koloniserade världen i sin helhet.

Det är inte massorna utan ledarna som är problemet

Mänsklighetens kris är idag, liksom under hela 1900-talet, en kris för arbetarklassens ledning, vilket omfattar ledningen för de kommunistiska och socialdemokratiska partierna samt fackföreningarna. Även de ledare som lagt fram vänsterreformistiska program, visar sig vid varje avgörande vändpunkt vara oförmögna att erbjuda ett verkligt politiskt alternativ till det vanliga ledarskapet. De kan kritisera den ena eller andra motreformen, men till slut accepterar de kapitalismens logik genom att inte presentera ett konkret socialistiskt alternativ. Det värsta exemplet på denna typ av beteende är ledaren för den så kallade vänstern inom det tyska SPD, Andrea Nahles. Hon kunde lätt ha tagit över partiledningen efter Schröder-ledarskapets upplösning 2005, men hon tog istället ett steg tillbaka och gav tillbaka ledningen till samma högerklick. Eftersom hon är oförmögen att erbjuda ett verkligt alternativ till de koalitionspolitikens och klassamarbetets "praktiska begränsningar", fruktar hon ansvaret som djävulen fruktar heliga vattnet.

Ännu värre är de småborgerliga intellektuella inom vänstern som verkar dominera i universitetens akademiska värld. De behandlar arbetarklassen som om det vore en ointelligent massa som är oförmögen till "förståelse". Från detta härrör deras synsätt att man ska försöka genomföra reformer för arbetarna. Deras mål är att vinna en position efter den andra, steg för steg, för att på så sätt uppnå "intellektuell hegemoni" riktad mot den så kallade nyliberalismen. Detta betyder i praktiken att man låter bli att mobilisera arbetarklassen mot kapitalismen. Genom att acceptera kapitalismens logik samtidigt som man föreslår reformer som går emot kapitalismens logik, och genom sin tro att universitet, statliga institutioner, icke-statliga organisationer, media och så vidare – allt utom den organiserade arbetarklassen – kan användas som instrument för en genomgripande social förändring, avslöjar dessa damer och herrar bara sin egen brist på medvetande!

Arbetarklassen är tillräckligt medveten om sin egen position i samhället. Den är fullt medveten om att den exploateras, och att kapitalismen är ett orättvist samhälle. De behöver inte få detta berättat för sig. Arbetare kan tolerera det kapitalistiska samhällets orättvisor så länge jobb skapas och så länge kapitalismen kan bevilja ett minimum av ett anständigt civiliserat liv. Problem uppstår när kapitalismen inte längre kan garantera detta minimum. När kapitalismen går in i en djup kris avslöjas alla reformisternas idéer för vad de verkligen är. Kapitalismens kris kommer i något skede provocera fram en klasskamp på en storslagen skala och detta kommer i sin tur skaka alla arbetarklassens massorganisationer från topp till tå.

Det är i en sådan situation som den växande frustrationen måste uttryckas i någon form. Detta uttryck kommer oundvikligen att ske genom massorganisationerna. När denna process startar kommer arbetarna att lära av bitter erfarenhet att reformismen inte har några svar. I ett sådant scenario kommer ett vakuum visas inom dessa organisationer som marxisterna måste vara beredda att fylla. Det kommer att vara i form av en marxistisk tendens som å ena sidan kan erbjuda ett verkligt och konkret revolutionärt alternativ vision till kapitalets rådande ordning och reformismens politik. Å andra sidan måste den slå rot inom arbetarklassens traditionella massorganisationer. För det tredje är det nödvändigt att revolutionär politik utgår från massorans konkreta behov och politiska mål, och på ett flexibelt sätt tar hänsyn till deras illusioner, ambitioner, traditioner och organisationsformer. Att skapa denna tendens är den centrala uppgiften för International Marxist Tendency (IMT) som kämpar i över 40 länder på planeten.

Översättning från engelska av Stefan Kangas.

Portugal 1974 – nejlikornas revolution

red_admin — Fri, 01 Jun 2012 15:59:27 +0000

Martin Oskarsson

På morgonen den 25 april 1974 spelade den portugisiska radion den förbjudna sången "Grandola vila morena". Det var signalen till den armékupp som störtade den nästan 50-åriga diktaturen under Caetano. Diktaturens fall öppnade revolutionens dammluckor. I ett slag strömmade massorna in på den politiska arenan i en omfattning sällan skådad tidigare i historien. Första maj 1974 demonstrerade cirka 1,5 miljoner på Lissabons gator. Hand i hand med arbetarna gick soldater med nejlikor i gevärsmynningarna. I tusental hade de brutit den militära disciplinen och slutit upp i arbetarklassens kamp. Därmed inleddes ett av de få tillfällen i historien då arbetarklassen har möjlighet att gripa makten ur borgarklassens händer – en period av revolution.

Efter två generationer av diktatur och med en svag inhemsk kapitalism låg Portugal på en utvecklingsnivå mellan de utvecklade kapitalistländerna och den tredje världen. Jordbruket var ineffektivt. 40 procent av befolkningen var analfabeter. Någon egentlig utbyggnad av industri kom inte i gång förrän i början av 60-talet, och lönerna var de lägsta i hela Europa. Men trots denna underutveckling var styrkeförhållandena till arbetarklassens fördel också i Portugal. Arbetarklassens andel av befolkningen utgjorde en tredjedel, jämfört med till exempel en tiondel i den ryska revolutionen. Till detta ska läggas en halv miljon lantarbetare i södra Portugal.

Men det var de ändlösa kolonialkrigen i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau som var den omedelbara orsaken till diktaturens fall och revolutionen. Krigen slukade 50 procent av statsbudgeten för att nära en arme på 200 000 man. Under 3-4 års tid tvingades soldaterna, varav de flesta var inkallade, riskera sina liv i ett meningslöst krig for urusel betalning. 1974 var de väpnade styrkorna i upplösning. Men det anmärkningsvärda med den portugisiska revolutionen var inte bara revoltstämningarna bland soldaterna utan framför allt att även större delen av officerskåren och fem överstar och generaler var motståndare till regimen till följd av krigen och diktaturens ruttenhet. Därför hade en grupp progressiva officerare i mellanställning bildat MFA – "de väpnade styrkornas rörelse". Det var denna rörelse som organiserade kuppen och dominerade regeringen under hela revolutionen. På det sättet blev det en aktion av officerarna som gav inspiration till massrörelsen. Denna massrörelse hade sedan en revolutionerande inverkan på soldaterna och påverkade även de officerare som ofrivilligt ställts på toppen av den revolutionära utvecklingen.

Arbetarpartierna och arbetarklassen

Arbetarklassen hade kunnat ta makten direkt efter den 25 april, den dag då revolutionen inleddes med störtandet av diktatorn, om bara arbetarpartierna – socialist- (PSP) och kommunistpartiet (PCP) – tagit ledningen och organiserat arbetarråd och soldatråd. I stället satte sig PSP- och PCP-ledarna i en koalitionsregering tillsammans med MFA tre veckor efter den 25 april. En regering som omedelbart avslöjade sin småborgerliga karaktär genom att utse den reaktionäre generalen Spinola till president. Mycket få utrensningar gjordes av före detta fascister. Den förväntade jordreformen lyste med sin frånvaro. Lagen om minimilön lades bara på hälften av den nivå som PCP tidigare krävt och gällde bara hälften av arbetarna. Men framför allt satt privatkapitalisterna i orubbat bo. Därmed låg fältet öppet för att storfinansen och reaktionen skulle sabotera ekonomin och återsamla sin styrka för att smida ständigt nya kontrarevolutionära intriger och kupplaner.

Från och med den 25 april 1974 gick kapitalisterna ut i en total investeringsstrejk och ca 500 milj kr försvann ur landet. Kapitalisterna gick också in för direkt sabotage av produktionen. Detta tillsammans med den internationella lågkonjunkturen fick förödande effekter på den portugisiska ekonomin. Men arbetarklassen förhöll sig inte passiv inför dessa hot. En våg av massdemonstrationer, strejker och fabriksockupationer svepte över landet. I många fall – till exempel vid de statliga verken – tog också arbetarna saken i egna händer och slängde ut fascistiska företagsledare. Snart omfattade strejkerna över 200 000 människor, och till slut nådde de en generalstrejks nivå. På industri efter industri började det växa fram permanenta arbetarkommissioner ur strejkkommittéerna, som började utmana de privata kapitalägarnas makt. Men i stället för att svara upp mot arbetarnas krav försökte regeringen slå ned den mäktiga strejkrörelsen.

Den reaktionära presidenten Spinola och hans premiärminister, konspirerade mot revolutionen tillsammans med USA:s ambassad. Deras försök att stärka presidentens makt och skjuta upp valen till den konstituerande församlingen, misslyckades på grund av massornas motstånd. I stället blev premiärministern tvungen att avgå till förmån för en mer vänsterorienterad regering under ledning av överste Gonzales. Men Spinola satt kvar och smed i hemlighet nya kontrarevolutionära planer tillsammans med storfinansen i avvaktan på nästa tillfälle.

Genom de allt mer militanta och politiska strejkerna, uppkomsten av en dubbelmaktssituation på allt fler fabriker och regeringens planer på att nationalisera ett par av bankerna blev borgarna allt mer alarmerade. Därför förberedde man en kontrarevolutionär marsch i Lissabon till 30 september. Syftet var att iscensätta en högerkupp. Rykten gick om att vapen spreds bland högern. Spinola kunde också påräkna stöd från betydande delar av officerarna. Arbetarpartierna gjorde för sin del ingenting för att mobilisera mot högern och förmådde inte annat än en underdånig vädjan till Spinola, chefsdjävulen själv. Hade det hängt på dem, hade arbetarklassen slagits ned i ett blodigt nederlag.

Men återigen räddade arbetarnas verksamhet revolutionen. Vägspärrar och barrikader upprättades för att blockera tillfartsvägarna till Lissabon. Järnvägsarbetare och bussförare stoppade alla transporter och en väpnad milisgrupp byggdes upp inom arbetarorganisationerna. När sedan säkerhetsstyrkorna vägrade att bryta upp barrikaderna och kommandostyrkorna vägrade att ingripa mot de massor som demonstrerade utanför presidentpalatset, blåstes hela aktionen av innan den ens börjat. Spinola tvingades i stället avgå och ersattes av general Gomez.

Som om de ingenting lärt fortsatte socialist- och kommunistledarna på den inslagna vägen. I stället för att göra arbetarmilisen permanent upplöstes den. PCP satte sig i en koalitionsregering och trots revolutionära slogans från partiledarna så bedrev båda partier en politik som bidrog till att hejda revolutionen. Kommunisterna förklarade att man befann sig i ett ”demokratiskt stadium” med bibehållen kapitalism och att socialismen är en senare uppgift. Socialistpartiet som tidvis angrep kommunisterna från vänster blev i handling mer och mer reformistiska, delvis under press från den europeiska socialdemokratin. Den politik som gått ut på att hänga MFA i kjolarna och vara borgarna till lags fortsatte. MFA beslutade sig nu för att stärka sitt grepp över regeringen och statsmakten. Därmed rådde en mycket säregen situation i landet. Formellt styrdes landet av militären i MFA. Men det var inte ett militärstyre av den typ vi är vana vid – med mord och terror mot arbetarorganisationerna. I själva verket låg makten vid den här tidpunkten i händerna på arbetarna och soldaterna – fastän de inte visste om det. Det enda som hindrade arbetarna att ta makten var arbetarpartiernas vägran att ställa sig i ledningen för revolutionen. Därför uppstod ett maktvakuum som nu fylldes av MFA. Regimen hade därför svagt bonapartistiska drag, det vill säga den hade höjt sig över klasserna och försökte medla mellan de stridande intressena. I den situationen är borgarklassen ytterst oroad. Den känner sin makt hotad i den atmosfär av expropriering som råder och måste därför förbereda nya kuppförsök.

Sådan var den situation som rådde i början av 1975 och som ledde fram till det tredje kontrarevolutionära kuppförsöket 11 mars 1975. Spinola inledde en regelrätt militärkupp. Men arbetarnas och soldaternas beredskap kom återigen som en kalldusch för reaktionen. De trupper av fallskärmsjägare och flygofficerare, som skulle bli kontrarevolutionens verktyg, smälte helt enkelt undan när de möttes av massornas demonstrationer bland arbetare och soldater. Vissa lämnade till och med över sina vapen. Nu inleddes i stället den hittills största massmobiliseringen under revolutionen. En våg av antikapitalistiska strejker och ockupationer svepte över landet. På nästan varje större fabrik uppstod en dubbelmaktssituation. Inte minst viktigt var att de bankanställda barrikaderade sig i banklokalerna och gick i strejk intill dess bankerna nationaliserats. Samtidigt inledde lantarbetarna i söder ockupationer av jordegendomar.

Steg åt vänster

Hela utvecklingen tog nu ett avgörande steg åt vänster. De progressiva officerarna, som visste att deras huvuden skulle ha rullat om kontrarevolutionen segrat, kände sig tvungna att agera bestämt och kraftfullt. Alla militärer som misstänktes ha ett finger med i kuppförsöket avsattes och arresterades liksom flera storkapitalister. Samtidigt tvingades MFA acceptera fullbordat faktum och deklarerade att bankerna skulle nationaliseras med kompensation endast till de små aktieägarna. Senare skedde detsamma med försäkringsbolagen. Men därmed hade en avgörande och kvalitativ förändring skett i Portugal, för bankerna och försäkringsbolagen ägde hälften av industrin och flera stora jordegendomar. När regeringen sedan nationaliserade ytterligare flera stora industribranscher låg 70 procent av ekonomin i statens händer.

MFA hade tvingats i en riktning man tidigare inte haft en tanke på och den ekonomiska grunden för en planerad ekonomi var lagd. Men statsmakten var fortfarande borgerlig. Officerarnas oinskränkta makt och privilegier fanns kvar även om revolutionens heta andedräkt nu brutit upp disciplinen bland soldaterna. Den privilegierade ämbetsmannakåren satt kvar och kunde inte kontrolleras av arbetarna. Därför var ekonomin fortfarande att betrakta som kapitalistisk.

Statsmakten

Vad som återstod för att bygga upp socialism var att arbetare och soldater erövrade statsmakten och upprättade en socialistisk plan for produktionen. Om det hade funnits en revolutionär ledning så skulle man kunna bryta kapitalismens makt. I den atmosfären hölls det första allmänna valet i maj 1975. Valets segrare blev PSP som fick 38 procent av rösterna, medan 17 procent gick till PCP. Räknade man in de blankröster som lades på MFA, slöt två tredjedelar upp bakom socialismen.

Men arbetarpartierna och MFA uppfyllde inte massornas förväntningar att fullborda revolutionen. Genom detta sveks och splittrades arbetarklassen. Borgarklassen kunde så småningom göra comeback och rädda kapitalismen. Men borgarklassen kunde inte krossa revolutionen i blod och införa någon militärdiktatur, på grund av arbetarklassens styrka. Av samma anledning så var det också omöjligt att införa proletär bonapartism som i Östeuropa, Kina och Sovjetunionen. Efter 50 års erfarenhet av diktatur fanns en djupt inrotad instinkt mot alla former av totalitära lösningar bland arbetarna och breda skikt av den övriga befolkningen. Revolutionen hamnade i stället i ett tillstånd av jämvikt med en utvecklad dubbelmakt mellan å ena sidan arbetarna och å andra sidan de kvarvarande privata kapitalägarna och den borgerliga staten. Alternativen kunde bara vara: endera gå framåt mot en socialistisk demokrati, eller så skulle borgarna steg för steg kunna rycka åt sig initiativet.

Socialistpartiet

Kommunistpartiet stödde en del av de auktoritära tendenserna hos delar av MFA. Samtidigt stängdes Socialistpartiets tidning Republica ned av kommunistiska medlemmar bland de anställda. Genom dessa yttre angrepp fick socialistpartiet en förevändning att vägra delta i arbetarkommissionerna och partiets ledning behövde bara utlysa en "kampanj för demokrati" för att få massorna med sig. I Lissabon samlades över hundratusen i PSP:s demonstration. Därmed fördjupades splittringen bland arbetarna och ännu allvarligare blev det när PCP försökte hindra demonstrationerna genom att bygga barrikader. På detta sätt kunde högern i socialistpartiet stärka sitt grepp medan partivänstern, som krävde arbetarenhet, kunde isoleras.

Lika allvarligt var att kontrarevolutionen nu fick den öppning man behövde för att mobilisera sin massbas bland småbrukare och dem näraliggande grupper i norra Portugal. Rasande folkhopar gick där till attack mot PCP:s partilokaler. Efter alla dessa manövrer och svek och den tilltagande söndringen bland arbetarna började massorna att tröttna. Den 30 augusti avgick Goncalves och ersattes av den mer moderate Azevedo. För första gången sedan revolutionens början hade revolutionen fått retirera. Till en början misslyckades regeringen dock att stävja masskampen och stod tidvis helt maktlös.

Revolutionärt massparti

Men utan ett revolutionärt massparti och alternativa maktorgan kan arbetarklassen inte ta makten. Efter hand avmattades masskampen och den 25 november kunde före detta Spinolatrogna officerare ta makten i en kupp. Inte ett definitivt nederlag förvisso – arbetarklassen var ännu för stark – men dock ett bakslag. En extremt fördelaktig revolutionär situation hade förbytts i reaktion. Alla vänsterofficerare rensades ut och disciplinen i armen började återupprättas. Högern var visserligen ännu försiktig. Den revolutionära atmosfären fanns kvar ännu en tid. Om det funnits ett massalternativ som stått på marxistisk grund, hade revolutionen kunnat sluta helt annorlunda. Från och med diktaturens fall gick arbetarklassen och ungdomen i massor in i fackföreningarna och socialistpartiet. En omfattande radikalisering skedde och ur detta hade det kunnat uppstå ett marxistiskt massalternativ om grunden till detta funnits vid revolutionens början. Nu kunde i stället borgarna stegvis återupprätta sin kontroll över situationen.

Portugal idag

Borgarna fick sin hämnd i form av att revolutionen och dess landvinningar eliminerades, men på grund av arbetarklassens styrka och borgerlighetens relativa svaghet tog det nästan tjugo år. Men framförallt var borgarna oförmögna att krossa revolutionen helt, och än mindre i blod. Portugal visar i stället att arbetarna gång på gång kommer att ha makten inom räckhåll och att det under en lång period kommer att pendla mellan revolution och kontrarevolution.

Men genom den senaste krisen som drabbat Portugal hårt är cirkeln sluten. Masskamp har brutit ut och vänstern till vänster om det reformistiska socialistpartiet har stärkts. Socialistiska och revolutionära krav kommer snabbt att få en renässans inte minst på grund av den revolutionära tradition som finns levande i mannaminne.

Den materialistiska dialektikens ABC

red_admin — Tue, 15 May 2012 12:57:13 +0000

Lev Trotskij

Trotskijs "Den materialistiska dialektikens ABC" är en briljant kort förklaring av marxismens filosofi. Den skrevs som en del i ett försvar av marxismen mot en revisionistisk medelklasstendens inom den amerikanska trotskistiska rörelsen under det sena 1930-talet, vilken försökte utmana marxismens mest grundläggande principer. I opposition till pragmatism och empiricism försvarade Trotskij den dialektiska materialismen som en rikare, mer omfattande och allsidig syn på samhället och livet i allmänhet.

Detta är ett utdrag ur artikeln ”En småborgerlig opposition inom Socialist Workers Party”, först publicerad på svenska i samlingsverket Till marxismens försvar, Coeckeberghs/Röda Rummet, 1972.

Dialektiken är varken en fiktion eller en mysticism, utan en vetenskap om vårt tänkandes former i den mån det inte är begränsat till livets vardagsproblem utan försöker uppnå en förståelse av mer komplicerade och utdragna processer. Den dialektiska och formella logiken står i ett liknande förhållande till varandra som den högre och lägre matematiken.

Jag skall här försöka att skissera problemets kärna i en mycket koncis form. Den aristoteliska logiken om den enkla syllogismen utgår från påståendet att ”A” är lika med ”A” Detta postulat accepteras som ett axiom för en mängd praktiska mänskliga handlingar och elementära generaliseringar. Men i verkligheten är ”A” inte lika med ”A”. Detta är lätt att bevisa genom att undersöka dessa två bokstäver i ett mikroskop – de är helt olika varandra. Men, invänder man nu, det är inte fråga om bokstävernas form eller storlek, eftersom de bara är symboler för lika kvantiteter, t.ex. ett kilo socker. Invändningen träffar inte målet. I verkligheten är ett kilo socker aldrig lika med ett kilo socker – en känsligare våg avslöjar alltid en skillnad. Men, kan man då invända: ett kilo socker är lika med sig självt. Men inte heller detta är sant – alla kroppar förändras oavbrutet ifråga om storlek, vikt färg etc. De är aldrig lika med sig själva. En sofist kan då svara att ett kilo socker är lika med sig självt i ”ett givet ögonblick”. Förutom det mycket tvivelaktiga praktiska värdet i detta ”axiom” tål det inte heller en teoretisk kritik. Hur bör vi egentligen förstå ordet ”ögonblick”? Om det är ett oändligt litet tidsintervall, då är vårt kilo socker offer för oundvikliga förändringar under detta ”ögonblick”. Eller är ”ögonblicket” en rent matematisk abstraktion, dvs. tidens nollpunkt? Men allting existerar i tiden och själva existensen är en oavbruten process av förändringar. Tiden är följaktligen ett fundamentalt element i existensen. Sålunda innebär axiomet ”A” är lika med ”A” att ett ting är lika med sig självt om det inte förändras, dvs. om det inte existerar.

Vid första ögonkastet kan det tyckas att dessa ”subtiliteter” är meningslösa. Men i själva verket är de av avgörande betydelse. Axiomet ”A” är lika med ”A” är å ena sidan utgångspunkten för all vår kunskap, och å andra sidan utgångspunkten för alla misstag i vår kunskap. Att strafflöst använda axiomet ”A” är lika med ”A” är endast möjligt inom vissa gränser. När kvantitativa förändringar i ”A” är betydelselösa för den uppgift vi har för handen, då kan vi förmoda att ”A” är lika med ”A”. Det är exempelvis så en köpare och en säljare betraktar ett kilo socker. Vi betraktar solens temperatur likadant. Tills helt nyligen såg vi på samma sätt på dollarns köpkraft. Men kvantitativa förändringar som går utanför vissa gränser förvandlas till kvalitativa. Ett kilo socker som är underkastat vattnets eller fotogenets inverkan upphör att vara ett kilo socker. När presidenten tar hand om dollarn upphör den att vara en dollar. Att i rätta ögonblicket avgöra när den kritiska punkten nåtts då kvantitet övergår till kvalitet är en av de viktigaste och svåraste uppgifterna inom alla kunskapsområden, inklusive sociologin.

Varje arbetare vet att det är omöjligt att göra två helt likvärdiga föremål. När man tillverkar konlager tillåts en viss avvikelse för konerna, vilken emellertid inte får gå utanför vissa gränser (detta kallas ”toleransen”). Om toleransnormerna uppfylls anses konerna vara likvärdiga (”A” är lika med ”A”). När toleransen överskrides förvandlas kvantiteten till kvalitet. Med andra ord: konlagren blir sekunda eller totalt värdelösa.

Vårt vetenskapliga tänkande är bara en del av vår allmänna praktik, inklusive tekniken. För begreppen existerar det också en ”tolerans”, vilken inte upprättas av den formella logiken som hävdar axiomet ”A” är lika med ”A”, utan av den dialektiska logiken som utgår från axiomet att allting alltid förändras. ”Det sunda förnuftet” karakteriseras av det faktum att det systematiskt överskrider den dialektiska ”toleransen”.

Det vulgära tänkandet opererar med sådana begrepp som kapitalism, moral, frihet, arbetarstat etc., som bestämda abstraktioner, vilket förutsätter att kapitalism är lika med kapitalism, moral är lika med moral etc. Det dialektiska tänkandet analyserar alla ting och alla fenomen i deras ständiga förändring, samtidigt som det under dessa förändringars materiella förhållande bestämmer den kritiska punkt där ”A” upphör att vara ”A”, en arbetarstat upphör att vara en arbetarstat. Den fundamentala bristen i det vulgära tänkandet ligger i det faktum att det vill nöja sig med orörliga bilder i en verklighet som består av en ständig rörelse. Det dialektiska tänkandet ger genom sina noggrannare approximationer, rättelser, konkretiseringar, begreppen en rikedom i innehåll och flexibilitet; jag skulle till och med vilja säga, en saft som i viss mån nästan gör dem till levande fenomen. Inte kapitalismen i allmänhet, utan en given kapitalism i ett givet stadium av dess utveckling. Inte en arbetarstat i allmänhet, utan en given arbetarstat i ett efterblivet land i en imperialistisk omgivning etc.

Dialektiskt tänkande förhåller sig till vulgärt tänkande på samma sätt som en spelfilm till ett fotografi. Spelfilmen utesluter inte fotografiet utan kombinerar en serie av dem enligt rörelselagen. Dialektiken förnekar inte syllogismen, utan lär oss att kombinera syllogismer på ett sådant sätt att den för vårt förstående närmare den ständigt föränderliga verkligheten. I sin Logik (1812-16) upprättade Hegel en serie lagar: kvantitetens förvandling till kvalitet, utveckling genom motsättningar, konflikt mellan innehåll och form, kontinuitetens avbrytande, förvandlingen av möjlighet till oundviklighet etc., vilka är lika viktiga för det teoretiska tänkandet som den enkla syllogismen för mer elementära uppgifter. Hegel verkade före Darwin och Marx. Tack vare den kraftiga impuls som den franska revolutionen hade givit till tänkandet, föregrep Hegel vetenskapens allmänna utveckling. Men just därför att det bara var ett föregripande, om än ett genialt sådant, fick det av Hegel en idealistisk karaktär. Hegel opererade med de ideologiska skuggorna som den slutliga verkligheten. Marx visade att dessa ideologiska skuggors rörelse inte var någonting annat än reflexer av de materiella kropparnas rörelse.

Vi kallar vår dialektik materialistisk därför att dess rötter varken finns i himlen eller i den ”fria viljans” djup utan i den objektiva verkligheten, i naturen. Medvetandet växte fram ur det omedvetna, psykologin ur fysiologin, den organiska världen ur den oorganiska, solsystemet ur nebulosorna. Vid alla steg på denna utvecklingsstege, förvandlades de kvantitativa förändringarna till kvalitativa. Vårt tänkande, inklusive det dialektiska tänkandet, är bara en av uttrycksformerna för en föränderlig verklighet. Det finns i detta system ingen plats vare sig för Gud eller Djävulen eller den odödliga själen eller lagens och moralens eviga normer. Tänkandets dialektik som har vuxit fram ur naturens dialektik, äger följaktligen en helt igenom materialistisk karaktär. Darwinismen, som förklarade arternas utveckling genom kvantitativa förändringar till kvalitativa, var dialektikens största triumf på det organiska området. En annan stor triumf var upptäckten av de kemiska elementens atomviktstabell, och vidare, förvandlingen av ett element till ett annat.

Nära sammanbunden med dessa förändringar (arter, element etc.) är frågan om klassificering, lika viktig inom naturvetenskapen som inom samhällsvetenskaperna. Linnes system (1700-talet) hade arternas oföränderlighet som sin utgångspunkt och begränsades därför till en beskrivning och klassificering av växterna enligt deras yttre karakteristika. Botanikens barndom är analog till logikens barndom, ty formerna för vårt tänkande utvecklas liksom allting som lever. Endast ett bestämt förnekande av tanken om de bestämda arterna, bara ett stadium av växternas utvecklingshistoria och deras anatomi förberedde basen för en verkligt vetenskaplig klassificering.

Marx, som till skillnad från Darwin var en medveten dialektiker, upptäckte en bas för den vetenskapliga klassificeringen av de mänskliga samhällena i utvecklingen av deras produktiv-krafter och strukturen i äganderättsförhållandena, vilka konstituerar samhällets anatomi. Marxismen ersätter den vulgära, beskrivande klassificeringen av samhällen och stater, vilken fortfarande florerar vid universiteten, med en materialistisk dialektisk klassificering. Endast genom att använda Marx’ metod är det möjligt att korrekt bestämma både begreppen för en arbetarstat och ögonblicket för dess förfall.

Allt detta innehåller, som vi ser, ingenting ”metafysiskt” eller ”skolastiskt” som inbilska dilettanter påstår. Den dialektiska logiken uttrycker rörelselagen i det samtida vetenskapliga tänkandet. Kampen emot den materialistiska dialektiken uttrycker tvärtom ett avlägset förflutet, småbourgeoisins konservatism, universitetsrutinisternas självbedrägeri och ... en glimt av hopp om ett liv efter detta.

SSSR:s natur

Den definition av SSSR som gjorts av kamrat Burnham, ”en icke-arbetar och en icke-borgerlig stat”, är helt och hållet negativ, bortsliten från den historiska utvecklingens kedja, dinglande i luften, tömd på den minsta sociologiska partikel och representerar helt enkelt en teoretisk kapitulation av pragmatismen inför ett motsägelsefullt historiskt fenomen.

Om Burnham vore en dialektisk materialist, skulle han grundligt ha undersökt följande tre frågor: 1) Vilket är SSSR:s historiska ursprung? 2) Vilka förändringar har denna stat genomgått under sin tillvaro? 3) Övergick dessa förändringar från det kvantitativa stadiet till det kvalitativa? Dvs., skapade de ett historiskt nödvändigt herravälde av en ny utsugande klass? För att kunna svara på dessa tre frågor skulle Burnham ha tvingats dra den enda möjliga slutsatsen – att SSSR fortfarande är en degenererad arbetarstat.

Dialektiken är ingen magisk nyckel till alla frågor. Den ersätter inte konkret vetenskaplig analys. Men den leder analysen längs den rätta vägen, och skyddar den mot ofruktbara vandringar i subjektivitetens och skolastikens öken.

Bruno R. sätter både Sovjet och fascistregimerna under kategorin ”byråkratisk kollektivism”, eftersom SSSR, Italien och Tyskland alla styrs av byråkratier; både här och där finns planeringsprinciperna; i ett fall likvideras den privata egendomen, i det andra begränsas den, etc. På grundval av den relativa likheten mellan vissa yttre karaktäristika av olika ursprung, av olika specifik vikt, av olik klassinnebörd, konstrueras en grundläggande identitet mellan sociala regimer, helt i andan av borgerliga professorer som konstruerar kategorier som ”kontrollerad ekonomi”, ”centraliserad stat”, utan att överhuvudtaget reflektera över den ena eller andras klasskaraktär. Bruno R. och hans anhängare, eller semianhängare som Burnham, stannar i bästa fall på den sociala klassifikationens område på Linnes nivå, till vars försvar emellertid ska sägas att han levde före Hegel, Darwin och Marx.

Kanske än värre och farligare är de eklektiker som framför idén att sovjetstatens klasskaraktär ”inte spelar någon roll”, och att inriktningen av vår politik bestäms av ”krigets karaktär”. Som om kriget vore en självständig översocial substans; som om krigets karaktär inte bestämdes av den härskande klassens karaktär, dvs av samma sociala faktor som också bestämmer statens karaktär. Förbluffande hur lätt vissa kamrater glömmer marxismens ABC under händelsernas dråpslag!

Det förvånar inte att oppositionens teoretiker, som förkastar det dialektiska tänkandet, ömkligen kapitulerar inför SSSR:s motsägelsefyllda natur. Motsättningen mellan den sociala grundval som lagts av revolutionen och karaktären av den kast som växte fram ur revolutionens degeneration är emellertid inte bara ett ovedersägligt historiskt faktum utan också en drivande kraft. I vår kamp för att störta byråkratin baserar vi oss själva på denna motsättning. Under tiden har några ultra-vänstermänniskor redan nått det absurdas slutpunkt genom att tillkännage, att det är nödvändigt att offra den sociala strukturen i SSSR för att störta den bonapartiska oligarkin! Den misstanken har aldrig föresvävat dem att SSSR minus den sociala struktur som byggts av oktoberrevolutionen skulle vara en fascistregim.

Evolution och dialektik

Kamrat Burnham kommer antagligen att protestera över att han som evolutionist inte är mindre intresserad av samhälls- och statsformers utveckling än vi dialektiker. Vi ska inte tvista om detta. Varje bildad person efter Darwin har gett sig själv epitetet ”evolutionist”. Men en verklig evolutionist måste även tillämpa evolutionsidén på sitt eget tänkesätt. Elementär logik, som grundlagts under den tid när själva evolutionsidén ännu inte existerade, räcker uppenbarligen inte till för att analysera evolutionära processer. Hegels logik är evolutionens logik. Man får bara inte glömma att själva begreppet ”evolution” fullständigt har korrumperats av universitetsprofessorer och liberala skribenter till att betyda fredligt ”framåtskridande”. Var och en som kommer till insikt att evolution fortskrider genom en kamp mellan antagonistiska krafter; att en långsam ackumulation av förändringar i ett visst ögonblick spränger det gamla skalet och framkallar en katastrof, revolution; var och en som slutligen lärt sig att tillämpa evolutionens allmänna lagar på själva tänkandet, han är en dialektiker, till skillnad från vulgärevolutionister. En dialektisk träning av sinnet, vilket är lika nödvändigt för en revolutionär kämpe som fingerövningar för en pianist, kräver att man nalkas alla problem som processer och inte som orörliga kategorier. Medan vulgärevolutionister, som i allmänhet begränsar sig till att erkänna evolution inom enbart vissa sfärer, i alla övriga frågor låter sig nöja med det ”sunda förnuftets” banaliteter.

Källa: Marxists Internet Archive.

Förstatligande eller sönderfall

red_admin — Fri, 11 May 2012 07:00:00 +0000

Mikael Vinberg

Borgarklassen gillar att måla upp en fin bild av sig själv, till exempel deras nya megafon Annie Lööf. De tycker om och vill vara som entreprenörer. De som skapar välstånd och framgång - inte bara för sig själva utan för oss alla. De förvandlar uppfinningar till användbara produkter, de bygger fabrikerna där allt ska tillverkas. Fabrikerna där vi andra får jobb - och så skapar borgarklassen försörjning även för oss. Borgarklassen har helt enkelt skapat världen som vi alla lever i. Till viss del stämmer det ju också. Men då och då skakas den världen av djupa kriser. Har borgerligheten tänkt på det? För kriserna blir ju då också något som borgarklassen skapat.

Exempel Motala

I staden Motala levde en gång för länge sedan en av dessa entreprenörer som borgerligheten vill identifiera sig med. Han hette Axel Holstensson. 1923 hade han klurat ut hur man kunde bygga en liten radiomottagare - en apparat som alla skulle kunna ha hemma i köket. Så han startar en liten firma ute i ett skjul vid Göta Kanal. Och eftersom han läst nyheten som det året stod att läsa i alla världens tidningar - att man nere i Egypten hittat den gamle Farao Tuthankamons grav, utanför staden Luxor - så gav han sin firma detta världsberömda namn: LUXOR. Just då fanns det bara en enda person i Sverige med licens för radiomottagningar. 10 år senare skulle det stå radioapparater i 1 miljon svenska hem. Holstenssons lilla firma i skjulet växte explosionsartat. Efter kriget började man tillverka TV-apparater och musikanläggningar och blev med tiden ett jätteföretag vars apparater spred sig över hela världen. Och tusentals motalabor kom att jobba i fabriken.

Motala var redan sedan tidigare industristad - t ex fanns här en av Sveriges första och största metallverkstäder (Motala Verkstad) - men nu kom fler stora företag hit. Bland annat lade Electrolux sin stora fabrik för kylskåpstillverkning här. Vid höjdpunkten hade i stort sett varje motalabo åtminstone någon anhörig som jobbade på en av fabrikerna. Under årtionden var arbetslöshet något okänt i staden. När du gått färdigt i skolan kunde du gå direkt ner till någon av fabrikerna och få jobb. Ett jobb som i praktiken varade livet ut. Där också någon av dina föräldrar jobbade och där dina barn i sin tur även de skulle arbeta. Det var industrins guldår. Som socialister ska vi ju inte skönmåla den tiden. Arbetsskador var vanliga, utslitning fanns även då. Men trots allt var det tre-fyra generationer arbetare som fick se sin välfärd, trygghet och levnadsstandard hela tiden bli något bättre. Och fabrikerna stod där de stod. Bilden jag målar upp är på inget sätt unik för Motala. Sverige är från norr till söder fullt av dessa småstäder, helt beroende av några få fabriker. Och detta är inte unikt för Sverige, utan gäller även för en stor del av Amerika och Europa.

Och i någon av dessa fabriksorter levde du ditt liv, och alla blev vana vid att så här ska det fortsätta. Arbetarklassens unga behövde inte studera, du behövde inte läsa böcker överhuvudtaget, och inte dina barn heller. Och arbetarorganisationerna behövde inte vara kritiska till kapitalismen som sådan, ingen behövde tänka på hur världshandeln fungerade, på vad som skulle hända om man plötsligt fick svårt att sälja kylskåp, tvättmaskiner och TV-apparater. Facken hade förhandlat upp lönen ännu en gång, vi fick ännu en veckas semester och pension som gick att leva på!

Och så en svart dag kom beskedet – vinstnivåerna hade sjunkit – etc osv med mera. Vi kan den refrängen. Resultatet var en utdragen avindustrialisering – och arbetslöshet. Förra sommaren stängde sista fabriken i Motala. Luxor och Electrolux finns inte här mer. Tusen och åter tusen jobb är borta och ser inte ut att komma tillbaka. Metall-facket har ingen att förhandla upp lönen med. Arbetarpartierna saknar all tradition av att vara kritisk till kapitalismen. Och arbetarklassens unga har ingen vana vid att studera, inte deras föräldrar eller mor- och farföräldrar heller.

Från Industrisamhälle till ”Kunskapssamhälle”

Det sägs att vi övergått till ett kunskapssamhälle nu. De som använder ordet gör det för att de menar att industrin inte längre utgör huvudpelaren som resten av samhället vilar på. Men det är något lurigt med hela den tanken. De industriarbeten som försvinner ersätts uppenbarligen inte av ”kunskapsjobb” (vad det nu än är). I alla fall inte i samma takt. Det går inte att jämföra den nuvarande förändringen med den då jordbrukssamhället förvandlades till kapitalistiskt industrisamhälle. Bondesamhällets alla småbönder och torpare blev med tiden fabriksarbetare med väldigt högre levnadsstandard. Idag skapas arbetslöshet och levnadsstandarden sjunker. Således betyder kunskapssamhälle otrygghetssamhälle, eller arbetslöshetsamhälle. Och hela förvandlingen landar som en stor rymdsten rakt i huvudet på arbetarklassens unga. Det hela ser ut som en obegriplig gåta – hur kan en högre kunskapsnivå i samhället skapa misär och utslagning? Är det någon som driver med oss?

Troligtvis är det frågan om något långt värre. Det tycks vara så här; varken borgerligheten eller arbetarrörelsen har en aning om hur framtiden ska kunna bli bättre.

Men i så fall betyder det ju att borgerlighetens egen självbild faller ihop framför våra ögon? Var är den nuvarande generationens Axel Torstensson – han som startade Luxor? Om borgerligheten består av dem som med alla sina miljarder skapar företag och jobb åt oss andra – var är jobben? Miljarderna har dom ju! Borgare pratar om vikten av företagsvänligt klimat. Om vikten av att sänka skatt på förmögenhet och kapital. Om vikten av frihet för finanser att få flöda hit eller dit där det bäst behövs - kors och tvärs över jordklotet. Men allt detta är ju precis vad som genomförts de sista 30 åren! Miljardärerna har aldrig varit fler och aldrig ägt mer än nu. Så var är välståndet? Om vi beskriver utvecklingen på detta sätt, framstår sanningen nästan plågsamt tydligt: borgerligheten beter sig inte som den ska enligt sin egen självbild. Dom skapar inga jobb, dom skapar bara förmögenheter i värdepapper. Kapitalismen har sedan länge slutat vara progressiv och är nu inne i en av de värsta kriserna någonsin. Detta borde ju vara ett guldläge för arbetarrörelsens kamp för ett helt annat samhälle, byggt på samarbete och fritt från finanskapitalister.

Men något gör att borgerligheten klarar sig. Just när arbetarklassens unga behöver fackföreningarna och arbetarpartierna som mest så sviker arbetarrörelsen. Visst har facken, SAP och vänstern genom kamp tvingat fram många viktiga välfärdsreformer och löneökningar. Men under de ”goda åren” skedde den kampen ändå alltid inom ramarna för kapitalismen – så långt har det nu gått att rörelsens ledare, inklusive Vänsterpartiets ledning – inte längre tror att någon ”kapitalistfri” värld är möjlig. Och därför ser vi ingen av dem ta upp kampen för jobben när stålverk, bilfabriker, kylskåpsfabriker etc hotas av nedläggning. För de ser inget alternativ. Så där står arbetarklassens ungdom – utan en organisation med vars hjälp de kunnat kämpa. I Motala är nu mer än var tredje ung utan jobb

Betydelsen av förstatligande

Är det då verkligen meningsfullt att ta upp de gamla parollerna och kräva förstatligande av nedläggningshotade industrier? Frågan är viktig. Den extremt långa perioden med jättelik ungdomsarbetslöshet får ju många effekter – bland annat den att man har tid att se även nackdelarna med att vara instängd i en fabrik hela dagarna och tvingas till monotona och slitsamma arbetsuppgifter. Socialister och marxister kan knappast försvara industrijobb för att vi är nostalgiska och vill ha tillbaka sådana tråkiga jobb.

Här gäller det alltså att hålla huvudet kallt. Marxismen och socialismen är i grunden optimistisk. Människans möjligheter är oändliga. Det är borgarklassen och arbetarrörelsens ledning som för närvarande lett in oss i vad som ser ut som en återvändsgränd. Självklart finns inga skäl till varför arbetare ska utföra monotona arbetsmoment om det det finns maskiner och robotar som gör det bättre och snabbare.

Men ett arbete är inte bara ett nödvändigt ont du gör för att få lönen vid månadens slut. Arbetet ger dig också delaktighet, det är en stor bit av livet, något vi gör tillsammans och genom det blir du en del av alla andras liv i samhället. Genom arbetslöshet ställs du utanför. Arbetslösheten drabbar långt mycket mer än att individer tappar sin försörjning. Den brist på framtidstro – en framtid fri från kapitalism – som för tillfället råder inom arbetarrörelsen, den blir på så sätt direkt en brist på framtidstro hos arbetarklassens unga.

Det är därför en katastrof varje gång en ny industrinedläggning möts med passivitet. Men samtidigt kan inte den utvecklingen fortsätta för evigt. Passiviteten har historiska orsaker. Arbetarorganisationerna har ännu ej lämnat det gamla bakom sig, deras ledare drömmer fortfarande om att en mänsklig, kontrollerad och ”styrd” kapitalism” är möjlig.

Borgerligheten däremot har sedan länge visat var skåpet ska stå. De sysslar nu med värdepapper och med att tjäna miljarder på att krisen ska bli värre! Förr eller senare kommer en ny generation av arbetarungdomar (eller arbetslösa ungdomar) få nog, hitta tillbaka till sina organisationer, kräva ny kurs och skaffa sig nya ledare.

Och kampen för att rädda jobb och industrier (eller återuppbygga dem) kommer då att vara högt upp på kravlistan. Hur vi uttrycker själva kampparrollerna är mindre viktigt. I alla tider och i alla strider för jobb har fabriksockupationer och krav på att samhället ska ta över ägandet och ansvaret gått hand i hand med kampen för jobben. I Sverige har arbetarkrav på ”samhället borde ta över” oftast utryckts som ”förstatligande”. För socialister är det sedan ett ideologiskt arbete som väntar – att förklara att vi med förstatligande inte menar att fabriken ska förvandlas till något som liknar SJ eller gamla Postverket. Ett förstatligande av Volvo innebär inte att Volvo fortsätter producera samma bilar, på samma sätt som innan, med den enda skillnaden att det är statligt och inte privat. Förstatligande är bara första steget i kampen i att försvara jobben.

En del inom arbetarrörelsen verkar tro att det går att gå mot socialismen utan att förstatliga. Men så länge ekonomin ligger i händerna på borgarklassen, styr borgarklassen i samhället med. Så länge de äger produktionsmedlen, ligger även rikedomen i deras händer. Alla stora reformer blir en utopi. Fabriksockupationer för att försvara jobben kräver en enorm mobilisering bland de anställda. På det engagemanget ska det framtida arbetarstyrda företaget byggas. Så kan en kapitalistfri värld bli möjlig, och arbetsuppgifterna därefter anpassas till människorna istället för tvärtom. Kunskapsutveckling kan äntligen nå alla, kunskapssamhället i den bästa meningen bli verklighet. Till och med i Motala.