Efter tsunamin - internationell samordning krävs

av Martin Oscarsson

[Artikel återpublicerad från vårt arkiv.]

Dödstalen efter Tsunamin uppgår till mellan 150 000 – 200 000 människor. Miljontals fattiga i Thailand, Indien, Sri Lanka och Indonesien förlorade allt. Turistorterna byggs upp igen, men livet för de fattiga massorna utanför dessa kommer att vara eländigare än någonsin. För att lösa detta och ge folket en människovärdig tillvaro kommer det inte att räcka med katastrofhjälp, det krävs en rättvisare fördelning i världen.

Här hemma lever tusentals människor i sorg efter att ha förlorat, barn, föräldrar, andra anhöriga eller vänner. En sorg som man tvingas härda ut och så småningom får försöka att leva med. Samtidigt har miljoner andra visat sin medkänsla och solidaritet genom personligt och ekonomiskt stöd. Insamlingarna slår alla rekord och överstiger 700 miljoner i skrivande stund.

I ljuset av detta framstår borgerlighetens kampanj mot regeringen som osmaklig och hycklande. Visst var myndigheterna agerande senfärdigt och kaotiskt. Visst behövs en bättre krisberedskap. Men detta hade inte räddat livet på svenska turister tusen mil iväg. Dessutom vill de borgerliga inskränka det offentligas roll och sälja ut de verksamheter som går att tjäna pengar på. De vill också minska resurserna till sjukvården som om något är viktigt när människor som skadas utomlands. Därför ska de tala tyst om offentlig krisberedskap.

Många liv hade däremot kunnat räddas om myndigheterna i de berörda länderna hade tagit jordbävningsvarningarna på allvar. Tsunamicentret på Hawaii för Stilla havet registrerade jordbävningen och informerade berörda länder. Men uppgiften tonades ned och i till exempel Thailand valde myndigheterna att ligga lågt för att inte i onödan störa turistnäringen.

Vad som hade behövts är ett internationellt varningssystem. Som alla vet tog det 1-5 timmar för vågen att nå fram till de drabbade områdena. Redan två dagar efter katastrofen uttalade den amerikanske oceanografen Tad Murty: "Det finns ingen anledning för någon enskild människa att dödas av tsunami. Vågorna är helt förutsägbara. Vi har ett tidsschema som täcker hela indiska oceanen." (GP 28/12-2004)

Liknande slutsatser drogs när några av Sveriges främsta experter kommenterade saken i TV (Vetenskapens värld, 10 januari 2005).

Jag minns en amerikansk deckarserie från sjuttiotalet som utspelades på Hawaii. Där fanns sirener som varnade för höga vågor på stränderna. I Sverige finns varningsirener över hela landet som en del av invasionsförsvaret. Ett system som enligt räddningsverkets information i telefonkatalogen ska varna vid fara i både krig och fred. Det kan gälla utsläpp av giftig gas, flyganfall, eller fara för krig. Systemet provas den första måndagen i mars, juni, september och december varje år.

Detta är vad som främst borde diskuteras. Men det intresserar inte borgerligheten. Istället försöker de utnyttja människors förtvivlan över katastrofen för att komma åt regeringen. Frågan om vad Persson och Freivals gjort och inte gjort har ältats i media ända sedan katastrofen. Förtroendet för Persson, Freivals och regeringen har minskat. Och den 17 januari utropade Maud Olofsson förnöjt att debatten har "stärkt alliansen mellan de borgerliga partierna." (Göteborgs Posten)

Arbetarrörelsen borde avslöja och slå tillbaka dessa försök att använda katastrofen som en språngbräda för en borgerlig valseger hösten 2006.

Katastrofen används också för att stärka monarkin. Kungen lyfts fram som en samlande gestalt, ivrigt påhejad av den borgerliga pressen: "Kungen har visat äkta medkänsla – inte minst i sitt gripande tal vid ceremonin i stadshuset, bortom politiska trätor och hetsiga debatter, som människor behövt i en tid av nationellt trauma." (Ur ledare i GP 2005-01-16 av chefredaktör Peter Hjörne.)

Kungens agerande efter stormen i södra Sverige följer samma mönster. Åtföljd av ett massivt pressuppbåd har han åkt runt på landsbygden i Götaland för att trösta drabbade skogsägare.

- Konungen största intresse är ju skog och natur, har det hetat från hovet. Man påminns om en satirteckning från 1970-talet med titeln "Skogens konung" där Carl Gustav står vid ett berg av döda älgar som han skjutit.

Kungens agerande framstår kanske som harmlöst, men det ligger mer bakom det än många tror. Under senare år har kungen allt oftare gjort politiska uttalanden. Detta är ingen slump. Borgerligheten utnyttjar monarkin alltmer medvetet som ett redskap för att bevara och stärka de rådande systemet. De borgerliga partiledarna är själva inte så populära och de har svårt att genomföra hela sitt program, eftersom det finns ett starkt stöd för alla reformer. Kungen däremot går hem i stugorna. Sådan är deras tanke.

Därför måste arbetarrörelsen våga ta en debatt om monarkins roll. Det är dags att avskaffa vårt otidsenliga statskick och låta familjen Bernadotte göra rätt för sig och leva som vanliga människor. Gör om slottet till museer och låt kungafamiljen vara guider där om de så vill.

Människor som är chockade och förtvivlade behöver få utlopp för sin frustration. Därför har borgerlighetens och hovets kampanj vunnit ett visst gehör, och däri ligger också det osmakliga i deras agerande. Om frustrationen ska riktas någonstans så är det mot de som verkligen bär ansvar:

"Om någon ska anklagas för att monstervågorna krävde uppemot 8 000 människoliv i de thailändska badorterna så är det Thaksin. (Thailands premiärminister/min anm/MO) Under fyra år vid makten har Thaksin skapat den politiska kultur som ledde till att landets chefsmeteorolog av fruktan för bossen avstod från att varna om den tsunami som han fruktade kunde vara på väg. Med rasande attacker mot forskare, kritiker och media har han skyddat turistnäringen mot varje form av skadlig publicitet. I media hävdas vanemässigt att det var avsaknaden av varningssystem som ledde till de ofattbara dödssiffrorna. Det är fel: Vem som helst med elementär kunskap om att ett skalv på 8,1 (senare ändrat till 9,0) , med sannolikhet skulle utlösa monstervågor"...."Undrar ni fortfarande varför chefsmeteorologen Suparerk inte vågade slå larm och rensa Phukets och Khao Laks badstränder för (under två timmar. Också han satte turistindustrins bästa före omtanken om lokalbefolkningen och de nästan 100 000 turisterna." (Debattartikel i GP 2005-01-14 av Bo Gunnarsson, Asienkorrespondent för Dagbladet information i Köpenhamn)

Även researrangörerna har sluppit för lindrigt undan. Ingen skugga faller över deras agerande i den akuta situationen. Reseledare och guider jobbade dag och natt med den hemska uppgiften att röja upp, vissa anställda fick också sätta livet till i flodvågen. Men frågan måste ställas om inte researrangörerna borde ställa högre säkerhetskrav.

Det är med blandade känslor man läser att charterresorna till Phuket har återupptagits. I en helsidesannons i GP 16 januari utropade Lottie Knutson, fritidsresors informationschef, att resenärer till Phuket nu "är mer välkomna än någonsin" och att det dagliga livet nu har återvänt där. Hon framställer det också som att vi ska åka dit för thailändarnas skull.

Stränderna ska åter fyllas av tiotusentals thailändska familjer och turister, trots att det ännu inte finns något varningssystem, vare sig i Indiska oceanen eller på stränderna. Hotell och restauranger återuppbyggs på samma plats utan hänsyn till att de kanske inte bör ligga så nära vattnet. Fritidsresor ska ha avkastning på de miljoninvesteringar man gjort i olika turistanläggningar. Pengarna är viktigare än säkerheten.

De svenska myndigheternas agerande ska betraktas utifrån detta. Vi såg en byråkratiska tröghet, typiskt för varje kapitalistisk stat. Verksamheten domineras av budgetarbete, utredningar och annat administrativt arbete. De lägre nivåerna väntar på instruktioner från de högre. Det blir svårt att agera effektivt i krislägen, vilket pekar på behovet av ökat inflytande för personalen och en mer demokratisk stat.

Den viktigaste omedelbara åtgärden, som också Persson tagit upp, är att Räddningsverket och andra verksamheter som arbetar med katastrofinsatser ska ha de resurser och de befogenheter som behövs. Då måste andra släppa ifrån sig makt – inte regeringen som enligt regeringsformen ändå inte ska ingripa direkt i statens verksamhet utan styra genom förordningar och budget - utan olika statliga verk och deras chefer. Troligen är det där skon klämmer i den debatt som nu förs.

Resurser borde överföras från försvaret till räddningsverket och andra liknande organ. Det behövs sjukvårdsteam istället för JAS-plan. De 40 miljarder som idag satsas på försvaret kommer då till större nytta.

Ytterst handlar om att utvecklingen i den kapitalistiska världsordningen styrs av det privata vinstintresset och inte av människornas behov av trygghet och välfärd. Vi vet vilka mänskliga katastrofer detta medför, som att 29 000 barn under 5 år dör varje dag på grund av brist på rent vatten och sjukdomar som kan botas. Nu vet vi vad vinstintresset betyder vid naturkatastrofer.

Det krävs en internationell samordning av insatserna kring jordbävningar, tsunamis, översvämningar, orkaner och andra naturkatastrofer. Det handlar om att kunna förutse, upptäcka och förvarna. Det gäller att öka säkerheten genom att inte bygga på utsatta områden, som på stränder eller vid vulkaner, och genom att bygga på ett mer jordbävningssäkert sätt. Och att ha en beredskap för de katastrofinsatser som kan behövas.

Det handlar också om att de fattiga länderna måste kunna utvecklas till välfärdsländer utan att behöva lita till turism, vilken ändå inte medför en allsidig utveckling. Turismen medför inte bara en skönsemester för de som åker dit och jobb och inkomster åt människor på turistorterna. Det är ett faktum att en stor del av turisternas pengar hamnar i fickorna på researrangörer och den inhemska överklassen, medan det vanliga folket bara får en spottstyver. I spåren av turismen följer också droger, sexhandel och kriminalitet. Det gäller inte minst Thailand som är något av ett centrum för prostitution och övergrepp mot barn.

Regeringarna i Indien och Thailand har lovat att bygga upp ett varningssystem i Indiska oceanen, fattas bara annat, men frågan är om det kommer omfatta alla kustområden eller enbart turistorterna. Men det krävs mycket mer än så. För att göra världen så trygg som det är politiskt och tekniskt möjligt vid naturkatastrofer krävs en genomgripande förändring, en helt annan världsordning. Det behövs en global ekonomisk samordning i hela mänsklighetens intresse och en demokratisk planering av hur jordens resurser ska användas och fördelas. Då måste världens privata storföretagens överföras i samhällets, det vill säga varje lands, händer och ställas under arbetarkontroll.

24 januari 2005

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.