USA: Ocasio-Cortez besegrade Demokraternas apparat – vilken väg framåt för socialister?

av Tom Trottier och Antonio Balmer (Socialist Revolution, USA) (Översättning: Sandra Hällhed)
USA: Ocasio-Cortez besegrade Demokraternas apparat – vilken väg framåt för socialister?

Det borde ha varit omöjligt. Joe Crowley från New York – ordförande för Demokraternas partiapparat i Queens County, och tilltänkt ny talman för Demokraterna – besegrades av Alexandria Ocasio-Cortez, en 28-årig aktivist som identifierar sig som socialist och är medlem i Democratic Socialists of America (DSA).

Crowley spenderade mer än 3 miljoner dollar på sin kampanj. Ocasio-Cortez kampanj hade bara en tiondel så stor budget. För några månader sedan jobbade Alexandria Ocasio-Cortez som bartender. Detta är första gången hon kandiderar.

Valet ägde rum mitt under en växande ilska gentemot Trump-administrationen från politiker, både republikaner och demokrater. I Demokraternas primärval i New Yorks 14:e kongressdistrikt röstade 28 000 av den totala befolkningen i området på 700 000 personer, och Ocasio-Cortez vann med 58 procent av rösterna. Om hon blir Demokraternas kandidat skulle hon med största sannolikhet vinna i november. Det skulle göra henne till den första demokraten från DSA som är kongressledamot sedan Ron Dellums (Kalifornien) och Major Owens (New York).

Denna politiska skräll har gjort avtryck i nationell media och förvandlat Ocasio-Cortez till en politisk superstjärna över en natt. Hennes oväntade seger påverkade direkt debatten om vänsterns valstrategier och vägen framåt för socialism. Det verkar onekligen som att strategin att den linje som innebär att "ta över" det Demokratiska partiet har fått upprättelse genom denna kampanj. Samtidigt har borgerliga politiska analytiker tvingats erkänna DSA:s inflytande, och sittande demokrater har behövt tänka ett varv till om politiska utmanare från vänster. Dessutom växte DSA med över 1000 nya medlemmar innan veckan var slut. Hur kan någon argumentera emot denna vinnande strategi?

Strategiskt i vilket syfte?

Socialist Revolution, Internationella Marxistiska Tendensen, har konsekvent argumenterat för att den mest brådskande historiska uppgiften för USA:s arbetarklass – som utgör den överväldigande majoriteten av befolkningen – är att etablera ett eget massparti. När vi väl får igenom denna seger, kommer framtidsutsikterna för arbetarklassen att förändras på ett grundläggande sätt. Det kommer att ge arbetarklassen möjligheter att vända kampen mot kapitalisterna, det vill säga inte enbart motstå deras nedskärningar och försämringar, utan i stället vinna omfattande förbättringar av vår materiella levnadsstandard.

Bernie Sanders hade möjligheten att bygga ett socialistiskt massparti 2016, men det slutade med att han stöttade Hillary Clinton. De fackliga ledarna har envist klamrat sig fast vid Demokraterna och vägrat att ta några seriösa initiativ för att skapa ett arbetarparti. Trycket byggs upp, men ännu har ingen gett en ledning som går i den riktningen. Under de senaste åren har intresset för socialism vuxit tillsammans med ett missnöje med de båda största partierna utan motstycke. Men majoriteten av vänstern behandlar möjligheten för ett oberoende socialistiskt massparti som ett orealistiskt mål, som de påstår förespråkas av personer som är ointresserade av "verkliga segrar". Slutsatsen är att vi måste vara ha försiktigare politiska ambitioner.Bernie Sanders

De flesta behandlar möjligheten till ett socialistiskt massparti som ett omöjligt mål, och finner sig i att arbeta inom det Demokratiska partiets snäva gränser.

Men klasspolitik handlar om mer än att använda "arbetarklassen" i politiska kampanjer. Det innebär att man erkänner att det finns en oförsonlig kamp mellan arbetarklassen och kapitalistklassen – ett pågående krig som endast kan vinnas genom en fullständig omstrukturering av samhället. Arbetarklassens arbete och jordens resurser skapar alla rikedomar, medan kapitalistklassen äger produktionsmedlen, exploaterar arbetarna och bara ger dem smulor.

En grundläggande socialistisk princip är att vinna klasskriget genom att sätta de viktigaste ekonomiska sektionerna under demokratisk arbetarkontroll. Detta är det enda sätt som vi verkligen kan få igenom en federal jobbgaranti med hög lön, ett slut på de brutala deporteringarna och militariseringen av gränsen, ge högkvalitativa och prisvärda boenden för alla och gratis utbildning och sjukvård. Detta borde vara föremål för vårt strategiska tänkande – hur kan arbetarklassen ta makten? Vilka aktiviteter i dag möjliggör att socialister ska kunna lägga grunden för detta? Vilka delsegrar kommer att ta oss närmare detta mål?

Ur detta perspektiv kan det inte automatiskt karaktäriseras som en strategisk vinst att erhålla en plats i kongressen under Demokraternas flagg, även om kandidaten är en ärlig medlem i DSA med genuina arbetarrötter. Snarare borde det ses som en strategi som alla kommunister och socialister, inklusive Alexandria Ocasio-Cortez, borde utvärdera kritiskt.

Att ställa upp på Demokraternas linje - Vem fångar vem?

Förr i tiden, exempelvis under 1930-talet, var det många som argumenterade för folkfrontsregeringar: samarbeten mellan arbetar-, socialist- och kommunistpartier tillsammans med borgerliga partier. Men samarbeten mellan socialistiska och borgerliga partier slutar alltid dåligt för arbetarna, oavsett om vi ser till Frankrike, Spanien eller Chile. De som argumenterar för att socialister ska följa det största partiet eller hålla valmöten med Demokraterna, argumenterar egentligen för en folkfront med det Demokratiska partiet, vilket i dag består av politiska representanter för kapitalistklassen.

Folkfronter är som skeppskonvojer, där hastigheten bestäms av det största och långsammaste skeppet för att hålla skeppen samlade. I framtiden när Demokraterna mer eller mindre oundvikligen återfår majoritet i kongressen och ordförandeskapet (som 2006/2008), kommer takten att sättas av det största och långsammaste skeppet, det vill säga de mest konservativa demokraterna. Alexandria Ocasio-Cortez kommer att hamna under enorm press för att hon ska moderera sina åsikter, så att partiet kan tilltala mer konservativa väljare och därigenom vinna majoritet i kongressen – ett mål som hon ställde sig positiv till i en intervju med NPR dagen efter hennes inval. När de frågade henne vad hon tyckte om det Demokratiska partiets ledning, och specifikt huruvida hon stöttade Nancy Pelosi, framförde hon ingen kritik:

"Jag tycker att det vore olämpligt att bestämma sig för någon enskild individ innan vi ens har vunnit tillbaka representanthuset i november. Låt oss försäkra oss om det, och sen kan vi ha den konversationen."

Vissa "socialistiska Demokrater" kommer att vara tacksamma för en folkfront. Men när allmänheten till slut blir missnöjda med regeringen, som de var 2010, kommer massorna att se "de socialistiska medlemmarna av kongressen" som en del av det Demokratiska partiet och vända sig åt höger eller bara demoraliseras. De "socialistiska demokraterna" – inklusive DSA och Alexandria Ocasio-Cortez – kommer inte att kunna undvika att klandras. Det är ett väletablerat mönster och ett tydligt och nuvarande hot för vilken socialist som helst.

Om vårt mål är att etablera en arbetarregering, då behöver arbetarklassen ett eget parti med ett tydligt program. Det arbetarpartiet skulle drivas som en demokratisk fackförening. Programmet och ledarskapet skulle väljas av aktiva medlemmar, gentemot vilka ledarskapet skulle vara ansvariga. Ovanstående är uteslutet när man ställer upp som en demokrat, då det är ett parti organiskt kopplat till staten, med primärval som kontrolleras med hjälp av stora summor pengar och icke-valda byråkrater och borgerlig media. Valda kandidater från arbetarklassen måste hållas ansvariga av ett parti för arbetarklassen. Kongressen är en av de farligaste platserna för en socialist. Påtryckningar, bestraffningar och mutor av alla slag kan användas för att få "socialister" att "följa" borgarnas representanter. Historien är full av sådana exempel.

Med tanke på de undersökningar som visar hur stor avsky det finns gentemot både Demokraterna och Republikanerna, skulle DSA kunna ställa upp med kandidater som utmanade båda partierna med ett djärvt socialistiskt program, där de förklarar att arbetarklassen är den enda kraft som kan förändra samhället – när den är organiserad. I dagsläget finns det inte resurser att utmana i alla 435 kongressdistrikt, men det skulle kunna vara möjligt på fem eller tio platser.

Hur högt var priset för att ställa upp som demokrat?

Ocasio-Cortezs kampanj tilltalade väljare från arbetarklassen genom att behandla frågor om ojämlikhet och hur byggherrar och andra storföretags intressen dominerar politiken. Hennes kampanj låg till vänster om Crowley och etablissemanget i Demokraterna, men en revolutionärt socialistisk plattform hade gjort att hon hade kunnat erbjuda en mycket ambitiösare väg framåt för arbetarklassen.

Ett exempel är när hon under en NPR-intervju pressades om huruvida hennes förslag att förbjuda ICE bara skulle resultera i att namnet på organisationen ändrades, samt om hon fortfarande stöttade gränsövervakning och -säkerhet. Hon sade då följande:

"Ja, jag tror att det är ett annat namn och ett annat tillvägagångssätt... Jag tror att vi måste ha en säker gräns. Vi måste säkerställa att människor faktiskt är dokumenterade."

Stöd åt "gränssäkerhet" kan bara betyda en liknande polisorganisation med ett annat namn, men det säger inget om att skydda de miljoner odokumenterade arbetare som är i USA eller de människor som kommer till landet för att undfly de förutsättningar som USA-imperialismen har skapat i deras länder. Ett konsekvent socialistiskt svar hade varit att kräva omedelbar och ovillkorlig legalisering för alla.

Ocasio-Cortezs kampanjhemsida nämner inget om utrikespolitik och tar inte ställning mot USA-imperialismen, med undantag för Puerto Rico. Hon kräver att Puerto Ricos skuld som ägs av Wall Street annulleras och att det borde finnas mer hjälp där, men ingenstans kräver hon en socialistisk politik eller förklarar att kapitalismen är ansvarig för de fruktansvärda förhållanden som finns där i dag.

Ocasio-Cortez stödjer andra frågor som berör arbetare som "Medicare for All" och ett federalt jobbgarantiprogram med en lön på 15 dollar i timmen. Alla socialister är för gratis sjukvård, ett jobbgarantiprogram och höjd minimilön. Vi bör dock höja blicken från kravet på minst 15 dollar i timmen. Kan man verkligen leva på den lönen, särskilt i New York? Det ligger bara något över den inflationskorrigerade minimilönen 1968, vilket knappast är en skälig standard och långt ifrån vad som kan anses vara en lön som går att leva på.

Med ett revolutionärt socialistiskt tillvägagångssätt skulle hon kunna förklara att det finns mer än nog med rikedomar för att ge alla en lön på 25 dollar i timmen. Dessutom skulle hon kunna förklara att det går att säkerställa heltidsanställningar genom att sänka arbetsveckan till 20 timmar men med lön för 40 timmar. Det är så ett klasskrig skulle utkämpas, som inte bara är ett ensidigt angrepp från kapitalisterna.

Självklart skulle det provocera fram vedergällningar. Men för att på allvar försvara den federala jobbgarantin skulle det krävas av vi pratar om hur arbetarklassen kan ta makten. Kapitalisterna skulle aldrig tillåta en eftergift på den skalan så länge de har makten. Heltidsanställningar skulle stärka arbetarklassens förhandlingsstyrka genom att förändra styrkeförhållandet mellan klasserna till proletariatets förmån. Genomförandet av ett sådant program skulle innebära ett hårt slag mot kapitalisternas vinster, vilket de aldrig skulle acceptera. Därför måste det föras fram ett perspektiv om klasskamp. Det är en kamp som kan vinnas med ett målmedvetet ledarskap och genom stora rörelser. Alternativet är att förlita sig på att vinna det Demokratiska partiets stöd för radikala åtgärder – en taktik som under lång tid har misslyckats 100 procent av alla gånger den prövats.

Nyligen försökte Seattle, som styrs av Demokraterna, införa en liten skatt för stora företag. Pengarna skulle gå till välbehövliga bostäder för att lösa bostadssituationen för stadens många hemlösa. Amazon, Google och andra "liberala" företag slogs med näbbar och klor mot denna skatt. Skatten upphävdes till sist av en domstol, bara sex veckor efter att en urvattnad version beslutades i mars. Stadsstyrelsen bestod av åtta demokrater och en socialist, varav sju av de åtta demokraterna röstade för att upphäva skatten. Det är den verkliga maktbalansen i det "progressiva" Seattle, trots att det finns en ensam socialist i stadsstyrelsen.

Hur Demokraterna behandlar socialister

Den pågående debatten om valstrategi har ännu inte avgjorts, men de senaste händelserna och de frågor de ställer har definitivt bidragit med nyanser – men tyvärr inte alla svar. De flesta av DSA:s medlemmar vill inte sväljas av Demokraternas partimaskineri och är motståndare till den del av partiet som hör till etablissemanget, men är inte motståndare till att använda strategin med att "använda det Demokratiska partiet" för att få kandidater valda. Även om Ocasio-Cortez seger verkar ha gett stöd till denna idé, är det uppenbart att hon har mycket större tro på det Demokratiska partiet än den genomsnittlige DSA-medlemmen.

Dagen efter vinsten tweetade hon sitt stöd för enhet inom Demokraterna:

"Tolkningar som 'oss mot dem' är oproduktiva i vår diskurs och, enligt min åsikt, missvisande. Det handlar om att kraftfullt försvara Amerikas arbetarklass."

Detta skrev hon till stöd för ett uttalande av Bernie Sanders om att "det handlar inte om etablissemanget mot dess utmanare, det handlar om vem som är beredd att kämpa för arbetande amerikaner".Cortez

Socialister kan inte stödja illusioner inom kapitalismen, utan vi måste säga sanningen. Ocasio-Cortez kanske också har illusioner inom systemet och verkligen tror att det går att reformera. Med det betyder att både hon och de arbetare som stöttar henne kommer att bli väldigt besvikna om och när hennes politik sätts på prov. Om Ocasio-Cortez anammade ett fullt ut socialistiskt program skulle hon ha berättat sanningen för arbetarklassen. Om detta hade varit fallet kan vi vara säkra på att hon inte hade tillåtits att ställa upp som en demokrat från första början, och Joe Crowley skulle inte stöttat henne efter primärvalet sjungandes "Born to Run". Vi bör notera att Demokraterna såg till att göra sig av med den före detta kongressledamoten Cynthia McKinney, som förvisso inte var socialist men ändå uttalat radikal. Om vi verkligen vill föra socialistisk politik kommer det inte att tillåtas av Demokraterna.

Om vi väljer en socialist till kongressen måste den säga sanningen och använda sin plattform för att mobilisera arbetare – inte enbart för att ha "samarbetsmöten" med "progressiva" demokrater. Om Ocasio-Cortez arbetade i kongressen som en oberoende socialist skulle hon kunna kräva att företagen i Fortune 500 skulle sättas under arbetarkontroll, för att därigenom tillhandahålla resurser till heltidsanställningar och löner som verkligen går att leva på, sjukvård, utbildning och bostäder åt alla; med hyror som inte överstiger 10 procent av inkomsten och massiva investeringar i transport och offentlig infrastruktur.

Denna typ av lagstiftning skulle i dag röstas ned av båda de kapitalistiska partierna, men genom att lyfta sådana krav skulle en socialist i kongressen kunna få miljoner arbetare att få upp ögonen för vad en socialistisk rörelse kan åstadkomma och använda det för att organisera klassen och ett massparti. Som demokrat kommer Ocasio-Cortez i stället att vara bunden till Demokraternas kommittéer, förberedande av valmöten, ordföranden, tankesmedjor och så vidare och så vidare, även om hon började sin politiska resa som en "motståndare till etablissemanget".

En annan väg framåt: kämpa för socialism!

Oavsett om vi gillar det eller ej är "kapitalism med underbara reformer" omöjligt. DSA har visat att de kan mobilisera gräsrotsstöd och arméer av dörrknackare och telefonaktivister – men hur länge kan de bibehålla styrfart om det, i slutändan, inte går att se skillnaden mellan deras kampanjer och valda kandidater och de liberala Demokraterna? Det politiska landskapet i USA ändras snabbt och Demokraternas strateger hoppas kunna använda den drivkraften till sin fördel. Men vi ska inte glömma att det var liberalernas misslyckande som ledde till Trump från första början. DSA har potentialen att spela en roll i en mycket mer dramatisk politisk oordning genom att kämpa för ett socialistiskt massparti. Detta är inte ett avlägset mål för en avlägsen framtid, utan något som kan börja nu genom att föra fram andra kandidater till kongressen – som oberoende socialister med ett genuint socialistiskt program som utmanar kapitalets styre.

Dessa kandidater kanske inte blir valda på första försöket eller lika enkelt, men det skulle lägga grunden för ett socialistiskt massparti för arbetarklassen inom en inte alltför avlägsen framtid. Ja, det finns enklare sätta att vinna val, om det är allt strategin handlar om. Men för de som kan se bortanför gränserna för det nuvarande tvåpartisystemet och en handfull miljardärers styre, är en socialistisk massrörelse och ett oberoende arbetarparti med ett långt mer radikalt perspektiv inte alls långsökt.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.