V-kongressen – vilken väg för Vänsterpartiet?

av Revolution
Vänsterpartiets kongress 2016. Foto: Revolution

Vänsterpartiets kongress går just nu av stapeln i Örebro. Kongressen sker mot bakgrund av ett turbulent år i den svenska klasskampen, men också ett uppslitande år inom Vänsterpartiet med många kontroversiella frågor.

Efter över 25 år av försämringar, där arbetskraften i offentlig sektor enligt tankesmedjan Katalys minskat med närmare 300 000 personer, har det byggts upp ett massivt missnöje under ytan i den svenska ungdomen och arbetarklassen.

De flesta känner att samhället är på väg åt fel håll. Det var därför man först sparkade ut först den socialdemokratiska regeringen 2006, och sedan den borgerliga regeringen 2014. S+MP-regeringen har därefter fått se sitt stöd kollapsa sedan den tillträdde, och Socialdemokraterna har återkommande siffror i opinionsmätningarna som är lägre än de 28,5 procent som de fick 1911 – innan den allmänna rösträtten infördes.

Men de som tjänat på detta missnöje är inte Vänsterpartiet, utan Sverigedemokraterna, som kommit från obetydlighet till att närma sig runt 20 procent av väljarstödet. De har till och med blivit största parti bland LO-arbetare enligt vissa mätningar. Den huvudsakliga skulden för detta rasistpartis framväxt bär naturligtvis de borgare och så kallade socialdemokrater som genomfört nedskärningarna och attackerna på arbetarklassen. Men situationen är också ett misslyckande för Vänsterpartiet.

Vänsterpartiets krav på regeringen har varit milt sagt lågt ställda med tanke på de massiva problem som arbetare i såväl offentlig som privat sektor möter, framförallt genom det snabbt ökande arbetstempot som är ett direkt resultat av nedskärningarna. Den borgerliga regeringen gjorde skattesänkningar på 140 miljarder kr, vilket gjort att kommuner och landsting under en längre period fått allt mindre pengar i förhållande till de ökade behoven.

Även där det är rödgrönt styre vänder man på kronorna, och är utlämnade till att råda över beslut om var nästa nedskärning ska ske. De 10 miljarder som man fick igenom i den nuvarande budgetöverenskommelsen kommer inte ens nära att täcka upp de växande behoven.

På pressträffen efter Jonas Sjöstedts öppning av kongressen förklarade han att man kommer bryta budgetsamarbetet med Socialdemokraterna om inte "överenskommelsen [om vinster i välfärden] genomförs". Idén är att man kan acceptera en hel del om man bara sätter stopp för privatiseringar.

Men nu är det inte ens frågan om att stoppa dem, utan bara om små steg i den riktningen: att införa krav på grundbemanning, en paragraf om att vinst inte får vara "syftet", och att överskott "som huvudregel" ska återinvesteras. Detta är överenskommelsens innehåll, och det är inte på långa vägar tillräckligt. Inte ens ett totalstopp för privatiseringar skulle vara skäl nog att samarbeta – om högerpolitiken i övrigt ligger fast nästan oförändrad. Och det är precis vad regeringen ämnar fortsätta göra.

En öppen brytning med socialdemokraterna är den enda vägen. Detta handlar om partiets framtid och trovärdighet som en kraft för socialism, och som förkämpe för arbetarklassen. Det handlar inte om hur väl man kan förhandla med S, och visa upp vad man fått igenom. Folk närmar sig inte politik på det sättet, utan bedömer situationen som helhet och hur ens eget liv påverkas. En majoritet tycker just nu att saker är på väg åt fel håll, och partiet ses som ansvarigt för detta.

Man har förklarat kompromisserna med regeringen med att man ska vinna inflytande. Men frågan är vem som vinner inflytande över vem? Hela partiet dras åt höger när man tvingas försvara socialdemokratiska budgetar som i grunden är en fortsättning på den borgerliga politiken, som man täcker upp för med hjälp av olika reformer som de flesta av dem inte kostar så mycket. Istället för att vara en tydlig opposition till nedskärningarna, till korruptionen, till kapitalismen, till borgarklassen och till alla dess representanter – blir Vänsterpartiet förpassat till att vara ett stödparti till regeringen.

Ett flertal motioner kommer att behandla frågan om samarbetet med regeringen under kongressen, och vill slå fast en tydligare linje. Motionerna A107 och A108 uttrycker frågan klarast. De förklarar behovet av att öppet bryta med regeringen och istället börja driva radikala socialistiska krav som partiet verkar ha prioriterat ned – som 6 timmars arbetsdag, ett nytt miljonprogram och 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Kopplat till ett stopp på nedskärningar och att man för fram idén om ett socialistiskt samhälle, skulle vi här kunna ha början på något som kan utmana Socialdemokraternas dominans inom arbetarklassen.

7,5 timmars arbetsdag med sänkt lön?

Foto: Stefan KangasDet finns även andra stridsfrågor under kongressen. Den senaste kongressen beslutade, i strid med partiledningens vilja, att man skulle prioritera kravet på 6 timmars arbetsdag. Tyvärr blev det aldrig riktigt någon kampanj av det, utan det har begränsat sig till ett antal interna diskussionsmöten.

I december förde partistyrelsen fram att man ska begränsa sig till att kräva en 37,5-timmarsvecka, motsvarande en arbetsdag på 7,5 timmar, som skulle genomföras över fyra år – men utan bibehållen lön. Man ska använda det så kallade "löneutrymmet" för att finansiera reformen, det vill säga – man ska avstå från löneökningar för att istället få sänkt arbetstid. I praktiken innebär detta en lönesänkning i slow motion, eftersom man avstår från löneökningar som man annars skulle ha fått.

Det centrala misstaget är att tro att det existerar någonting som heter ett "löneutrymme". Förra året uppgick de svenska storföretagens aktieutdelningar till 173 miljarder kr – vilket exkluderar alla de pengar som försvinner i olika typer av skatteplanering och till de höga chefernas löner. En stor del av poängen med att kräva sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är naturligtvis att arbetarna ska få en större del av dessa vinster, och att förklara hur man skulle kunna organisera samhället enligt socialistiska principer.

Faktum är att detta är samma urvattnade socialliberala högeridéer som de man ibland hör från Miljöpartiets håll. Sänkt arbetstid med sänkt lön innebär ingen verklig omfördelning från arbete till kapital, och är faktiskt redan verklighet inom många kvinnodominerande yrken. Undersköterskor arbetar exempelvis ofta redan deltid för en lägre lön, antingen eftersom de inte klarar av den hårda pressen på arbetsplatsen eller eftersom kommunen vägrar ge heltid.

En socialist och marxist kräver de resurser som vi har arbetat för och skapat. Därför kräver vi sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Men det är klart att borgarklassen och deras representanter inte kommer att acceptera att vi tar en större del av kakan utan att göra motstånd. Det gäller särskilt under en ekonomisk kris, när de känner sig pressade av den hårdnande konkurrensen på världsskala.

Vänsterpartiledningens förslag är ett tydligt försök att anpassa sin politik till denna verklighet – så att, hoppas de, även det så kallade "näringslivet" och socialdemokraternas ledning ska kunna acceptera det. Men denna reträtt gör det inte lättare utan svårare att någonsin vinna frågan. Borgarklassen och regeringen är ju på väg åt en helt annan riktning – mot försämringar. De kommer inte att acceptera ett krav om arbetstidsförkortning, inte ens ett nedtonat sådant.

Att tona ned och urvattna politiken kan bara minska kampviljan och skapa förvirring. Och det är ju just genom kamp som man om möjligt kan driva igenom ett sådant krav. Det hänger inte på hur skicklig man är i förhandlingar med borgarklassen eller med regeringen – utan på om man kan mobilisera fram en massiv klasskamp för den reformen. Med detta förslag ger man ungdomar och arbetare mindre att kämpa för, och går i praktiken med på borgarklassens logik.

Som socialist kan man inte begränsa sig till att kräva sådant som borgarklassen utan vidare kan acceptera. Man måste kämpa för det som är rätt, det som är möjligt och det som gynnar arbetarklassen. Att borgarklassen inte kan acceptera idén om att dela på arbetet med bibehållen lön, särskilt med den höga arbetslöshet som finns, bevisar bara att deras system och styre inte är hållbart.

I årtionden har massarbetslösheten inneburit att vissa är arbetslösa medan andra sliter ihjäl sig. Därför måste systemet förändras i grunden. Att ett rimligt krav inte kan genomföras under kapitalismen bevisar inte att kravet är orimligt, utan att systemet är orimligt.

Men att få igenom stora krav kommer naturligtvis inte att bli enkelt. Den som trodde det lever i en fantasivärld. För att vinna någonting stort måste vi bygga en rörelse stark nog för att utmana kapitalet – som kan mobilisera på allvar på gator, torg och arbetsplatser. Då behöver vi entusiasm och stöd för ett ordentligt första steg – sex timmars arbetsdag med bibehållen lön – och inte den politiska nedrustning som partiledningen föreslår.

Bara minuter innan artikeln publicerades bifölls motion A43 och A44, som går emot partistyrelsen i frågan om sex timmars arbetsdag. I A43 står det: "Vänsterpartiet driver kravet om 6 timmars arbetsdag/30 timmars arbetsvecka som en av våra huvudfrågor under åren framöver", och i A44 står det: "Partistyrelsen får i uppdrag att ta fram beräkningar på hur sex timmars arbetsdag med bibehållen lön kan genomföras med en annan finansiering än löneutrymmet och att strategin med att finansiera arbetstidsförkortning genom att löneutrymme uppges." - Red.

Tendensfrihet och organisation

Ett annat förslag som kommer från partistyrelsen är så kallade "differentierade kongresser". Det innebär att medlemmarna på kongresser under valår bara skulle få motionera i vissa frågor, som partistyrelsen skulle bestämma. Denna inskränkning av partidemokratin måste avvisas.

Den motion som handlar om att införa tendensfrihet, vilket innebär att medlemmarna ska ha rätt att bilda formella plattformar kring olika frågor där man inte håller med partiledningen, har fått ett brett stöd inom partiet. Behovet av att bredda och fördjupa interndemokratin är enormt. Sedan man lagt ned partiets interntidning finns det inget sätt att diskutera partiets politik. Den onlineplattform som partiet lanserat fungerar dåligt, och även nu inför partikongressen fanns det klagomål på att det tog lång tid att få saker publicerat.

Även om vi själva tror att det är politiska och inte organisatoriska frågor som kommer att avgöra partiets framtid, ser vi tendensfrihet som ett sätt att stärka interndemokratin och försvara åsiktsbaserade minoriteters rättigheter. Det gäller särskilt oss som står till vänster, som upprepade gånger varit under attack. Det behövs mer interndemokrati, inte mindre, och därför är vi positiva till denna motion.

Det parti vi vill ha

Revolution har bokbord på kongressen.Vänsterpartiets förmåga att attrahera de unga och radikaliserade människor bestäms i sista hand inte av interna stadgediskussioner utan av partiets politik. Saker som sex timmars arbetsdag, stopp för miljöförstöring eller en lösning på arbetslösheten skulle realistiskt sett bara kunna finansieras genom att man använder hela samhällets resurser. Det kräver att man nationaliserar storföretagen och bankerna under arbetarkontroll, för att få tag i de pengar som den härskande klassen just nu förfogar över privat. Det är vad som krävs för att uppnå det rättvisare Sverige som partiet gärna talar om. Bara med långtgående och konkreta förslag kan man vinna den svenska arbetarklassens förtroende, och visa att partiet står för verklig förändring.

Det räcker då inte bara med abstrakta paroller om att man gör skillnad, men inte heller med abstrakta vädjanden om "revolution" eller "socialism". Istället måste man föra fram en konkret politik som faktiskt i verkligheten är revolutionär och socialistisk. En bra början är att inte tona ned sina dagskrav, utan istället visa hur de hänger samman med kampen för socialism. Man måste också ta sig an uppgiften att bygga den rörelsen.

Socialdemokraternas högersväng, i kombination med det massiva missnöje som finns, har lämnat ett stort vakuum på vänsterkanten som Vänsterpartiet då skulle kunna fylla. Just nu framställer sig SD som det enda oppositionspartiet och är de som gynnas av det växande missnöjet i landet. Men Vänsterpartiet skulle kunna bryta trenden genom att visa en verklig oppositionspolitik skulle innebära.

En sådan skulle SD aldrig kunna ställa sig bakom, eftersom de i sista hand företräder borgarklassens intressen. Istället för att anpassa sig efter en alltmer impopulär – och direkt flyktingfientlig – regering, måste Vänsterpartiet våga vara revolutionära, ett revolutionärt parti för radikala unga och arbetare.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.