Vad är bonapartism?

av Martin Oscarsson
Napoleons reträtt från Moskva år 1812. Tavla av Adolf Northern.

Avanti! arbetar ständigt för att höja den politiska nivån och sprida medvetenhet om marxismens idéer. Ett sätt att göra det är att förklara marxismens grundläggande begrepp. Här reder Martin Oscarsson ut begreppet "bonapartism", vad marxister menar med det samt hur bonapartismen sett ut historiskt respektive idag.

Ibland reser sig staten över hela samhället. Regimerna i Sovjet, Kina och många andra länder i tredje världen som kallade sig socialistiska var inte socialistiska, utan det som marxister brukar beteckna som proletärt bonapartistiska. Men vad betyder detta begrepp?

För det första, att de har vissa speciella kännetecken:

  • De spelar en progressiv ekonomisk roll. Sovjet utvecklades från ett bondesamhälle till en modern supermakt trots diktaturen och byråkratin. Kina har utvecklats mycket snabbare än Indien under de senaste 50 åren.
  • Regimerna hade mer makt än någon tidigare regim. Förklaringen till detta är att den inte bara hade den traditionella byråkratin och våldsmakten till sitt förfogande utan också landets ekonomi.
  • Staten och dess byråkrati blev mer självständig än någonsin från den dominerande klassen i samhället. Dess försvar av de proletära egendomsförhållandena (avskaffande av det privata ägandet), kombinerades med det mest brutala förtrycket av proletariatet.
  • Dess internationella politik var kontrarevolutionär. Sovjet och Kina stödde aldrig några genuina arbetarrevolutioner. Deras kommunistiska lydpartier förrådde revolutionen i land efter land.

Bonapartism betyder att regimen styr med diktatoriska medel och balanserar mellan olika klasser och grupper i samhället för att säkra sin makt. Till skillnad från borgerligt bonapartistiska diktaturer som grundar sig på borgerliga egendomsförhållanden, d.v.s. privatägda företag, så var dessa regimer baserade på proletära egendomsförhållanden, d.v.s. statligt ägda företag. Därför benämner vi dem proletärt bonapartistiska regimer, trots att det är byråkrater och inte arbetare som har makten.

Enligt marxismens syn på historien – den historiska materialismen – har samhället utvecklats från ett klasslöst ursamhälle till ett klassamhälle, som först byggde på slaveri och sedan på feodalism (jordägande) och kapitalism. Därefter blir samhället moget för gemensamt ägande och socialism, och kommer då att utvecklas till ett nytt klasslöst samhälle, fast på en oerhört mycket högre nivå än ursamhället.

På grundval av detta har vi dragit slutsatsen att utvecklingen i de proletärt bonapartistiska länderna stannade upp mellan kapitalism och socialism. Det gamla förtrycket ersattes av ett nytt. Den statliga tvångsmakten stärktes istället för att försvagas som är fallet när samhället rör sig mot socialism. Detta var en historisk utveckling som inte hade förutsetts av någon av marxismens pionjärer, varken Marx, Engels eller Lenin.

För att kunna förstå utvecklingen i Sovjet fordrades en ny analys, vilken utfördes av Leo Trotskij i boken Den förrådda revolutionen 1936, och därefter i en lång rad dokument som bl.a. finns samlade i verket: Till Marxismens försvar. Efter kriget vidareutvecklades analysen av den brittiska marxisten Ted Grant i en lång rad skrifter mellan 1947 och 1977. (Se vidare www.tedgrant.org).

För att förklara vad bonapartism är krävs en analys av statens roll. Enligt marxismen är staten i grunden en våldsmakt, vars kärna är polisen, rättsväsendet och militären. Dess roll är att dämpa motsättningarna i samhället och bevara det rådande ekonomiska systemet. Staten är därför sammanknippad med klassamhället. Långt tillbaka i historien fanns ingen statsmakt; en kvarleva från denna tid var prärieindianernas samhälle i Nordamerika innan de vita kolonisatörernas erövring, och på liknande sätt kommer staten att vara överflödig i ett framtida klasslöst samhälle.

”Den [staten] är snarare en produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium, den utgör bekännelsen att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig självt, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att avskaffa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom "ordningens" gränser. Och denna makt, som framgått ur samhället men som ställer sig över det och mer och mer avlägsnar sig från det, är staten.” (Friedrich Engels: Familjen, statens och privategendomens ursprung, s 219).

Staten och den härskande klassen är inte liktydiga, även om staten ytterst värnar de rådande maktförhållandena. Om så vore fallet skulle den härskande klassen kunna styra direkt utan en separat statsmakt. Så sker inte annat än i väldigt speciella fall, när samhället faller samman likt Afghanistan och Somalia. Där bekämpar olika delar av den härskande klassen varann med vapen i hand. De så kallade krigsherrarna har sin egen arme och sina egna domstolar. Men då slits också samhället sönder, precis som Engels förklarade.

Statens roll är att säkra samhällsystemets fortbestånd på lång sikt och att dämpa motsättningarna, inte bara mellan klasserna, utan också mellan olika grupper inom den härskande klassen. Den utgör en separat makt som har en tendens att höja sig över samhället. Under historiens gång får staten därför ett skenbart oberoende från de politiska och sociala motsättningarna i samhället. En annan historisk utveckling, som fulländas under kapitalismen, är att statsmaskineriet växer i styrka och komplexitet.

Den kapitalistiska staten tenderar att bli kostsam, byråkratisk, maktfullkomlig och korrupt. I en politisk demokrati finns möjlighet att begränsa detta. Av dessa skäl är det ”bekvämast” för kapitalet att styra via en demokratisk regim. En annan fördel är att statens klasskaraktär fördunklas, att många arbetare uppfattar staten som representant för hela folket, vilket gynnar stabiliteten i samhället.

Om klasskampen hamnar i ett dödläge därför att ingen klass förmår att avgöra till sin fördel, kan staten bli ännu mer självständig från samhället och den klass som den ytterst försvarar. Då skapas en bonapartistisk regim:

”Undantagsvis förekommer emellertid perioder, då de kämpande klasserna håller varandra så nära i jämvikt, att statsmakten som skenbar förmedlare momentant erhåller en viss självständighet till de båda parterna. Så den absoluta monarkin på 1600- och 1700-talen, som balanserar adel och borgerskap mot varandra; så bonapartismen under det första och i synnerhet under det andra franska kejsardömet, som spelade ut proletariatet mot bourgeoisien och bourgeoisien mot proletariatet.” (Engels: Familjen, statens..., s 220).

Termen bonapartism kommer från Napoleon Bonaparte, den franske general som tog makten i den franska revolutionens slutskede. Napoleonregimen utnyttjade dödläget i klasskampen för att ta makten och styrde genom att balansera mellan arbetare, borgare och bönder. Denna borgerliga bonapartism, under kapitalismens barndom, spelade en ekonomiskt progressiv roll för att bryta ned det feodala styret och lägga grunden för kapitalismens utveckling.

Napoleon återinförde visserligen många feodala privilegier. Kyrkan fick tillbaka sin makt och monarkin återupprättades med Napoleon själv som kejsare. Men det var aldrig fråga om att återinföra feodalismen. Det var en borgerlig regim som försvarade de nya kapitalistiska egendomsförhållandena och som även gick i krig mot och krossade feodala regimer runtom i Europa.

Idag, under kapitalismens ålderdom, spelar de borgerligt bonapartistiska diktaturerna en motsatt roll. De är helt och håller reaktionära och fungerar som en bromskloss för historiens utveckling. Även nu framträder de när klasskampen befinner sig i ett jämviktsläge. Men de slår inte mot feodalismen (som förpassats till historiens skräphög) utan mot arbetarklassens försök att ta makten. Det är borgerlighetens yttersta redskap för att krossa revolutionen och stoppa samhällets vidare utveckling mot socialism. Dessutom är de borgerligt bonapartistiska diktaturerna oerhört korrupta och kostsamma. Skillnaderna mellan Napoleon Bonapartes diktatur år 1800 och Pinochets diktatur i Chile 1973 är således uppenbara.

Bonapartistiska regimer uppträdde under övergången från feodalism till kapitalism. De uppstår i tredje världen idag för att stoppa revolutionen. Bonapartism fanns också under antiken när slavsamhället började falla samman, i form av caesarism då de romerska kejsarna gjorde sig enväldiga och balanserade mellan fattiga och rika.

Historien har visat att bonapartism också kan uppstå under övergången från kapitalism till socialism. Det visar erfarenheten från Sovjetunionen som började urarta till en bonapartistisk diktatur efter Lenins död 1924.

”Stalinregimen, som höjer sig över ett politiskt splittrat samhälle, stödjer sig på en polis och officerskår och inte tillåter någon som helst kontroll, är uppenbarligen en variation på bonapartism – ett nytt slags bonapartism, som historien aldrig tidigare sett.” (Leo Trotskij: Den förrådda revolutionen, s 200)

Den stalinistiska kontrarevolutionen återinförde många av de gamla privilegierna, precis som Napoleons kontrarevolution över 100 år innan. Men båda regimerna grundade sig på, och försvarade, de nya egendomsförhållandena. Kontrarevolutionen var inte social utan politisk. Det handlade inte om att byta ekonomiskt system utan om en förändring av regimen.

Stalinregimen, och dess efterföljare i Kina, Vietnam, Angola med flera länder, kallas proletärt bonapartistisk därför att den baserar sig på ett statligt ägande. Den styrande byråkratin försvarade det statliga ägandet så länge detta kunde garantera deras makt och privilegier.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.