Vad hände med arbetarstaten?

av Labour Party Young Socialists
Vad hände med arbetarstaten?

Den ryska revolutionen är den största och viktigaste händelsen i vår historia. Det var första gången som arbetarklassen omkullkastade kapitalismen och ersatte den borgerliga staten med en egen stat. Sovjetunionen och den planerade ekonomin visade, trots sina problem och brister, på den inneboende styrkan som finns i en arbetarstat; ett samhälle där alla människors förmågor kan tillvaratas och utvecklas för samhällets bästa.

Sovjetunionen gick tyvärr inte mot socialism och drogs med många problem. Den planerade ekonomin tyngdes ner av byråkrati och toppstyrning och till slut föll den första arbetarstaten ihop lika dramatiskt som den en gång bildats.

Denna text är en svensk översättning av en pamflett utgiven 1977 av dåvarande LPYS, det brittiska Labour partiets ungdomsförbund. Texten är en nedkortad version av originalet. Tyvärr saknar vi referens till den engelska originaltexten.

Pamfletten skrevs när Sovjetunionen fortfarade fanns och var en stormakt i världen. Den avslutas med en analys av hur de enorma resurser som fanns i Sovjetunionen kunde ha utnyttjats om arbetarklassen i Sovjetunionen hade lyckats att kasta av sig byråkratins ok och införa en genuin arbetardemokrati.

Trots alla problem och brister, den stalinistiska urartningen, visade Sovjetunionen på den utvecklingspotential som finns i den planerade ekonomin och med oktoberrevolutinens ursprungliga mål står Sovjetunionen än idag som ett exempel för arbetarklassen att låta sig inspireras av.


För sextio år sedan tog den ryska arbetarrörelsen, som i alla större städer gav ett massivt stöd till Bolsjevikpartiet, makten i Ryssland. För socialister är detta utan tvekan den största händelsen i mänsklighetens historia. För första gången någonsin sopade det arbetande folket ut jordägare, kapitalister och andra exploatörer. Man skapade sovjeter (eller råd) på basis av arbetarna, de fattiga bönderna och soldaterna. Till en början det mest demokratiska styrelsesätt som människan hade hört talas om.

Idag framstår Sovjetunionen som en enorm paradox för varje tänkande arbetare. Var och en vet, att man har gjort fantastiska ekonomiska och sociala framsteg där. Detta har varit möjligt på grund av att man har en nationaliserad, planerad ekonomi, som på ett par generationer har lyft Ryssland från en halvfeodal nivå - ett tsardespotiskt rike bland de fattigaste av länder, och säkerligen det mest efterblivna landet i Europa - till världens andra industriella makt. Ingen skulle i början av seklet ha trott att det första landet i världen som skulle skjuta upp en rymdfarkost eller skicka en människa runt jorden skulle bli....Ryssland! Men å andra sidan stöts arbetare världen över tillbaka av stalinismens ruttna kvarleva, av Moskvas komplottförsök, av klassificeringen av politiska fångar som psykiatriska fall, som utsätts för den mest avskyvärda och förolämpande behandling och tortyr, av den kriminella invasionen i Tjeckoslovakien och mycket annat.

Hur ska man kunna bilda sig ett rimligt omdöme om paradoxen Sovjetunionen? - Det är den uppgiften vi försöker ta oss an i den här pamfletten. För att göra det, måste vi grundligt granska huvuddragen i den ryska revolutionen. Vi måste också noggrant studera den politiska kamp som ägde rum inom kommunistpartiet och som resulterade i stalinismens seger och kommunistpartiets och revolutionens degenerering.

Den planerade ekonomin 

Men som socialist måste man hela tiden vara medveten om de två stora vinster från oktoberrevolutionen som har överlevt alla dessa år - nationaliseringen av produktionsmedlen och den planerade ekonomin. Medan allt annat som var positivt med oktoberrevolutionen 1917 har kastats över ända, har dessa två framgångar kvarstått, och möjliggjort de gigantiska materiella framgångar som det ryska samhället presterat. Följande siffror anger den kolossala utveckling som skett efter revolutionen:

  1913   1970   1974  
Kolproduktion 29m ton   433m ton 600m ton
Olja 10m ton   353m ton 400m ton
Stål 4m ton   116m ton 142m ton
Elektricitet 2bn kwh   740bn kwh 975bn kwh
Dödlighet 30 per 1000 8 per 1000 -  
Barndödlighet 273 per 1000 24 per 1000 -  
Sjukhussängar 207.000   2.567.000 3.000.000
Läkare 28.000   555.000   800.000  
Lärare 28.000   2.500.000 -  
Elever 10m   49m   -  
Tabell: USSR Economic Statistics

1975 hade oljeproduktionen expanderat ytterligare, till 491 miljoner ton, och el-produktionen var uppe i 1 038 000 kilowattimmar. Samma år översteg Sovjetunionens oljeproduktion USA:s med 70 miljoner ton, och stålproduktionen var 30 miljoner ton högre än i USA.

Före 1917 var 70% av Rysslands invånare analfabeter. 1970 års folkräkning avslöjar att 48,3% av befolkningen var utbildade på en nivå motsvarande den svenska grundskolan, att läskunnigheten uppgick till över 95% och att 10,5 miljoner specialutbildades på högre nivåer. 1975  budgeterades 33 200 miljoner rubel (en rubel motsvarar ungefär sex kronor) för utbildning, vetenskap och kultur. Sovjetunionens utgifter för utbildning per capita, är fyra gånger så stor som exempelvis Storbritanniens.

Varje år producerar Sovjetunionen fler vetenskapsmän, tekniker och ingenjörer än hela den övriga världen tillsammans. Utbildningens standard, den sociala servicen och sjukvården är bättre än den kapitalismen någonsin skulle kunna erbjuda en vanlig arbetare. När den brittiske arbetaren konfronteras med raketsnabba hyreshöjningar, har den planerade ekonomin i Sovjetunionen (där bankiren och procentaren inte längre finns) kunnat pressa hyrorna till sex procent av en familjs utgifter! Arbetslösheten är inget problem. Inflationen är en bråkdel av vad den är i västvärlden. Allt detta representerar den positiva sidan av paradoxen.

Men tillika, trots alla dessa framsteg -  smutskastar den monstruösa, totalitära regimen begreppet socialism, som används av kapitalister världen över som ett skräckexempel, för att skrämma arbetare från socialistiska idéer. Arbetardemokrati existerar inte längre i Sovjetunionen, och arbetarnas rättigheter har trampats ned. Var revolutionen ett misslyckande? Hur krossades arbetarnas demokrati?

De här frågorna är av enorm betydelse för de unga människor i hela världen som idag kämpar för en socialistisk samhällsomvandling.

Ryssland före revolutionen

Kapitalistiska historiker har skrivit volym på volym med lögner och förvanskningar om den ryska revolutionen. Till detta har "kommunistiska" teoretiker lagt sina förvrängningar, för att försöka dölja Stalins och stalinismens alla brott. Vår uppgift är att analysera de faktiska händelserna, och att dra de nödvändiga lärdomarna från revolutionen. Det gör vi inte av något akademiskt intresse, utan för att utrusta dagens ungdom med en förståelse för arbetarnas kamp nationellt och internationellt. För som George Santayana uttryckt det, "de som inte lär av historien är dömda att upprepa den".

1917 var Ryssland ett efterblivet land. Det täckte ett vidsträckt område - en sjättedel av jordens landyta - och befolkades av 150 milj människor. Den överväldigande majoriteten var analfabeter och drog sig nödtorftigt fram på vad jorden kunde ge. 1913 utgjorde höjdpunkten för produktionen under tsarismen. Då bodde 80% av befolkningen på landet, medan bara 10% arbetade i industrin. För att göra sig en bild av arbetarnas och böndernas misär vid den här tiden, kan man titta på medelinkomsten per person. Den var 80,9% av den brittiske arbetarens medelinkomst 1888.

Fastän huvuddelen av Ryssland var agrart, hade stora industrier börjat utvecklas i städer som S:t Petersburg (som återfick namnet Petrograd under kriget), Moskva och Kiev under kriget. Den industriella revolutionen kom sent till Ryssland, men när den väl kom, var det på modern basis. Stora summor utländskt kapital investerades i maskiner och stora, moderna fabriker. Faktum är, att bortemot 40% av allt aktiekapital ägdes av utländska intressen.

Stora skaror av bönder, mest yngre, lämnade landsbygden och drog in till industristäderna. Detta nya, oerfarna skikt av arbetarklassen attraherades snabbt av den organiserade arbetarrörelsen, som var synnerligen stark trots tsarens tvång och repression.

Den ryska arbetarrörelsen

Fram till 1912 hade arbetarklassen bara ett betydande politiskt parti i Ryssland, Rysslands socialdemokratiska arbetarparti (RSDAP). Sedan 1903 hade RSDAP dock varit uppdelat i två tydliga riktningar, som kallades Bolsjevikerna (majoriteten) och Mensjevikerna (minoriteten). Namnen relaterar till en omröstning på RSDAP:s kongress 1903. 1912 splittrades partiet, och de två riktningarna kom att bilda två separata partier. Huvudmotsättningen mellan de två partierna gällde revolutionens natur - alla var överens om att revolutionen stod på dagordningen - och den specifika roll arbetarklassen skulle ha i revolutionen.

Både Mensjeviker och Bolsjeviker betraktade den revolutionära kamp som utvecklades 1905 som en "generalrepetition" inför en kommande, mer kraftfull och avgörande omvälvning. Men de drog olika slutsatser från 1905 års händelser. Även om de båda grupperna hade gjort anspråk på att vara marxistiska, var deras tolkningar om vilka uppgifter arbetarrörelsen stod inför mycket olika.

Båda tendenserna menade, att den revolution som stod först på dagordningen var den borgerligt demokratiska. Huvuduppgiften för den revolutionen var att lösa jordfrågan (dvs att dela upp aristokratins stora jordegendomar och fördela dem bland de fattiga bönderna), att lösa de nationella problemen (dvs att få ett slut på Storrysslands förtryck av de ickeryska stater som tsaren styrde), att skapa demokratiska institutioner; rätt att organisera sig, strejka, rösta, etc., och att införa åtta timmars arbetsdag. Efter första världskrigets utbrott 1914 blev också frågan om att trygga en "demokratisk fred" av största betydelse för Rysslands arbetare och bönder. Denna revolution skulle störta tsarismen, upprätta republik och bana väg för en förbättrad levnadsstandard och en snabb ekonomisk tillväxt.

Mensjevikerna drog emellertid slutsatsen att liberalerna var de som skulle leda den revolutionära rörelsen, och att arbetarrörelsens uppgift var att stödja borgarna i denna kamp. De menade att man kunde väcka frågan om socialism först efter att en borgerlig demokrati hade upprättats i Ryssland, och bara efter en lång industriell uppbyggnadsperiod (då arbetarklassen skulle stärkas numerärt).

Bolsjevikerna resonerade annorlunda. De höll fast vid nödvändigheten av att arbetarna slogs för sina intressen, och att de kämpade ur en principiell klassposition. Bl.a. Lenin hävdade, att även om de uppgifter det ryska samhället stod inför var borgerligt demokratiska, så var inte det ett svar på vilka som skulle leda kampen. Han betonade om och om igen, att detta i all synnerhet gällde den ryska borgarklassen, som var så liten, svag och rädd att den helt enkelt inte vågade gå till angrepp mot tsarismen. Det var nämligen bara den tsaristiska statsapparaten som kunde försvara kapitalägarna mot de organiserade arbetarna. Av den anledningen kunde man inte sätta någon tilltro till liberala och borgerliga partier. Lenin gjorde det helt klart, att det bara fanns en klass som var helt och hållet demokratisk, bara en klass som verkligen kunde besegra tsarismen - den ryska arbetarklassen, i allians med landsbygdens bondebefolkning. Därför var arbetarrörelsens uppgift inte på något sätt att stödja liberalerna, uppgiften var istället att flytta fram arbetarrörelsens positioner, fackligt och politiskt, och att verka för en stark allians med de fattiga bönderna. Detta kunde man uppnå genom att inta en klar ståndpunkt till förmån för bönderna i frågan om jordens omfördelning.

Med denna analys som grund, förde Lenin och bolsjevikerna fram parollen om "proletariatets och böndernas demokratiska diktatur". Från 1905 fram till tsarismens nederlag i februarirevolutionen var den en av deras huvudparoller. Vad betydde den här parollen? Först och främst måste vi ha klart för oss, att ordet "diktatur" inte hade samma innebörd i början av 1900-talet som det kom att få i och med Hitler och Mussolini. I marxistiskt språkbruk betyder ordet helt enkelt "suveränitet" eller "makt". Bolsjevikerna kämpade alltså för en demokratisk regim, som skulle bygga på arbetarnas och böndernas partier, och för att åstadkomma ett slut på tsarens förtryck.

Trotskij

När vi har kommit så här långt, kan det vara lämpligt att nämna en annan av den ryska revolutionens nyckelfigurer, och säga ett par ord om vad han hade för ståndpunkt i de här spörsmålen. 1905 hette Petrogradsovjetens ordförande Leo Trotskij. Han var under en kort period, 1903-4, redaktör för Mensjevikernas tidning, men bröt av politiska skäl med mensjevikerna 1904. Detta därför att han fullständigt förkastade deras klassamarbetsteori. Mellan 1904 och 1917 när han återvände till Ryssland efter att ha levt i exil, var han varken Mensjevik eller medlem av bolsjevikpartiet, fastän hans ställningstaganden stämde överens med bolsjevikerna i alla väsentliga frågor.

Han var exempelvis en bestämd motståndare till första världskriget, och intog en klart internationalistisk hållning. Tack vare sin ledande ställning som ordförande i Petrogradsovjeten hade han ett starkt stöd från arbetarklassen i Petrograd. Trots att han inte hade några betydande meningsskiljaktigheter med bolsjevikerna anslöt han sig inte till dem. Detta gjorde att han senare, särskilt mellan åren 1907 och 1917, skulle komma att utsättas för skarp kritik från Lenin.

Trotskij medgav senare att det var fel att stå utanför bolsjevikpartiet under den här perioden. När han återvände till Ryssland i maj 1917 blev han återigen vald till ordförande i Petrogradsovjeten, och i juli anslöt sig hela hans parti, Mezhrayontsipartiet, som hade 4 000 medlemmar bara i Petrograd, till bolsjevikerna. Från och med då var Trotskij en av de ledande medlemmarna i Bolsjevikpartiets centralkommitté.

Det är nödvändigt att förklara en del av de här sakerna som motvikt till de systematiska lögn- och smutskastningskampanjer som olika stalinistiska "historiker" har fört fram mot Trotskij.

Permanent revolution

De slutsatser som Trotskij drog från revolutionen 1905 var t o m klarare än Lenins, och riktigheten i dem bekräftades senare av den väg som revolutionen faktiskt slog in på. Händelserna 1905 bekräftade ett stort antal av Trotskijs trevande indicier och manade honom att så tidigt som 1905-6 lägga fram den berömda teorin om Den Permanenta Revolutionen.

Vilka var de väsentligaste punkterna i denna teori? - Trotskij såg, att Rysslands fega och svaga kapitalistklass helt gick i tsarens ledband, och att den skulle vara oförmögen att leda kampen mot tsarismen. Han höll till hundra procent med bolsjevikerna om att det var arbetarklassen som måste ta ansvar för den revolutionära rörelsen, trots att den förestående revolutionen var borgerligt demokratisk till sin natur och inte socialistisk. Men Trotskij ansåg, att Lenins paroll om en arbetar- och bonderegering var alltför diffus.

Vilken av grupperna, arbetarna eller bönderna, skulle ha det faktiska avgörandet? Trotskij menade, att bönderna inte kunde inta någon egen, oberoende ställning. Antingen skulle bönderna bli tvungna att stödja en borgerlig regering, med kadetter, socialrevolutionärer och kanske mensjeviker, som skulle vara oförmögen att lösa jordfrågan - eller så skulle de stödja en arbetarregering, som kunde lösa den. 1905 hade Trotskij från Petrogradsovjeten fört fram parollen "Varken tsaren eller Zemtsi (liberalerna) men folket", där "folket" betydde arbetarna och bönderna.

Händelserna 1905 tvingade honom att precisera sig, att kräva en arbetarregering, stödd av den fattiga bondebefolkningen, som det enda sättet att klara genomförandet av den borgerligt demokratiska revolutionen. Men, fortsatte han, denna arbetarregering skulle inte kunna stanna vid att förverkliga rena liberala, demokratiska reformer. Den skulle vara tvungen att oavbrutet, permanent, gå framåt och vidta socialistiska åtgärder - nationalisering av bankerna, kreditväsendet och utländska näringar i landet, nationalisering av industrin, transportväsendet etc. Sådana åtgärder skulle i sin tur tendera att dela arbetarklassens och det mer konservativa bondeskapets intressen, och därför skulle revolutionens seger bero på det stöd arbetarna i de avancerade industrialiserade västländerna kunde uppbåda. Också den uppfattningen stämde överens med Lenins, nämligen att den ryska revolutionen var den första i en våg av europeiska revolutioner, som skulle följa på första världskriget.

Det var två stora revolutioner i Ryssland 1917. Den första revolutionen, i februari, medförde att kadetterna, socialrevolutionärerna och mensjevikerna kom till makten. Precis som Trotskij förutsagt, misslyckades de med att lösa alla grundläggande problem, som fredsfrågan, jordfrågan etc. Kriget fortsatte, med sin brist på varor vid fronten och i städerna, och med en växande oro i armén och flottan. Det var detta som gjorde oktoberrevolutionen både möjlig och nödvändig. Och den här gången var det bolsjevikerna som bildade regering.

1917

Man kan säga att revolutionen började den tjugotredje februari, på internationella kvinnodagen, när hundratusentals kvinnor strejkade och marscherade genom Petrograds gator. Detta utvecklade sig till en generalstrejk i Petrograd, och den spred sig snart till andra viktiga industricentra. Den första mars abdikerade Tsar Nikolaj den andre, och överlämnade makten till greve Mikhail. Den verksamma regeringen var  emellertid i händerna på Petrogradsovjeten, som vid den här tiden dominerades av mensjevikerna.

Sovjeten vägrade att erkänna greve Mikhail som statsöverhuvud, och den andra mars abdikerade även han. Sovjeten sammankallade den gamla statsduman (riksdagen) för att bilda en provisorisk regering. Detta var snabbt gjort under ledning av prins Lvov, som var medlem av Kadetterna. Men det stod då helt klart att det var arbetarna som hade störtat tsarismen och att den regering som styrde nu gjorde det därför att arbetarnas organisationer krävde det. Mensjevikerna och socialrevolutionärerna hade lämnat över makten till den provisoriska regeringen, men den reella makten över många fabriker, arbetardistrikt och fler och fler militära förband förblev i sovjeternas händer. Det var alltså en dubbelmaktssituation i Ryssland, där regeringens kontroll alltmer undergrävdes av sovjeternas handlingskraft.

Sovjeter

Vad var egentligen sovjeterna? "Sovjet" är helt enkelt det ryska ordet för "råd". De första arbetarråden skapades i början av revolutionen 1905. Det var en briljant uppfinning av arbetarna själva. Råden hade olika maktbefogenheter, och bestod av delegater som arbetarna hade röstat fram på alla industrier, transportdepåer, hamnar, järnvägar, etc. Efter februarirevolutionen 1917 återupprättades de i varenda stad i Ryssland. Arbetarnas sovjeter blev allt större för varje dag som gick, och fler och fler arbetsplatser skickade delegater. Vad man först frapperas av när det gäller sovjeterna, är deras demokratiska natur. När inte sovjeterna sammanträdde, stod delegaterna nere på verkstadsgolvet. De hade inte några ekonomiska privilegier, eftersom det skulle ha kunnat isolera dem från de arbetare de hade blivit valda att representera. Representanterna kunde återkallas och omplaceras, i de flesta fall på 24 timmars varsel, om de inte var på samma våglängd som dem de skulle vara ombud för. De demokratiska sovjeterna var mycket flexibla och känsliga för skiftande stämningar. I takt med att arbetarna övergav de mensjevikiska idéerna om en "etappvis utveckling" och samarbete med borgarna, fick bolsjevikerna majoriteten i sovjet efter sovjet (trots vad den språkliga innebörden av ordet "Mensjevik" antyder, hade mensjevikerna majoriteten i sovjeterna i början av 1917).

1905 hade också ett antal bondesovjeter bildats. Efter februari 1917 blev detta mer utbrett på de mer tätbefolkade områdena av den ryska landsbygden. I mars och april kontrollerades de flesta av dem av socialrevolutionärerna. Allt eftersom revolutionen fortskred, blev den provisoriska regeringens kapitala misslyckande med att hålla sitt löfte om fred och jord uppenbart. Socialrevolutionärerna splittrades då i en höger- och vänsterflygel. Många av dem som stod till vänster röstade med bolsjevikerna, och bolsjevikernas inflytande började bli betydande även på landsbygden.

Soldatråd

Den verkligt nya utvecklingen 1917 var emellertid den snabba ökningen av organisering i sovjeter inom det militära. Man valde soldatdeputerade vid fronten och i garnisonsstäderna. Industriarbetarnas entusiasm och självförtroende smittade av sig på regementena i Petrograd, och soldaterna intresserade sig för den mäktiga sovjetens affärer. Petrogradsovjeten hade mer och mer antagit rollen som kommunfullmäktige, och tom som nationell regering. När generalerna upptäckte vad som skedde på regementena, började de flytta soldaterna från Petrograd. Men detta fick inte den verkan de tänkt sig. Soldaterna tog med sig sina idéer till fronten, och industriarbetarna i Petrograd fick tillfälle att förmedla sina idéer till de soldater som kom i de förflyttades ställe.

Under tsarens förtryck hade det varit fullständigt omöjligt för många av de ledande bolsjevikerna att stanna i Ryssland. Lenin levde i exil i Schweiz när februarirevolutionen bröt ut. Trotskij var i New York. Men så snart de fick höra talas om att tsaren hade störtats, började de planera hur de skulle kunna ta sig tillbaka till Ryssland.

Lenins återkomst

Lenin anlände till Petrograd den tredje april 1917. Hans anseende i arbetarklassen var högt, och tusentals arbetare hade samlats för att möta honom. Han började genast arbeta.

Lenin blev förskräckt när han upptäckte att den bolsjevikiska dagstidningen Pravda gav sitt "kritiska stöd" åt den provisoriska regeringen. Han tog tidningens redaktörer, Stalin och Kamenev, i sträng upptuktelse för deras "mensjevikiska misstag". I april hölls en särskild partikonferens där Lenin lade fram sina berömda "aprilteser". Efter den här konferensen kritiserade bolsjevikerna återigen kompromisslöst prins Lvovs och Kerenskijs provisoriska regering (Kerenskij tillhörde Trudovikerna, en del av socialrevolutionärerna, och hade börjat spela en alltmer framträdande roll i regeringen).

Från april till mitten av oktober förde bolsjevikerna fram två paroller i sin propaganda och agitation. Dels krävde de att de borgerliga ministrarna - Kadetterna tex - skulle kastas ut ur regeringen. Detta för att socialrevolutionärerna, som gjorde anspråk på att representera bönderna, och mensjevikerna, som sade sig representera arbetarna, skulle tvingas ta fullt ansvar för den provisoriska regeringens politik. Dels förde bolsjevikerna fram parollen "All makt åt sovjeterna!", som visade att bolsjevikerna, även om de fram till i september inte var i majoritet i sovjeterna, ville ha ett slut på dubbelmaktsystemet, och att arbetarnas organisationer skulle styra samhället. Man ville krossa den gamla statsmakten och skapa en ny, socialistisk.

Petrogradupproret

I mitten av oktober fanns alla betingelser för en ny revolution. Tidpunkten för upproret var perfekt beräknad. Det ägde rum kvällen före den Allryska sovjetens kongress. Bolsjevikerna, som till fullo utnyttjat sin majoritet i Petrogradsovjeten och sitt stöd inom armén och flottan, gav signalen. Arbetarna svarade. De arresterade Kerenskijs ministrar, ockuperade de strategiskt viktiga regeringsbyggnaderna, bankerna, postkontoren, telegrafstationerna och kasernerna. Man tog över hela Petrograd med en förlust av endast tio människoliv! Petrogradsovjetens militära, revolutionära kommitté, som leddes av Trotskij, rapporterade till Allryska sovjeten att Kerenskijministären hade störtats. Sovjeten gav efter en omröstning sitt stöd för aktionen, och övertog, med bolsjevikerna i ledningen, makten. När nyheten om upproret i Petrograd blev känd, gjorde arbetarna uppror i alla stora städer i Ryssland. I Moskva, där reaktionärerna var väl organiserade tog kampen om makten en vecka. På andra ställen var uppgiften lättare. Det första den nya sovjetregeringen gjorde, var att nationalisera marken, och tillkännage att de lokala bondesovjeterna skulle distribuera de uppdelade jordegendomarna till lantarbetarna. Nästan samtidigt startade sovjetregeringen förhandlingar med de tyska imperialisterna för att få ett slut på kriget. På några dagar hade de utfört mer för arbetarna och bönderna än vad den provisoriska regeringen hade åstadkommit på åtta månader!

Arbetarmakt

För första gången i historien hade arbetarklassen makten. Nu var det inte längre en teoretisk fråga, utan en levande realitet. Nu skulle samhället styras av massorna, genom deras organisationer - sovjeterna. Sovjeterna var anslutna regionalt och nationellt. De valde en allrysk sovjet, som i sin tur valde en exekutivkommitté. Det var denna centralkommitté som utnämnde regeringen, känd som folkkommissariernas sovjet, som var direkt ansvarig inför sovjeterna.

I initialskedet var detta det mest demokratiska regeringssystem som någonsin existerat. Det enda parti som var förbjudet, var det fascistiska "De svarta hundra", ett gäng reaktionära antisemiter, mest kända för sina judeprogromer. De borgerliga partierna var fria att organisera sig, så länge de inte tog till vapen mot revolutionen. Arbetarstaten lyste som ett fyrtorn för världens arbetare. Den satte skräck i de styrande klasserna överallt. De var fast beslutna att krossa revolutionen.

Kontrarevolution

Den kontrarevolutionära Vita armén finansierades och stöddes av imperialismen, som var ytterst mån om att krossa arbetarstaten. De redan så krigströtta ryska massorna utsattes nu för utländsk intervention av 21 imperialistiska stater på 14 olika fronter. Industrin och jordbruket hade ödelagts av världskriget, vilket lade ytterligare bördor på arbetarnas och de fattiga böndernas axlar. 1919 var situationen sådan, att sovjetmakten bara existerade i ett litet område runt Petrograd och Moskva. Lenin tänkte tom, ett kort tag, på att överge Petrograd och koncentrera försvaret av sovjetmakten till Moskva. Strax efteråt vände sig emellertid lyckan till bolsjevikernas förmån. Trotskij hade blivit vald till folkets krigskommissarie omedelbart efter att han slutfört fredsförhandlingarna med Tyskland i Brest-Litovsk 1918 och organiserade nu Röda armén, som slog tillbaka den utländska interventionen, och som så småningom också krossade den vita armén.

I slutet av 1920 var Sovjetstaten tryggad i den meningen att man slutligen vunnit inbördeskriget. Men fruktansvärda problem återstod. Kriget hade fördärvat landet. Massorna var utmattade. Många av de mest självuppoffrande och klassmedvetna bolsjevikerna hade gett sina liv vid fronten, i kampen för revolutionen. Samtidigt drabbades Ryssland av en fruktansvärd hungersnöd. Miljontals människor dog, och nöden var så fasansfull att det i vissa delar av landet förekom kannibalism.

Internationalism

Allt detta visar klart på risken för degenerering och förfall, så länge arbetarnas makt var isolerad till ett enda land, som dessutom var agralt, efterblivet och utsvultet. Detta förklarar den konsekvent internationalistiska ståndpunkt som Lenin, Trotskij och alla andra bolsjevikledare alltid hade haft. De väntade nu mer än någonsin på att arbetarna i de avancerade västländerna skulle komma den belägrade ryska revolutionen till hjälp genom att följa de ryska arbetarnas exempel. Aprilteserna Oktoberrevolutionen hade störtat den gamla statsapparaten, och i dess ställe upprättat en arbetardemokrati. Grunderna för denna arbetardemokrati hade Lenin skisserat i sina aprilteser:

  1. Att samhället skulle styras genom sovjeter. Att man skulle ha fria val, med omedelbar rätt att återkalla alla anställda och deputerade till sovjeterna.
  2. Inga ämbetsmän eller förtroendemän skulle tjäna mer än utbildade arbetare.
  3. Det skulle inte finnas någon stående armé, och inte heller någon privilegierad officerskast. I stället skulle man ha ett beväpnat folk, dvs en arbetar- och bondemilis. Alla officerare skulle väljas.
  4. Ingen byråkratisk elit. Olika personer ur folket skulle turas om på varje post eller ämbete.

De här principerna presenterades från arbetarstyrets första början som en garanti mot byråkratisk degenerering.Trots de svåra omständigheterna förverkligade bolsjevikerna detta i stor utsträckning. Även under arbetarrepublikens mörkaste dagar bibehölls arbetardemokratin inom bolsjevikpartiet.

Stalinistiska och borgerliga historiker har använt sig av Stalins brott för att försöka svartmåla den här första perioden. Det är en total förvrängning. Till och med under den riskfyllda tiden i början av 1918 - när debatten var som hetast om de hårda och dåliga fredsvillkor som tysk imperialism ville påbörda sovjetregeringen - gav exempelvis Bucharin, som var helt oenig med den bolsjevikiska majoriteten, ut en daglig oppositionstidning. (Bucharin ville fortsätta kriget mot Tyskland som ett "revolutionärt krig".)

Alla partier utom "De svarta hundra" fick organisera sig och verka fritt så länge de inte tog till vapen mot sovjetregeringen. Olyckligtvis varade inte detta. I mitten av 1918 förbjöds Kadetterna, mensjevikerna och högersocialrevolutionärerna, efter att ha deltagit i inbördeskriget mot sovjeterna. Vänstersocialrevolutionärerna förbjöds en kort tid efteråt, sedan deras medlemmar hade lönnmördat den tyske ambassadören. En av vänstersocialrevolutionärerna, Kaplan, försökte också skjuta Lenin. Bolsjevikerna vidtog dessa åtgärder på ett bestämt och tveklöst sätt, men Lenin varnade för att sådana metoder i det långa loppet skulle skapa problem för sovjetregimen. Om fientliga klasser förnekades rätten att organisera sig utanför partiet, förklarade Lenin, skulle deras påtryckningar förr eller senare ge sig till känna inom partiet.

Fraktionsförbud

Även när den desperat svaga, isolerade och belägrade arbetarstaten var mitt uppe i ett inbördeskrig, som det såg ut som om arbetarna skulle förlora, framhöll Lenin, att man bara kunde betrakta de här förbuden som en nödlösning. Den kunde göra det möjligt för de ryska arbetarna att hålla ut tills arbetarna i väst kunde föra revolutionen framåt. Lenin förde aldrig fram idén om en monolitisk enpartiregim som norm för arbetarstyret. Det är ett förtal av leninismen som Stalin förde fram i ett senare skede.

1921 utsattes arbetarstaten för nya risker, i och med ett antal bondeuppror, och i samband med det, en revolt av de bönder som hade kommenderats till matroser vid Kronstadt. Detta var en reflex av den desperata situationen efter inbördeskriget, och visade klart på faran i den ökade splittringen mellan arbetare och bönder. Som ett resultat ökade antalet smågrupper inom bolsjevikpartiet. Alla former av missnöje kanaliserades nu genom partiet, vilket försvagade regimen. Därför introducerades med partiets medgivande, ett temporärt förbud mot fraktioner. Detta var uthärdligt som en tillfällig åtgärd, så länge det leninistiska ledarskapet hade en medgörlig attityd gentemot olika stämningar och oppositionstendenser. Men efter Lenins sjukdom och död, när byråkratin hade börjat växa sig stark, använde Stalin förbudet till att fullständigt krossa all partidemokrati.

Slutet, på kapitalismen och godsherreväldet i Ryssland var en fantastisk seger för Rysslands och världens arbetarklass. Om inte bolsjevikerna hade varit förberedda att leda kampen om makten 1917, skulle general Kornilov med all säkerhet ha ersatt Kerenskijministären med en Pinochetliknande militärdiktatur. När han marcherade mot Petrograd i september 1917, var det bara tack vare Petrogradsovjeten, som blockerade järnvägarna, som Ryssland besparades detta öde, att bolsjevikerna tog makten är helt rättfärdigat, eftersom det är det enda sättet att föra det ryska samhället framåt, ut ur moraset av halvfeodal efterblivenhet och despotism. Men bolsjevikerna var internationalister ut i fingerspetsarna, och såg den ryska revolutionen som början till en världsrevolution. Inget land kunde ensamt upprätta socialismen, allra minst ett efterblivet land som Ryssland! Lenin och Trotskij såg uppgiften som att hålla ut, tills hjälp kom från revolutionens segrar i väst. Utan den, menade de, skulle den ryska revolutionen oundvikligen gå under.

Den svagaste länken

Medan Marx hade trott att revolutionen först skulle bryta ut i de avancerade industriländerna, som Frankrike, England och Tyskland, hade kapitalismen de facto "brustit i sin svagaste länk" Ryssland! Efter kriget utvecklades revolutionära situationer i Tyskland, Ungern, Italien och Frankrike. Alla dessa revolutioner blev emellertid förrådda av arbetarnas socialdemokratiska ledare. Detta betonade för bolsjevikerna behovet av att skapa en tredje (kommunistisk) international. Den skulle bestå av kommunistiska masspartier, som skulle vara kapabla att ledaarbetarna i sina respektive länder till makten. Under tiden innebar förräderiet mot revolutionen i Tyskland 1918 och 1919, och de misslyckade revolutionerna i Ungern och Italien, att sovjetregimen lämnades isolerad.

Isolering

Förödelsen och ödeläggelsen efter sju års krig och ett inbördeskrig, problemen med massanalfabetism och ekonomisk efterblivenhet, arbetarnas utmattning och det faktum att tusentals av de bästa bolsjevikerna hade dött vid fronten, gjorde att arbetarstaten blev mycket försvagad.Från november 1917 till slutet av l920 var industrin - i ett läge av ekonomisk blockad från utlandet - inriktad på krigsproduktion. Detta fick till följd ett ekonomiskt förfall och en kännbar oordning i handeln mellan städerna och landsbygden, vilket hotade att splittra arbetar- och bondealliansen.

Dessutom var regeringen tvungen att sätta sin tillit till tusentals militära funktionärer och civila tjänstemän som hade utbildats under tsarväldet. Allt eftersom arbetarklassen försvagades, fick detta skikt, som i allmänhet var mycket konservativt, mer och mer inflytande i sovjetsamhällets administration.

Byråkrati

Lenins sista slag var riktat mot det växande byråkratiska hotet. Han satte sitt hopp till att revolutionen skulle vidga sig. Bara den gjorde det så kunde man få den materiella bas som behövdes för att höja sovjetsamhällets kulturella och tekniska nivå, och tillåta massorna att helt och fullt delta i styret av staten. Den låga kulturella nivån, liksom den låga utbildningsnivån, de långa arbetsdagarna och revolutionens isolering, resulterade i att en växande byråkrati formerade sig inom partiet, fackföreningarna och statsapparaten.

Lenin påpekade så tidigt som i mars 1919 att: "Tsarbyråkraterna började förena sig med sovjetinstitutionerna och praktisera sina byråkratiska metoder. De började lägga sig till med kommunisternas språkbruk och beteende, och att skaffa sig medlemsbok i kommunistpartiet för att lyckas bättre i karriären..." Och återigen 1922: "Om vi som ett exempel tar Moskva, som har 4 700 kommunister i ansvarig ställning, och den väldiga församlingen byråkrater inom den gigantiska förvaltningen, så måste vi fråga oss: vem styr vem? Jag tvivlar på att man kan säga att kommunisterna är i ledningen. Om man ska vara sanningsenlig - kommunisterna styr inte den där församlingen. De styrs av den."

För varje bakslag för revolutionen vann byråkratin i styrka.

1921 tvingades bolsjevikerna till en stor taktisk reträtt i sin ekonomiska politik. I skuggan av bondeupproren, och för att bevara arbetar- och bondealliansen, måste man överge krigskommunismen och introducera Den Nya Ekonomiska Politiken (NEP). NEP var ett försök att tillmötesgå bönderna. Den gick ut på att i stor utsträckning återinföra marknadsekonomin inom jordbruksproduktionen. Den tillät privat handel, i syfte att uppmuntra bönderna att producera mer mat för städerna, att bevara stödet för sovjetregeringen och att stimulera produktionen överlag. Lenin förklarade, att det här steget hade tvingats på av arbetarstaten, och han försökte inte vända det till något stort framsteg för den socialistiska revolutionen. Bolsjevikerna sade sanningen till arbetarna. De förklarade också, att om NEP skulle fortsätta alltför länge, skulle det innebära en stor fara för arbetarstaten. Genom att de rika bönderna ("kulakerna") och de sk NEP-männens (mellanhändernas) ställning förstärktes, liksom möjligheterna till spekulation i städerna, riskerades också att kapitalismen kunde återupprättas om NEP skulle bli varaktigt. (Man uppnådde emellertid ganska snart vad man syftat till med NEP. Om man tar 1913 som bas med 100% var produktionsnivån i Ryssland 25%. Den låg på 75% 1925 och strax över 100% 1926). Men NEP stärkte de konservativt byråkratiska skikten i sovjetsamhället, och i många områden sammanföll byråkraternas intressen med NEP-männens och kulakens. Byråkraterna ville nämligen inte alls ha någon "världsrevolution", utan var ytterst måna om den privilegierade ställning de redan hade.

På samma sätt demoraliserades de ryska arbetarna av att den tyska revolutionen besegrades 1923, till stor del p g a felaktiga råd från Stalin och Zinoviev (Zinoviev var ordförande i kommunistinternationalens exekutivkommité då). Lenins död 1924 stärkte också den parasiterande byråkratin. Igen och igen måste man betona, att detta var ett resultat av det revolutionära Rysslands isolering och efterblivenhet.

Stalin mot makten

Stalin hade under hela utvecklingen av revolutionen spelat en sekundär och administrativ roll inom bolsjevikpartiet. Hans personlighet och åskådning var inskränkt, och han hade vare sig intresse eller förutsättningar för att delta i diskussioner på det teoretiska planet. Han uppfattade sig själv som en "praktisk person", och använde sin energi till organisatoriskt arbete. Han utnämndes till generalsekreterare 1922, mest som en färglös, "neutral" kandidat till något som vid den tiden var en ganska administrativ post. Det var emellertid en tjänst som gav honom en central ställning, och detta började han omedelbart missbruka, genom att dra till sig supportrar, som till tack fick nyckelpositioner inom partiapparaten.

Under byråkratins våldsamma utveckling, som blev särskilt stark efter 1922, blev Stalin den idealiske talesmannen för byråkratin - först omedvetet, sedan helt medvetet.

Lenin insåg den här faran, och rekommenderade i sitt testamente att man skulle flytta Stalin från den inflytelserika posten som generalsekreterare. På sin dödsbädd föreslog Lenin Trotskij, att de skulle bilda block för att bekämpa det växande hotet av byråkratiskt förfall. När Lenin dog 1924 hade emellertid Stalin redan lyckats tillskansa sig makten över parti- och statsbyråkratin, med benäget bistånd från de följeslagare som omgav honom. Uppgiften att fortsätta kampen mot den byråkratiska degenereringen, som representerades av Stalin och hans mäktiga klick, lämnades efter Lenins död till Trotskij.

Idéer som får någon social betydelse har inte utan vidare fallit ned från skyarna, utan representerar intressen hos någon särskild klass, skikt eller grupp inom samhället. I slutet av 1924 förde Stalin fram sin ide om "Socialism i ett land". Den gick helt stick i stäv med vad någon bolsjevik, inklusive Stalin själv, någonsin sagt tidigare. Marxister menar att en av de mest historiskt progressiva prestationer kapitalismen har åstadkommit är att den har skapat en världsmarknad med en världsomspännande arbetsfördelning. Inte ett enda land kan fly från denna världsmarknad, och utgöra en ensam socialistisk ö. Lenin gick vidare, och slog fast att om inte revolutionen spred sig till andra länder, skulle den ryska arbetarstaten gå under. I en pamflett till den ryska arbetarrörelsen strax innan den tog makten skrev Lenin med absolut klarhet: "...nu när de klassmedvetna arbetarna har byggt upp ett parti med en kvarts miljon arbetare, för att lägga beslag på den här apparaten (bankerna, kartellerna, järnvägarna, etc.)...kan ingen makt i världen hindra bolsjevikerna, om de inte tillåter sig att bli rädda, och de lyckas ta makten, från att behålla den tills den socialistiska världsrevolutionen triumferar."

Socialism i ett land

Stalins teori om socialism i ett land representerade i själva verket byråkratins, karriäristernas och ämbetsmännens konservativa intressen. Trotskij varnade för att kommunistinternationalen skulle urarta om man antog den här teorin. Komintern skulle inte längre fungera som ett center för världsrevolutionen, utan blott och bart som en "livvakt för Kreml", en mikrofon för den ryska byråkratins konservativa och nationalistiska utrikespolitik. Om man inte korrigerade detta, menade Trotskij, skulle den oundvikligen leda till en nationalistisk degenerering av hela Komintern. Historien har tydligt visat hur riktig den förutsägelsen var (Komintern bands formligen upp som en del av Stalins Jaltaöverenskommelse med Churchill och Roosevelt 1943, och idag talar vartenda kommunistparti i världen om "sin egen" väg till socialism).

Varje internationell förlust försvagade i fortsättningen arbetaroppositionen mot Stalin och gruppen kring honom i Sovjetunionen.

Vänsteroppositionen

Nederlaget för generalstrejken i Storbritannien 1926 och krossandet av den kinesiska revolutionen 1927 (som berodde på Stalins antimarxistiska politik) lade grunden för en politisk kontrarevolution i Sovjetunionen. Den stalinistiska partigruppen terroriserade partiet och drev igenom uteslutningen av Lenins vapenbroder Trotskij och vänsteropposition 1927. Den hade bildats 1923 för att föra vidare Lenins kamp mot byråkratin, och som ett försvar av marxismen mot den stalinistiska förvrängningen.

Vänsteroppositionens kamp inom det sovjetiska kommunistpartiet fick stor betydelse särskilt efter Lenins död. Alla dispyter inom partiet gick upp till ytan. Två huvudtendenser uppstod efter 1924 - den proletära vänsterflygeln kring Trotskij och den byråkratiska centristfalangen, som kristalliserade sig runt Stalin. Dessutom fanns en högerflygel, som leddes av Bukharin och Tomskij.

Stalin argumenterade högljutt för att man skulle fortsätta med NEP långt efter 1926. Han ville tillmötesgå NEP-mannen och kulakerna ytterligare. Denna konservativa inrikespolitik parades med en överdriven hållning med "fredlig samexistens" i utrikesaffärer, som genom Komintern effektivt dämpade det brittiska kommunistpartiets roll i generalstrejken 1926 och ledde till den kinesiska revolutionens nederlag 1927. Under den här perioden lyckades Stalin och hans anhängare vinna Bukharins och högerns stöd inom partiet, och de lutade sig också på kulakernas och NEP-mannens stöd för att krossa vänsteroppositionen.

Vänsteroppositionen slogs för en väsentligt annorlunda politik. De krävde en djärv ekonomisk inrikespolitik och en leninistisk, internationell politik. De förde fram ingående kritik mot Kominterns nya dokumentförslag (som fram till 1924 skrevs av Trotskij) och skoningslösa attacker mot Stalins linje i Kinafrågan. Den gick ut på att kinesiska kommunistpartiet skulle upplösas och gå in i det arbetarklassfientliga nationalistpartiet, Kuomintang. Samtidigt krävde vänsteroppositionen att man skull införa en femårsplan, för att påskynda industrialiseringen och komma tillrätta med klassorättvisorna och de risker Lenin förutsett, om man fortsatte med NEP för länge. De menade att NEP nu åstadkommit vad man avsett med den, nämligen att öka handel och produktion, och vad som nu behövdes var en planerad produktion. Vänsteroppositionen ville också få till stånd ytterligare jordkonfiskationer. Man skulle expropiera de STORA kulakernas jord, och på frivillig basis skapa statsägda gårdar (sovchoser) och bondekollektiv (kolchoser). Av den anledningen utpekade Stalin vänsteroppositionen som "galningar, drömmare och industrialiseringstokar". Detta är viktigt att poängtera, med tanke på att det senare dök upp stalinistiskt förtal om att Trotskij inte alls brydde sig om att bygga upp någon industri i Sovjetunionen! 1927 kände Stalin sig stark nog att vidta kraftåtgärder mot vänstern. Vänsteroppositionen uteslöts från det sovjetiska kommunistpartiet (SUKP) 1927 och Trotskij förvisades till Alma Ata, där han levde i exil fram till 1929, då han deporterades från Sovjetunionen.

Det pris Stalin fick betala för att kunna agera så bestämt mot vänstern, var att han för att återställa ordningen måste stödja sig på de mest konservativa krafterna i sovjetsamhället. Det betydde extrem opportunism i internationella frågor, och långtgående eftergifter åt NEP-männen och kulakerna inrikes. Båda handlingssätten innebar en allvarlig fara för sovjetstaten, vilket Trotskij konsekvent varnat för. Som representant för ett byråkratiskt skikt, vars intressen i sista hand vilade på att egendomarna var socialiserade, var Stalin rädd att kapitalismen skulle återupprättas i Sovjetunionen. Efter att ha besegrat den proletära internationalistiska strömningen inom SUKP, och efter att på ett farligt sätt ha förlängt NEP, vidtog han nu i panik ultraradikala åtgärder för att bemöta faran (en 180 graders helomvändning som har kommit att bli ett av stalinismens klassiska kännetecken). I en förvriden form genomfördes nu det program som vänsteroppositionen tidigare kämpat för - men på ett så grymt och skoningslöst sätt att följderna blev katastrofala.

Femårsplanen och tvångskollektivisering

Den första femårsplanen kom 1929. Målsättningarna var mycket konservativa - vänsteroppositionen hade krävt produktionsmål på 12% till 20% mer - men när det första året var till ända, visade det sig att tillväxten varit mycket snabbare än väntat. I ett slag lanserades då parollen "Uppfyll planen på fyra år!". Detta stachanovitiska påhitt (produktionsbonus och kvantitet istället för kvalitet) omöjliggjorde en harmonisk tillväxt.

Hand i hand med den nya industriella politiken gick den påtvingade kollektiviseringen av jorden. Det ryska jordbruket har ännu idag inte helt hämtat sig från denna vansinniga politik. I början av "den fullständiga kollektiviseringen" producerade man nästan 50 000 ton socker. När tvångskollektiviseringen stod på sin höjdpunkt sjönk siffran till 22 000 ton. En masslakt av boskap ägde rum - bönderna föredrog det hellre än att kollektiven lade beslag på djuren. 1934 sjönk antalet hästar med 55% (från 34,6 miljoner till 15,6). Antalet nötkreatur sjönk från 30,7 till 19,5 miljoner (med 40%). Antalet grisar gick ned med 55% och fårstammen reducerades med 66%. I "Den förrådda revolutionen" kommenterar Trotskij katastrofen på följande vis: "kollektiviseringen är inte skyldig till dessa offer, utan de blinda, våldsamma hazardmetoder med vilka den genomfördes... Den nya kursens forcerade karaktär berodde också på nödvändigheten av att finna någon räddning från följderna av 1923-28 års politik. Trots detta kunde och borde kollektiviseringen ha antagit ett förnuftigare tempo och mer rimliga former." Inte förrän 1938 hade man samma antal djur som 1929. Hundratusentals människor dog i den hungersnöd som blev följden.

I fabrikerna försämrades förhållandena. Ett fruktansvärt ackordsarbete ("socialistisk tävlan") infördes, och höga produktionsnormer sattes upp. Arbetarkontrollen hade för länge sedan ersatts av byråkratisk vanskötsel. Fackföreningarna hade blivit ett lydigt redskap i händerna på det förstockade ledarskiktet. En period av 17 år förflöt mellan den nionde (1932) och den tionde fackföreningskongressen (1949). Bolsjevikpartiet hade för övrigt inte heller någon kongress mellan 1939 och 1952. 1932 införde man ett internt passystem - det var mer repressivt än det gamla tsaristiska som avskaffades vid oktoberrevolutionen. Samma år infördes regler som gjorde det möjligt att avskeda en arbetare om han var borta från jobbet en dag utan att ha ett bra skäl. Strejker förklarades vara olagliga och stämplades som "ekonomiskt sabotage" och "antisovjetisk verksamhet".

Det fascistiska hotet

Den kraftiga extremvänstersvängningen i industrialiserings- och jordbrukspolitiken stod i förödande motsats till utrikespolitiken, speciellt beträffande Tyskland. Byråkratin i Sovjetunionen hade förgreningar i de utländska kommunistpartierna. Alla inom de olika ledarskapen som var kritiska mot Stalins linje avsattes, och mer "lojala" partimedlemmar tog deras platser. Nu började Stalin föra fram teorin om att kapitalismen var inne i sin "sista kris", och att alla socialdemokrater "objektivt sett" var fascister."Objektivt sett", sa han, "är inte socialdemokratin och fascismen antipoder (motsatser) utan tvillingar". Stalin döpte om socialdemokraterna till socialfascister. Fascistfaran i Tyskland hade blivit avsevärt större sedan 1929. De kommunistiska arbetarna fick efter Stalins instruktioner veta, att huvudfienden nu var socialdemokratin. Detta ledde till den tragiska splittringen av den tyska arbetarrörelsen. En bättre present hade fascisterna inte kunnat önska sig.

Enhetsfront mot fascismen

Trotskij förde gång på gång fram kraven på att de tyska arbetarnas fackliga och politiska organisationer skulle bilda en arbetarnas enhetsfront mot fascismen. Förslaget avvisades föraktfullt av de kommunistiska ledarna, och de arbetare som i olika länder tog upp kampen för en arbetarnas enhetsfront mot fascismen uteslöts ur kommunistpartierna. De kom att utgöra vad som nu blev den internationella vänsteroppositionen. Fastän den internationella vänsteroppositionen stod utanför kommunistpartierna, kämpade den ännu för att förändra och reformera Kominterns politik.

Den tyska arbetarklassen var splittrad och paralyserad på grund av stalinisternas taktik. Detta, i kombination med de socialdemokratiska ledarnas inrotade pacifism (SPD kunde definitivt ha krossat fascisterna, om de hade mobiliserat alla sina resurser och sina väpnade hjälptrupper - Schutzbund - innan fascisterna hunnit växa i styrka), gjorde att Hitler kunde ta makten utan att en fönsterruta krossades, för att använda hans egna ord.

Hitler och Komintern

Trotskij hade varnat för att den huvudsakliga konsekvensen av att Hitler kom till makten skulle bli en oundviklig attack på Sovjetunionen. Stalinisterna förlöjligade den tanken, och förklarade att Hitlers maktövertagande var en fördel för dem, därför att det skulle förstöra alla demokratiska illusioner bland massorna och befria dem från socialdemokratins inflytande, och på så sätt påskynda Tysklands utveckling mot den proletära revolutionen !!!! (resolution från presidiet i Kominterns exekutivkommitté första april 1933). Kominterns totala oförmåga att se att detta var arbetarklassens största nederlag genom tiderna, och att man till och med välkomnade nazisternas seger, gjorde att Trotskij övergav tanken på att det skulle vara möjligt att korrigera och reformera Kominterns politik. Från 1933 kämpade han för en helt ny, fjärde, international. Han hoppades att den skulle skapa verkliga masspartier, genom att den drog lärdomar från den krigets och nederlagets epok som inleddes med fascismensseger.

Kominterns politik blev därför att medvetet hejda den spanska revolutionen, och att inskränka den till att bara ställa rent demokratiska krav, och att absolut inte tolerera några åtgärder som kunde innebära risk för ett steg närmare ... socialismen. Stalinisternas roll i spanska inbördeskriget var till hundra procent mensjevistisk, och en fulländad travesti på allt som Lenin och bolsjevikerna kämpat för.

Moskvarättegångarna

Händelserna i Spanien lyckades ändå skaka Sovjetunionen och ge respons hos den ryska arbetarklassen. Därför tog Stalin som sin uppgift att bli av med varje tänkbar förgrundsfigur för den nya opposition som kunde tänkas uppstå. Som kronan på verket satte han igång med de blo diga skenrättegångarna i Moskva 1936, för att utrota alla som haft något samröre med oktoberrevolutionen. Alla gammelbolsjeviker från 1917 som GPU kunde få tag på, sköts med ihopfantiserade anklagelser som bevis. Miljoner människor förvisades till Sibirien eller omkom i utrensningarna. Utrensningarna, som pågick från 1936 - 1938, gick tvärs igenom partiet och fackföreningarna, armén och staten. Medan man genom tortyr tvingade oskyldiga människor att avlägga påtvingade och falska bekännelser, strödde pressen de mest sjukliga lovord över Stalins, chefbödelns huvud: Oh, vise mästare, geniernas geni, arbetarnas sol, böndernas sol, världens sol! Flodernas makt, arbetets stolthet och glädje! (Pravda, tjugosjunde november 1936). Folkfrontens och klassamarbetets politik banade väg för de spanska arbetarnas nederlag. Detta förkrossande slag förberedde taktiken för an dra världskriget, som i Europa skulle sluta som ett krig huvudsakligen mellan det stalinistiska Sovjet och det fascistiska Tyskland.

Stalin-Hitlerpakten

Stalin spelade Hitler i händerna på det mest våghalsiga och kriminella vis. Först och främst hade utrensningarna inneburit att de förnämsta strategerna ur Röda Armén sopats undan, inklusive de bästa kämparna från inbördeskriget. Tukhachevskij, Yakir, Uborevich, Kork, Yegorov och Eidema hade alla blivit slaktade i utrensningarna, vilket innebar att Sovjetunionen stod paralyserat, utan militärt ledarskap och strategi. Detta kompenserade Stalin med sin avskyvärda ”diplomati” med Nazityskland. Först försökte han få till stånd ett, i alla fall på papperet starkt, fördrag om ömsesidigt försvar med ”demokratierna”, Frankrike och Storbritannien. Detta hoppades han skulle återställa balansen med det stigande hotet från Nazityskland. När det misslyckades ingick han 1939 i stället en pakt med Hitler

Folkfrontspolitiken

Även för de mest trögtänkta ”teoretiker” som Stalin höll sig med blev det snart uppenbart att Hitlers seger i Tyskland långt ifrån innebar något steg närmare socialismen. Utan att det var ett historiskt nederlag och ingenting annat för världens arbetarklass. Återigen gjorde stalinisterna en helomvändning. Från 1935 var folkfrontstaktiken den nya linjen. Efter att ha förkastat Trotskijs formulering om en arbetarnas enhetsfront, bedrev man nu i alla viktiga frågor en kampanj för folkfronter, det vill säga ett block mellan arbetarnas partier och vissa liberala partier - exakt den sorts allians som Lenin fördömde när mensjevikerna gick in i den. Lenin hade alltid slagits mot sådana affärstransaktioner, och understrukit vikten och behovet av att arbetarpartierna hade egna program.

Den nya folkfrontspolitiken tillämpades första gången i Frankrike 1936, när Leon Blums folkfrontsregering tog makten. Som Trotskij förutsåg, kom Blums regering till för att få ett slut på den strejkvåg som svepte över Frankrike i juli 1936. Det viktigaste resultatet av regeringen blev att den franska arbetarrörelsen hölls tillbaka, medan Croix de fer och andra fascistiska sammanslutningar byggde upp och förstärkte sina organisationer.

Spanska inbördeskriget

I Spanien fick folkfrontspolitiken en än mer förödande effekt. Folkfrontsregeringen kom till makten 1936, efter en våg av revolutionär kamp. I juli 1936 hade den härskande klassen bestämt sig för att satsa allt på fascismen och Francos militära resning den artonde juli. Folkfrontsregeringen gjorde allt för att hålla tillbaka arbetarklassen, och försökte till och med förhindra nyhetssändningarna om den fascistiska revolten. Trots detta tog arbetarna i Madrid, Barcelona och dussintalet andra städer saken i egna händer, och stormade garnisionerna.

Tack vare arbetarnas initiativ vanns två tredjedelar av Spanien tillbaka tillrepubliken. I alla viktiga städer hade arbetarna egna patruller som kontrollerade gatorna, och kommittéer, som kontrollerade fabrikerna och transportväsendet. Arbetarmiliser bildades snabbt för att angripa den nationalistiska armén vid fronten, och för att försvara republiken. Det stod helt klart att arbetarna bara kunde vinna inbördeskriget som en kamp för social omvälvning. Så länge det förblev ett militärt krig, skulle Francos nationalister få sista ordet. De hade överlägsna vapen som de fick av de fascistiskt styrda Italien och Tyskland. Men om det däremot blev en kamp på revolutionär grund skulle det vara möjligt att vinna över Francos bondesoldater, genom att ta över de stora jordegendomarna och lova dem mark, och att neutralisera Francos segerrika moriska bataljoner genom att förklara Marocko självständigt.

Men folkfrontsregeringen, där kommunisterna utgjorde det mest skamlösa och konsekvent antirevolutionära inslaget, vägrade vidta de nödvändiga åtgärderna. Efter påtryckningar från Komintern krävde kommunisterna att arbetarpatrullerna och miliserna skulle upplösas, därför att de”revolutionära överdrifterna” skrämde kapitalisterna. Ett faktum är också att ett fullföljande av den revolutionära linjen i Spanien skulle ha hotat Stalins diplomatiska pakt, Ententen, med Storbritannien och Frankrike.

Det spanska kommunistpartiets extremt konservativa linje dikterades från Moskva. Det faktum att den spanska regeringens enda vapenstöd kom från Sovjetunionen (bortsett från ett litet stöd från Mexiko, som donerade biståndet till skillnad från Stalin, som tog betalt i guld för rysk hjälp) gjorde att Stalin hade mycket makt bakom sina order till Spanien. Han sände dit en stadig ström av GPU-agenter (GPU = hemliga polisen i Sovjetunionen), för att noggrant kontrollera att Kominterns politik följdes.

Det byråkratiska skiktet i Sovjetunionen hade avskaffat alla demokratiska rättigheter för arbetarna. Men dess framtid hotades av den enorma klasskampen i Spanien. En demokratisk arbetarstat i Spanien skulle ha blivit ett föregångsexempel för de ryska arbetarna, och skulle otvivelaktigt ha hotat den stalinistiska byråkratins bekväma och privilegierade ställning.

2:a världskriget

Den 21 juni 1941 gick nazisterna till attack mot Sovjetunionen, som hela tiden varit deras huvudmål. Trots alla rapporter om den avancerande naziarmén, avskrev Stalin det hela som lögn. Den 21 juni dök en artikel upp i World News and Wievs, en publikation som det engelska kommunistpartiet gav ut en gång i veckan: ”Brittisk och utländsk press har startat en intensiv ryktesspridning om 'vänskapen mellan Sovjetunionen och Tyskland'... Trots att dessa rykten helt uppenbart är fåniga och meningslösa, har ansvariga i Moskva funnit det nödvändigt att bemyndiga TASS (den sovjetiska nyhetsbyrån) att slå fast att dessa rykten är klumpigt ihopdiktad propaganda från krafter, fientligt inställda till Sovjetunionen och Tyskland, och intresserade av en ytterligare utveckling av kriget.”

Detta publicerades samtidigt som naziarméerna invaderade Sovjetunionen! Det sovjetiska folket fick betala ett fruktansvärt pris för stalinistregimens totala oförmåga att förbereda sig inför krigshotet från Nazityskland. Trupperna avancerade ända fram till Leningrad. Hela fabriker monterades ner och forslades via järnväg till Tyskland. Trots nazistyrkornas fruktansvärda brutalitet, gjorde de sovjetiska arbetarna övermänskliga ansträngningar och lyckades köra bort nazisterna från rysk mark - till ett pris av tjugo miljoner ryssars liv. Det offret fick de ryska arbetarna och bönderna göra för att försvara vad som fanns kvar av de stora sociala vinsterna från oktober.

Hitlertysklands slutgiltiga nederlag på den östra fronten innebar, ironiskt nog, att stalinistregimen blev enormt förstärkt, särskilt när Röda Armén kunde upprätta satellitstater i hela Östeuropa. De användes både som diplomatiska bufferstater och var systematiskt fråntagna sin industri för att återuppbygga industrin i Sovjetunionen. Det här innebar för Östeuropas del att man övergav kapitalism och godsherravälde, vilket var ett stort socialt framsteg, men de har regimerna började där stalinisterna hade slutat. Medan den ryska revolutionen hade degenererat, hade revolutionerna i Tjeckoslovakien, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien, Östtyskland, Polen och Albanien varit deformerade redan från början. Jugoslavien bibehöll ett relativt oberoende gentemot den ryska byråkratin, beroende på att Tito kom till makten som ledare för partisanarmén utan hjälp från röda armén. Icke desto mindre upprättades staten som en avbild av Moskva, och utifrån samma linjer.

Chrusjtjev

Stalin var fram till sin död ett monster längst upp i en byråkratisk, totalitär regim. Chrusjtjev hade sina anledningar när han på SUKP:s tjugonde kongress 1956 visade en skymt av de fruktansvärda brott som begåtts av Stalinregimen, i det tal som skulle chocka hela den kommunistiska världsrörelsen: ”- Vi syftar på massdeporteringarna av hela nationer, inklusive alla kommunister och komsomoler utan undantag.... Sålunda togs och verkställdes ett beslut att deportera alla karacher från den jord de bodde på redan 1943. Under samma period, i slutet av 1943, råkade hela befolkningen i den självständiga Kalmykepubliken ut för samma sak. I mars 1944 deporterades det tjetjiska och ingustinska folket samtidigt som republiken avvecklades. I april 1944 deporterades alla balkarer från den själv ständiga Kabardino-Balkarrepubliken, och republiken döptes om till självständiga Kabardinska republiken. Att ukrainarna undgick samma öde berodde blott och bart på att de var för många, och att det inte fanns någon plats att deportera dem till. Annars skulle de ha deporterat dem också.”

När Chrusjtjev släppte bomben om stalinismens fruktansvärda brott på den tjugonde kongressen 1956, riktades alla anklagelser mot Stalin själv. Allt pekar på att Stalin före sin död förberedde nya utrensningar. Om de hade ägt rum, skulle risken för en social explosion, som kunde hotat hela byråkratins makt, varit överhängande. Det finns t.o.m. spekulationer om att Stalin skulle ha blivit förgiftad, för att detta hot skulle undanröjas. Den politik som byråkratin förde under ledning av Chrusjtjev blev i alla fall att bevilja reformer uppifrån - för att förhindra revolutioner underifrån.

Alla orättvisor och brott i sovjetsamhället skylldes på Stalin och ”personkulten”. Vilket nonsens! Hur kunde en man dominera och styra en hel nation? Vems intressen representerade Stalin? Vilket skikt i sovjetsamhället hade han gynnat och vilka hade hållit honom kvar vid makten?. Detta är frågor som varje marxist måste ställa sig.

Chrusjtjev underlät att ge något svar eller att ens försöka analysera stalinismen. Stalin och hans kumpaner representerade inte de ryska arbetarna och böndernas intressen, och inte världens arbetares heller. De gynnade de miljoner ämbetsmän och byråkrater som fanns inom partiet, staten, fackföreningarna och de kollektiva jordbruken. De bibehöll sin makt genom en omaskerad repression, och genom att krossa massornas demokratiska rättigheter. Stalin var bara ledaren och galjonsfiguren för denna gigantiska apparat.

Efter Stalins död förblev byråkratin vid makten och många ur Stalins garde behöll sina ledande positioner. Men för att konsolidera sin ställning, försökte nu byråkratin att undanröja några av stalintidens värsta avarter. Några av arbetslägren stängdes, en del politiska fångar ”rehabiliterades” och massdeporteringarna upphörde. Planer för en viss reformering fördes också fram. Men i grunden förändrades ingenting.

Ungern 1956

Hur ytlig den här nya politiken var, visade sig inom några månader, när Chrusjtjevbyråkratin sände ryska tanks till Ungern för att dränka arbetarupproret 1956 i blod. Under en så kort tid som två veckor genomförde de ungerska arbetarna två generalstrejker och ett totalt uppror. De ställde krav på arbetarkontroll i fabrikerna, rätt att välja demokratiska arbetarkommitéer och frihet för alla politiska partier som accepterade principen om en planerad ekonomi.

Arbetarna krävde vidare frigivning av de politiska fångarna, strejkrätt och en strikt begränsning av löneskillnaderna mellan politiska ledare och ämbetsmän å ena sidan och vanliga arbetare å andra sidan. Det är en förolämpning mot de Ungerska arbetarna att kalla detta för ett kontrarevolutionärt uppror uppmuntrat av fascister, vilket Kremlbyråkraterna och deras skuggor i ledningen för västvärldens kommunistpartier gjorde vid den här tidpunkten.

De ungerska arbetarna slogs för en arbetardemokrati baserad på en planerad socialistisk ekonomi! De krav som Budapests arbetarråd ställde 1956 har stora likheter med Lenins aprilteser från 1917. Den ryska byråkratin under Chrusjtjev visade med sitt skräckslagna och skoningslösa svar på de ungerska arbetarnas resning, att dess synsätt var i grunden det samma som under Stalins dagar. Tolv år senare visade Brezhnev samma inställning i sitt svar till de tjeckoslovakiska arbetarna. Trots skillnader på ytan och en annan fraseologi, gör politiken och synsättet hos dagens styrande ryska byråkrati det klart, att det är en stalinistisk regim om än utan Stalin. Den är mer rädd för en socialistisk revolution än något annat. Detta särskilt i de avancerade industriländerna, där upprättandet av en verklig arbetardemokrati skulle ge bränsle till det pyrande missnöje som finns hos den polska, tjeckiska, ungerska och ryska arbetarklassen.

När de ryska arbetarna väl sätter sig i rörelse kommer de utan tvekan att kunna vinna över stora delar av de lägre skikten i byråkratin, vilket skulle paralysera de verkliga mandarinerna i toppen. Det är rädslan för en sådan rörelse som förklarar varför den ryska byråkratin är beredd att efter kriget stödja en rörelse som MPLA i Angola, ett efterblivet land där arbetarklassen bara utgör en liten del av befolkningen, där upprättandet av en Moskvavänlig regim skulle innebära ett avsevärt diplomatiskt framsteg för Sovjetunionen, medan den däremot är skräckslaget inför utsikten av en socialistisk revolution i ett land som Spanien. Ståndpunkten hos de ryska ledarna och det spanska kommunistpartiet är att ”socialismen inte står på dagordningen” i Spanien. Först, säger de, gäller det att upprätta en borgerlig demokrati. Och för att göra detta måste arbetarrörelsen ge sitt stöd till liberaler och borgerliga demokrater...skuggor från mensjevikerna 1917.

På samma sätt är den omskrutna avspänningen fria fantasier från båda sidor. Det finns en grundläggande intressemotsättning mellan västimperialismen å ena sidan och de deformerade arbetarstaterna å den andra. Skillnaden är bara, att medan imperialismen var mycket starkare än Sovjetunionen under mellankrigstiden, är Warzawapakten idag mycket starkare än NATO. Vad gäller atomvapen finns en maktbalans, men i fråga om konventionella sjö- och markstridskrafter, dominerar Warzawapakten fullständigt över västsidan. Därför kan man på det här stadiet bortse ifrån ett militärt hot mot Sovjetunionen. Enda möjligheten att västsidan skulle förklara Sovjetunionen krig, vore om det kom fram någon amerikansk Hitler eller ett antal fascistiska regeringar i Västeuropa, vilket är totalt uteslutet för närvarande p.g.a. styrkeförhållandet mellan klasserna. Bara efter en hel serie av fullständiga nederlag för arbetarklassen i världen skulle en sådan mardröm kunna bli verklighet.

Nyckelfrågan i kampen för världsfred är därför inte överenskommelser mellan västimperialismen och stalinistbyråkratin, utan styrkan, självförtroendet och kampdugligheten hos världens arbetarklass. Detta och bara detta är den enda fredsgarantin. Som Lenin sa: ”Kapitalism betyder krig”. Det enda sättet att undvika ett tredje världskrig - vilket i vår tid skulle innebära kärnvapenkrig som inte bara skulle förstöra städer utan hela civilisationen och kanske hela mänskligheten - är att åstadkomma en socialistisk samhällsomvandling i hela världen.

Det är en kriminell politik att säga någonting annat till arbetarrörelsen, vagga arbetarklassen till sömns med rosiga drömmar om en värld som är säkert skyddad från krig genom Helsingforsavtalet. Avspänningspolitiken återspeglar styrkeförhållandena mellan öst och väst som de är nu. Om och när styrkeförhållandena ändras kommer överenskommelserna att dras tillbaka och bli värdelösa. I verkligheten speglar denna politik bara en önskan hos både de ryska byråkraterna och hos västvärldens kapitalister att öka handeln.

Den ryska byråkratin är i begränsad omfattning beredd att öppna sin väldiga inhemska marknad på 250 miljoner människor, inom ramen för den planerade ekonomin, om detta betyder att man kan lägga vantarna på västerländsk teknologi, service och lätt industri. Detta är vad som döljer sig under alla högljudda fraser om ”världsfred och samarbete mellan länder med olika sociala system”. Det finns delar av arbetarrörelsen som tror på avspänning av andra orsaker. De tror att avspänning kommer att uppmuntra reformer och en liberalisering i Sovjet. Det är en fåfäng förhoppning. Bara genom stora rörelser hos arbetarklassen kan byråkratin avsättas och vägen öppnas för den sorts arbetardemokrati som Lenin och Trotskij skisserade. Det krävs en politisk revolution för att genomföra dessa fundamentala förändringar, vilket exemplen Ungern, Polen och Tjeckoslovakien visat med all tydlighet. Under tiden kommer byråkratin inte att göra någonting för arbetarna.

I Ryssland och de andra deformerade arbetarstaterna i Östeuropa, Kina och på Kuba, har man genomfört en social revolution. Det betyder att samhällets sociala bas, ägandeformerna, har flyttats från privata till kollektivt ägande. Men efter att ett skikt byråkrater tagit hand om den politiska makten, krävs ytterligare en revolution, en politisk revolution, för att helt och fullt ge makten till de arbetande massorna. På precis samma sätt fordrades det i Frankrike att den stora sociala revolutionen 1789, som satte stopp för feodalismen, följdes av 1815, 1830 och framförallt l848 års modifierande politiska revolutioner. Detta för att bourgeoisien slutgiltigt och definitivt skulle kunna erövra den politiska makten.

Medan den unga arbetarstaten utvecklades i socialistisk riktning under Lenin och Trotskij, ägde den motsatta utvecklingen rum under Stalin. Mellan 1917 och 1923 existerade visserligen orättvisor, vilket är oundvikligt på ett så tidigt stadium av socialismen, men regimens medvetna strävan var att bygga upp socialismen, att ta bort ämbetsmännens privilegier, att öka jämlikheten och att låta arbetarna ta över styret av staten.

För en demokratisk planering!

Under Stalinregimen växte ojämlikheten och korruptionen. Utan arbetarnas demokratiska kontroll var detta oundvikligt. Trotskij liknade en gång Sovjetunionen vid en fackförening vid makten. Man kan dra jämförelsen ännu längre, och säga att den i än högre grad liknar den amerikanska fackförening som för fem år sedan styrdes av gangsters, som betalades av maffian. Slöseriet kan jämföras, fastän återigen i en mycket mer gigantisk skala, med den nationaliserade industrin i Storbritannien (som kapitalisterna helt enkelt var tvungna att överlåta till staten, inkompetenta att själva sköta den).

Detta beror inte på nationaliseringen i sig, utan det sätt på vilket den nationaliserades, och den totala frånvaron av arbetarnas kontroll och styre. Chrustiev avslöjade att slöseriet inom vissa industribranscher uppgick till mellan 30 och 50% av produktionen, p.g.a. att varor skadades eller kom bort (!) under transporterna, eller att de helt enkelt fick rosta eller förfalla i lagerlokalerna!

Allt detta beror på den byråkratiska natur på vilken produktionsplaneringen grundar sig. Att man överhuvudtaget har en planering, är att föredra framför det kapitalistiska systemets anarki. Men en sådan jättelik, komplicerad ekonomi som Sovjetunionens, kräver en demokratisk produktionsplan. Den kräver att man återupplivar sovjeterna, som med sin erfarenhet från alla delar av befolkningen skulle vara kapabla att avgöra vilka behov folket och industrin har.

Administrationen och genomförandet av denna demokratiska plan skulle sedan i samarbete med lokala, regionala och allryska sovjeter, kunna skötas av fria demokratiska fackföreningar inom varje bransch.

Tidigare, när uppgiften i Sovjetunionen var att bygga en basindustri och en tunn industri, skulle man ha kunnat hävda att byråkratin spelade en relativt progressiv roll, i den meningen att även den mest tafatta och odugliga planering gjorde det möjligt för ekonomin att, långsamt och ansträngt, ta sig fram betydligt snabbare än vad som varit möjligt under kapitalismen.

Om vi betänker att Ryssland var på samma ekonomiska nivå som Indien 1917, och jämför Indien och Sovjetunionen idag, är detta helt klart. I all synnerhet om vi betänker att de år Sovjetunionen har avancerat är koncentrerade till perioden 1929 - 41, och från 1945 fram till våra dagar, med den enorma förstörelse av de två första femårsplanerna som kriget åstadkom.

Idag är emellertid byråkratin ett absolut hinder for vidareutveckling. Detta demonstreras klart av misslyckandet med att utveckla den lätta industrin, konsumtionsproduktionen, elektroniken etc. Byråkratin saboterar för framtida tillväxt med sina metoder och sitt strypgrepp. Hela ekonomin är i ett skriande behov av arbetarnas kontroll och styre, politisk revolution så att de ständiga problemen i Sovjetunionens ekonomi kan elimineras.

För frihet!

Ett slut på det byråkratiska styret skulle innebära en återgång till 1917 års arbetardemokrati, men på en mycket högre ekonomisk och kulturell nivå. Nu är den ryska arbetarklassen en överväldigande majoritet av en kraftig expanderande befolkning. Det är den bäst utbildade och mest kulturella arbetarklassen i världen. Om arbetardemokratin en gång återvanns under sådana förhållanden skulle den bli bestående.

Trots att de sovjetiska ledarna skryter om att de har uppnått socialismen och ”bygger kommunismen”, är det ryska samhället i själva verket inte alls socialistiskt. Marxister menar, att det är ett samhälle mellan kapitalism och socialism, där arbetarna ska ta kontrollen över samhället och genom upprättande av en arbetarstat har avskaffat kapitalismen. Socialismen är ett högre samhällsstadium, och förutsätter åtminstone att man uppnått en hög industriell kulturell och teknisk nivå som utgångspunkt.

Först nu närmar sig bara Sovjetunionen den nivån, och dess produktivitet är fortfarande bara en bråkdel av USA:s, Västtysklands, Japans och t.o.m. Storbritanniens. Ryssland har blivit fördröjt i en ställning mellan kapitalism och socialism och har degenererat politiskt p.g.a. sin efterblivenhet och revolutionens isolering.

Det är ett under att något av revolutionens landvinningar har överlevt under dessa förhållanden. Hotet om kapitalismens återupprättande, som fanns ända fram till slutet av andra världskriget, är inte längre reellt. Vad saken gäller i Sovjetunionen nu är om den i framtiden kommer att förbli en stalinistisk, totalitär regim, eller en leninistisk arbetardemokrati. Den senare kursen skulle innebära att socialismen bröt genom i Ryssland, Östeuropa och hela världen. I en verklig arbetardemokrati idag, skulle det var möjligt att ha full frihet för alla politiska partier.

Även dåraktiga grupper som ville ha tillbaka kapitalismen skulle få komma till tals. En verklig fri press skulle garanteras. Tryckpressarna skulle nationaliseras, och tillträde till dem skulle ges till olika partier och grupper i samhället, i förhållande till hur många människor de representerar. Vad kan vara mer demokratiskt?

Med de enorma fördelar som kan uppstå i en demokratisk planerad ekonomi, skulle inte kravet på ett återvändande till kapitalismens misär få något betydande stöd. T.o.m i dagens deformerade arbetarstater, betraktar arbetarna Solsjenitsyn och Sacharovs reaktionära idéer om en återgång till kapitalismen som ett stort skämt.

I ett verkligt socialistiskt samhälle, skulle inte sådana galna idéer utgöra något hot för regeringen. De utgör inget hot för en regering som har massornas förtroende. Det är just därför Bresjnev och Kosygin känner sig hotade t.o.m. av Solsjenitsyns mustiga pladder. Om de tillåter ”åsiktsfrihet” för folk som Solsjenitsyn, skulle marxistiska oliktänkande som Medvedez, Pyotr Yakir och andra använda sig av samma rättigheter. Arbetarna skulle använda sig av samma demokratiska friheter för att ta upp de ungerska arbetarnas kamp från 1956, eller marschera genom gatorna som de polska arbetarna gjorde i Gdansk 1970, bärande banderoller med kravet ”Tillbaka till Lenin!” Det är den brydsamma situationen som regimen befinner sig i. Och den hycklande västpressen, som hatar Sovjetunionen inte för vad den misslyckats med, utan för vad man har uppnått, är beredd att ge obegränsat med spaltmeter till förvirrade utopister som Solsjenitsyn, men de ryggar tillbaka inför varje förslag som syftar till att sätta stopp för det byråkratiska styret och upprätta en arbetardemokrati!

För en socialistisk värld!

Teorin om ”socialism i ett land” har visat sig vara en myt många gånger om de senaste sextio åren. Försöken i varje s.k. socialistiskt land att bli självförsörjande har t.ex. lett till Albaniens galna stävan att bygga upp sin egen kullagerindustri

En av kapitalismens mest väsentliga motsägelser är dess tendens att sudda ut nationella gränser. En socialistisk världsomvandling där man avskaffar nationella gränslinjer, är den enda lösningen på det här problemet! Ändå har byråkratiskikten i Ryssland, Bulgarien, Kina, Polen, Ungern etc försökt bygga upp sin egen ”socialism”. Allt för att skydda sina egna intressen och sina egna privilegier.

1917 höll de ryska arbetarna sitt löfte om att sätta stopp för Storrysslands förtryck av de ickeryska nationaliteter, som inte fanns på det gamla imperialistrysslands territorium. De ryska arbetarna skapade den Ryska Sovjetiska Socialistiska Republiken och bibehöll alla andra nationaliteters rätt till självbestämmande. Självständiga republiker upprättades i Kazackstan, Ukraina etc. 1921 slöt sig emellertid alla dessa republiker utom Finland, där reaktionen hade vunnit finska inbördeskriget och där tusentals arbetare hade massakrerats av de vita - frivilligt samman för att bilda den sovjetiska socialistrepubliken. Ordet ”rysk” fanns inte med i namnet Sovjetunionen. Därför att de bolsjevikiska internationalistiska ledarna förutsåg att allt eftersom revolutionen triumferade i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och i hela världen skulle varje ny sovjetrepublik ansluta sig till Sovjetunionen för att bilda en världsfederation av socialistiska stater. Allt detta har de rationalistiska egoisterna i Kreml glömt idag.

Under Stalins dagar förkastades allt detta. Man hade varken någon socialistisk anslutning av nya arbetarstater eller självständiga stater. De självständiga staterna blev brutalt och systematiskt plundrade i den ryska byråkratins intresse, samtidigt som Stalin (själv georgier men en av de mest chauvinistiska storryssar man kan tänka sig) hade krossat och förtrampat alla de ickeryska nationaliteterna i republiken. Att gottgöra dessa brott måste bli en av de ryska arbetarnas huvuduppgifter i kampen för socialismen.

I en epok där hotet från kärnvapnens utplånande av hela mänskligheten kan bli verklighet om arbetarrörelsen misslyckas med att kasta kapitalismen över ända, håller arbetarklassen - i öst och väst – kulturens, civilisationens och mänsklighetens öde i sin hand. En lyckosam samhällsomvandling i ett av de avancerade kapitalistiska länderna eller att byråkratin störtades i någon av de deformerade arbetarstaterna, skulle innebära dödsstöten för både kapitalismen och stalinismen.

Upprättandet av en verklig arbetardemokrati var som helst i Europa, skulle lysa som ett fyrtorn för världens arbetare. Det skulle inleda kampen för ett Europas Förenade Socialistiska Stater, och öppna perspektivet på en socialistisk värld. Ett sådant perspektiv, en sådan framtid, är inom räckhåll för vår generation.

Medan kapitalismen bara kan erbjuda arbetarklassen och ungdomen en återgång till trettiotalets misär, ger den socialistiska vägen perspektivet av en framtid där människans kamp inte bara gäller det absolut livsnödvändiga, utan där som Engels kallade det ”hela människan” kan utvecklas. Mänskligheten skulle bli rikare i och med att vi gick in i den framtid där vetenskap och kultur och möjligheten att själva bestämma våra liv, inte längre tillhörde herrarna och ett privilegierat fåtal, utan varje arbetande man och kvinna.

 



Läs mer:

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.