Valet 2014: Vilken väg för Vänsterpartiet?

av Ylva Vinberg

Om ett år är det val till riksdagen, och det ser illa ut för borgerligheten. Vänsterpartiets partistyrelse har lagt fram ett förslag till uttalande inför kongressen i januari, där de utvecklar den strategi och politik som de menar att de skall föra inför valet. Men detta ställer djupare frågor om Vänsterpartiets uppgifter och partiets karaktär som vänsteropposition. Vad kan partiet uppnå utan att bryta med kapitalismen? Vi hoppas att denna artikel kan fördjupa diskussionen i Vänsterpartiet och hjälpa till att beväpna partiet i kampen mot högerregeringen.

Under många år har de borgerliga verkat sitta säkert, och många trodde att arbetarklassen hade gått på högerns lögner om att alla skulle få det bra om de bara tänkte på sig själva. Detta verkade bekräftas av frånvaron av massprotester när apoteket såldes ut, skattesänkningar för miljarder genomfördes där den största delen gick till de redan rika och privatiseringarna fortsatte inom välfärden. Vi sa då att detta var falskt, att det var en förenklad och felaktig bild av stämningarna inom arbetarklassen och bland de unga. Nu visar det sig att vi hade rätt. Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. Detta är inte vad arbetarklassen i Sverige vill ha. Detta är inte vad unga människor i Sverige vill ha.

Efter två mandatperioder verkar det nu som att den borgerliga regeringens styre äntligen kan komma att vara över. Chansen för att vi kommer få en ny regering är stor. Men kommer det att innebära en ny politik?

Ny regering – ny politik?

Mona Sahlin gick nyligen ut och varnade Stefan Löfven: "Är likheten för stor mellan partierna finns risken att detta gynnar de högerextrema som då framstår som den enda oppositionen." Ironiskt att det var Mona Sahlin som liksom Stefan Löfven är från högerkanten inom Socialdemokraterna. Men hon pekar på något som många socialdemokrater bevittnat med oro i magen: partiets politik skiljer sig inte väsentligt från alliansens. Det blir inte bättre av deras flirtar med Folkpartiet. Vänsterpartiet har ett uppenbart ansvar att utgöra ett tydligt alternativ. Frågan är bara hur.

Partistyrelsens förslag till kongressuttalande inför riksdagsvalet genomsyras av ett starkt självförtroende, en optimism och framtidstro – förutsatt att Vänsterpartiet har en ett inflytande över politikens utformande. Detta är en mycket bra början! Vi har inget att vinna på att vara pessimister, som har gett upp redan innan fighten ens har börjat. Och vi måste tro på oss själva och vår politik. Detta självförtroende är ett resultat av ett större parti medlemsmässigt och medvind i opinionen vad gäller frågan om vinster i välfärden, men också av den totala bristen på alternativ från alla andra partier.

Men allt detta självförtroende är inget värt om man inte har ett ordentligt alternativ till nedskärnings- och privatiseringspolitiken. Det är en nödvändighet att partiet erbjuder ett konkret alternativ som en självständig och konsekvent vänsteropposition, inte bara ett stödparti till Socialdemokraterna. Så vad är Vänsterpartiets alternativ?

"Vi tänker driva en politik som pressar ned arbetslösheten och ökar investeringarna. Vi vill ... minska utsläppen av växthusgaser genom gröna investeringar i energi, bostäder och transporter. Vi kommer inte att medverka till att dagens privatiseringspolitik fortsätter. Vi kommer aldrig att genomföra reformer som riskerar de offentliga finanserna. Vi ska vända utvecklingen och öka rättvisan mellan kvinnor och män i Sverige."

Detta låter väldigt bra, men hur ska det genomföras? I ena stunden skriver partistyrelsen om målet med arbete åt alla och långsiktiga investeringar i energiomställningar och nya bostäder, i den andra skriver man om att de aldrig kommer att genomföra reformer som "riskerar de offentliga finanserna". Men hur ska det gå ihop? Och vart finns i så fall pengarna för detta?

Är staten rik?

Detta fokus på en inomkapitalistisk finansiering leder helt fel. Visserligen har staten – åtminstone än så länge – ­stora finansiella tillgångar. Statsskulden ligger på 32 procent av BNP vilket är mycket lågt i jämförelse med många andra länder. Vi har ett nettoöverskott i de finansiella tillgångarna på 640 miljarder, vilket motsvarar 18 procent av BNP. Men Vänsterpartiet, liksom övriga riksdagspartiet, har inga planer på att använda sig av dessa tillgångar, om man ser till de förslag man lagt. Även om man emellertid gjorde det måste man se att dessa tillgångar är långt ifrån outtömliga.

Kan man höja skatten? Hälften av Sveriges BNP går till export, varav hälften går till Europa. Med andra ord är Sverige tätt sammankopplat med världsmarknaden, och då i synnerhet den europeiska ekonomin. När seriösa borgerliga strateger beräknar att den så kallade "eurokrisen" kommer ta tjugo år innan den är över, hur länge kommer Sverige kunna hålla sig utanför?

Nu föreslår man inte särskilt höga skatteökningar, men även om man gjorde det skulle det knappast vara nog. Det finns en enkel sanning bakom allt detta: när ekonomin går dåligt drabbas statens kassakistor.

Som vi såg i USA i början av krisen, kan privata skulder snabbt bli offentliga skulder. I Sverige har vi enorma hushållsskulder kopplade till en bostadsbubbla, vilken förr eller senare kommer att spricka. När bostadsbubblan spricker kommer banker att gå i konkurs och staten kommer tvingas att gå in med pengar för att rädda dem. Då kommer de offentliga finanserna inte längre vara så sunda.

Det är i och för sig rätt att säga att man i så fall också ska nationalisera bankerna – men frågan är varför man i så fall inte drivit det kravet från första början. Den privata banksektorn fungerar uppenbarligen ändå inte, och är rent parasitär. De har utnyttjat den låga räntan för att göra miljarder på att hålla uppe boräntorna. De är den enda vinnarna i skapandet av bostadsbubblan.

Lösningen på finansieringsfrågan är enligt partistyrelsen att man inte ska genomföra allt på en mandatperiod utan över flera. Men partistyrelsen vet säkerligen att för att bli återvalda kommer det krävas mer än några brödsmulor, det krävs en helt annan politik. Vad som behövs är en politik som garanterar en fast anställning åt alla med en värdig lön. Vi behöver ett nytt miljonprogram för att bygga bort den massiva bristen på billiga hyresrätter. Vi behöver en ordentlig satsning på offentlig sektor för att täcka det hål som idag knäcker personalen som arbetar där.

Med andra ord krävs det stora och kostsamma reformer, som ska finansieras. Vi är tillbaka där vi började. Sanningen är att man inte kan lösa problemet om man har ett perspektiv om att inte föra fram några "ofinansierade" reformer. Vi behöver ett annat perspektiv, ett som bryter med kapitalismen.

Kapitalismens kris

Huvudproblemet för partistyrelsen är att den förklaring man har till krisens orsak är att den är orsakad av en felaktig (nyliberal) politik med privatiseringar, fria händer för bankerna att spekulera och nedskärningar inom offentlig sektor. Om man utgår ifrån att det är en felaktig politik som orsakat krisen så kommer man självklart till slutsatsen att det går att lösa krisen genom att föra en annan politik – en politik för investeringar och reformer som gynnar "alla". Om bara staten alltså investerar i bostäder, välfärd och infrastruktur så kommer det att skapa en massa jobb som i sin tur leder till ökad konsumtion och på sikt en uppgång för ekonomin och ett slut på krisen.

Förutom att ingen har något förslag på hur detta skall finansieras (förutom via lån, vilket leder till problem med statsskulden längre fram), så bygger detta argument på en felaktig förståelse av krisens orsaker.

Som vi förklarat många gånger förut är denna kris orsakad inte av en nyliberal politik utan av inneboende motsättningar inom det kapitalistiska systemet, som gör att kriser då och då av nödvändighet bryter ut. Detta beror på att drivkraften inom det kapitalistiska systemet är att göra maximal vinst, som gör att företagen kräver en konstant expanderande marknad för att kunna sälja alla varor som produceras. Men samtidigt får inte arbetarna betalt för hela värdet av det de producerar – vilket är källan till kapitalisternas vinster. Det betyder att det produceras en massa varor som ingen får betalt för, och som hela tiden blir fler och fler. Förr eller senare stöter kapitalet på marknadens gräns, när de helt enkelt inte kan få sålt alla de varor som finns tillgängliga.

Under en lång tid undvek man en kris genom att pumpa ut en massa billiga krediter, som gjorde att människor kunde konsumera varor de egentligen inte hade råd med. Men detta kunde inte fortsätta i all evighet, utan tog slut med krisen 2008. Man hade skjutit upp krisen till priset av att fördjupa den när den väl kom.

Eftersom problemet är att det finns för många varor, för många bilar, datorer, kläder och hus, så funkar det inte att pumpa igång ekonomin genom investeringar. Att kapitalisterna inte investerar beror på att de inte tjänar på det – de kan ändå inte få sålt sina varor. Vad de behöver är att återställa marknaden genom år av förstörelse av produktivkrafterna – till exempel fabriksnedläggningar med massarbetslöshet som resultat.

Problemet med högerns politik är inte en brist på vilja att få igång investeringarna. Problemet är att vi är inne i den allvarligaste krisen för kapitalismen någonsin, och så länge den inte är över så är en stark och ihållande tillväxt inte möjlig. Åtstramningarna är nödvändiga ur kapitalisternas synvinkel.

Ska man ingå i regeringen?

Sverige kommer också att bli indraget i denna kris. Socialdemokraterna vet att de kommer att behöva genomföra en nedskärningspolitik. Det är därför som Stefan Löfven inte lovar särskilt mycket utan i stället gör allt för att skruva ned förväntningarna. Därav också Socialdemokraternas flirt, och hemliga överläggningar, med Folkpartiet. De förbereder sig på att genomföra en stålbadspolitik liknande den Socialdemokraterna genomförde på 1990-talet. Han signalerar till borgarklassen: ni kan lita på mig, jag kommer göra jobbet.

Vänsterpartiet har två alternativ. Det första är att ingå i en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, eller ge en sådan sitt passiva stöd utan att delta direkt. Men hur öppen kommer en sådan regering vara för vänsterpolitik?

"Vi kommer inte att medverka till att dagens privatiseringspolitik fortsätter. Vi kommer aldrig att genomföra reformer som riskerar de offentliga finanserna."

Detta uttalande visar mer än något att Vänsterpartiets partistyrelse inte har förstått allvaret i situationen, och inte är beredda på det som komma skall. Den tid som kommer är nämligen en tid av hård klasskamp inte bara för förbättringar utan framförallt för att försvara oss från attacker. Men perspektivet om klasskamp är helt frånvarande i detta uttalande. Om man går in med en naiv inställning om att man ska kunna få igenom lite "snälla" reformer i ett läge som detta är risken stor att man lägger sig platt. Alla exempel på vänsterpartier som har satt sig i en koalitionsregering med ambitionen att få igenom det "minst onda" inom systemets ramar har visat sig vara katastrofala.

I Danmark har Socialistisk Folkeparti, som sitter i koalitionsregering med Socialdemokraterna och ett borgerligt parti, röstat för alla attacker och nedskärningar i utbyte mot några småreformer. De har fått betala dyrt i opinionen. Från ett resultat på 9 procent i valet 2011, och en högsta punkt i opinionen på 13 procent, har de bara 5 procent i dag. I Italien har Rifondazione Comunista efter sitt deltagande i en koalitionsregering tappat all sin parlamentariska representation, och tvingas just nu sälja av partiets fastigheter för att kunna betala löner till partiets heltidsanställda funktionärer. Alldeles oavsett övriga konsekvenser av en sådan politik, borde partiet redan av rent partiegoistiska skäl ta dessa exempel som en allvarlig varning.

Det andra alternativet är att ställa sig utanför regeringen och rösta emot alla attacker. Detta är precis vad Syriza gjorde i Grekland, och nyckeln till att de gått så starkt framåt i Grekland. De sade nej till nedskärningspolitiken och nej till utlandsbetalningar. På samma sätt har Enhedslistan gått starkt framåt i Danmark, precis eftersom de stått utanför regeringssamarbetet och kritiserat regeringens nedskärningar.

Vänsterpartiet måste göra sig redo på en djup kris som kommer att orsaka en stark press på dem att ställa upp, vara "ansvarsfulla" politiker och delta i nedskärningarna och attackerna. Man måste föra en politik som motsvarar den verkliga situationen och som inte viker sig för trycket från borgarklassen, deras medier eller Socialdemokraternas ledning att vara "realistiska".

Kamp för socialism

Orsaken till nedskärningspolitik och attacker är kapitalismens kris, som beror på inneboende motsättningar inom det kapitalistiska systemet. Utrymmet för eftergifter till arbetarklassen är redan i dag mycket litet eller rentav obefintligt. Vi måste ta strid också för att försvara det vi redan har vunnit. Det säger sig självt att vi knappast kan få igenom fler reformer, särskilt inte några större, utan att ta en seriös kamp för detta.

En sådan kamp kan inte begränsa sig till en valrörelse eller till parlamenten, utan måste föras på gator och torg. Den måste sammankopplas med fackföreningarna och föras ut också på landets arbetsplatser. Vi måste koppla detta till perspektivet om att omkullkasta det kapitalistiska systemet. Vår paroll om "världens bästa välfärd" är till exempel bra, men det är farligt att göra sig några illusioner om att det går att uppnå inom kapitalismens ramar.

Men Vänsterpartiet ser ut att ha accepterat kapitalismen som det enda möjliga systemet och förlorat tron på socialismen. Socialismen är helt frånvarande i partistyrelsens uttalande. Detta gör att allt man kan erbjuda är just en annan politik inom systemet. Vilka blir konsekvenserna av detta? Man anpassar politiken efter vad systemet tål. Eller som Vänsterpartiets partistyrelse uttrycker det, vad de offentliga finanserna tål. Detta är en farlig väg, som i ett skarpare läge kan visa sig ödesdiger.

Det enda sättet att finansiera en allvarligt menad politik för förbättringar för arbetarklassen är att nationalisera bankerna och storföretagen. Det är där pengarna finns och det enda sättet att komma åt dem är att ta det ifrån dem. Den enda möjligheten att erbjuda en annan politik än nedskärningspolitik under denna tid av kris är att kämpa emot det kapitalistiska systemet och för socialism. Det betyder självklart inte att vi ska överge våra krav på reformer. Det betyder bara att vi fyller dem med ett reellt innehåll, och inte sår några illusioner om att det går att "backa bandet" och återvända till den svenska välfärdsstatens glansdagar.

Lösningen på krisen är en socialistisk revolution där arbetarklassen tar makten från kapitalisterna och gör slut på tusentals år av förtryck, exploatering, krig och misär. Den tekniska utvecklingen och arbetarklassens tillväxt gör att möjligheterna för detta är större i dag än någonsin tidigare. Att arbetarklassen i land efter land dessutom visar sig villiga att kämpa – särskilt i de länder där krisen drabbat hårdast – ska fylla oss med tillförsikt.

Vi ska alltså inte vara optimister vad gäller kapitalismens möjlighet att erbjuda en bra framtid åt mänskligheten, förutsatt att "rätt" partier styr världen. Vi ska vara optimistiska inför arbetarklassens och ungdomars kampvilja, deras förmåga att stå upp emot orättvisor. Vi ska vara optimistiska inför socialismens möjligheter. Fyllda med denna optimism kan vi ta en seriös strid för att få igenom våra krav.

Detta är vad Vänsterpartiet borde förklara. Vi måste återvända till de idéer som 1917 skiljde oss från socialdemokraterna och säga det stolt och utan tvekan: vi är revolutionära socialister. Vi tar inget ansvar för kapitalismens kris, utan kämpar aktivt för att omkullkasta detta system som bara leder till mänskligt lidande och undergång. Detta är det program som vi borde föra fram, ett program värdigt ett revolutionärt socialistiskt parti:

  • Stoppa arbetslösheten. Alla arbetslösa måste ges arbete eller studier inom den offentliga sektorn.
  • 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Frivillig pension från 55 års ålder.
  • Garantera alla en bostad till rimlig kostnad.
  • Återta alla nedskärningar inom den offentliga sektorn, likaså skattesänkningarna till överklassen.
  • Stoppa utförsäljningen av den offentliga sektorn. Upphäv alla privatiseringar och sätt verksamheterna under ledning av representanter från brukare och arbetande.
  • Lika lön för lika arbete. Höj lönerna radikalt inom kvinnoyrken.
  • Utbildning för alla. Heltidsstudier är ett jobb – inför studielön och fem veckors betald semester för studenter.
  • För att genomföra detta: Förstatliga de stora företagen och bankerna under arbetarkontroll!

 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.