Portugal gick till val den 4 oktober och resultatet var en seger för vänstern representerad av Socialistpartiet, Vänsterblocket och Kommunistpartiet över den styrande högerkoalitionen. Resultatet speglar en växande frustration och radikalisering och var knappast förvånande efter. Men det var först efter odemokratiska försök att stoppa vänstern från att bilda regering som de till slut tvingades släppa fram dem. Detta visar att Portugals borgarklass kommer sätta hårt mot hårt om regeringen vågar försöka bryta med nedskärningspolitiken.
Efter att den ekonomiska situationen i Portugal blivit allt mer akut var EU tvungna att ge nödlån till den portugisiska staten 2011 efter att statsskulden ökat till över 90 procent av BNP. I samband med det hårdnande ekonomiska läget tog en ny högerregering under Passos Coelho över landet och lovade att driva igenom ett ännu hårdare sparpaket än vad EU krävde i utbyte mot sina nödlån.
Även om EU:s sparpaket officiellt avslutades 2014 har nedskärningspolitiken fortsatt. Samtidigt har BNP fallit med 4,5 procent och statsskulden skenat till 130 procent av BNP. Arbetslösheten ligger officiellt på 12,4 procent men den verkliga siffran kan vara 20 eller till och med 25 procent, samtidigt som ungdomsarbetslösheten officiellt är 31,8 procent. Denna situation har lett till en massiv migrationsvåg där en halv miljon människor lämnat landet mellan 2011 och 2014.
Men det har också lett till den största kampvågen i Portugal sedan revolutionen 1974, med över 1,5 miljoner människor på gatorna den 15 september 2012 under parollen ”Que se lixe a troika!”(fuck trojkan). Demonstrationen följdes upp av en generalstrejk den 14 november följt av fler strejker och demonstrationer. Rörelsen stagnerade dock under 2013 eftersom man saknade ett tydligt ledarskap med ett tydligt mål för rörelsen. Men efter två år av lugn så kan vi nu se massornas frustration avspeglas i valresultatet.
Vänstern vann valet
Alla vänsterpartier upplevde en tillströmning av röster jämfört med resultatet 2011, men det parti som ökade mest var Vänsterblocket som gick från 8 till 19 platser. Detta är en än större seger om man lägger till det faktum att partiet upplevt en lång period av interna splittringar och svårigheter. Framgången är ett resultat av den ökande radikaliseringen i samhället som gjort att man kunnat dra till sig nya väljargrupper. Mot slutet av valrörelsen växte Vänsterblocket i varje opinionsundersökning som publicerades.
Vänstern fick en majoritet på 123 av 230 platser i parlamentet mot högerkoalitionens 107 platser. Efter valresultatet hamnade Socialistpartiet och dess ledare Antonio Costa under hård press från EU-etablissemanget och den inhemska borgarklassen att inte samarbeta med vänsterpartierna utan istället bilda en mitten regering med högerkoalitionen.
Eftersom det är presidenten som nominerar premiärministern försökte han tvinga Antonio att samarbeta med högern, genom att vägra låta honom bilda regering om han inte lovade att bilda regering med högern. Antonio vacklade, men valde till slut att försöka bilda en regering med stöd av de andra vänsterpartierna.
Uppgiften för vänstern
Socialistpartiet har fört fram ett program som innebär att den värsta åtstramningspolitiken upphör. Däribland stopp på sänkning av pensioner och privatiseringar, höjning av minimilöner, återställande av semesterdagar m.m. Men EU fortsätter kräva att budgetunderskottet ska minskas med 3 procent till år 2019 – och dessa två saker kommer snart inte att gå ihop. Om man accepterar kapitalismen måste man följa dess lagar, och om det är kris och låg tillväxt kommer frågan snabbt ställas konkret: Vem ska betala för det minskade underskottet? Vanliga arbetare eller kapitalisterna?
Under den kommande perioden kommer vi se en ökad instabilitet i samhället som kommer leda till en ökad radikalisering. Att Vänsterblocket och Kommunistpartiet stannat utanför regeringen är därför korrekt. De måste kämpa mot alla försök till nedskärningar som Socialistpartiet kan komma att föreslå, och vara beredda att dra tillbaka sitt stöd om och när det blir nödvändigt.
Borgerlighetens försök att stoppa vänsterpartierna från att ingå i regeringen visar att de kommer att försöka sabotera varje försök att bryta med högerpolitiken. Det är detta perspektivet som Vänsterblocket och Kommunistpartiet måste förbereda sig på. De måste förklara att det enda alternativet till nedskärningsregeringar är att bryta med kapitalismen och borgarklassen.