Vänsterpartiet måste ta ledningen mot nedskärningarna

av Martin Oskarsson

Vänsterpartiet har med undantag för ett kortare uppsving strax efter kongressen länge gått kräftgång i opinionsmätningarna. Man är också ganska osynliga utåt med undantag för ett par orter där man är starka lokalt. Även socialdemokratin har sina lägsta siffror någonsin och har svårt att komma ut med sin politik i media. Samtidigt har vi hög arbetslöshet och en borgerlig regering som tar från de som har det sämst och ger till de som redan har mer än tillräckligt. Och den kapitalistiska ekonomin är på väg in i en ny djup kris.

Hur kan detta komma sig? Varför upplevs inte arbetarrörelsen som ett alternativ bland arbetare och ungdomar?

Trotskij skrev en gång att kapitalismens kris kan reduceras till en kris för arbetarklassens ledarskap. Det är den grundläggande förklaringen. Vanliga löntagare, ungdomar och andra som står till vänster förväntar sig inte att borgarna ska göra något annat än att gynna de välbeställda och öka klyftorna. När det gäller arbetarrörelsen och dess två partier är det tvärtom. Man hoppas att de ska företräda just de breda löntagargrupperna, ungdomarna och de arbetslösa. När detta inte sker så skapas frustration och uppgivenhet. Detta uttrycks genom att man inte röstar alls och inte anstränger sig för att övertyga andra om att rösta på S eller V. Man kan uttrycka sig så att man straffar arbetarrörelsens ledning för dess brist på alternativ och aktivitet.

En annan förklaring är den låga nivån på kampen som till stor de beror på den fackliga ledningens passivitet och ovilja att ta strid. Utan kamp så skapas inte den känsla av att vi tillsammans kan förändra som behövs för att vända opinionen mot borgarna.

En ytterligare förklaring är att krisen ännu inte slagit så hårt mot Sverige. Det beror på att vi främst exporterar insats- och investeringsvaror som papper, stål, fordon och maskiner och inte konsumtionsvaror. Men när dessa sektorer drabbas kommer krisen att slå igenom snabbt. Statsfinanserna har också varit stabila vilket gjort att regeringen kunnat sänka skatter och hålla nere räntan vilket hållit efterfrågan uppe.

Men det är bara en tidsfråga innan bostadsbubblan spricker och exporten faller. Då kommer också krisen. En föraning om detta finns redan i form av nedskärningarna i kommuner och landsting. I Göteborgs stad finns ett årligt krav på en procents minskade utgifter. Till detta kommer krav på nedskärningar så fort som någon stadsdel eller annan sektor visar underskott.

I början av december var jag på ett möte med min lokala vänsterpartiförening. Några av partiets stadsdelspolitiker menade då att 2012 blir ett förlorat år i stadsdelarna men att 2013 och 2014 blir bättre. Jag påpekade då att detta är ett önsketänkande. En ny världskris utvecklas nu och som vi såg 2008 så kan denna snabbt bli djup i Sverige med ökad arbetslöshet och kris statsfinanserna som följd.

Arbetarrörelsen och i synnerhet Vänsterpartiet måste rusta sig inför detta hot. För det första genom att diskutera och analysera läget och göra klart att kapitalismen har kommit till vägs ände och att det behövs ett socialistiskt alternativ. Ett alternativ som grundar sig på att krisen i slutändan inte kan lösas annat än genom ett förstatligande av de stora företagen och bankerna under löntagarkontroll.

Det andra är att påbörja striden här och nu och bryta sig loss från det parlamentariska träsket. På samma möte tog jag upp att V:s ledamöter inte ska ta ansvar för nedskärningar. Om man tvingas till vissa dåliga beslut på grund av överenskommelser med S och MP så ska man säga att det sker i protest. Blir det för mycket måste man bryta samarbetet, vilket också gjordes i Göteborg förra mandatperioden.

Vänsterpartiet måste ta ledningen i protesterna mot nedskärningar i kommuner och i sjukvården, alliera sig med personalgrupper och fackföreningar i denna kamp. Nästa steg är att ta initiativ till massaktioner mot regeringen. Man skulle kunna bjuda in Socialdemokraterna och fackföreningarna till landsomfattande aktionsdagar mot borgarna, med demonstrationer i alla städer och en stor manifestation utanför riksdagen. Det behövs också ett program för arbete åt alla genom sextimmarsdag, en storsatsning på offentlig verksamhet, förstatligande av nedläggningshotade företag och branscher, byggande av billiga bostäder, höjd sjuk- och A-kassa och införande av studielön. 

Genom detta kan passiviteten brytas. En massrörelse skapas som vänder opinionen mot borgarna. Vissa nedskärningar kommer då att stoppas och känslan av att vi kan förändra kommer att växa. För Vänsterpartiet skulle detta betyda att dess inflytande växer, fler och mer aktiva medlemmar, ökad rekrytering bland LO-folk. Det skulle också ha en vänsterpåverkan på Socialdemokratin, dels genom att ledningen tvingas till vissa aktioner mot borgarna men framförallt genom att vänstern i S blir starkare och mer samlad.

Martin Oskarsson
medlem i Vänsterpartiet Majorna (Göteborg)

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.