Vänsterpartiets kongress – fortsatt stöd till regeringens högerpolitik

av Revolution
Foto: Stefan Kangas / Revolution

Efter Vänsterpartiets kongress den 5-8 maj står det klart att en majoritet av ombuden ansåg att budgetsamarbetet med regeringen ska fortsätta. Detta är ett allvarligt misstag som underminerar partiets kampförmåga mot de nedskärningar som fortsätter runtom i landet. I det långa loppet är detta en ödesfråga som riskerar partiets framtid.

Kongressen ägde rum i en period av kraftigt växande missnöje och radikalisering i samhället efter årtionden av nedskärningar, privatiseringar och försämringar. Förtroendet för regeringen är kört i botten: Miljöpartiet befinner sig i öppen kris och Socialdemokraterna har rekordlåga opinionssiffror. Detta är en direkt följd av att de fortsätter den gamla regeringens högerpolitik.

Finansminister Magdalena Andersson skröt i en intervju med SvD (16 april) om att man fört den stramaste finanspolitiken "sedan Göran Persson var finansminister under budgetsaneringen". Hon pratar alltså om det batteri av nedskärningar som följde på 1990-talskrisen, då socialdemokraterna lade hela bördan för krisen på arbetarklassen. Detta resulterade inte bara i massdemonstrationer och kamp utan också i att Vänsterpartiet kunde nå 12 procent i valet 1998.

Detta borde återigen vara ett drömläge för Vänsterpartiet. Istället har partiet pendlat mellan sex och åtta procent i mätningarna, samtidigt som Sverigedemokraternas framgångar fortsätter. Detta kräver att partiet gör en allvarlig självrannsakan.

Fortsatt stödparti till regeringen

Vänsterpartiet har försökt sitta på dubbla stolar, och vara både ett stödparti och ett oppositionsparti samtidigt. Man har röstat för regeringens budget och mot den i sakfrågor där man inte hållit med, som i höstens flyktingöverenskommelse. Men strategin har varit ett misslyckande. Det är framförallt Sverigedemokraterna som gynnats och setts som ett alternativ. Novus undersökning från sommaren 2015 visade att 31 procent såg Sverigedemokraterna som det parti som "tydligast antagit en oppositionsroll" medan Vänsterpartiet bara fick fyra procent.

Flera vänsterpartister hade därför motionerat inför kongressen om att Vänsterpartiet skulle bryta med regeringen och föra en självständig socialistisk oppositionspolitik. Tydligast var motionerna A107 och A108, som flera av Revolutions skribenter hade ställt sig bakom. Motionen A108 förklarade att det behövs en självständig socialistisk och revolutionär opposition. Vänsterpartiet Skåne och Göteborg hade å sin sida motionerat om att ställa högre krav på ett fortsatt samarbete. Men en stor majoritet röstade istället för att fortsätta budgetförhandlingarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet på nuvarande premisser.

Det främsta argumentet för fortsatt samarbete var de så kallade "vänstermiljarderna", vilket man kallar de tio miljarder i ytterligare statsbidrag som Vänsterpartiet fick igenom i senaste vårbudgeten. Det är naturligtvis välbehövliga pengar, men det är långtifrån tillräckligt för att täcka de enorma underskotten i kommuner och landsting.

Norrbotten har ett samlat underskott på 275 miljoner som måste återställas, men "vänstermiljarderna" ger bara 63 miljoner. Jämtland har ett underskott på 394 miljoner underskott som måste återställas, men får bara 42 miljoner. I Västernorrland pågår just nu en kamp mot att stänga sjukhuset i Sollefteå, där 25 000 demonstrerade i Kramfors bara två veckor innan kongressen. Västernorrlands samlade underskott ligger på 358 miljoner - mot 76 miljoner från vänstermiljarderna. Om man ser sig runtom i landet är det liknande situationer, från Skåne till Göteborg.

Föreställningen om att "vänstermiljarderna" innebär någon slags vändning i politiken som möjliggör verkliga satsningar är en illusion. Kampen i Västernorrland och Ådalen visar också tydligt att många börjar få nog av dessa nedskärningar. Vilken sida ska partiet ställa sig på? Och var uppfattas man stå när man ger sitt godkännande till dessa budgetar på riksplanet?

Saken blir inte bättre av att vänsterpartister på sina håll genomför dessa nedskärningar ihop med MP och S. Istället för att under parollen "Vänsterpartiet gör skillnad" framställa det som en ändring i politiken – vilket helt enkelt är felaktigt i sak – borde man förklara att regeringens budget är en fortsättning på högerpolitiken och distansera sig kraftigt från den sossehöger som nu huserar i regeringskansliet på Rosenbad.

Hur ska Vänsterpartiet växa?

Ulla Andersson. Foto: Ylva Vinberg / RevolutionVanliga människor bedömer inte Vänsterpartiet utifrån enstaka grejer som de fått igenom – som dessutom sossarna framställer som sina egna idéer – utan utifrån den politik som drivs i sin helhet och huruvida livet blir bättre eller sämre. Man utgår ifrån sin egen vardag och gör inte de detaljstudier av budgeten som en del PR-strateger på partikansliet kanske hade hoppats på. Det spelar desto mindre roll att Vänsterpartiets officiella Facebook-sida sprider information om enskilda positiva reformer – om människor inte känner att saker går åt rätt håll.

Och det är där skon klämmer – 64,4 procent av befolkningen i Sverige anser nämligen enligt Skop (1 april 2016) att utvecklingen går åt fel håll. För många av dem kommer parollen "Vänsterpartiet gör skillnad" bara att låta som tomt prat, när mycket lite verkar bli annorlunda i praktiken.

Jonas Sjöstedt har sagt att Vänsterpartiet kommer att bryta budgetsamarbetet med regeringen i höst om inte regeringen genomför överenskommelsen kring vinster i välfärden. Det är viktigt att man också följer upp det löftet. Men även om regeringen skulle gå med på att begränsa vinsterna i välfärden, så är det alldeles för lite för att motivera ett fortsatt samarbete.

Ulla Andersson, vice ordförande och ekonomiskpolitisk talesperson sade i debatten under kongressen att det är orealistiskt att förvänta sig att Vänsterpartiet ska få igenom "hela" sin politik så länge som man inte har egen majoritet i riksdagen, och tillade skämtsamt "men det ska vi fixa till 2018". Men frågan är allvarlig. Hur ska Vänsterpartiet kunna växa när de fortsätter på samma linje som nu? Om missnöjet med regeringen ökar och Vänsterpartiet anses vara ansvariga för dess politik – hur ska Vänsterpartiet kunna kanalisera missnöjet, eller ens växa särskilt mycket i opinionen?

Om detta fortsätter, kommer regeringen 2018 inte bli en vänsterpartiregering eller ens en rödgrön, utan en högerregering där även Sverigedemokraterna kan ingå. En sådan regering kommer utan tvekan att riva upp alla de mindre reformer man nu får igenom, och mycket mer därtill. Om Vänsterpartiet istället sagt konsekvent nej till alla nedskärningar och privatiseringar och prioriterat utomparlamentarisk kamp framför parlamentariska kompromisser, så hade man kunnat kanalisera missnöjet till vänster och vara i en stark position för att leda en verklig socialistisk opposition mot en sådan högerregering.

Kongressen behöll vänsterkraven – mot partistyrelsens vilja

Det finns ett stort vakuum på vänsterkanten som Vänsterpartiet skulle kunna fylla om man bröt med regeringen och gick åt vänster. Men det är det tydligt att partistyrelsen istället vill dra partiet åt höger. Inför kongressen hade de lagt fram förslag om att urvattna flera av partiets mer radikala krav.

I december föreslog de att man ska överge kravet på 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Istället skulle man begränsa sig till att kräva en 37,5-timmarsvecka, motsvarande en arbetsdag på 7,5 timmar. Den skulle genomföras över fyra år – och därtill utan bibehållen lön. Partistyrelsen argumenterade för att använda det så kallade "löneutrymmet" för att finansiera reformen, det vill säga att man ska avstå från löneökningar för att istället få sänkt arbetstid. Som vi skrivit tidigare innebär detta en lönesänkning i slow motion, eftersom man avstår från löneökningar som man annars skulle ha fått.

Många har därför uttryckt en berättigad ilska över detta försök att urvattna kravet. Kongressen beslöt till sist att behålla kravet på 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön – och även att göra det till en huvudfråga. Men det återstår att se vad som sker i praktiken. Redan den förra kongressen beslutade – också då mot partistyrelsens vilja – att man skulle driva kravet på 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Men detta följdes inte upp av partistyrelsen genom nämnvärd aktivitet utåt, utan begravdes i stort sett genom en arbetsgrupp och interna diskussionsmöten.

Kongressen 2012 tog ett beslut på att driva ett förbud mot bemanningsföretag och kamp mot visstidsanställningar. Inför denna kongress föreslog partistyrelsen att man skulle urvattna kravet till att handla om en begränsning av bemanningsföretag genom att göra det svårare för dem att verka istället för att förbjuda dem. Lyckligtvis avslog kongressen detta förslag, och partiet står fortsatt för ett förbud.

Även ifråga om kärnkraft hade partistyrelsen fört fram en linje som innebar att avvecklingen av kärnkraft sköts på framtiden till år 2040, då man skulle uppnå ett helt förnybart energisystem. Kongressen beslöt också där mot partistyrelsen att behålla linjen om att driva på för en snabbavveckling av kärnkraft. Detta visar en ovilja att överge en så klassisk vänsterfråga som kärnkraftsmotståndet.

Det blev också en stor diskussion i fråga om att ta bort den kurdiska vänsterorganisationen PKK från EU:s terrorlista. Partistyrelsen argumenterade helt korrekt för att hela listan bör avskaffas, men många kände med rätta att det inte finns någon motsättning. Att kongressen till slut röstade för att PKK bör strykas från EU:s terrorlista var viktigt som en tydlig signal till ledningen om att medlemmarna vill ge ett större stöd till kurdernas kamp i Mellanöstern och slå tillbaka mot den terror som de utsätts för av Erdogan-regimen.

Att kongressen gick mot partistyrelsen i dessa frågor är viktigt. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är en av de frågor som många starkast förknippar med Vänsterpartiet, och att överge det insåg många skulle vara politiskt vansinne. På samma sätt har Vänsterpartiet faktiskt haft en tydlig linje om att förbjuda bemanningsföretag, vilket många människor med erfarenheter av dessa renodlade parasitverksamheter kommer att förstå och hålla med om.

Rasismen – hur ska vi bekämpa den?

Vänsterpartiets kongress. Foto: Ylva Vinberg / RevolutionDen stora diskussionen om partiprogrammet blev den nya texten om rasism. I den gamla texten framhävdes rasismens samband med kapitalismen i större utsträckning, och även om man knappast kan kalla den marxistisk var den ändå bättre än den som nu föreslogs av programkommissionen.

I den nya texten framhävs begreppet "rasifiering" och man skriver att "Den exkluderande rasismen tar sin utgångspunkt i en tankefigur där rasifierade grupper hotar samhället såväl kulturellt som ekonomiskt." Det framstår som att rasismen har sin grund i idéer och normer snarare än i det kapitalistiska systemet.

Men rasismen uppkom med kapitalismens framväxt, och hade viktiga funktioner: att splittra kampen mot kapital- och jordägarna, samt att rättfärdiga slaveriet i Amerika och de imperialistiska ländernas exploateringar av kolonier i Afrika, Latinamerika och Asien. Borgarklassen använder än idag rasismen för att splittra arbetarklassen. Rasismen används dessutom för att rättfärdiga att man ger sämre löner och villkor till arbetare med mörkare hudfärg. Så länge kapitalismen och den imperialistiska världsordningen där Europa, USA och Kina exploaterar resten av världen består, kommer det att finnas rasism.

Kampen mot rasism handlar därför för marxister om att ena alla arbetare för en kollektiv klasskamp mot kapitalismen. Alla arbetare har ett gemensamt intresse eftersom man är exploaterade i produktionen, där kapitalisterna blir rika på vårt arbete. Samtidigt har arbetarklassen som enda grupp tillräcklig styrka, när den väl bestämmer sig, för att ändra samhället i grunden. Genom att arbetare strejkar, syns det snabbt vem som kör spårvagnarna, hämtar soporna, håller igång telefonstationerna, säljer mat nere på ICA och så vidare.

Sekundära skiljelinjer som kön, nationalitet, religion, etnicitet och så vidare försöker borgarklassen givetvis på tusentals olika sätt utnyttja för att splittra oss. Men som marxister ser vi just därför också kampen mot rasism, kvinnoförtryck och alla former av förtryck som en absolut nödvändighet att föra här och nu. Fördomar och förtryck inom klassen kommer att splittra den, och behovet att kämpa tillbaka mot sådana idéer är centralt. Men det gör vi genom att tålmodigt förklara vårt revolutionära alternativ, och att visa de gemensamma intressena i praktiken genom enad kamp.

Intersektionell antirasistisk kamp handlar däremot om att föra en stundtals individuell kamp, en stundtals kollektiv kamp mot alla vita som grupp. Enligt en intersektionell analys kan vita enbart vara en del av den antirasistiska kampen som underordnade "allierade". Svarta kapitalister kan exempelvis ha lika mycket att säga till om kampen mot rasism som svarta arbetare.

Detta döljer helt det faktumet att kapitalister oavsett nationalitet eller hudfärg har ett större intresse av att bevara det rådande samhället än av att göra sig av med olika former av förtryck. Enbart massrörelser kommer att kunna förändra samhället, och där kan enskilda kapitalister – som givetvis inte kommer att uppmuntra, delta eller vara drivande bakom några massrörelser – knappast ens om de skulle vilja kunna spela mer än en helt sekundär roll då de är så pass få.

Intersektionalitet, liksom alla identitetspolitiska idéer, leder därför till splittring inom arbetarklassen och till klassamarbete med borgarklassen. Konsekvensen av att se förtryck som grundat i normer och idéer blir att kampen individualiseras, och vi ser att fokus blir på att förändra individers beteende istället för att störta systemet.

Framför allt ifrån Vänsterpartiet Skåne drevs det att man ska anta antirasismen som en tredje ideologisk utgångspunkt vid sidan av socialism och feminism. För vår del ser vi det som mer angeläget att partiet hittar tillbaka till en marxistisk analys än att man bara staplar olika förtrycksgrunder på varandra utifrån en idealistisk utgångspunkt.

Kongressen röstade ned Skånes förslag. Men utöver programkommissionens ursprungstext ändrades partiprogrammet på flera punkter ändå i en mer intersektionell, postmodern och identitetspolitisk riktning. Många skrivningar om behovet av att bekämpa olika normer fördes in. Argumenten för dessa ändringar var också att Vänsterpartiet inte i tillräckligt stor utsträckning analyserat andra förtryck än klassexploateringen och kvinnoförtryck. Det är sant, men återigen räcker det inte med att skriva om förtryck, utan frågan är hur man ska bekämpa dem – och det kräver en revolutionär marxistisk utgångspunkt.

Tendensfrihet och organisation

Ytterligare en stor diskussion var frågan om tendensfrihet. Tendensfrihet innebär att man i partistadgan garanterar att minoriteter har rätt att sluta sig samman i tendenser, och öppet arbeta för sina åsikter. Detta borde vara helt självklart i ett demokratiskt parti, att personer med liknande åsikter samarbetar för att få större genomslag för sina idéer. I själva verket skulle en ärlig debatt om detta bli så fruktansvärt okontroversiell, att partistyrelsen var tvungen att sänka nivån till att argumentera för att tendensfrihet handlar om att införa "partier inom partiet".

I arbetarrörelsens barndom fanns det många olika tendenser i arbetarpartierna, något som var helt okontroversiellt och sågs som naturligt. Men tendensfrihet är tyvärr långt ifrån självklart i ett parti med stalinistiska traditioner. Det var genom den tredje internationalen som stalinisterna på 1920-talet införde tendensförbud i de olika kommunistpartierna, inklusive SKP (dagens Vänsterpartiet). Tyvärr är partiledningen fast i denna stalinistiska idé.

Och kritik har inte heller varit helt populärt. För två år sedan uteslöts en grupp vänsterpartister i Örebro på grund av vad som till synes var alltför radikala åsikter. Även om vi ser att de gjorde många misstag och ofta inte ens brydde sig om att föra fram några politiska åsikter på ett seriöst sätt, försvarade Revolution deras rätt att inte bli uteslutna för sina åsikters skull.

I höstas dök det plötsligt upp en diskussion upp om att klassa denna tidning, Revolution, som ett "konkurrerande parti". Tidningen har stått fast till vänster i partiet och aldrig varit rädd för att föra fram varken kritik eller beröm. Det är tydligt att det återigen handlar om att man vill göra sig av med grupper som enligt verkställande utskottet står för långt till vänster i partiet.

Förslaget att klassa oss som ett "konkurrerande parti" bifölls av partistyrelsen med tolv röster mot tio. Men det var inte utan ett massivt internt motstånd, och på bara en vecka hade omkring 250 vänsterpartister skrivit under ett upprop mot uteslutningarna. Många distriktsordföranden, riksdagsledamöter, med flera uttalade sig kritiskt och ställde sig frågande. Det var mot bakgrund av dessa attacker mot vänstern inom partiet som motioner skrivits om tendensfrihet som ett sätt att demokratisera partiet.

Dessa motioner avslogs tyvärr med stor majoritet. Detta tycker vi är olyckligt, men vi hoppas att partistyrelsen förstår att detta inte ger dem grönt ljus att utesluta grupper som oss. Det var inte vad man beslutade om. Revolution verkar precis som tidigare inom ramen för de nuvarande stadgarna. Många påverkades säkerligen av att de som talade mot tendensfrihet målade upp ett skräckscenario om hur hela partiet skulle splittras och ägna all tid åt interna konflikter. I verkligheten är det precis splittring och fokus på interna konflikter man får om Vänsterpartiets ledning väljer att utesluta grupper som tycker annorlunda.

Istället för att acceptera politiska skillnader inom partiet och tillåta en organiserad debatt som skulle kunna utveckla politiken, försöker man sopa detta under mattan. Det saknas överhuvudtaget interna debattforum eftersom partiets interntidning ersatts av ett magasin utan debattsidor. Det finns ett extremt styvmoderligt behandlat debattforum på internet, som väldigt få läser och som bara sista månaden inför kongressen fick extra resurser.

Skiljelinjer tar sig istället uttryck på Facebook, i informella diskussioner och, tyvärr, i skitsnack och misstänkliggöranden. När stora skillnader uppstår hanterar ledningen det genom att lägga locket på och hota med uteslutning eller genom att försöka pressa folk till att avgå från uppdrag.

Men tendensfrihet är inte heller en magisk lösning på alla Vänsterpartiets problem. Många partier som har tendensfrihet har också uteslutit grupper och individer med obekväma åsikter. Ett parti som går i en alltmer reformistisk riktning kommer alltid hitta sätt att motivera uteslutningar av de som står för långt till vänster. I slutändan är det därför politiken som är den avgörande frågan.

Hur kan Vänsterpartiet få igenom sin politik?

Jonas Sjöstedt. Foto: Ylva Vinberg / RevolutionIdag går vi igenom den värsta krisen för kapitalismen sedan 1930-talet – antagligen någonsin. Det enda sättet för borgarklassen att öka sina vinster idag är genom att slakta välfärden och låta arbetarklassen betala för krisen. Borgarklassen kan inte längre acceptera stora reformer utan kräver tvärtom stora nedskärningar.

De europeiska vänsterpartier som inte tagit ansvar för en nedskärningspolitik utan kraftigt kritiserat den med ett radikalt språkbruk har växt explosionsartat under den senaste perioden. Detta gäller både grekiska Syriza och spanska Podemos, och det är precis vad som krävs om svenska Vänsterpartiet ska kunna bli ett stort parti som på allvar kan utmana Socialdemokraterna. Självklart krävs även en liknande politisk situation som i Sydeuropa med en större kampvåg än vad vi har idag i Sverige. Men det är också i den riktningen som Sverige rör sig.

En vikande världsmarknad kommer att slå mot ett land som Sverige, som är extremt exportberoende och som dessutom i huvudsak producerar kapitalvaror (maskiner, lastbilar, järnmalm och så vidare). Det är precis investeringar i saker som dessa som i händelse av kris kommer att torka upp först, och då kan den svenska ekonomins styrka istället visa sig bli dess fall. Därtill kommer interna problem med hög privat skuldsättning och en allvarlig bostadsbubbla. Det är en explosiv mix. En djup kris i Sverige likt den i Sydeuropa skulle leda till klasskamp även här. Vi har redan sett en ökning av protester och polarisering till höger och vänster de senaste åren. Detta skulle öka markant vid en djup kris.

Vänsterpartiets ledning tänker alltför kortsiktigt. Istället för att bygga på en långsiktig strategi där man säger nej till alla nedskärningar och arbetar för att bli det största arbetarpartiet i Sverige, ser man bara till det man kan få igenom här och nu genom förhandlingar med Socialdemokraterna. Men i verkligheten kan Vänsterpartiet idag inte få igenom sin politik annat än genom massiv kamp mot borgarklassen. Det är också så reformer uppnåtts tidigare. Alla de stora reformer vi uppnått – rösträtten, betald semester, föräldraförsäkring, åtta timmars arbetsdag med flera – har uppnåtts genom arbetarklassens kamp och i vissa perioder även hotet om revolution. Det har inte skett genom att arbetarrörelsens ledare varit skickliga i förhandlingar.

Vänsterpartiet bildades i opposition mot den socialdemokratiska ledningens anpassning till och undfallenhet mot borgarklassen, mot försöken att urvattna arbetarklassens krav till det som passade den svenska kapitalismen. Vänsterpartiet borde knyta an till denna tradition och föra den mest radikala delen av arbetarklassens talan. Istället för att acceptera försämringar borde man leda kampen för förbättringar och förklara behovet av socialism för att kunna genomföra dessa på riktigt.

Kamp mot kapitalismen

Sanningen är att majoriteten av de större reformer Vänsterpartiet driver inte kan genomföras inom kapitalismens ramar idag, inte ens med en massiv klasskamp. Kapitalismen utvecklas inte längre som under efterkrigstiden då borgarklassen kunde acceptera förbättringar och välfärd för att ekonomins utveckling tillät höga vinster.

Hur kommer det sig att partistyrelsen urvattnar ett krav som sex timmars arbetsdag med bibehållen lön? Det är för att man känner på sig hur svårt det är att få igenom. Socialdemokraterna går ju ständigt till höger, underskotten växer i statens finanser och borgarklassen är på offensiven. Arbetsgivarna kräver stopp på löneökningar, och kommer inte gå med på en arbetstidsförkortning som i praktiken innebär allmänna lönehöjningar med en tredjedel. Hur skulle det påverka deras internationella konkurrenskraft? Vilken kapitalflykt och rent ekonomiskt sabotage skulle de svara med om det infördes? Och vad sätter vi i så fall emot för att få igenom kravet ändå?

Sanningen är att det krävs en revolution för att få igenom några stora krav som 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Vänsterpartiet borde sikta in sig på att mobilisera till klasskamp för att få igenom sin politik och förklara behovet av socialism för att kunna genomföra hållbara förbättringar. Men istället verkar det enda möjliga perspektivet för partistyrelsen vara att anpassa politiken till vad man få igenom i förhandlingar med en högerinriktad socialdemokrati här och nu. Detta innebär i slutändan bara att man successivt släpper alla sina radikala krav och blir en vänstertäckmantel för högerpolitik.

Låt oss tänka efter. Borgarklassen kunde inte ens acceptera stora reformer innan krisen bröt ut på allvar 2008. Det är orsaken till de försämringar vi sett de senaste årtiondena – inte att ledningen för Socialdemokraterna och LO inte vill genomföra förbättringar för arbetarklassen – utan att det enda sättet att genomföra sådana är genom att ta kamp mot borgarklassen och mot kapitalismen. Men det har de inte varit beredda att göra.

Dessa arbetarrörelsehöjdare vill inte ta kamp mot det system där de själva har en bekväm och upphöjd position. Kommunalskandalen visar hur långt korruptionen har gått, och är bara toppen på ett isberg. Därför försöker de förhandla sig fram till små förbättringar som i slutändan oftast landar i små försämringar. Men i takt med att den ekonomiska krisen fördjupas kommer små försämringar inte att vara nog för borgarklassen.

De förbereder sig redan nu på större attacker som de måste genomföra när krisen slår hårdare mot Sverige. Vänsterpartiets ledning böjer sig redan idag för pressen och genomför nedskärningar runtom landet. Hur kommer man reagera på den enorma press som borgarklassen och Socialdemokraternas ledning kommer att utsätta dem för när krisen kommer?

Samma argument som man har idag för att stötta högerpolitik kommer gälla då – att det blir "ännu värre" om det inte är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som genomför nedskärningarna – och att det bara är tillfälligt. Som alla andra reformistiska arbetarpartier gjort, kommer man att argumentera för att krisen så småningom kommer vara över och att man kan börja genomföra förbättringar då. Problemet är att det har låtit så från arbetarpartier i årtionden. Men förbättringarna kommer aldrig att komma om man inte är redo att ta kampen mot kapitalismen.

En framtid för Vänsterpartiet

Revolutions bokbord på V-kongressen.Det sägs ofta inom Vänsterpartiet att det viktigaste är att man gör skillnad i människors vardag. Att göra skillnad här och nu uppfattas av många som är politiskt aktiva som det allra viktigaste. Men sanningen är att när man går med på kompromisser som innebär mer försämringar än förbättringar så gör man mer skada än nytta. Och det till priset av att man lägger mindre krut på utomparlamentarisk kamp samt att de som ändå kämpar inte ser till Vänsterpartiet som ett kämpande alternativ att organisera sig i.

"Tyvärr" accepterar inte arbetarklassen högerpolitik bara för att de kommer från arbetarpartier, utan man ser det med rätta som ett svek. Arbetarklassen tenderar att acceptera krisavtal och försämringar i början av en kris med hopp om att det snart kan ljusna. Men man accepterar inte stora försämringar och nedskärningar hur länge som helst. Allt har en gräns.

De vänsterpartier som inte tar avstånd från de attacker som kommer idag och ställer sig på arbetarklassens sida mot högerpolitiken kommer att bekämpas lika hårt som högern och socialdemokraterna. Arbetare kommer att tvingas hitta andra verktyg.

Om inte Vänsterpartiet förbereder sig på detta, tar avstånd från all nedskärningspolitik och för fram ett radikalt alternativ, så riskerar de att gå samma väg som Pasok i Grekland och vänstern i Italien. De kan åka ur riksdagen som italienska Rifondazione Comunista eller kanske helt upphöra att existera som ett verkligt parti. Grekiska Pasok rasade till följd av sitt stöd till högerpolitik till bara en tiondel, från 40-45 procent av väljarna till ynka fyra procent.

Att vi för fram den kritik vi gör och lägger så stort fokus på regeringssamarbetet handlar alltså om att vi vill rädda Vänsterpartiet från den självmordstaktik man nu har – för att bevara ett socialistiskt parti som arbetare kan rösta på och organisera sig i.

Men Vänsterpartiet måste lära sig, inte bara av vad Syriza, Podemos, Corbyn, Bernie Sanders med flera gjort rätt – utan också av deras misstag. Alla dessa partier och ledare må vara radikala, men de för fortfarande en inomkapitalistisk politik. De är reformister och inte marxister. Därför kommer de när de väl sätts på prov att acceptera nedskärningar och försämringar – för att de har illusioner i vad som kan uppnås inom kapitalismens ramar.

Om man accepterar kapitalismen, måste man också acceptera dess logik. Detta förklarar att det grekiska Syriza, som installerades i regeringsställning i januari förra året, nu har svikit alla löften om stopp på åtstramningarna och säger att deras händer är bakbundna medan de genomför högerpolitik.

Vänsterpartiet måste därför inte bara bryta med regeringen, utan också anta en revolutionär socialistisk politik. Partiet måste återvända till sina revolutionära rötter och sätta kampen för socialismen på dagordningen. Detta kommer marxisterna kring tidningen Revolution att fortsätta kämpa för.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.