Den fascistiska högeroppositionen, med stöd av den nordamerikanska och europeiska imperialismen, hotar att krossa den venezuelanska revolutionen och förstöra alla revolutionens landvinningar. De fascistiska attackerna som skett i arbetarområden och mot chavister är bara en försmak av vad som skulle hända om oppositionen tar makten. Denna ultrareaktionära opposition måste besegras nu, och det är bara arbetarnas revolutionära initiativ som kan klara av det.
Maduros regering är helt oförmögen att bemöta kontrarevolutionen. I själva verket undergräver regeringen de revolutionära krafterna genom att göra allt den kan för att bevara kapitalismen och medla med borgarklassen. Regeringens politik, med privatiseringar och eftergifter till det internationella kapitalet, tjänar bara till att försvaga revolutionen. Dess förhoppningar om möjligheten till en överenskommelse med oppositionen saknar helt verklighetsförankring. På grund av borgarklassens ekonomiska sabotage har landet under Maduros regering sett brist på mat, mediciner, etc. Regeringen har redan bevisat att den är oförmögen att lösa denna situation.
Det faktum att olika skikt inom de proletära massorna fjärmar sig allt mer från regeringen är en konsekvens av den pro-kapitalistiska politiken som Maduro håller fast vid, och som skapat allt mer lidande för arbetarna. Regeringens repressiva åtgärder, inklusive mot de delar av vänstern som är kritiska mot den, attacken på partiernas frihet och förföljelser av vänsteraktivister är ett bevis på regeringens politiska misslyckande. Mot bakgrund av det ekonomiska kaoset och massornas lidande har en situation utvecklat sig där den borgerliga reaktionens offensiv växt fram på gatorna. Dess fascistiska gäng har redan mördat ett dussintal personer.
Det som misslyckats i Venezuela är Maduro och hans klassamarbetspolitik. Det är inte revolutionen som misslyckats. De som misslyckats är de byråkratiska ledarna, som påstår sig vara socialister men i verkligheten står på borgarklassens sida och har skaffat sig ett säkert fotfäste i regeringen.
Revolutionen har förbrukat en enorm styrka de senaste 20 åren, och massorna har mobiliserat till dess försvar varje gång revolutionen hotats. Miljontals har demonstrerat, tagit över fabriker, tvingat kontrarevolutionärer som kidnappat Chávez att släppa honom, kämpat mot sabotage och kapitalisternas ”lockout” genom att ta över PDVSA och flera andra företag för att kunna hålla dem i drift.
De chavistiska massorna har varit de verkliga hjältarna i kampen för att försvara och föra revolutionen framåt. Och de har fortfarande väldiga reserver av kampvilja kvar, som de visat under de senaste veckorna. Det är deras ledare som har svikit. De var oförmögna att föra revolutionen framåt genom att bryta med borgarklassen och expropriera kapitalet, och skapade istället kaos genom att ta tillflykt i den värdelösa reformistiska idén om att ”reglera” kapitalismen.
Alla landvinningar från Chávez tid (anställningstrygghet för alla arbetare, gratis offentlig sjukvård och utbildning, bra subventionerade bostäder, socialhjälp åt alla, och mycket mer) hotas i dag av Maduro och hans vänners politik, vilken bereder vägen för den fascistiska terrorn och kontrarevolutionen. Man kan inte ha något som helst förtroende för den sittande regeringen. Arbetarna måste uteslutande förlita sig på sin egen styrka och organisering.
Ställda inför en fascistisk offensiv måste arbetarna organisera och mobilisera folket i sina grannskap och i fabrikerna, bilda beväpnade självförsvarskommittéer och konfrontera fascisterna. Bara en allomfattande beväpning av arbetarna kan rädda revolutionen.
All makt till den konstituerande församlingen
Nationalförsamlingen är fascisternas bunker. Revolutionärerna borde bygga sin egen. Maduro sammankallade en konstituerande församling för att försöka förhandla med oppositionen. Återigen sträckte han ut sin hand till kontrarevolutionärer, samma kväll som miljontals venezuelaner tvingats möta fascistiska gäng för att kunna rösta i valet som han kallat till. Det är hög tid att bygga ett självständigt revolutionärt fäste som kan möta och besegra den borgerliga oppositionen.
Revolutionen behöver inte nya lagar inom ramen för det kapitalistiska systemet. Det är precis det som undergräver revolutionen. Det som måste göras är att expropriera kapitalet, omfördela jorden, skriva av utlandsskulden, monopolisera utrikeshandeln och planera ekonomin i folkets intresse och inte för att göra vinster åt en minoritet av parasiter.
De proletära massorna i Venezuela har klamrat sig fast vid den konstituerande församlingen som ett sätt att försvara sig från den blodtörstiga högern, och miljontals har deltagit i valet. Det spelar i själva verket väldigt liten roll vad Maduro hade för avsikter med valet, eller det faktiska antalet som deltog i det – det var miljoner. Om en förtrupp bestående av miljontals människor har mobiliserat för att välja representanter till en konstituerande församling i revolutionens försvar och för att konfrontera högern, då är det dags för dessa folkvalda representanter för proletariatet att gå hela vägen och gripa hela makten. Detta är det verktyg som står till hands för att kämpa och ena miljontals arbetare, bönder och unga i försvar av deras omedelbara intressen.
Det är nödvändigt att lägga fram en motion till den nyvalda konstituerande församlingen som stöder parollen ”All makt till den folkvalda konstituerande församlingen”, och utser en regering som lyder under den konstituerande församlingen bestående av dess mest hårdföra och erkända medlemmar.
- All makt till den konstituerande församlingen för att organisera det beväpnade försvaret av revolutionen
- Skriv av utlandsskulden som stryper landet
- Utfärda dekret för att omedelbart frysa priserna och garantera en anständig lön för arbetare
- Expropriera bankerna och allt spekulationskapital
- Expropriera POLAR tillsammans med alla de stora nationella och multinationella företagen
- Expropriera alla TV- och radiostationer som är i händerna på oppositionen
- Deklarera en jordbruksreform på alla storgods
- Ta tillbaka alla de ”speciella zonerna”, eftergifterna och privatiseringarna som Maduro har gett till det nationella och internationella kapitalet
- Konfiskera och fördela till folket all mat som har förskingrats och gömts undan av kapitalisterna
- Organisera beväpnandet av arbetarna och av de två miljoner militärreservisterna, som bör fraternisera med de chavistiska soldaterna
- Arrestera ledarna för den reaktionära borgerliga oppositionen och utse folkdomstolar för att utreda dem
En sådan revolutionär konstituerande församling skulle återuppliva krafterna i den venezuelanska revolutionen och framkalla en våg av stöd och solidaritet över hela Amerika och världen. Arbetarklassens kamp mot varje kapitalistisk regering skulle intensifieras, vilket skulle försvaga imperialismens förmåga att attackera revolutionen.
Revolutionärer och reformister som har tappat huvudet
Ett stort antal politiska strömningar i världen, men särskilt i Amerika, som hävdar sig vara socialister och revolutionärer är för närvarande desorienterade. Vissa har helt tappat förståndet på grund av Maduros politik och skriker nu ”Ned med Maduro”, vilket objektivt sett placerar dem på reaktionens sida. Om Maduro skulle falla idag så skulle han bli ersatt med en halvfascistisk regering utsedd av borgarklassens nationalförsamling, eller också av en militärkupp.
Andra, som också är oförmögna till ett självständigt politiskt tänkande, tror att det enda som går att göra är att stötta Maduro. Men hur kan man stödja just de personer som tillåtit situationen att gå så här långt? De ger dem stöd eftersom de själva är fångar under reformismen, som hävdar att det inte finns något alternativ utanför kapitalismen. Deras ståndpunkt är katastrofal då den stänger alla dörrar till massorna, som är dömda till att välja mellan borgerlig reaktion och Maduros kaotiska inomkapitalistiska politik. Detta kan bara leda till att massorna demoraliseras.
Andra förvirrade grupper försöker distansera sig själva från dessa två sekteristiska varianter och tror att det är möjligt att försvara Maduros störtande utan att förena sig med högeroppositionen, och placerar sig i ett ”tredje läger”. De förespråkar ett störtande av Maduro och ett krossande av högeroppositionen utan någon som helst sinne för verkligheten eller proportioner. En styrka som kan göra detta existerar inte i Venezuela i dagsläget. Det kan bara bildas genom en process av kamp mot högern, och framför allt ur revolutionens bas i de chavistiska massorna.
Kan den ryska revolutionen rädda den venezuelanska?
I år firar vi hundraårsjubileumet av den ryska revolutionen. Det är hög tid att vissa kamrater lär sig något av den.
I augusti 1917 ville Kerenskijs regering, som bestod av socialistrevolutionärerna och mensjevikerna (dåtidens reformister), fortsätta det imperialistiska krig där stora massor av arbetare och bönder i soldatuniform dränktes i blod vid fronten. Det saknades bröd i städerna, och jordägarna styrde på landsbygden. Bolsjevikerna, ledda av Lenin och Trotskij, kämpade under parollerna ”Fred, bröd och jord” och utsattes för hård repression. Men, som Lenin brukade säga, fortsatte de att tålmodigt förklara situationen för arbetarna.
Kerenskij beordrade att den bolsjevikiska pressen skulle utplånas, och organiserade förtalskampanjer som påstod att Lenin och Trotskij var ”agenter till den tyske kaisern”. Efter julidagarnas demonstrationer som ägt rum under bolsjevikernas ledning, beordrade han till sist att de skulle arresteras. Trotskij arresterades och Lenin tvingades i hemlighet fly till Finland.
I slutet av augusti försökte general Kornilov, arméns överbefälhavare, genomföra en fascistisk kupp för att likvidera revolutionen och återupprätta monarkin.
Bolsjevikerna förföljdes, Lenin hade gått under jorden, Trotskij hade arresterats och bönderna och arbetarna dog vid fronten. Allt detta berodde på Kerenskijs agerande. Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk kan säga att Maduro är värre än Kerenskij.
De beväpnade arbetarna och matroserna gick till fängelset där Trotskij hölls och krävde att få tala med honom för att få veta hur de skulle förhålla sig till Kornilovs offensiv. Trotskij förklarade vid den tidpunkten, utan att ge något stöd till Kerenskij, att de måste de vila sina gevär på Kerenskijs axlar och skjuta mot Kornilov. När det är klart kan vi göra upp räkningen med Kerenskij.
Lenin skickade brev till bolsjevikpartiets centralkommitté den 28 och 30 augusti, där han gav samma orientering till Centralkommitéen. Han förklarade att man under inga omständigheter kunde stötta regeringen, men att målet för tillfället var att besegra Kornilov. Man var tvungna att vända alla krafter mot den reaktionära kuppen. Han sa att de skulle fortsätta fördöma Kerenskij för hans oförmåga att försvara revolutionen och för hans kriminella politik, men samtidigt uppmana arbetarna att kämpa tillsammans mot den reaktionära generalen.
Med denna självständiga revolutionära politik besegrade bolsjevikerna Kornilov. De vann över många av generalens egna trupper och skingrade de resterande av hans styrkor, men de vann samtidigt över majoriteten inom massan av arbetare och soldater. I oktober tog de makten med stöd från den överväldigande majoriteten av arbetare, bönder, soldater och sjömän.
Maduros anhängare är vår tids mensjeviker. Det finns de som skulle vara överförtjusta över en folkfront med borgarklassen, ungefär som ledarna för brasilianska PT som ledde partiet till dess nuvarande katastrof. De kan bara resonera inom kapitalismens ramar och för därför till och med fram keynesianism som om det var en folklig vänsterpolitik. Detta trots att Keynes själv skrev att hans politik syftade till att sätta stopp för bolsjevismen!
De som skriker om att Maduro måste falla, samtidigt som en modern version av Kornilov står vid Caracas grindar, är barnsligt naiva revolutionärer som om de hade haft någon kraft bakom sig (vilket inte är fallet), bara skulle ha tjänat kontrarevolutionen. Detta oavsett deras avsikter.
Vi kan ge dem en enkel utmaning: hitta en enda passage i Lenins samlade skrifter under 1917 där han säger ”Ned med den socialrevolutionära/mensjevikiska regeringen” eller ”Ned med Kerenskij”. Det kommer de inte att göra. I stället kommer de att hitta paroller som ”Inget förtroende till den provisoriska regeringen”, ”Ned med de tio kapitalistministrarna” eller ”All makt åt sovjeterna”. Alla dessa paroller innebar i praktiken all makt åt socialistrevolutionärerna och mensjevikerna, som fortfarande hade stöd av majoriteten av massan. Det är raka motsatsen till vad dessa kamrater gör idag.
Först när bolsjevikerna hade vunnit majoriteten i sovjeterna organiserade de upproret och tog makten. För att nå dit var de tvungna att besegra Kornilov medan man fortfarande stod under Kerenskijs regering.
I år, när vi firar den ryska revolutionens hundraårsjubileum, skulle det väl inte vara för mycket begärt om de som påstår sig vara revolutionens arvtagare skulle lära sig lite om vad som hände under året 1917, under Lenins och Trotskijs lysande ledarskap?
- Länge leve ryska revolutionen 1917!
- Länge leve den venezuelanska revolutionen!
- All makt till den konstituerande församlingen!
- Folkdomstolar, fängelse och rättegång för fascisterna!
- Ingen betalning av utlandsskulden!
- Pengar till mat, löner och sjukvård!
- Jordreform och expropriering av bankerna och storföretagen!
- Länge leve den internationella socialistiska revolutionen!