Ådalen 1931: Så slog arbetarklassen tillbaka

av Anders Hjelm
Det fredliga demonstrationståget i Lunde den 14 maj 1931 strax innan militären öppnade eld. Foto: Sten Sjöberg (Public domain)

Det var den 14 maj 1931 som militären öppnade eld mot ett fredligt demonstrationståg i Lunde vid Ångermanälven, söder om Kramfors. Fem arbetare dödades och fem skadades i ett försök från borgarklassen och regeringen att knäcka arbetarnas och fackföreningarnas kamp. Men arbetarna slog tillbaka: i Ådalen utlystes omedelbart generalstrejk och i hela Sverige utbröt massdemonstrationer till stöd.

Under åren efter Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland gick den svenska borgarklassen med på stora eftergifter i rädsla för att förlora makten – inte minst den svenska revolutionen 1917–1918 visade möjligheterna till en socialistisk revolution även i Sverige. Men från mitten av 20-talet skedde en anmärkningsvärd återhämtning i ekonomin, med en ökning i industriproduktionen på 30 procent fram till 1929. Borgarklassen började få tillbaka självförtroendet. Det började talas om "det glada 20-talet" och även om att de ekonomiska kriserna var ett minne blott, att kapitalismen skulle kunna ge ett "evigt välstånd". Men moderniseringen av teknik och rationaliseringar innebar att arbetslösheten fortsatte att vara hög. De ökade vinsterna för kapitalisterna skedde på lönernas bekostnad. Och trots de goda vinsterna försökte kapitalisterna till och med sänka lönerna. Dessa år såg därför också en hel del strejker.

Den ekonomiska utvecklingen hade även gjort intryck på ledningarna inom arbetarrörelsen, inte minst inom Socialdemokraterna. Även ledaren för kommunistpartiet, SKP, Karl Kilbom, menade så sent som 1929 att Sverige inte stod inför en ekonomisk kris, utan att landet stod inför en fortsatt "stabilisering". Men kraschen på New Yorkbörsen den "svarta torsdagen" 24 oktober 1929, med efterföljande "depression", visade att den "krisfria kapitalismen" helt enkelt är en myt.

1931 hade krisen även drabbat Sverige med full kraft. Antalet arbetslösa, som i december 1930 var 32 000, steg till 89 000 i december 1931. I maj 1931 var 13 procent av de fackligt organiserade arbetarna arbetslösa. Vid slutet av året hade siffran stigit till 25 procent. Även jordbruket, särskilt småbrukarna och lantarbetarna, drabbades hårt av krisen, inte minst genom den minskade köpkraften bland stadsbefolkningen och bland industriarbetarna.

Politiskt hade riksdagens andra kammare i maj 1931 en klar borgerlig majoritet, 132 mandat mot arbetarpartiernas 98 (varav Socialdemokraterna hade 90). Även första kammaren hade klar borgerlig majoritet. Regeringen leddes av det Frisinnade partiets C.G Ekman (28 mandat). I Kommunistpartiet SKP hade majoriteten av partiet ("kilbomarna") uteslutits 1929 av den Kommunistiska internationalen, efter att de motsatt sig "tredje periodens" politik från Stalins byråkratiska klick. De tog med sig alla riksdagsplatser, medan de Stalinstödda "sillenarna" förlorade sina och saknade därför i maj 1931 representation i riksdagen.

Hela Ådalen, särskilt arbetarklassen, hade självklart också drabbats hårt av den internationella krisen. Men demonstrationen från Frånö till Lunde den 14 maj hade egentligen sin bakgrund i Ådalenarbetarnas stöd för Marmaarbetarna, vars kamp i maj hade pågått i åtta månader. Dagen innan, den 13 maj, hade en demonstration genomförts under parollen "För Marma-Arbetarnas Seger!". Vid Marmaverken utanför Söderhamn i Hälsingland hade företagsledningen på hösten 1930 krävt att arbetarna skulle sänka sin lön från 1:18 till 1:14, varvid facket, Pappers, tog ut arbetarna i strejk. Marmaverken tillhörde Versteegh-koncernen, som även ägde industrier i Ådalenområdet, bland annat massafabrikerna i Sandviken och Utansjö, där facken sedan januari hade sympatistrejkat med Marmaarbetarna.

Borgarklassen beväpnar strejkbrytare

När strejkbrytare inkallades för att knäcka de pågående sympatistrejkerna väckte detta en enorm kampvilja i hela Ådalen. När dessa sextiotalet "prydligt klädda" herrar den 12 maj anlände till Lunde fick de ett varmt välkomnande från såväl disponenten vid Sandvikens cellulosafabrik och landsfogden i Västernorrlands län. Strejkbrytarna var beväpnade med handeldvapen, en del med revolvrar. Inga åtgärder vidtogs heller för att avväpna dem, varken av de närvarande polismännen eller landsfogden och disponenten.

Från 1930 och framåt fanns det inom borgarklassen och SAF (Svenska arbetsgivareföreningen) en medveten strategi att använda strejkbryteri för att försöka bryta fackföreningarnas växande inflytande. De hade även öppnat speciella byråer för att värva strejkbrytare. Dessa strejkbrytare beväpnades med myndigheternas goda minne. Myndigheterna sade sig vilja garantera "arbetets frihet", med vilket menades att strejkbrytare inte fick störas eller motarbetas av de strejkande – och om detta bröts kunde polisen ingripa. De socialdemokratiska ledarna var passiva – många socialdemokratiska tidningar öppnade till och med sina spalter för strejkbrytarorganisationernas rekryteringsannonser!

Versteegh-koncernen tillhörde 1931 inte SAF. Det fanns alltså inga organisationsmässiga krav för SAF att hjälpa till i den pågående konflikten. Men SAF ansåg att det gällde att knäcka hela fackföreningsrörelsens och arbetarklassens kamp.

Bara ett par veckor före händelserna i Ådalen hade ett femtiotal brädgårdsarbetare i hamnområdet i Halmstad avslutat en strejk som pågått 7 april–2 maj. Man satte in beväpnade strejkbrytare som besköt strejkvakterna. Det behövdes nästan 400 sådana "arbetsvilliga" för att utföra femtio arbetares jobb! Man kallade in specialpolis och satte Hallands regemente i larmberedskap – staden var i praktiken satt i belägringstillstånd. Men dessa provokationer ökade i stället kampviljan, som uttrycktes i demonstrationer med uppåt 5 000 deltagare. Första maj tvingades myndigheterna och SAF att dra tillbaka strejkbrytarna och dagen efter träffades en uppgörelse i konflikten: kravet på lönesänkningar drogs tillbaka och arbetarna fick till och med några ören i lönehöjning. SAF bestämde att detta nederlag inte skulle få upprepas i Ådalen.

När strejkbrytarna onsdag den 13 maj vid kajen i Sandviken började lasta fartyget Milos, samlades de strejkande arbetarna till demonstration. De flesta strejkbrytarna flydde hals över huvud, så även ett flertal av de utkommenderade poliserna. Även den kaxige landsfogden Påhlman smet därifrån med strejkbrytarbåten Gustaf. Bara ett fåtal polismän och strejkbrytare stannade kvar. Några av strejkbrytarna hade gömt sig i lastrummet. En av de demonstrerande arbetarna, Henry Nordlander, som var tillsammans med tre andra kamrater nere i lastrummet, minns femtio år efteråt:

"Fyra strejkbrytare i gröna overaller och beväpnade med järnspett och sylvassa krokar angrep oss våldsamt. Det var verktyg som annars stuveriarbetarna använder när dom stuvar massabalar. Då strejkbrytarna skrek att dom skulle döda oss när dom svängde sina vapen, tvingades Helmer Sjödin, som var elitboxare och Norrlandsmästare i sin klass, i självförsvar slå till en efter en så dom domnade av alla fyra. Sedan slog vi om en tågända och dom hissades upp i en lastbom. På däck kvicknade dom till." (Utdrag från intervju i boken Kommunister, citerad i Ådalen. Glöm dem aldrig, Arbetarkultur 1981).

Efter denna händelse utgöt sig den borgerliga pressen om arbetarnas stenkastning och misshandel av de "arbetsvilliga". Men den så kallade Ådalskommissionen, som senare tillsattes av regeringen, kom till en annan slutsats:

"Att åtminstone någon av de upphissade fått hänga stilla någon kortare stund, innan han bringades ned på däck, torde vara otvivelaktigt, ehuru de uppgifter, som i pressen varit synliga om detta förhållande, i huvudsak få anses vara överdrivna ...Ett par av de upphissade blevo liggande kvar på fördäck till synes avsvimmade. Det har påståtts, att dessa personer endast simulerat medvetslöshet, och vissa omständigheter tyder på, att denna uppgift är riktig. Då vissa av demonstranterna visade tecken på att vilja ytterligare misshandla dem, som lågo stilla på däck, vände sig polisuppsyningsmannen Olsson till Nordström med uppmaning att söka avstyra detta och denne efterkom också uppmaningen genom att ställa sig gränsle över de misshandlade och på detta sätt skydda dem från sparkar och slag". (Citerat i Ådalen. Glöm dem aldrig).

Nämnde Nordström avser Axel Nordström, kassör i Arbetslöshetsföreningen, som senare dömdes för sin medverkan i Ådalenhändelserna till två och ett halvt års straffarbete, men fick sitta inne i nästan tre år! "Boxaren" Helmer Sjödin fick åtta månaders straffarbete. Strejkbrytarna däremot, gick naturligtvis helt fria.

Efter händelserna vid kajen återvände demonstranterna till Kramfors tillsammans med fyra av de "tillfångatagna" strejkbrytarna, som blev utfrågade av Nordström. Det framkom bland annat att strejkbrytarna fick 30 kronor om dagen, omkring tre gånger så mycket som SAF ansåg att arbetarna var värda i lön! Efteråt transporterades strejkbrytarna till läkare, som kunde konstatera att de bara hade lindriga blessyrer.

Strejkbrytare hissas upp ur lastrummet på fartyget Milos. Fotograf okänd (Public domain).

Skotten i Ådalen

Efter dessa händelser utfärdade regeringens representanter – landsfogden (polischefen) och landshövdingen (som ledde länsstyrelsen) – en "fridlysning" och förbjöd därmed demonstrationer i det område vid Lunde där strejkbrytarna höll till. Den lokala polisen från Kramfors hade dock förhållit sig passiv och inte försvarat strejkbrytarna. För att försvara strejkbrytarna anlitade därför landsfogden specialpolis från Härnösand, Sollefteå, Sundsvall och Stockholm samt militär från Sollefteå.

Redan efter fem timmar anlände en militärstyrka till Sprängsvikens tågstation. Men de lokala åkarna vägrade transportera dem, så de fick slutföra resan med båt till Lunde. Militärstyrkan bestod av det så kallade skolkompaniet och en kulsprutepluton från Västernorrlands infanteriregemente samt en beriden trupp från trängregementet i Sollefteå. De var totalt ett sextiotal man, varav åtta officerare och ett antal underofficerare. I skolkompaniet ingick furirer, korpraler och volontärer. Samtliga var fast anställd personal, inga värnpliktiga ingick. De var beväpnade med kulsprutor, kulsprutegevär och handeldvapen. Befälhavare var en kapten Mesterton.

De första militärerna anlände vid elvatiden på kvällen till Lunde. Ådalskommissionen beskriver händelserna som följde:

"Efter samråd mellan landsfogden och kapten Mesterton beslöts att vidtaga åtgärder för att få massan bort från de närmaste omgivningarna och hindra vidare stenkastning. Denna åtgärd skulle inledas med att landsfogden skulle läsa upprorslagen ... Landsfogden ställde sig vid ett ställe vid planket mellan baracken och det nordost därom belägna uthuset, inrymmande svinhus och tvättstuga. Här fanns en mindre lucka i planket, och genom denna lucka ropade landsfogden: "Tig". Sedan gick han bakåt i jämnhöjd med barackens bortre gavel, där terrängen är något högre, varefter han med hög röst långsamt och tydligt läste upprorslagen och tre gånger i Konungens namn uppmanade massan att avlägsna sig, vid äventyr att eljest vapen komme att brukas". (Citatet ur Ådalen. Glöm dem aldrig).

Därefter gick militären till angrepp mot den fredliga demonstrationen med brandhandgranater. Ett par personer träffades av kringflygande fosforflammor, deras kläder antändes och de fick brännskador på händerna och i ansiktet. Även en husvägg antändes. Militären intog dessutom eldställning utanför planket och två salvor med lösa skott avfyrades. Enligt Ådalskommissionen "skulle dessa dock icke hava verkat särdeles skrämmande utan föranlett skratt från massornas sida". Demonstranterna vägrade vika. Det var först efter midnatt som det ridande manskapet kunde rensa vägarna och skingra folkmassan.

Dagen efter, torsdag den 14 maj, samlades i Frånö Folkets hus närmare 150 fackliga representanter, från 47 avdelningar vid 30 sågverk och åtta massafabriker i Ådalen, för att besluta om förslag om generalstrejk för kraven att dra tillbaka alla strejkbrytare samt militär och polis. Utanför Folkets hus hade omkring 7 000 samlats för att visa sitt stöd och delta i en eventuell efterföljande demonstration. Eftersom mötet blev långt utdraget, uppstod otålighet bland de väntande och spontant uppkom idén att genomföra en demonstration fram till Lunde och sedan återvända till Frånö för att på så sätt visa den kampvilja och beslutsamhet som fanns bland arbetarna.

Tidigare nämnde Henry Nordlander, som gick långt fram i tåget, minns:

"Marschen mot Lunde började litet trevande, men ordnade sig ganska snart till ett demonstrationståg med ordning och disciplin ... Man och man emellan talades om att demonstrationen skulle vända på en äng mellan stuverivillan och vägen och sedan gå tillbaka till Frånö. När vi närmade oss färjbryggan nära ängen, där vi som sagt skulle vända, kom en häst med ryttare emot oss. Ryttaren ropade något och sköt med sin pistol över axeln. Hästen stegrade sig, troligen skrämd av en fana som fladdrade i vinden. Någon i demonstrationståget träffades och det blev kulhål i fanan. Då hörde vi tydligt ett skarpt kommandoord: ELD. Kulsprutorna började smattra och kulkärvarna ven genom luften. De kom inte framifrån demonstrationens tät utan från sidan några meter från täten, tvärs över ängen framför strejkbrytarvillan".

Det var först efter att sågverksarbetaren Tore Andersson i blåsorkestern blåst signalen "Eld upphör!" i sin trumpet som eldgivningen upphörde. Då låg redan fem unga arbetare döda eller döende och ytterligare fem var skadade. Tre av de döda var 19, 21 respektive 22 år. Av de övriga döda eller skadade var sex mellan 30 och 36 år och en skadad var 47 år. Detta var överlagda mord på arbetare.

"Kulsprutor, tårgas och eldkastare"

Demonstrationen var en helt normal och fredlig arbetardemonstration. I spetsen gick Dynäs-Väjaarbetarnas blåsorkester, liksom Pappers avdelning 5 i Utansjö (en av strejkorterna) med sin fana liksom Utansjö SSU-klubbs fana samt ett standar, även detta från fackföreningen i Utansjö. Kvinnor och barn gick också med i demonstrationen. Polisen beräknade demonstrationens storlek till omkring 3 500 deltagare, medan mer oberoende bedömare uppskattade den till uppåt 8 000 personer.

Faktum är att landshövdingen före samlingen i Frånö hade telegraferat till regeringen med begäran om att påverka SAF att dra tillbaka strejkbrytarna. Men SAF vägrade: vid tvåtiden på eftermiddagen kom svaret att strejkbrytarna skulle bli kvar. I rädsla för hur situationen skulle eskalera utfärdade då landshövdingen själv ett förbud mot strejkbryteriarbete, det vill säga: strejkbrytarna skulle bort från Ådalen. Landsfogden, som då befann sig hos militären och strejkbrytarna, fick meddelandet, men underlät att meddela fackrepresentanterna i Frånö – och likaså demonstranterna som då ännu inte gjort sin avmarsch från Frånö. Dessa fick beskedet om länsstyrelsens beslut först när de återvände efter dödsskjutningarna genom en löpsedel för Västernorrlands Allehanda! Om fackföreningarna och demonstranterna fått reda på att deras krav redan var tillgodosedda hade inte demonstrationen behövt genomföras. Men att meddelandet inte kom fram var inte något misstag: SAF och regeringen hade bestämt sig för att sätta ned foten och lära arbetarna en läxa.

Landshövdingen stod naturligtvis inte på arbetarnas sida, vilket han visade genom att samtidigt gå ut med begäran om mer militär till Ådalen, bland annat från Gävle, Östersund, Sollefteå och Umeå. Enligt Ådalskommissionen avsändes sådana trupper med "anmärkningsvärd snabbhet". De första anlände redan på kvällen till Kramfors och intog stridsställning på torget. Kramfors kom dessa dagar att likna ett militärläger. Trupperna fick följande instruktion av sin befälhavare:

"Vi kommer att besvara varje stenkastning med eldgivning. Och vi kommer inte att skjuta med lösa skott, blott med skarpa. Vi förfogar över sådana medel, att vi kan kväva vilka oroligheter som helst. Ni skall försöka att träffa ledarna, men ni skall inte tro, att ni träffar dem i främsta ledet. De är fega lymlar som håller sig undan". (Avlyssnad av en facklig funktionär kl. 8.40 den 15 maj på Kramfors torg, vilket publicerades i Social-Demokraten den 16 maj).

SAF och borgarklassen ville inte bara knäcka den lokala fackliga, ekonomiska kampen. Arbetarklassen hade under det senaste året visat en ökad kampvilja. Samtidigt fanns en ökad sympati inom småborgerligheten för arbetarrörelsen, särskilt bland bönder och lantarbetare, som hade drabbats hårt av krisen, vilket även många småföretagare gjort. Att åkarna i Ådalen till och med vägrade hjälpa militären visar tydligt var sympatierna låg. Men dessutom vacklade borgerlighetens representanter i civila och polisiära myndigheter på läns- och lokala nivåer. En faktisk konsekvens av Ådalenhändelserna var att statspolisen inrättades 1933. Att situationen skulle kunna betecknas som "förrevolutionär", var det nog många strateger inom borgarklassen skrev under på. De befarade politiska konsekvenser, en arbetarrevolution som hotade borgarklassens hela makt.

Därför var skotten i Lunde inget "misstag" från militärens och borgarklassens sida. Det var en medveten handling för att visa att man var beredd att även med militärt våld slå tillbaka arbetarrörelsen. SAF:s dåvarande ordförande, Hjalmar von Sydow, sade följande i Svenska Dagbladet: "Om vi hade anmodat stuveribolaget att låta arbetet upphöra hade det varit en kapitulation inför ett framställt hot, vilket kunde få menliga följder i fortsättningen". Redan under händelserna i Halmstad sa SAF:s verkställande direktör, Ivar O. Larsson, enligt Dagens Nyheter, att "enda riktiga lösningen var utkommendering av militären med vapen – bajonetterna på – kulsprutor, tårgas och strålkastare".

Det är heller ingen tvekan om var den borgerliga pressen stod. Dagen efter händelsen, den 15 maj, hade till exempel Svenska Dagbladet följande förstasidesrubriker: "Blodigt upplopp i Ådalen. Militären tvingas giva eld". Underrubriker löd: "De första skotten från massan. Hänsynslös blockadpropaganda utmynnar i fruktansvärd terror...Flera tusen människor mot en handfull soldater". I en ledarkommentar kritiserades Länsstyrelsen i Västernorrland, som "till den grad fallit undan för våldsmännen att den förbjudit det blockerade arbetets fortsatta bedrivande med arbetsvilliga ... Dessa eftergifter på statsauktoritetens bekostnad måste väcka stor och allmän beklämning".

Den "frisinnade" Ekmanregeringen hade faktiskt begärt ytterligare förstärkningar av polis och militär och hade även pressat landshövdingen i Härnösand att ta emot ytterligare trettio poliser från Stockholm. Till sjöss sände regeringen den militära jagaren Nordenskiöld till Ådalen. I en riksdagsdebatt lördag den 16 maj försvarade statsminister Ekman regeringens handlande och menade att regeringen inte hade "laglig rätt" att hindra arbetsgivarna från att använda strejkbrytare. Regeringens skyldighet var att med alla sina maktmedel skydda strejkbrytarna, vilket hade skett i Ådalen. Han menade även att orsaken till militärens eldgivning var den nya "mentaliteten" hos Ådalenarbetarna, att strejkbrytarna skulle sopas bort och att det var demonstranterna som hade varit aggressiva mot militären. De hade själva framkallat "oroligheterna", inte strejkbrytarna och militären. Detta sade han i ett läge då militärens faktiskt hade bortkommenderats och allt hade blivit lugnt igen i Ådalen. Högerledaren Amiral Lindman höll helt med statsministern, förutom att han tyckte att det var fel att polis och militär skickats hem efter dödsskjutningarna.

Hur ställde sig den socialdemokratiska ledningen till händelserna i Lunde? De militanta lokala konflikterna som förekom i början av 30-talet fick inget stöd från ledningen, utan avvisades ofta som resultat av "kommunistisk agitation". Den socialdemokratiska pressen angrep ofta de "uppviglande" kommunisterna. I socialdemokratiska Ny Tid hade till exempel de strejkande i Halmstad angripits som "bråkmakare" och om de fortsatte "lider det intet tvivel om att myndigheterna kommer att vidtaga åtgärder, som inte är behagliga för kommunistelementen i Halmstad och dem som man lyckats driva framför sig". Men den häftiga reaktionen efter arbetarmorden i Ådalen hos de egna medlemmarna och arbetarklassen i stort, tvingade ledningen att agera. Den 15 maj tillsatte Socialdemokraterna en undersökningsdelegation som bestod av tre av deras riksdagsmän: Helmer Molander, Ivar Wennerström och Georg Branting. De åkte upp till Ådalen och gav två dagar senare sin första rapport via tidningen Social-Demokraten.

De konstaterade till exempel att inga uppmaningar till våld förekommit i demonstrationen och att den skett disciplinerat och under fredliga och värdiga former. Det hade inte förekommit någon beväpning och demonstrationen hade heller inte avvikit från den icke fridlysta landsvägen.

Den ordinarie ordningsmakten var inte närvarande, dess funktion hade överlämnats helt åt militären, som hade dolt sig i skyttegravar och på undangömda platser. Ingen skottlossning hade över huvud taget förekommit från demonstrationståget. De första skotten avlossades av en beriden militär och därefter hade eld öppnats efter en i förväg uppgjord strategisk plan.

Efter blodbadet överlämnande militären åt civilbefolkningen själv att ta hand om de förblödande människorna, trots att de hade sjukvårdssoldater till sitt förfogande. Delegationen konstaterade också att efter två dagar hade myndigheterna inte på ort och ställe vidtagit någon som helst undersökning eller utredning av det skedda. Sammanfattningsvis krävde delegationen enhälligt "att med lagens alla till buds stående medel – häktning, rannsakning och dom – de för massmordet ansvariga civila och militära myndighetspersonerna omedelbart bringas till bestraffning".

Men i det stora hela var den socialdemokratiska ledningen i grunden passiv. Det gäller också LO:s ledning, vars enda åtgärd var att föreslå arbetarna att strejka för att sörja i fem minuter (!) kl. 12 den 21 maj – men man skulle först begära ledigt från arbetsgivaren!

Ned Med Mördarregeringen! Över 150 000 demonstrerade i Stockholm i solidaritet med de mördade. Fotograf okänd (Public domain).

Arbetarklassen svarar

Arbetarprotesterna hade tvingat myndigheterna att dra tillbaka den militära uppladdning som hade påbörjats i Kramfors. Och enheterna från Gävle kom aldrig fram, de hindrades av arbetarprotester längs hela södra norrlandskusten.

Redan dagen efter morden i Ådalen, 15 maj, gick över 70 000 arbetare ut i spontan strejk över hela landet: alla Stockholms byggarbetare, en del verkstadsarbetare, transportarbetare med flera; så gott som alla arbetare i Sundsvall, Hudiksvall och Söderhamn; 1300 Gävlearbetare; arbetare i de vid malmfälten i Norrbotten, och så vidare. Detta är trots att varken Socialdemokraterna eller LO gav någon ledning. I Stockholm demonstrerade fler än 150 000 arbetare – den största demonstrationen i stadens historia.

I samband med begravningen av offren den 21 maj gick över 100 000 arbetare ut i politisk strejk, och under LO:s femminutersstrejk stod nästan hela Sverige helt stilla i solidaritet med de dödade.

I Ådalen gick arbetarna ut i en total generalstrejk. Under mer än tio dagar stod fabrikerna helt stilla. Arbetarnas egna organisationer upprätthöll nu "lag och ordning". Så här minns Henry Nordlander det:

"Det ena jättestora mötet avlöste det andra varje dag i Kramfors folkets park, som blev centrum under denna tid. Vi såg inte till några poliser över huvud taget...(Representanter för arbetarna) hade röda armbindlar och svarade för ordningen hela tiden. På begravningen var det 30 000 personer. Även då var det vårt folk som var poliser. Polisen visade sig inte alls. Ordningen var mönstergill, men så var det också arbetarna själva som svarade för den."

I boken Ådalen 31 beskriver Fritjof Lager samma sak:

"Under dessa dagar var den vid Frånömötet valda centrala strejkledningen det högsta beslutande organet i Ådalen. Arbetarna hade makten. Lugn och ordning rådde. Också civilmyndigheterna rättade sig efter strejkutskottets beslut. Inför arbetarnas väldiga och enhälliga uppmarsch tvingades landshövdingen att ge order om att sända tillbaka de rekvirerade militärtrupperna, upphäva fridlysningen och återkalla andra åtgärder som var ägnade att irritera befolkningen. Också regeringen tvingades – låt vara under knot – att finna sig i nederlaget, likaså arbetsgivarföreningen. Den avgörande drabbningen i den stora kampen mellan arbetsgivarföreningen och regeringen å ena sidan och arbetarklassen å andra sidan hade utkämpats i Ådalen och slutat med arbetarnas seger."

Ådalenarbetarna återgick till arbete först den 26 maj. Några veckor senare löstes också konflikten vid Marmaverken.

Men SAF och regeringen gav därmed inte upp. Nästkommande år angreps strejkande arbetare och även nu användes strejkbrytare. Hårdast var konflikterna med de norrländska hamn- och massaarbetarna. Här vågade man dock inte använda militär, som i Ådalen, men polisförstärkningar inkallades från hela landet. I Clemensnäs i Västerbotten och Sandarne i Hälsingland sårades arbetare av polisens kulor, ibland efter skott i ryggen.

En kommunistiskt arrangerad demonstration i Stockholm den 19 maj samlade uppåt 3 000 deltagare och med dubbla antalet vid det efterföljande mötet på Norra Bantorget. Polisen attackerade mötet, även med ridande polis. De sände även in provokatörer.

"En del polismän i civila kläder blandade sig med massan och uppträdde provokatoriskt. Sålunda observerades hur en i skinnjacka klädd yngre man släpades bort av två poliser. Han vädjade till mängden att befria honom. Närstående tyckte emellertid att han inte såg ut som en riktig arbetare. Det visade sig snart att alla tre var poliser." (Fritiof Lager i Ådalen 31).

De lyckades dock inte avbryta mötet. Men dagen efter greps huvudtalaren, Sven Linderot, och samma dag förbjöd överståthållaren kommunistiska möten och halvt belägringstillstånd infördes i Stockholm.

Efter att strejkerna upphört var den allmänna folkmeningen att de ansvariga skulle bestraffas. Vid en militär (!) rättegång i september dömdes kapten Mesterton till åtta dagars arrest utan bevakning. Han begärde sedan "nåd", vilket beviljades. Han satt endast sju dagar i "husarrest"! Tre år senare beviljades han även Svärdsorden (en kunglig "belöning för långvarig betydelsefull verksamhet inom Försvarsmakten"!). De tre övriga, furiren som bemannade kulsprutan och en löjtnant, fick vardera tre dagars "husarrest". De anhöriga till de som dödades och de skadade tilldömdes inget skadestånd, vilket begärts av deras juridiska ombud.

Militärernas försvarare, Ivan Lagercrantz, skrädde inte orden. Han menade att en "besinningslös hets" hade bedrivits mot Mesterton "i den bolsjevikiska och en del av den socialdemokratiska pressen". Hans försvarstal vittnar om att detta var en politisk rättegång – inte mot de verkliga ansvariga, utan mot de "rena kommunister eller likasinnade, beredda att gå till vilka ytterligheter som helst". Han talade om den "otroliga förvildning" som de protesterande hade visat och att demonstrationen "till större delen bestått av personer, vilkas avsikt mer eller mindre oförställt varit att skrida till kravaller och våldshandlingar".

Men hur gick det i de åtal som riktades mot de ledande i strejkerna och demonstrationerna? Fyra ledande i Ådalen fick tillsammans 44 månaders straffarbete (varav en villkorligt i två månader). Axel Nordström bestraffades hårdast, två och ett halvt år – men han fick faktiskt sitta inne i tre år! En demonstrant i Söderhamn fick tre månader och efter demonstrationen i Stockholm den 19 maj dömdes åtta personer till sammanlagt 45 månaders straffarbete. Jämför dessa 92 månaders straffarbete med de totalt 14 dagars "husarrest" som de ansvariga för morden fick!

Men inte nog med detta. Sex ansvariga utgivare i arbetarpressen dömdes till sammanlagt 24 månaders fängelse. Det gällde tidningarna Ny Dag (åtta månader), Stormklockan (fyra), Norrskensflamman (tre), Social-Demokraten (tre), Brand (tre) och Folkets Dagblad (två). Året efter gavs dock amnesti till de ansvariga utgivarna i Social-Demokraten och Folkets Dagblad. Men när senare den nytillträdda S-regeringen fick en begäran om amnesti för Ådalenarbetarna blev det nobben!

Socialdemokraterna drar nytta av radikaliseringen

Socialdemokraterna var i början av 30-talet det helt dominerande arbetarepartiet. Men partiledningen, liksom LO-ledningen, ansåg det viktigare att försöka förhindra strejkaktioner och "kommunistiskt inflytande" än att ge stöd till de arbetare som gick ut i kamp mot lönesänkningar och arbetslöshet. Likväl måste de flesta som gick i demonstrationerna både före och efter skotten i Lunde, såväl i Ådalen som i övriga landet, ha varit socialdemokrater. Så här minns till exempel Astrid Söderberg, änka till en av de skjutna (och senare omgift med en bror till den skjutna 19-åriga kvinnan) femtio år senare:

"Sen var det förstås detta att det hela tiden bara talades om kommunister och kommunister. Att det var några tusen socialdemokrater som hade gått med i demonstrationen till Lunde eller varit med om att jaga iväg strejkbrytarna från Milos, det talades det tyst om." (Intervju i Ådalen. Glöm dem aldrig).

Socialdemokraterna hade gått tillbaka vid det så kallade "kosackvalet" 1928 men fick ändå nästan 37 procent av rösterna. Vid valet 1932 ökade man till cirka 44 procent. Samtidigt hade ledningen svängt åt höger. Herbert Tingsten skrev till exempel i Den svenska socialdemokratins idéutveckling att "överhuvud kan man hos partiet under åren efter 1928 års val se en benägenhet att retirera från de radikala ståndpunkter, som före valet intagits".

I själva verket pågick under den nye partiordföranden Per Albin Hansson (efter Brantings död våren 1925), en orientering bort från klasskamp och socialism. Han tänkte sig att Socialdemokraterna i stället skulle vara ett "folkparti". "Där klassbegreppet verkar avgränsande och isolerande, där öppnar folkbegreppet i stället vägen till samarbete", sade han i ett tal 1929 och varnade "för återfall i talesätt och agitationsmetoder, vilka vore lika naturliga för ett par årtionden sedan som de nu äro förlegade".

Men hur var det med kommunisterna, SKP? Min avsikt är här att bara ge en kortfattad genomgång av det svenska kommunistpartiets "förhistoria". Vid utbrytningen 1917 ur socialdemokraterna 1917 hade det nybildade Socialdemokratiska vänsterpartiet bestått av flera olika riktningar, alltifrån humanistister, pacifister och reformister till uttalade "revolutionärer". Partiet grundades inte på ett marxistiskt program, teori och metod, men gick till en början under ryska revolutionens inflytande i den riktningen.

Efter anslutningen till Komintern, och namnbytet till Sveriges kommunistiska parti, SKP (1921), skedde tre partisprängningar. Vid den första 1921 lämnade de reformistiska "vennerströmarna" partiet, och var snart tillbaka i socialdemokratin. Den andra splittringen kom 1924, där dåvarande partiledaren Zeth Höglund ihop med en minoritet av medlemmarna lämnade och återvände även de så småningom till socialdemokratin. Vid denna tidpunkt hade Kominterns stalinistiska urartning börjat. Ny partiledare blev Karl Kilbom, som hade stöd från Kominterns ledning.

1928 slog Kommunistiska internationalens sjätte kongress fast den så kallade "tredje perioden". Man menade att kapitalismen var i sin "sista kris" där socialdemokratin var det största hindret för revolutionen – man gick så långt som att beskriva den som fascismens tvilling, "socialfascistisk"! Detta motsatte sig majoriteten i SKP, ledda av Kilbom – och uteslöts av det nu helt byråkratiserade Komintern 1929. Minoriteten, ledda av Hugo Sillén, hade Kominterns stöd. Fram till 1935 kom det nu att finnas två SKP, med "kilbomarna" som det större partiet.

Före splittringen 1929 hade SKP lyckats stärka inflytandet i fackföreningarna och beräknades 1926 ha stöd av cirka 20 procent av de fackligt organiserade arbetarna. Inom Gruv, Pappers, Metall och Livs ansågs mellan en tredjedel och en fjärdedel sympatisera med SKP och partiet hade till exempel majoritet i landets två största Metallavdelningar, Göteborg och Stockholm. Men det nya SKP, "sillénarna", ställde sig helt bakom den politiken och förklarade 1931 (före Ådalenhändelserna) att "kampen mot fascismen måste anknytas till kampen mot socialfascismen, ty det är den reformistiska fackföreningsbyråkratin som genom sitt förräderi röjt vägen för fascismen på arbetsplatserna". Detta innebar en avgränsning mot de socialdemokratiska arbetarna, som faktiskt befann sig i klar majoritet på de flesta svenska arbetsplatserna, så också i Ådalen 1931.

Ingen av de båda SKP lyckades nämnvärt öka sitt inflytande på arbetsplatserna under 30-talet. Vid valet 1928 hade SKP cirka 15 procent av "arbetarväljarna" (de som röstade på Socialdemokraterna och SKP), men 1932 hade de båda SKP trots kampvågen tillsammans fortfarande bara 18 procent. Socialdemokraterna hade alltså efter Ådalenhändelserna över 80 procent av arbetarväljarna bakom sig, en andel som till och med ökade under resten av 30-talet.

Möjligheterna som funnits för ett genuint revolutionärt parti syntes i den radikalisering som samtidigt skedde inom socialdemokratin. Dess sympatisörer och medlemmar inom arbetarklassen hade drabbats hårt av krisen. Även en del ledande personer började prata om "socialisering" som ett svar. På partikongressen 1932 förlorade en opposition, med tidigare nämnde Georg Branting i spetsen, med 157 röster mot 149, sitt förslag att partiet borde "ställa socialiseringskravet i centrum av sin propaganda, sin upplysningsverksamhet och sina åtgärder". Men kongressen tvingades ändå förklara att "världsekonomins nuvarande kris är kapitalismens stora kris. Aldrig förr har det kapitalistiska systemet så uppenbarat sin oförmåga att bemästra de mäktiga produktionskrafter, det kallat till liv". Ernst Wigforss, som i senare tid har framställts som en av socialdemokratins stora ideologer, menade att "vi naturligtvis äro fullt beredda att handla i en revolutionär situation ... Om partiet alltså tvingas att handla kommer det utan tvivel att handla"!

Detta var inget annat än vänsterfraser för att stilla en alltmer radikal opinion inom arbetarklassen. De ledande i partiet var fortfarande inriktade på klassamarbete och partivänstern drev inte frågan om "socialisering" i praktiken. Även de tidigare "kommunister", som återvänt till partiet under 20-talet och även erövrat poster inom partiet, anslöt sig helt till samförståndspolitiken med Bondeförbundet. Men ledningens rädsla för radikaliseringen syntes i att man 1934 uteslöt den så kallade "Strömoppositionen" i Västsverige, vilket innebar att partiet förlorade 15 arbetarekommuner med cirka 4 000 individuellt anslutna och cirka 15 000 kollektivanslutna medlemmar samt två riksdagsmän, Albin Ström och Torsten Henriksson. De kom senare att tillsammans med "kilbomarna" 1935 bilda det Socialistiska partiet.

Ungdomsförbundet SSU växte till att i mitten av 30-talet ha över 100 000 medlemmar. En klar radikalisering skedde, särskilt inom Stockholmsdistriktet. En av dess ledande medlemmar, Hjalmar Mehr, som senare blev borgarråd i Stockholm, ansåg sig vid den tiden vara "marxist". Men SSU-ledningen lyckades behålla kontrollen, särskilt efter att socialdemokraterna kommit i regeringsställning.

Morden i Ådalen var en medveten provokation från borgarklassens sida. Men den slog tvärtom tillbaka mot dem. Revolutionen kan ibland behöva "kontrarevolutionens piska" för att avancera. Medvetenheten inom klassen kan skakas om i grunden och nya, revolutionära slutsatser kan dras. Om SKP hade haft en marxistisk ledning i början av 30-talet hade en stor del av de socialdemokratiska arbetarna – och många SSU:are – kunnat vinnas över och en arbetarrevolution hade varit möjlig. Men varken Kilbom eller Sillén var bolsjeviker, båda två var inbitna stalinister. "Kilbomarna" svängde alltmer mot reformism (Kilbom själv gick med i socialdemokraterna redan 1938) och "sillénarnas" sekteristiska politik stötte bort de socialdemokratiska arbetarna.

Även de socialdemokratiska arbetarna deltog självklart redan i den ekonomiska kampen mot lönenedpressningsförsök och mot strejkbryteriet. De hade också börjat se behovet av en socialistisk samhällsomvandling. Men radikaliseringen inom arbetarklassen är ingen rätlinjig process. Även om många unga arbetare kände sympati med "kommunisternas" kampmoral och aktivitet – och kanske även för den unga ryska arbetarstaten – fanns stora tvivel kring stalinismen. I en revolutionär eller förrevolutionär kris vänder sig arbetarklassen först till de större, traditionella arbetarorganisationerna därför att dessa i kraft av sin massanslutning förväntas ha större möjligheter att genomföra förändringar. Ett litet parti, om än marxistiskt och stridbart, tros inte klara av att åstadkomma dessa förändringar. För att erövra majoriteten inom arbetarklassen krävs korrekt strategi och taktik, program och metod – men inte bara det. Arbetarna behöver också egna erfarenheter av en gemensam masskamp och i den kampen få praktiska upplevelser hur ledningarna i de olika arbetarpartierna agerar. Revolutionsåret i Ryssland 1917 är exemplet på hur bolsjevikerna, från att ha varit en minoritet inom arbetarklassen, genom en icke-sekteristisk hållning gentemot mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, kunde erövra majoriteten och föra arbetarklassen till makten i Oktoberrevolutionen.

I början av 30-talet var Socialdemokraterna helt dominerande inom arbetarklassen. Men de hade ännu inte visat vad de skulle kunna åstadkomma i regeringsställning. Socialdemokraternas valresultat 1932 blev en stor framgång och man bildade regering, men utan egen majoritet. Man inledde en samförståndspolitik med Bondeförbundet (idag Centerpartiet) i den så kallade "kohandeln". Men regeringen hade även tur med den ekonomiska utvecklingen. Redan sommaren 1933 förbättrades konjunkturen och de följande åren såg en industriell högkonjunktur. Från att antalet arbetslösa 1933 varit i genomsnitt över 160 000, minskade den varje år till att vara under 20 000 år 1937. Naturligtvis var inte detta ett resultat av socialdemokratisk "krispolitik", som mytbildningen om 30-talet hävdar, utan det var i grunden ett resultat av den internationella kapitalistiska återhämtningen efter den stora depressionen. Men ledningen kunde naturligtvis dra fördel av detta och belönades också av arbetarklassen i valet 1936, fick nästan 46 procent av rösterna och cirka 85 procent av "arbetarrösterna" – partiet var ensamt större än de borgerliga partierna tillsammans.

Varken socialdemokratiska ledningen eller LO-ledningen stödde aktivt Ådalenarbetarnas kamp. Men dessa lyckades ändå – med stöd av arbetare över hela landet – slå tillbaka borgarklassens försök att totalt knäcka arbetarkampen. Efter detta har den svenska militären inte kunnat användas för att slå ned arbetarkamp. Och borgarklassen kommer också vara mycket försiktig med att försöka göra det igen i kommande perioder av allt intensivare arbetarkamp. Idag är arbetarklassen mycket starkare än den var på 30-talet.

Andra viktiga lärdomar är de roller som kvinnorna och de unga arbetarna spelade i kampen, vilket är ett återkommande fenomen i klasskampen. Tidigare nämnde Henry Nordlander säger så här i tidigare nämnd intervju: "Det som förvånade mig efteråt var att kvinnorna var så aktiva. Jag har tänkt många gånger sedan hur fantastiskt och sunt dom reagerade. Man hade inte mat för dagen, man svalt i familjerna, men ändå uppmanade dom före fackföreningsmötena sina män att inte låta lura sig att återgå förrän det var seger, som dom sa". Detta har vi också sett i senare tiders arbetarkamp, som till exempel i svenska gruvstrejken 1969-70 och under 70-talets städarstrejk, Eiserockupation och den brittiska gruvstrejken.

De unga arbetarna, och ungdomen överhuvud taget, är de som först är beredda att gå ut i kamp. Det är dessa som kommer att stå i spetsen för den kommande klasskampen. De var också dessa som stod i spetsen för de nya partier som kom att bildas efter ryska revolutionen 1917. Det är med denna arbetarungdom som ett nytt marxistiskt ledarskap kan byggas. Idag har inte stalinismen den attraktionskraft som den faktiskt hade på många arbetare på 30-talet. Och reformismen visar sig alltmer som en reformism utan reformer. Ungdomar söker nya alternativ. Det är bara marxismen som kan ge dem svaret.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.