Att återta Rosa Luxemburgs revolutionära arv

av Marie Fredriksen (Översättning: Emma Oktyabrina Sturk och Hedvig Wilhelmina Björkman)
Bild: Public domain

Rosa Luxemburg föddes den 5 mars 1871. Av en slump var detta samma år som arbetarna i Paris reste sig och upprättade Pariskommunen: arbetarklassens första försök att gripa makten. Lyckoruset vid Pariskommunens invigning blev kortlivat. Efter ett par månader krossades Kommunen av den härskande klassen i ett kontrarevolutionärt inferno av blod och kulor. Efter att Kommunen tillintetgjorts mördades 30 000 arbetare under la semaine sanglante ("den blodiga veckan").

Nästan 50 år senare, år 1919, mördades Rosa Luxemburg av den tyska kontrarevolutionen när de tyska arbetarnas uppror krossades. Hennes liv sammanföll med den europeiska arbetarklassens uppvaknande, och var oskiljbart från klasskampen. Hon var mer än bara en åskådare till de världshistoriska händelser som ägde rum under hennes livstid: det första världskriget, den ryska revolutionen 1917 och den tyska revolutionen 1918.

Hon var i stället en aktiv deltagare i ett försök att förändra mänsklighetens historia. Med sina egna ord sade Rosa Luxemburg att mänskligheten stod inför valet mellan barbari och socialism. Hon kastade sig in i kampen för att säkerställa socialismens seger. In i det sista slogs hon för en socialistisk världsrevolution.

Ikonisk förebild

Numera är Rosa Luxemburg en av vänsterns mest ikoniska förebilder. Den kapitalistiska krisen 2008 radikaliserade hela samhällsskikt, särskilt unga, bland vilka revolutionära idéer och personligheter fått förnyat intresse. Rosa Luxemburg framträder som symbol för en kvinna som vågade stå upp mot hela det politiska etablissemanget, men som till slut gjorde den yttersta uppoffringen i kampen för socialism.

Det växande intresset för Rosa Luxemburg och hennes idéer är ett tecken på att någonting händer under samhällets yta. Fler och fler försöker dra lärdom av historien. Detta är extremt positivt.

Men Luxemburg är mer än bara en ikon. Få vänsterledare har varit lika kontroversiella som hon. Varje slags manipulation och förvrängning har använts för att skapa en bild av henne som är raka motsatsen till den revolutionära klasskämpe hon faktiskt var. Hon framställs till att börja med som kvinnan, feministen, förespråkaren av en "mildare", spontan socialism, i motsats till Lenin och oktoberrevolutionen.

Många som idag dyrkar Rosa Luxemburg som en ikon är omedvetna om hennes historia. Därför är de inte heller medvetna om vad hon faktiskt stod för. Om man försöker hitta mer information om Rosa Luxemburgs liv och idéer är det ofta denna förvridna bild man möter.

Det är en beklaglig paradox att Rosa Luxemburgs auktoritet används för att rättfärdiga reformism, vekhet och kontrarevolutionära idéer. Om man läser Rosa Luxemburgs verk råder det inget tvivel om att hon var en revolutionär till det bittra slutet. Allt hon gjorde och skrev är genomsyrat av kampen för socialistisk revolution – en kamp som kostade henne livet.

Reform eller revolution

Redan innan hon fyllt 20 år tvingades Luxemburg att fly från Polen till Schweiz, för att undvika att bli arresterad på grund av sin revolutionära aktivitet. Det säger en hel del om hennes person, och är typiskt för det liv hon levde. När hon senare flyttade till Tyskland för att bli aktiv i det enorma Tysklands socialdemokratiska parti (SPD) kastade hon sig djärvt in i den tidens viktigaste pågående debatt. Hon gav mothugg åt Eduard Bernsteins försök att revidera Marx idéer med ett lysande försvar av revolutionär marxism.

Bild: Public domain

Dagens reformister använder argument som är iögonfallande lika Bernsteins. Därför är Rosa Luxemburgs kritik fortfarande högst relevant för debatterna inom vänstern. Etthundra år senare är Sociala reformer eller revolution, Luxemburgs svar till Bernstein, lika relevant som när det skrevs.

Rosa Luxemburg hade varnat för att den socialdemokratiska rörelsen skulle förlora sitt existensberättigande om den övergav den socialistiska revolutionen som sitt mål. Från att vara en revolutionär hävstång för kapitalismens störtande skulle den övergå till att endast vara en stöttepelare för kapitalismen. Socialdemokratins historia har bekräftat Rosa Luxemburgs ståndpunkt.

Men Sociala reformer eller revolution bör ses som mer än bara en förutsägelse av de socialdemokratiska partiernas öden. Texten bör också stå som ett varnande exempel för den "nya" vänstern som försöker omvandla Rosa Luxemburg till en ikon. Luxemburg skulle inte ha haft mycket till övers för den här nya vänstern som har övergett teori och som därmed i själva verket har tappat all tro på en socialistisk revolution:

"Vad är det som är utmärkande för [reformisterna i praktiken]? Deras fientlighet gentemot 'teorin'. Och detta är helt naturligt, ty vår 'teori', d.v.s. den vetenskapliga socialismens principer, ställer upp mycket fasta gränser både vad beträffar målen för vår kamp, de medel som skall användas, och sättet att kämpa på. Därför finner man hos dem, som endast jagar efter praktiska resultat, dylika ansträngningar att skaffa sig fria händer, d.v.s. att skilja 'teorin' från praktiken och göra dem oberoende av varandra."

Rosa Luxemburg kämpade mot reformismens spridning i arbetarrörelsen ända till sin död. I varenda kamp hittade man henne på samma sida av barrikaden: med revolutionen.

Förvrängningar

Försök att förvränga den riktiga bilden av Rosa Luxemburg kommer från många olika håll. Den härskande klassen, som naturligtvis vill försvara den rådande ordningen, sin makt och sina privilegier, försöker måla upp en bild av Luxemburg som den "blodiga" Rosa. De är enbart intresserade av att avskräcka arbetarna från revolt genom att koppla samman idén om revolution med blod och våld.

I verkligheten har det historiskt sett varit den härskande klassen som har spillt floder av blod för att försvara sitt system. Det var den härskande klassen som brutalt förtryckte den tyska revolutionen och mördade Rosa Luxemburg och så många andra revolutionärer.

Men vi finner även en förvrängd bild av Rosa Luxemburg inom vänstern. Under åren som följde Oktoberrevolutionen, då Lenin och Trotskij fortfarande ledde den unga arbetarstaten, var Rosa Luxemburgs arv högaktat. Hon uppmärksammades och hyllades som den revolutionär hon var. 1922 kritiserade Lenin till och med det tyska kommunistiska partiet för att de ännu inte hade publicerat hennes samlade verk.

Luxemburgs anseende inom den kommunistiska rörelsen var dock oskiljbart från den ryska revolutionens öde. Oktoberrevolutionen hade ägt rum i ett underutvecklat land. Lenin och Trotskijs perspektiv var alltid att sprida revolutionen till de utvecklade kapitalistiska länderna, framför allt till Tyskland, som den enda garantin för att revolutionen i Ryssland skulle överleva och kunna utvecklas mot socialism. Detta var ett perspektiv som Rosa Luxemburg fullt ut delade och gjorde sitt yttersta för att förverkliga.

Tyvärr besegrades den tyska revolutionen, och den unga sovjetstaten förblev isolerad. Detta var grunden för revolutionens urartning och den stalinistiska byråkratins maktövertagande. För att konsolidera sin makt var Stalin tvungen att utrota den leninistiska, proletära flygeln – inte bara inom partiet, utan i hela den internationella kommunistiska rörelsen. Stalins utrensningar visste inga gränser. Vänstern blev fysiskt utrotad, demokratin avskaffades, och den revolutionära traditionen undertrycktes.

Likt Trotskij och andra som kompromisslöst kämpade för en revolutionär politik hamnade Rosa Luxemburgs idéer snart i stalinisternas skottlinje. Den stalinistiska byråkratin var livrädd för att Luxemburgs idéer kanske skulle inspirera unga kommunister att ifrågasätta deras politik. Hennes minne behövde därför smutskastas.

1923 beskrev Ruth Fischer, ledaren för Tysklands kommunistiska parti, Luxemburgs inflytande på den tyska arbetarrörelsen som "syfilitiskt". Och 1931 deltog Stalin själv i smutskastningskampanjen med en artikel med titeln "Frågor angående bolsjevismens historia", där han placerade Rosa Luxemburg i det reformistiska, anti-leninistiska lägret. Som han så ofta gjorde genomförde Stalin den här manövern genom en skamlös förfalskning av historiska fakta.

Stalinisterna pekade på Luxemburgs polemiker mot Lenin och använde dem för att skapa myten om 'luxemburgism': en distinkt, reformistisk, anti-leninistisk teori där massornas spontana rörelse upphöjdes som viktigare än allt annat, i motsats till organisationen och partiet.

Stalinisterna anklagade henne för varje nederlag och misstag som begicks i den tyska revolutionen under åren som följde hennes död. På så vis avledde man uppmärksamheten från det faktum att ansvaret för dessa misstag låg hos de råd och instruktioner som det tyska kommunistiska partiet tog emot från den Kommunistiska internationalens ledande skikt – vilket alltmer bestod av individer från Stalins innersta krets.

Leo Trotskij, som tillsammans med Lenin hade lett den ryska revolutionen 1917 och som efter Lenins död 1924 kämpade mot den stalinistiska byråkratin, var den som fick försvara Rosa Luxemburg mot stalinistisk smutskastning:

"Ja, Stalin har förvisso all anledning att hata Rosa Luxemburg. Men desto viktigare är det för oss att skydda Rosas minne från Stalins förtal – vilket har fångats upp av hyrda funktionärer på båda halvkloten – och att föra denna verkligt vackra, heroiska och tragiska bild i all dess storhet och inspirerande styrka vidare till proletariatets unga generation."

'Spontanitet'

Samtidigt som Stalin arbetade för att säkra sin ställning fick den anti-stalinistiska vänstern ett förnyat intresse för Luxemburg, till följd av att stalinisterna smutskastade henne. Men i kampen mot Stalin fanns det en tendens att gå för långt i motsatt riktning. Med det menar vi att denna anti-stalinistiska vänster i praktiken accepterade den påhittade 'luxemburgismen', och inte bara argumenterade för att förkasta Stalin, utan även Lenin.

De misstog Stalins förvrängda bild av Luxemburg för sann och tog den i försvar. Denna mytiska Rosa Luxemburg, som påstods förespråka "spontanitet" snarare än organisering – vilket är en anti-revolutionär ställning – försvarades av denna vänsterfalang som om den vore positiv. Trotskij kritiserade denna ultravänsteristiska tendens att "enbart utnyttja de svagheter och brister hos Rosa som inte alls var avgörande för hennes karaktär; de generaliserar och överdriver dessa svagheter till det yttersta och bygger från den grunden upp ett rakt igenom absurt system."

Vissa på vänsterkanten förvränger Rosa Luxemburgs idéer och anammar därmed den påhittade ”luxemburgismen”. Dessutom argumenterar de inte bara för att förkasta Stalin, utan även Lenin. Bild: Public domain

Så såg läget ut när Rosa Luxemburgs idéer på nytt fördes fram under den revolutionära våg som svepte över världen mot slutet av 1960-talet. Rosa Luxemburg sågs som en förebild för den nya anti-auktoritära, anti-stalinistiska vänstern, den så kallade "Nya vänstern".

Men i själva verket så upprepade de bara samma stalinistiska lögn: lögnen om den "milda" Luxemburg som enbart fokuserade på massornas spontanitet och som presenterades som Lenins motsats. Inom denna tradition finner vi bland annat Bertram D. Wolfe som under början av 1960-talet publicerade en samling av Luxemburgs verk med titeln "Leninism eller marxism?"

Wolfe var en före detta kommunist som hade lämnat den kommunistiska rörelsen för att istället göra karriär inom akademin. I hans bok finner vi Luxemburgs artikel "Organisatoriska frågor i den ryska socialdemokratin" under en ny titel som Wolfe hade komponerat: "Leninism eller marxism?" I denna artikel från 1904 uttrycker Luxemburg kritik mot Lenins syn på den revolutionära organisationen. Artikeln används således för att framställa Rosa Luxemburg som en "demokratisk", "anti-auktoritär" och "humanistisk" socialist i motsats till Lenins centraliserade och "auktoritära" läggning.

Det Wolfe undviker att nämna är att år 1905, efter den första ryska revolutionen, uttryckte Rosa Luxemburg tydligt att hon hade lagt sin kritik mot Lenin bakom sig. Här, med sina egna ord, uttrycker Rosa Luxemburg sin åsikt om Lenin och bolsjevikerna efter Oktoberrevolutionen 1917:

"Bolsjevikerna har visat, att de förmår allt som ett äkta revolutionärt parti förmår åstadkomma inom de historiska möjligheternas gränser... I den meningen var Lenin och Trotskij och deras vänner de första som föregick världsproletariatet med sitt exempel... Detta är det väsentliga och bestående i bolsjevikernas politik. I den meningen förblir det deras odödliga historiska förtjänst att med erövringen av den politiska makten och med den praktiska problemställningen till socialismens förverkligande ha gått före det internationella proletariatet..."

Personligt och politiskt

En stor del av Luxemburgs texter har fortfarande inte översatts , inte bara från polska till engelska utan även från tyska till engelska. Bland de texter som har översatts finns hennes brev. Kort efter Luxemburgs död publicerades de brev hon skrev till Karl Liebknechts fru Sophie under sin tid i fängelse. Några år efter det publicerade Louise Kautsky, Karl Kautskys fru och en nära vän till Luxemburg, korrespondensen mellan dem.

Bild: Public domain

Dessa brevsamlingar publicerades för att motbevisa den härskande klassens porträttering av Rosa Luxemburg som den "Blodiga Rosa": en känslokall, cynisk våldsfanatiker – en bild som de utnyttjade för att rättfärdiga mordet på henne.

Syftet med att sprida dessa brev var att visa att hon även hade en känslosam och empatisk sida. Breven lyckades ändra den allmänna uppfattningen. Men den nya bild som framträdde var även den väldigt ensidig: den revolutionära Luxemburg försvann.

En del av Rosa Luxemburgs brev till Leo Jogisches, som hon i stort sett levde som en partner med i 15 år, översattes år 1979 från polska till engelska av Elzebieta Ettinger med titeln "Kamrat och älskare". I förordet beskriver Ettinger hur hon naturligtvis hade varit tvungen att bara översätta ett urval av de cirka tusen breven mellan Luxemburg och Jogisches. Enligt henne fanns det tre möjliga urval att göra: de brev som var kopplade till Luxemburgs medverkan i den Andra internationalen; de som var kopplade till hennes arbete med de tyska och polska socialdemokratiska partierna; eller de som handlade om hennes personliga förhållande med Jogisches:

"Medan de första två alternativen skulle ha tillgodosett de som studerar de europeiska, framför allt de polska, ryska och tyska rörelserna, med en otrolig mängd material, skulle Luxemburg ha förblivit som hon är nu: anonym. Det tredje alternativet skulle visa en hittills okänd kvinna, vars kön inte förminskade hennes politiska resning och vars politik inte kom emellan i hennes privatliv. Det skulle även avslöja det falska påståendet om att en kvinna inte kan förverkliga sina förmågor utan att ge upp kärleken."

Givetvis har översättare rätten att översätta vad de än önskar. Men Ettinger är inte den enda som har valt att framhäva "kvinnan" Rosa Luxemburg, snarare än revolutionären Rosa Luxemburg. Rosa Luxemburg värnade också om sitt privatliv. Önskade hon verkligen att hennes högst personliga brev till en älskare skulle publiceras?

Att enbart fokusera på det privata överskuggar helt det faktum att Luxemburg först och främst var en revolutionär. Ja, hon var en kvinna, hon var judinna, hon var polsk. Men framför allt såg hon sig som en del av den internationella proletära kampen för socialism; en kamp som korsar alla dessa gränser.

I ett brev till Mathilde Wurm som Luxemburg skrev den 28 december 1916, när hon fortfarande satt fängslad, talade hon om hur det är att vara människa:

"Så vitt jag vet har jag aldrig varit vek men under de senaste månaderna har jag blivit lika hård som stål och i framtiden kommer jag inte att ge några slags eftergifter varken inom politiken eller min personliga vänskap... Att vara mänsklig är det viktigaste, och det innebär att vara stark och tydlig och gladlynt såväl på grund av som trots allt omkring en, för tårar är de svagas förströelse. Att vara mänsklig innebär att offra sitt liv om så behövs, att glädjas åt var bra dag man får och för varje vackert moln – åh, jag kan inte ge dig något recept på hur man är mänsklig, jag vet bara hur man är mänsklig... Världen är så vacker trots allt elände och den skulle vara ännu vackrare om det inte fanns dårar och fegisar i den."

Rosa Luxemburgs berättelse måste skrivas så som alla berättelser om stora revolutionärer måste skrivas: om idéer och verk, utan att fastna i känslor och individers kärleksliv.

Frigörelse

De senaste åren har det blivit på modet att kalla Rosa Luxemburg för en socialistisk feminist. Det växande intresset för kvinnofrågan vi ser idag är ett tecken på att vi är på väg in i en revolutionär period. Fler och fler börjar ifrågasätta den rådande ordningen och reser sig i kamp mot ojämlikhet och förtryck. Det är en extremt positiv utveckling.

Rosa Luxemburg stod helt och hållet för jämlikhet mellan män och kvinnor, och såg kvinnors frigörelse som en del av hela mänsklighetens frigörelse. Men hon kallade sig aldrig för feminist. Att idag kalla henne för feminist är att använda dagens begrepp på ett sätt som förvränger Rosa Luxemburgs verkliga ståndpunkter.

Luxemburgs revolutionära arv är av största vikt för alla som vill förändra världen. Bild: Public domain.

Luxemburg skrev väldigt lite om kvinnofrågan. Det var inte för att hon såg det som oviktigt, utan för att hon var upptagen med annat. När hon kom till Tyskland försökte SPD:s ledare göra sig av med denna unga rebelliska kvinna, vars blotta närvaro var besvärlig för dem, genom att föreslå att hon skulle bli aktiv i SPD:s kvinnorörelse.

Luxemburg tvärvägrade. Hon kastade sig istället in i alla de stora teoretiska debatter som pågick inom SPD. Hon var också en tydlig motståndare mot den borgerliga och den småborgerliga kvinnorörelsen. För henne var arbetarrörelsens kamp för en socialistisk revolution nödvändig för kvinnors frigörelse. I denna kamp kunde inte borgarkvinnor stå på samma sida som arbetarkvinnor.

Rosa Luxemburg är uppenbarligen en förebild för många, både män och kvinnor, över hela världen. Detta är tack vare att hon spelade en avgörande roll för den internationella arbetarrörelsen – trots de hinder hon mötte på grund av sitt kön.Men det innebär inte att vi borde förminska hennes tankar och verk till att enbart vara inspirerande på grund av att hon var kvinna.

Hon är en förebild för att hon förblev en konsekvent revolutionär till det bittra slutet. Lenin beskrev henne som en av de "framstående representanterna för det revolutionära proletariatet och den oförfalskade marxismen". Det är för detta som hon bör bli ihågkommen: hennes revolutionära arv.

Om man vill förändra världen, måste man förstå den. Det innebär att vi måste dra lärdom av våra föregångare. Luxemburgs revolutionära arv är avgörande för alla som vill förändra världen.

Men innan vi kan dra några lärdomar från Rosa Luxemburg måste vi blottlägga hennes sanna arv genom att röja undan det berg av förvrängningar, felaktiga framställningar och smädelser som täcker det.

 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.