När ett vårdbiträde gick ut i media om allvarliga brister på ett Attendo-ägt äldreboende, hotades hon med uppsägning. Flera anställda på företaget har nu vittnat om samma sak – att man bestraffas om man vittnar om brister inom verksamheten.
Enligt Socialstyrelsen och Stockholms stads riktlinjer måste vårdboenden bedriva så kallad kohortvård vid misstänkt covid-19-smitta, alltså separera smittade från friska och inte låta personal gå mellan dessa avdelningar. När corona bröt ut försäkrade det privata vårdföretaget Attendo för anhöriga att detta skedde på deras äldreboenden.
Vårdbiträdet Stine Christophersen på äldreboendet Sabbatsbergbyn reagerade på att detta inte alls stämde. ”Det är en rak lögn, vi hade ingen kohortvård. Att det var en enda medarbetare som tog hand om den smittade stämmer absolut inte. Jag var ensam på hela avdelningen, med både sjuka och friska”, säger hon i P1-dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet”.
Efter fruktlösa försök att först lösa problemet internt, bestämde hon sig för att gå till media. Enligt meddelarfriheten har man rätt att berätta för media om missförhållanden utan att utsättas för repressalier. Ändå blev Stine inkallad till möte med högt uppsatta chefer efter sin medverkan i Expressens granskning.
Där påtalades att hon var ”illojal” och att det hon spritt var ”lögner”. Om hon upprepade detta ”illojala” beteende så skulle det leda till uppsägning. Stine spelade in samtalet, som spelas upp radiodokumentären. I inspelningen säger hon till cheferna att de ska vara glada att hon inte sagt hur pass illa det faktiskt var.
På Sabbatsbergsbyn, med cirka 100 boenden, kom smittan in på fem av elva avdelningar. Att bedriva kohortvård var omöjligt då det inte fanns tillräckligt med personal. På nätter behövde Stine lämna sin demensavdelning obemmanad, för att hjälpa till på andra avdelningar. Hon kunde inte kontrollera att personer sjuka i demens inte lämnade sina rum och spred smittan vidare. I dokumentären beskriver Stine gråtandes hur mentalt påfrestande situationen var.
På Attendos hemsida står det nu att tystnadskulur är något som ”är helt emot vad Attendo står för”, men flera anställda vittnar om hur de tystats efter att ha slagit larm om missförhållanden på boenden, även innan pandemin. Susanne Augustsson från Vårdförbundet berättar för Sveriges Radio att ”det sker alldeles för ofta, det är ingen engångsföreteleelse. Om man framför åsikter så kan det resultera i att jag blir inkallad till chefen, att jag blir kallad för illojal, att jag kanske inte bör jobba på den här arbetsplatsen om jag tycker så här”, samt att man blir hotad med att få dåliga referenserer om man talar om saken utanför Attendo.
Attendo har helt enkelt inget intresse av att säkra en god vård för sina ”kunder”, deras intresse är att göra vinst – på grund av munskyddsbrist behövde de anställda fick återanvända munskydd genom att tvätta och hänga dem på tork på en krukväxt.
Som grädden på moset har Attendos toppchefer plockat ut miljonbonusar under pandemin, trots att de sparat in på vården och tagit emot statligt stöd på 133 miljoner. De anställda däremot fick inte ens det engångsbelopp på 5500 kronor som arbetare inom kommunal vård fått.
Fallet med Stine Christophersen talar för hur vård och omsorg inte kan bedrivas på ens en acceptabel nivå under kapitalismen, på grund av nedskärningar och privatiseringar. Precis som detta ”illojala” vårdbiträde visar, är det bara arbetarna själva som kan se till att de kan göra det jobb som krävs, med resurserna som behövs – oavsett pandemi eller ej.