Basinkomst: Utopi eller libertariansk mardröm?

Universell basinkomst, en villkorslös betalning till alla medborgare, har blivit ett mycket omdebatterat krav. Det läggs fram från både vänster och höger som en lösning på det krisande kapitalistiska systemets problem.

Men vad skulle en basinkomst egentligen innebära? Varför har det plötsligt blivit ett framträdande krav under de senaste åren? Och, viktigast av allt, vem för fram förslaget – och i vems intresse?

Det berättas ofta en historia om den amerikanska kapitalisten Henry Ford II, där han visar Walter Reuther, en långvarig ledare för fackförbundet United Automobile Workers, en nyligen automatiserad bilfabrik.

”Walter, hur ska du få robotarna att betala medlemsavgifter till facket?”, skämtade chefen för Ford Motor Company. Utan att tveka svarade Reuther: ”Henry, hur ska du få dem att köpa dina bilar?” (The Economist, 4 november 2011)

Denna berättelse är antagligen påhittad. Trots det bygger den på – och framhäver – en reell oro bland dagens mer framsynta borgerliga experter: hotet om ”teknisk arbetslöshet” – det som man på engelska ofta kallar ”race against the machine”.

Den moderna teknikens och automatiseringens framsteg ses inte som en möjlighet att frigöra mänskligheten i dag, utan som en farlig och okontrollerbar kraft som kan göra stora delar av både arbetar- och medelklassen överflödig i en inte alltför avlägsen framtid.

Vem, frågar sig anekdoten ovan, kommer att köpa den enorma mängd varor som världsekonomins väldiga produktivkrafter fortsätter att producera?

Frågan om automatisering belyser det kapitalistiska systemets motsägelser. Det avslöjar ett vidrigt hyckleri från de politiker som kräver nedskärningar och angrepp på vanliga människor, samtidigt som de i samma andetag hyllar miljardärer, så kallade “entreprenörer”, varav bara åtta stycken äger lika mycket som hälften av världens befolkning tillsammans.

Det blir alltmer uppenbart att en armé av robotar har skapat det som Marx beskrev som en ”reserverarmé av arbetskraft”: stora mängder arbetslösa som sätter en press nedåt på arbetarnas löner. De som ersätts av den nya tekniken får ingen omskolning eller vidareutbildning för att ge dem de färdigheter som krävs för att hänga med i kapitalismens ständigt accelererande ekorrhjul. I stället kastas de på soptippen och tvingas in i den snabbt växande ”gigekonomin” – en värld av falsk självständighet, osäkert arbete och timanställningar.

Följden är att trots all den nya teknik och automatisering som utnyttjas i produktionen, har produktivitetsutvecklingen i ekonomin faktiskt stannat av. Ur den parasiterande och profiterande kapitalistens synvinkel är det billigare att rekrytera från ”prekariatet”, som desperat söker jobb, än att investera i maskiner som faktiskt minskar behovet av arbete. Ur kapitalismens perspektiv finns det alltså både ”för mycket” automatisering – vad gäller ”teknisk arbetslöshet” – och samtidigt ”för lite”, i det att produktiviteten stagnerar.

Systemet fungerar inte

Det är till följd av att den ekonomiska motorn har havererat som det växt fram ett krav på en ”universell basinkomst”, eller medborgarlön, en summa som utbetalas till alla i samhället, oavsett rikedom eller behov.

Tanken bakom basinkomst är att det – i teorin – skulle bryta länken mellan arbete och lön. Å ena sidan ska det förse arbetare som gjorts överflödiga av robotar med ett skyddsnät som hindrar dem från att fastna i lågavlönade, osäkra jobb, och underlätta deras övergång från föråldrade industrier till nya och mer produktiva sektorer. Å andra sidan ska det möjliggöra för kapitalisterna att investera i automatisering och ny teknik utan moraliska betänkligheter (eller ännu viktigare, det praktiska bekymret) över det växande antalet arbetslösa. Och voilà! Kapitalismens hjul får ett smörjmedel: investeringarna ökar; produktiviteten ökar; ekonomin växer – och under tiden kan arbetarna smidigt flytta från jobb till jobb under resten av livet.

Om det bara vore så enkelt. I själva verket är investeringarna i produktionen i dag rekordlåga, och det beror inte på någon moralisk betänklighet över de avskedade arbetarnas öde, utan på den enorma överproduktionen – eller “överkapaciteten”, som borgerligheten föredrar att kalla det – som är en kvarnsten runt den globala ekonomins hals. Kapitalisterna investerar inte för att skapa jobb, kunna möta några behov eller utveckla produktivkrafterna, utan för att göra vinst. Om varor inte kan säljas, eftersom vanliga familjer inte har pengar att köpa dem, kommer industrin att läggas i malpåse. Och om kapitalisterna kan få ut mer vinst av tio utsugna arbetare än en ny maskin, så kommer arbetarna att arbeta vidare och produktiviteten förbli låg.

Faktum är att förhållandet mellan arbete och lön redan har brutits – men inte på ett positivt sätt. I alla länder – både i de avancerade kapitalistiska länderna och de så kallade “utvecklingsländerna” – har andelen rikedom som går till arbetskraften minskat, med reallöner som stagnerat trots att BNP ökat. Arbetsveckan blir längre, och ändå blir nettolönen densamma.

I vems intresse?

Trots att det baserats på i grunden felaktiga antaganden, har kravet på basinkomst ändå fått gensvar i denna epok av skriande ojämlikhet. Redan nu pågår sociala och ekonomiska experiment med basinkomst i olika länder, däribland Kanada, Finland och Holland. I Schweiz avvisades ett förslag på 30 000 franc per år (cirka 260 000 kr per år), med siffrorna 77 mot 23 procent i en folkomröstning den 5 juni 2016. I Storbritannien har kravet på basinkomst lyfts fram av både Labours och det gröna partiets ledning.

Bland annat har John McDonnell, en veteran inom den brittiska Labourvänstern och skuggminister, sagt att han och hans grupp undersöker om det kan bli en viktig del av Labours ekonomiska program. Det gäller också Benoît Hamon, det franska Socialistpartiets presidentkandidat, som lovade en basinkomst om han valdes. Idén om en basinkomst har till och med vunnit stöd i Indien, där idén presenterats som ett enkelt alternativ till det komplexa nät av bidrag som för närvarande erbjuds.

De som står till vänster lyfter fram basinkomst som ett progressivt krav: ett förstärkt skyddsnät som går längre än den nuvarande välfärdsstaten, som ska finansieras genom att beskatta storföretagen och de rika. När det förs fram på ett sådant sätt är det helt klart ett krav – precis som vilken verklig reform som helst – som man bör stödja och kämpa för.

Men basinkomst är i sig inte nödvändigtvis vänster, eller någonting progressivt. Faktum är att idén om en universell basinkomst har många förespråkare inom den libertarianska högern. Kända borgerliga ekonomer som Milton Friedman, har faktiskt lagt fram ett liknande förslag tidigare, med hans idé om en ”negativ inkomstskatt”.

För dessa respektabla damer och herrar är idén om en basinkomst tilltalande som en extremt strömlinjeformad version av välfärdsstaten – eller ännu värre, en ersättning för den. I ett svep föreslår dessa nedskärningsfanatiker att man ska ”förenkla” (läs: slå sönder) stora delar av skatte- och bidragssystemet, ”eliminera byråkrati” och ”minska statlig inblandning på marknaden”.

Samtidigt är det tydligt att basinkomsten attraherar de schumpeterianska liberaler som predikar den osynliga handens dygder och den ”kreativa förstörelsens” mäktiga omdanande kraft. Erbjud ett primitivt skyddsnät, avskaffa minimilönen och andra ”hinder” för jobbskapandet, och ge marknadens anarki fria händer att förstöra industrier och jobb, utan planering eller ombesörjande av varken utbildning eller omskolning. Det är ett drömrike för libertarianer – och en mardröm för arbetarklassen.

Vissa marknadsfanatiker förespråkar till och med en relativt hög basinkomst, men (detta är haken) endast på villkoret att störande offentliga tjänster – såsom vård och utbildning – skrotas, det vill säga privatiseras och öppnas upp för vinstdrivande verksamhet.

I stället för att bygga vidare på den välfärd som vunnits av tidigare generationer, kan kravet på basinkomst lyftas fram av de som vill återta och förstöra sådana erövringar. I stället för att utöka välfärdsstaten på ett progressivt sätt genom att omfördela samhällets kolossala rikedom, skulle en basinkomst i stället kunna bli en djupt bakåtsträvande förklädnad för en fullständig attack på – och privatisering av – offentliga tjänster, vilket förstärker den kapitalistiska marknaden i stället för att försvaga den.

Marxister kommer att kämpa för alla reformer som verkligen förbättrar arbetares och fattigas levnadsstandard. Men för att fastställa om vi kan ställa oss bakom ett visst krav, måste vi först fråga: är det verkligen en reform som föreslås eller i själva verket en försämring?

I detta avseende är det abstrakta kravet på basinkomst meningslöst.

Vem betalar?

Precis som med alla reformer är den viktigaste frågan: vem betalar?

I den schweiziska folkomröstningen förra året var regeringen motståndare till de 260 000 kr per år som föreslogs på grund av att detta var för dyrt. Man bör dock ha i åtanke att levnadsomkostnaderna i Schweiz är mycket höga, och den genomsnittliga lönen är ungefär dubbla det föreslagna beloppet för basinkomst. I Finland föreslogs i stället en ”mer rimlig” basinkomst, en eländig summa på cirka 65 000 kr per år – småpengar för de miljonärer som mottar den (det är ju trots allt en ovillkorlig universell utbetalning), men de fattigaste, som för närvarande är beroende av villkorliga bidrag, skulle faktiskt få det sämre.

För att tillhandahålla en basinkomst som är bättre än vad som för närvarande ges genom välfärdsstaten skulle det krävas en del betydande skattehöjningar, som The Economist understryker med vissa hypotetiska uppskattningar:

”Att upprätta en basinkomst är inte enkelt. För att betala varje vuxen och barn en inkomst på cirka 10 000 dollar per år, skulle ett land så rikt som USA behöva höja andelen av BNP som samlas in i skatt med nästan 10 procentenheter och slakta de flesta program för sociala utgifter som inte är sjukvård. Mer generösa program skulle fortfarande kräva större skatteökningar.”

Innan vi fortsätter, låt oss göra en sak kristallklar: det finns definitivt pengar för att ge alla en anständig basinkomst – och på nivåer långt över 10 000 dollar. Som vi redan har påpekat äger åtta miljardärer lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning, enligt den senaste Oxfam-rapporten om global ojämlikhet. Samtidigt sitter stora företag i USA på en enorm hög pengar på omkring 1900 miljarder dollar som inte används till någonting.

Problemet är inte ekonomiskt, utan politiskt. Om man genomförde en verkligt progressiv basinkomst skulle det utgöra den mest ambitiösa och radikala omvälvningen av det omfördelande beskattningssystemet sedan välfärdsstaten byggdes upp under efterkrigstiden. Men dessa landvinningar står i dag under attack. En basinkomst skulle vara en gigantisk utmaning mot kapitalet, med enorma skatteökningar för rika och företag.

Utopi

Det händer att vissa multimiljardärer, så som Bill Gates, frivilligt skänker en liten del av sin enorma förmögenhet till välgörande ändamål (och även då ofta bara som ett cyniskt PR-trick). Men kapitalistklassen som helhet gör i slutändan affärer för att gå med vinst. Och de uppskattar inte – det har de aldrig gjort – att deras privata rikedom rycks ur deras händer för att finansiera resten av samhället. Därav den nästan farsartade skatteflykt som världens största företag är skandalöst intrasslade i. Som den kända investeraren och miljardären Warren Buffett uttryckte eftertryckligt efter att han påpekat att han betalar mindre skatt än sin receptionist: ”det är ett klasskrig, visst – men det är min klass, den rika klassen, som för krig – och vi vinner!”

Återigen bör vi betona att det absolut finns tillräckligt med rikedomar i samhället för att finansiera ett verkligt progressivt system för basinkomst. Men en sådan reform skulle bara kunna genomföras i praktiken om kapitalisterna kände sig så hotade att de skulle frukta att förlora allting – det vill säga om klasskampen nådde så intensiva och höga nivåer att den härskande klassen erbjöd reformer ovanifrån för att förhindra revolution underifrån. Och i en sådan situation skulle kraven inte bara gälla basinkomst, utan en socialistisk revolution!

Överallt befinner sig socialdemokratin och reformismen i reträtt som ett resultat av kapitalismens kris. I stället för att genomföra progressiva program med ökad beskattning och ökade sociala utgifter, har bankernas diktatur tvingat valda ”vänster”-regeringar, som Syriza i Grekland och Hollandes ”socialistiska” parti i Frankrike, att genomföra nedskärningar och försämringar.

Om vänstern ska lyfta fram och kämpa för kravet på basinkomst, så kan det inte ske isolerat från klasskampen. Vi kan inte förlita oss på de rikas osjälviskhet och den kapitalistiska statens medkänsla, vars kärna – som Engels förklarade och Lenin betonade – består av ”grupper av beväpnade män” till försvar för den härskande klassens egendom och intressen.

Kravet på en basinkomst är alltså bara ännu ett utopiskt förslag från ett naivt skikt inom vänstern som föreställer sig att åtstramningar är ideologiska och att vi på ett eller annat sätt säkert kan övertyga de välbärgade och rika att utan protester överlämna pengarna för samhällets bästa. Detta är i grunden vad förespråkarna för basinkomst förlitar sig och hoppas på: välvilja och generositet från kapitalisterna och deras politiska representanter.

Särskilt vid en tidpunkt då regeringar överallt viker sig inför marknadens ”osynliga hand” är det ren och skär utopism att föreslå att kapitalisterna glatt och lugnt ska samtycka om att överlämna sin rikedom för att finansiera en anständig basinkomst, eller att den borgerliga staten någonsin skulle vara villig att åta sig en sådan uppgift.

Fördelning och produktion

Det främsta problemet med basinkomst är, precis som med alla reformistiska krav, att den inte sätter frågan i ett klassperspektiv. Den analyserar inte vem som egentligen äger och kontrollerar samhällets rikedom och teknik, och varför de har denna kontroll från första början.

Problemet med basinkomst (och reformistisk politik i allmänhet) uppstår med andra ord från dess nästan exklusiva fokus på frågan om fördelning, snarare än produktion. Som Marx sa i sin Kritik av Gothaprogrammet (ett liknande reformistiskt och utopiskt program som fördes fram av Marx socialistiska kamrater, Lassalleanerna):

“Frånsett det vi sagt hittills var det överhuvudtaget felaktigt att göra något väsen av den så kallade fördelningen och lägga tonvikten på den. Konsumtionsmedlens olika fördelning är blott en följd av själva produktionsbetingelsernas fördelning. Men denna sistnämnda är ett kännetecken för själva produktionssättet. Det kapitalistiska produktionssättet exempelvis grundar sig på att de sakliga förutsättningarna för produktion befinner sig i händerna på de icke arbetande i form av kapital- och jordegendom, medan massan bara är ägare av den personliga produktionsförutsättningen, arbetskraften. Om produktionens beståndsdelar är fördelade på ett sådant sätt, så följer av sig själv konsumtionsmedlens nuvarande fördelning. Om de sakliga produktionsbetingelserna är arbetarnas kooperativa egendom, så följer därmed likaså en annan fördelning av konsumtionsmedlen än den nuvarande. De borgerliga nationalekonomerna har lärt vulgärsocialismen … att betrakta och behandla distributionen som oavhängig av produktionssättet och att därigenom framställa socialismen som något som huvudsakligen rör distributionen. Varför på nytt marschera tillbaka, sedan det verkliga förhållandet för länge sedan klarlagts?” (vår kursiv)

Dessa ord klingar ännu mer sant idag. Genom att fokusera på frågan om beskattning och omfördelning angriper den moderna arbetarrörelsens ledare i slutändan fel personer, och stöter bort medelklassen med prat om skatt på inkomster och personlig egendom, snarare än att attackera de superrika i kapitalistklassen, vars rikedom är bunden i vinst och kapital – ofta långt bortom statliga skatteindrivares räckhåll.

Socialister bör därför, som Marx underströk, inte lägga betoningen på att omfördela den rikedom som redan har skapats i samhället (genom beskattning och välfärd och så vidare), utan snarare på att ha kollektiv och demokratisk kontroll över de medel som ny rikedom skapas med – det vill säga produktionsmedlen. Om en sådan rationell produktionsplan infördes, skulle frågan om beskattning, arv, omfördelning, välfärd och så vidare snabbt försvinna.

Frågan om ojämlikhet är visserligen viktig för marxister, men sekundär. I grunden är vår kritik av kapitalismen inte i huvudsak det föråldrade systemets symtom, utan dess underliggande sjukdom: kapitalismens själva lagar; privategendomens hinder, konkurrens och produktion för vinst, som står i vägen för att utveckla produktivkrafterna – industri och vetenskap, teknologi och teknik samt konst och kultur. Som Leo Trotskij, den store ryske revolutionären och teoretikern, skrev i sitt marxistiska mästerverk Den förrådda revolutionen:

”Den fundamentala ondskan i det kapitalistiska systemet är inte de förmögnas extravagans, hur vidrigt det än är, utan det faktum att borgarna som garanti för rätten till extravagans uppehåller sitt privata ägande av produktionsmedlen, och dömer på så vis det ekonomiska systemet till anarki och sönderfall.”

Idag ser vi anarkins och sönderfallets “fundamentala ondska” tydligt uttryckas i motsättningen mellan de enorma högarna av pengar som storföretagen sitter på och historiskt låga investeringsnivåer och stagnerande produktivitetstillväxt. Vi ser motsättningen mellan potentialen för massiv automatisering och fruktan för teknisk arbetslöshet, en absurd situation där miljontals behöver oroa sig för påtvingad sysslolöshet, i stället för att man inför frivillig fritid åt alla.

Trots alla sina försök att lappa ihop sprickorna, bidrar inte basinkomst till att stoppa denna marknadens anarki och lösa den överproduktionskris som har lett samhället till detta dödläge. Som marxister alltid har framhållit, kan inga reformer lösa kapitalismens grundläggande motsättningar. Endast samhällets revolutionära omvandling kan skära genom denna gordiska knut.

”Löner för hushållsarbete”

Det är värt att nämna de feminister som stöder kravet på basinkomst med motiveringen att den skulle utmana de nuvarande föreställningarna om arbete, och visa värdet av sådant arbete som fortfarande är obetalt – men ändå socialt nödvändigt – såsom hushållsarbete. Men det näraliggande kravet på ”löner för hushållsarbete” är inte ett socialistiskt krav. Marxister förespråkar inte att kvinnor (eller män) ska kompenseras med pengar för sitt hemarbete – det vill säga att skapa lönearbetare i hemmet jämsides med lönearbetare på arbetsplatsen.

I stället vill marxister helt och hållet avskaffa fenomenet hushållsarbete: ta de arbetsuppgifter som just nu är privata ur de enskilda familjernas händer – ur hemmets isolerande väggar – och organisera dessa samhälleligt nödvändiga uppgifter på ett samhälleligt sätt, som del av en rationell produktionsplan. Endast genom att socialisera barnomsorgen och hushållsarbetet och avlägsna denna arbetsbörda från arbetarkvinnornas axlar kan vi uppnå äkta jämställdhet i samhället.

Som Engels påpekar i Familjens, privategendomens och statens ursprung:

“Kvinnans befrielse kommer först att bli möjlig då hon i stor samhällelig skala kan delta i produktionen och det husliga arbetet blott i obetydlig utsträckning tar hennes tid i anspråk. Och detta har först blivit möjligt genom den moderna storindustrin, som inte bara tillåter kvinnligt arbete i stor skala utan formligen ropar efter det och som också mer och mer strävar att förvandla det privata husliga arbetet till en samhällelig industri.”

Det enda sättet att inleda en verklig, permanent förändring i samhället är därför inte att betala kvinnor för sitt hushållsarbete, utan att helt och hållet flytta det obetalda hushållsarbetet från det enskilda hemmet; att göra detta arbete till en samhällelig uppgift som är samhällets ansvar som helhet; och slutligen investera i nya maskiner och ny teknik som gör det möjligt för oss att helt och hållet avskaffa detta arbete.

Att man har uppfunnit hushållsmaskiner som mikrovågsugnen, diskmaskinen och tvättmaskinen har bidragit mycket till att minska tiden som behövs för hushållsarbetet. Utmaningen är nu att ta denna teknik och sätta den under offentlig och demokratisk kontroll; att socialisera dessa uppgifter som en del av en socialistisk produktionsplan – och därigenom befria både arbetande kvinnor och arbetande män från hushållsarbetets börda.

Löner, inkomst och basinkomst

Inom den moderna kapitalismen har arbetarklassen lyckats kämpa till sig offentligt finansierade tjänster, en välfärdsstat med till exempel sjukvård. En arbetares ”inkomst” består i praktiken av två delar: en lön som betalas av arbetsgivaren i utbyte mot arbetskraft och en ”social lön” av offentliga förmåner och tjänster som är gratis att nyttja och ges på grundval av behov, utan att man måste betala för dem.

Under socialismen skulle förhållandet mellan dessa två delar dramatiskt skifta mot den sistnämnda. Den osynliga ”sociala lönen” skulle öka kraftigt, medan den som betalas i utbyte mot arbetskraft skulle minska (relativt sett – den totala skulle naturligtvis öka i takt med att samhällets rikedom växer). I stället för att bara få gratis sjukvård, skulle transport, bostäder, elektricitet, mat, kläder med mera – allt detta och även saker som för närvarande anses vara ”lyxvaror” – kunna erbjudas utan utbyte som del av en socialistisk produktionsplan. Begreppet värde skulle gradvis bli meningslöst och pengasystemet skulle dö bort.

Med basinkomst införs däremot en tredje form av inkomst: Vid sidan av den utbetalade lönen och den ”sociala lönen” har vi nu också den ovillkorliga monetära betalningen basinkomst. För den del av den libertarianska högern som är för basinkomst, är införandet av denna universella utbetalning inte ett sätt att stärka den sociala lönens socialistiska element, utan att försvaga det (som vi redan nämnt) genom att använda basinkomsten som förevändning för att privatisera offentliga tjänster.

På samma sätt kan införandet av basinkomst också användas som argument för att avskaffa viktiga reformer som minimilönen, och därmed sätta käppar i hjulet för arbetare i kampen mot kapitalisterna. I stället för att sätta stopp för pengarnas och marknadens makt, skulle basinkomsten i sådana fall tjäna till att konsolidera och stärka dessa krafter.

De på vänsterkanten som mest entusiastiskt och utan att tänka sig för kräver en basinkomst måste därför vara försiktiga med vad de önskar sig. Återigen borde arbetarrörelsens ledare, snarare än att omfamna det tvetydiga och tvivelaktiga kravet på basinkomst, ställa kravet på nationalisering och arbetarkontroll på dagordningen.

För ett socialistiskt samhälle

Ofta erkänner de vänsteraktivister som kräver basinkomst det kapitalistiska samhällets alla uppenbara motsägelser, men föreslår allt utom den faktiska lösningen. De ser orimligheten i massarbetslöshet parallellt med överarbete; i en ojämlikhet som ökar medan tekniken går framåt; i en automatisering som förslavar oss istället för att befria oss: och ändå accepterar de dessa orimligheter som ett givet faktum – de erkänner kapitalismens misslyckanden, men vägrar att erkänna kapitalismen som grundproblemet.

Förespråkarna för basinkomst är beredda att föreslå de mest otroliga och utopiska åtgärder, så länge dessa inte utmanar kapitalismens mest okränkbara och heliga rättighet: privategendomen. Det har faktiskt till och med föreslagits att basinkomst skulle kunna vara en ”kapitalistisk väg till kommunismen”, det vill säga till Marx motto “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

Sådana höga damer och herrar kan ibland hålla med om att konkurrens och profitjakt är orsaken till samhälleliga problem som ojämlikhet, arbetslöshet och ekonomiska kriser, men att föreslå för dem att marknadens anarki ska avskaffas är som att svära i kyrkan. Vi måste ju trots allt vara realistiska – som vi revolutionärer så ofta blir påminda om!

Den engelsk-amerikanska upplysningens politiska filosof och en av USA:s grundlagsfäder, Thomas Paine, argumenterade för att någon form av basinkomst skulle kunna garanteras till alla medborgare så länge som de accepterar privategendomen. Som Economist påpekar:

”Thomas Paine skulle ha uppskattat ett sådant förslag. Hans åsikt var att basinkomst skulle rättfärdigas som ett quid pro quo [lika utbyte] för privategendomens existens. Han ansåg att innan privategendomens uppkomst kunde alla människor försörja sig själva genom jakt och insamling av föda. När den möjligheten togs ifrån dem borde de kompenseras genom ett ’naturligt arv’ på 15 pund som skulle utbetalas årligen till alla män, vilket skulle finansieras av en beskattning av fastighetsägare.” (vår översättning)

Oron över ”teknologisk arbetslöshet” och den föreslagna basinkomstens lindrande understryker tydligt en löjlig paradox, där framsteg inom automatisering och samhällets förmåga att producera mer rikedom med mindre arbete inte ses som ett framsteg, utan en fara.

Att avslöja dessa motsägelser framhäver samtidigt potentialen för ett genuint socialistiskt samhälle där mänskligheten och maskinen existerar i harmoni: ett samhälle av överflöd; en ”helautomatiserad lyxkommunism”, där mottot ”av var och en efter förmåga; åt var och en efter behov” äntligen kan förverkligas i praktiken.

I sitt tal “Till försvar för Oktober” förklarar Leo Trotskij den ryska revolutionens landvinningar och stakar ut mänsklighetens väg framåt:

“Teknologin befriade mänskligheten från de gamla elementens tyranni – elden, vattnet, jorden och luften – bara för att underkasta henne under sin eget tyranni. Människan upphörde att vara slav under naturen, men blev istället slav under maskinen, och ännu värre slav under tillgång och efterfrågan.

Den nuvarande världskrisen vittnar på ett särskilt tragiskt sätt om hur människan, som kan dyka till havets botten, som kan flyga upp till stratosfären, som kan tala med hjälp av osynliga vågor, hur denna stolta och modiga härskare över naturen förblir slav under sin egen ekonomis blinda krafter.

Vår tidsålders historiska uppgift består av att ersätta marknadens okontrollerade spel med förnuftig planering, av att behärska produktivkrafterna, tvinga dem att arbeta tillsammans i harmoni och lydigt tjäna mänsklighetens behov.

Bara på denna nya grundval kommer människan att kunna sträcka ut sina trötta ben, och – varje man och kvinna, inte bara ett utvalt fåtal – bli en fullvärdig medlem på tänkandets område. […]

När människan väl har gjort sig av med sitt eget samhälles anarkistiska krafter, så kommer hon att börja analysera sig själv i kemistens mortel och retort. För första gången kommer människan att betrakta sig själv som råvara, eller i bästa fall en fysisk och psykisk halvprodukt. Socialismen kommer att innebära ett språng från nödvändighetens till frihetens rike, även i den meningen att dagens människa, med alla sina motsättningar och bristande harmoni, kommer att bereda vägen för ett nytt och lyckligare släkte.”

Adam Booth

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,175FöljareFölj
643FöljareFölj
2,000FöljareFölj
672PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna