I en tid där fattigdomen ökar, fler barn går hungriga och där klimatförändringarna hotar driva miljontals människor på flykt, har regeringen och Sverigedemokraterna nu beslutat att kraftigt skära ned på stödet till fattiga länder. Man slopar enprocentsmålet, vilket samtidigt blottar det som alltid varit kärnan i den svenska biståndspolitiken.
Sedan efterkrigstiden har Sverige, relativt till ekonomins storlek, varit en av världens största biståndsgivare. Den svenska kapitalistklassen hade under efterkrigstiden medlen att göra vissa eftergifter till den svenska arbetarrörelsen, men också under 1960-talet den tätt sammankopplade freds- och solidaritetsrörelsen. Sedan 1968 har den svenska staten alltså haft som mål att lägga en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) – det sammanlagda värdet på de varor och tjänster som producerats inom landet – på internationellt bistånd.
Under höstens regeringsbildning blev biståndet en av de hetare politiska stötestenarna i borgerlig media. Liberalerna och Kristdemokraterna, som i valet positionerade sig som biståndsivrare (Ebba Busch sade sig vara en ”garant” för enprocentsmålet), lade sig platt i Tidöavtalet till fördel för M och SD:s linje om att slopa målet och kraftigt skära ned på biståndet. Den tillträdde biståndsministern, moderaten Johan Forsell, menar att det nu kommer ske flera ”omprioriteringar”. Biståndet ska bland annat ”främja återvandring”. I praktiken innebär det att länder som idag inte tar emot utvisade medborgare från Sverige kan komma få sitt stöd indraget. Återigen visar regeringen en fantastisk uppfinningsförmåga i att hitta nya slagträn mot invandrare och asylsökande.
Nytt är också att man helt vill rikta om biståndets fokus till ”Sveriges närområde”, och framförallt kriget i Ukraina. Forsell, som kombinerar posten som biståndsminister med den som utrikesminister, avslöjade syftet i en intervju med tidningen OmVärlden. ”[…] att vi sätter ihop dessa två portföljer är förstås för att vi vill hitta synergier. Som i Ukraina. Där råder det stor nöd och stora behov men det finns också ett stort intresse hos många svenska företag att verka. Inte minst en möjlighet att bidra till återuppbyggnaden långsiktigt. […] Poängen är att både dessa delar faktiskt behövs och att hitta möjligheter för svenska företag att verka i dessa områden.”
Tydligare blir det inte: det är svenska kapitalister som ska diktera vart och hur biståndspengarna fördelas. Vi såg nyligen prov på dessa ”synergier” i Aftonbladets avslöjande av den svenska klädindustrin i Bangladesh, där arbetare (oftast kvinnor) jobbar hungriga i hälsofarliga fabriker samtidigt som klädföretagen gör rekordvinster. Påståendet om att den svenska kapitalismens intressen skulle vara identiska mänsklighetens intressen är inget mindre än möglig, gammal, borgerlig skåpmat.
Forsell pratar också om hur tidigare regeringar inte levererat ”kvalitet och effektivitet” i biståndspolitiken. Det är helt sant att biståndspengar ofta blir korruptionspengar, eller slösas bort på meningslösa projekt. FN-institutionerna, som varit Socialdemokraternas huvudfokus i biståndspolitiken, är ett ökänt svart hål som slukar resurser. Forsell lyfter bland annat UNOPS-skandalen som ett exempel. UNOPS är en FN-ledd institution vars syfte är att implementera infrastruktur- och upphandlingsprojekt och i år avslöjades det att organisationen slösat bort miljontals dollar i korrupta utvecklingsprojekt. Den brittiske affärsmannen David Kendrick, tog exempelvis emot miljonsummor för att bygga ”en miljon hus i sex länder”, vilka än står obyggda. Samtidigt investerades 3 miljoner dollar i havsmiljö-projektet ”We are the Oceans” (WATO), lett av Davids dotter Daisy Kendrick, som endast levererade ett dataspel och en poplåt.
UNOPS arbetar på uppdrag av FN och de internationella finansinstitutionerna, IMF och Världsbanken, och agerar därigenom underhuggare till den globala kapitalistklassen. Men detta är inget problem för Forsell och regeringen. Tvärtom är regeringens lösning inte mindre, utan mer företagsintressen i biståndet. Det räcker bara att ta en titt på de senaste årens globala trend av projekt med prefixet ”mikro” för att se absurditeten i dessa lösningar: mikrolån som sätter fattiga människor i skuld till utländska finansiärer, eller mikrojobb där människor konkurrerar om timslånga, lågavlönade arbetsuppgifter av multinationella tech-företag. Forsell är helt enkelt missnöjd över att dessa affärsmöjligheter inte oftare kommer svenska kapitalister till del.
Men vi får inte glömma att de mer traditionella biståndsprojekten, såsom infrastrukturprojekt och allsköns ”fattigdomsbekämpning”, alltid haft sina baksidor. Marxister har länge synat denna falska altruism från den härskande klassen. ”Byggandet av järnvägar”, förklarar Lenin i Imperialismen, ”förefaller att vara ett enkelt, naturligt, demokratiskt, kulturellt och civilisatoriskt företag. Så ter det sig för de borgerliga professorerna, vilka betalas för att försköna det kapitalistiska slaveriet, och för de småborgerliga filistrarna. I verkligheten har de kapitalismens trådar, vilka med tusentals nät förbinder dessa företag med privatäganderätten till produktionsmedlen i allmänhet, förvandlat järnvägsbygge till ett medel att undertrycka en miljard människor (i kolonierna och halvkolonierna), d.v.s. över hälften av jordens befolkning i de avhängiga länderna samt kapitalets löneslavar i de ’civiliserade’ länderna.”
Liberaler brukar ha lätt att förstå denna poäng när Kina bygger hamnar i Afrika, men inte lika så när USA eller EU gör detsamma. Sanningen är att ingen imperialistisk makt har något som helst intresse av att utveckla andra länder för utvecklingens skull, och än mindre att utveckla levnads- och arbetsvillkoren i dessa länder till jämförbar standard. Borgarklassen i de imperialistiska länderna, vars välstånd är bundet till utsugningen av billig arbetskraft i fattiga länder, kan bara tillåta en utveckling som håller de fattiga fortsatt fattiga och de förtryckta fortsatt förtryckta. Att förlita sig på statens och den härskande klassens goda vilja är därför ingen lösning på världens problem. Bara socialism, en ekonomi demokratiskt planerad av världens arbetare, bereder vägen för en värld fri från fattigdom, hunger och förtryck.