Chile: Enhet för socialistisk politik

av David Rey

Att högerkandidaten Piñera vann presidentvalet i Chile representerar inte någon grundläggande högersväng hos folket, menar David Rey som är aktiv i IMT i Argentina. Han analyserar valet och visar på en väg framåt för den chilenska arbetarklassen.

Valet av högermannen Sebastián Piñera som Chiles president innebär ett slut på de senaste 20 årens ”demokratiska samlingsregering”, den vansinniga koalitionen mellan socialistpartiet och kristdemokratin. Med all säkerhet känner sig många chilenska arbetare och ungdomar chockade av Piñeras seger, eftersom han är stödd av samma politiska grupper som samarbetade med Pinochet. Givetvis var Piñera också stödd av alla reaktionens krafter: arméledningen, storföretagen med sina massmedier, och den kyrkliga hierarkin.

Utan att underskatta allvaret i situationen, ser vi det som ett allvarligt misstag att gripas av panik, som en del progressiva intellektuella och statsvetare i Chile och Latinamerika har gjort. Framförallt avvisar vi med kraft att resultatet av detta presidentval skulle representera en grundläggande högervridning av det chilenska samhället, framförallt inte dess arbetarklass, vilket är ett påstående som sprids envetet av den borgerliga pressen i alla länder.

Som marxister lägger vi aldrig ett absolut utan ett relativt värde på val under borgerlig demokrati. I alla länder påverkas en stor del av befolkningen av trycket från de stora medierna och miljonkampanjerna från de borgerliga politikerna, som försöker utnyttja rädsla och osäkerhet som många känner under kapitalismen – framförallt småborgerligheten och arbetarklassens fattigaste och minst politiskt intresserade skikt.

Dessa förutsättningar får desto större tyngd ju mindre de politiska skillnaderna mellan kandidaterna är, och ju större frustrationen och misstron är mot den sittande regeringen. Erfarenheten visar dock att samma personer tenderar att, efter en tid, i vrede vända sig mot de som fick deras röster, när dessa misslyckas med att tillfredställa deras förväntningar. I det läget kommer de att leta febrilt efter ett alternativ som går rakt emot den politik som bedrivs.

Förutom detta generella påpekande bör påpekas att Chile, liksom andra länder, har ett valsystem med vissa demokratiska begränsningar. Ett arv från diktaturen som de fega reformistiska politikerna, framförallt högerflygeln som kontrollerar Socialistpartiet, accepterat utan protester. Konkret innebär det att man inte är automatiskt inskriven i röstlängderna, som i de flesta länder, utan måste registrera sig för att rösta.

Efter två decennier av frustration och besvikelse, framförallt bland ungdomen, har antalet röstregistrerade knappt förändrats (trots befolkningsökning, vår anm.). I Chile beräknas 12,18 miljoner vara röstberättigade, men enbart 8,11 miljoner registrerade sig inför detta val, dvs 66,5%. Detta innebär att valdeltagandet som andel av antalet röstberättigade var 58,5%, och att så lite som 28,66% av de röstberättigade gick och röstade på Piñera.

Det finns annan statistik som motbevisar idén om en grundläggande högervridning av det chilenska samhället. I den första valomgången den 13:e december erövrade kandidaterna till vänster om Piñera nära 56% av rösterna, att jämföra med Piñeras 44%. Sanningen är konkret, att även om Piñera till slut vann presidentvalet i andra valomgången, berodde detta på att han i sin valkampanj förde fram ett rent demagogiskt budskap om att skapa miljoner arbetstillfällen ”med rättvisa löner”, utöka välfärden, medan han givetvis praktiskt nog gömde reaktionens fula ansikte. Som en del av detta demagogiska snack lovade han även, liksom nästan alla sina rivaler i presidentvalet, att göra upp med brottsligheten och droghandeln, men han distanserade sig så gott han kunde från arvet från Pinochetdiktaturen. Med andra ord berodde det ökade röstetalet på honom jämfört med presidentvalet 2005, när han förlorade mot Michelle Bachelet, inte på hans ”högerinriktade” och ”reaktionära” retorik, utan på hans demagogiska ”mitten”-retorik.

Sin image som framgångsrik företagare använde Piñera som medel för sina demagogiska löften, och för att försäkra sig om stöd från småborgerligheten och arbetarklassens lägsta skikt. Piñera fick särskilt stor hjälp av den svaga karisman hos sin motkandidat, som stöddes av Socialistpartiet och Kristdemokraterna – kristdemokraten Eduardo Frei. Att han utsågs till kandidat väckte en stor ilska bland Socialistpartiets bas, vilket ledde till att ex-parlamentarikern för Socialistpartiet Marco Enriquez Ominami ställde upp i valet, och fick 20% av rösterna i första valomgången.

De sista dagarna gick ändå Frei ikapp i opinionsmätningarna, som en reflektion av stora delar av arbetarklassens vilja att samla sig runt Frei som ”det minst dåliga alternativet”, för att förhindra den första valframgången för den reaktionära högern sedan diktaturen. Till slut vann Piñera med en marginal på enbart 225.000 röster, vilket är färre än antalet blanka och ogiltiga röster. Även om det kan tyckas som en lek med ord, är verkligheten den att Piñera inte vann valet, utan det var Frei som förlorade det.

Framtidsutsikterna

Piñera känner mycket väl till den terräng som han behöver ta sig igenom och att han saknar en bred social bas för att genomföra den politik som hans klass – borgarklassen – och imperialismen behöver. Denna politik innebär att konsolidera Chile som ett exportland inom gruvindustrin med en tämjd arbetarklass, och att utnyttja Chile som en solid stödbas för USA-imperialismen i regionen.

Det stämmer att Socialistparti-Kristdemokraterna-regeringen inte förde fram en politik som i grunden skilde sig från högerns, men eftersom Socialistpartiet har historiska band till arbetarklassen, måste de av nödvändighet anpassa sig till en del av arbetarnas krav, om än väldigt bitvis och i form av smärre koncessioner. En rent borgerlig regering däremot är inte beroende av sådana villkor och tjänar enbart borgarklassens intressen.

Hur ska då högern kunna genomföra sitt politiska program? Trots segern i presidentvalet, är högern i minoritet i de två kamrarna. Det är därför som Sebastian Piñera i sitt första tal efter valet manade Kristdemokraterna och Socialistpartiet till ”koncensus”. Han har gått ännu längre än så, och erbjudit kristdemokraterna att ingå i regeringen för att säkra den borgerliga stabiliteten. Till att börja med har kristdemokraterna avvisat detta förslag, men som vi förutspådde innan valet, är det fullt möjligt att kristdemokrater väljer att liera sig med högern.

Den chilenska borgarklassen står här inför ett stort dilemma. En utsplittring av högern inom kristdemokratin skulle ytterligare försvaga detta partis ställning i alliansen med Socialistpartiet, och skulle innebära att de förlorade all trovärdighet, som redan är allvarligt skadad efter Freis nederlag, inför sin medlemsbas och en stor del av Socialistpartiets apparat. Möjligheten av en uppbrytning av alliansen mellan kristdemokraterna och socialistpartiet skulle accelerera i så fall. Oavsett är bevarandet av denna allians essentiell för den chilenska borgarklassen, eftersom den förhindrar en vänsterutveckling inom Socialistpartiet och en ny version av Unidad Popular mellan Socialistpartiet och Kommunistpartiet, som skulle återföra ”spökena” från 1970-73. Av den anledningen är det mest troliga att om det sker en splittring inom kristdemokraterna, kommer dess ”vänster” stanna kvar i alliansen med Socialistpartiet. Detta för att förhindra att Socialistpartiet rör sig vänsterut; även om denna nya situation möjligtvis skulle kunna möjliggöra att Kommunistpartiet skulle kunna inträda i alliansen mellan Kristdemokraterna och Socialistpartiet.

I denna kontext står det inte klart vilka konkreta steg som Enríquez Ominami (Socialistpartiets ex-parlamentariker som ställde upp i första valomgången, vår anm.) kommer att ta. Det är inte helt uteslutet att han skulle kunna inbjudas för att ge lite liv åt den dödsdömda koalitionen, även om han efter den första valomgången sa att ha tänker bilda en egen politisk organisation. Men en sådan organisation, i utkanterna av de traditionella politiska massorganisationerna, skulle ha liten framtid. Det politiska värdet av erfarenheten av Enríquez Ominami är att det finns förutsättningar för att lansera ett vänsteralternativ med massbas vid sidan om alliansen mellan kristdemokraterna och Socialistpartiet. Trots de borgerliga mediernas ytliga analyser, som tyvärr delas av en del kamrater inom vänstern, är det uppenbart att Ominami väckte ett stort stöd som kom från basen i Socialistpartiet och ungdomen som var trötta på Freis kandidatur.

Arbetarklassen kommer sättas i rörelse

Det är dessvärre oundvikligt att den chilenska arbetarklassen under sin radikaliseringsprocess kommer att behöva passera den skola som en reaktionär borgerlig regering innebär. Vid en viss tidpunkt kommer Piñeras regering att slänga av sig sin älskvärda mask och visa upp sitt fula ansikte och sin klass arrogans. Förr eller senare kommer det dyka upp en överrasksning, trots lugnet på ytan i det chilenska samhället, där missnöjet har ackumulerats efter år av anpassning, förluster av fackliga rättigheter, av superexploatering, av löner som inte räcker, och ett förtryckande politiskt system, med arv från diktaturen. Detta lugn har störts flera gånger de senaste åren, av ”pingvinerna” (högskolestudenter) som kämpade mot Bacheletregeringen 2006, av de plågsamma striderna som de inhyrda gruvarbetarna på CODELCO har utkämpat för att få fast anställning på det statliga bolaget, i kampen inom utbildningssystemet som kräver en uppgörelse med det förflutna, från bankarbetarnas sida, lokal kamp för värdiga bostäder och levnadsvillkor, etc.

Denna lärandeprocess har redan inletts, redan innan den nya regeringens formella tillträdande i början av mars. Det kommer inte att dröja lång tid innan Piñera visar upp sitt verkliga ansikte, som reaktionär och girig borgare. Piñera har redan förklarat sig beredd att privatisera upp till 30% av det statliga gruvföretaget CODELCO, världens främsta kopparföretaget, som drar in 25 miljarder dollar per år till statskassan.

Det är också relevant att påpeka att år 2010 började med CODELCO-gruvarbetarna strejk i Chuquicamata, den första på 12 år, med krav på lönehöjningar och andra krav. Trots att gruvarbetarna demoniserades av både högern och mittenregeringen och medierna för sina löner, vann de en klar seger efter bara två dagars strejk. I oktober var också CODELCO-gruvarbetare vid den andra stora gruvan El Teniente ute i strejk i 25 dagar för lönekrav.

Slå tillbaka högern med arbetarenhet och socialistisk politik!

Det råder ingen tvekan om att arbetarklassen i Chile reflekterar allvarligt kring orsakerna till Piñeras seger. I deras slutsatser kommer det att stå klart att det var den falska, fega, begränsade och ”pragmatiska” politiken som skapade besvikelse bland de utsugna, och slutade i segern för högern i presidentvalet, som bara kommer att föra med sig fler attacker mot arbetarklassen och ungdomen.

Alternativet för att slå tillbaka högern och förbereda för en regering av och för arbetarna och de fattiga, börjar genom att bryta den tvångströja som kallas “La Concertación” (alliansen mellan kristdemokraterna och Socialistpartiet), tvinga Socialistpartiets ledare att bryta med den borgerliga och förrädiska kristdemokratin, och att bygga ett block mellan arbetarmassornas partier i Chile – Socialistpartiet och Kommunistpartiet. En front mellan dessa två partier med ett verkligt socialistiskt program som utgår ifrån grundläggande krav på arbeten, lön, bostäder, hälsa, utbildning, demokratiska och fackliga rättigheter – inriktad på expropriering av koppargruvorna, godsen och de stora monopolen under arbetarkontroll. Detta program skulle utvecklas under diskussion på massmöten i bostadsområden, byar, arbetsplatser, skolor och högskolor, och möta en publik på miljoner, galvanisera miljoner kampvilliga arbetare och ungdomar, och hjälpa till att återupptäcka och återta den chilenska arbetarklassens stora revolutionära traditioner. Det är detta som de chilenska arbetarnas fiender fruktar, därav deras envishet vid att hålla ”La Concertación” vid liv.

Det är antagligen inte att vänta sig att de nuvarande ledningarna för Socialistpartiet och Kommunistpartiet kommer ta något initiativ i denna riktning. Men det kommer bli nödvändigt att bygga starka vänsterströmningar inom dessa partier, för att samla sina krafter för detta mål och motsätta sig ledningens alternativ. Det finns ingen tid att förlora. Fienden arbetar intensivt för att uppnå sina mål. I vår mening bör de revolutionära arbetar- och ungdomsaktivisterna i Chile dra de nödvändiga slutsatserna och agera i enlighet med det. Vi står vid er sida i denna kamp.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.