Connolly och påskupproret 1916

av Ted Grant, april 1966
Sackville Street (Dublin) after the 1916 Easter Rising / Foto: Public Domain / Wikimedia Commons

Det är omöjligt att förstå påskupproret utan att först förstå idéerna hos dess ledare, James Connolly, som såg sig som en marxist och baserade sig på idéerna om internationalism och klasskamp. (Skrivet av Ted Grant 1966 under 50-årsfirandet av resningen.)


Den 17 april 1916 tog Irish Citizen Army tillsammans med Irish Volunteers till vapen mot det mäktiga brittiska imperiet för att slå ett slag för Irlands frihet och att grunda en irländsk republik. Deras slag för friheten skulle eka över världen och ägde rum bara nära ett år före den första ryska revolutionen.

Bakgrunden till upproret var de århundraden av nationellt förtryck som genomlidits av det irländska folket i det brittiska jordägarväldet och kapitalismens intresse. Detta understöddes av de irländska jordherrarna och kapitalisterna samt den katolska hierarkin, som hade en stor intressegemenskap med imperialisterna och gick över på deras sida av rädsla för de irländska arbetarna och bönderna.

Det är omöjligt att förstå påskupproret utan att först förstå idéerna hos dess ledare, James Connolly, som såg sig som en marxist och baserade sig på idéerna om internationalism och klasskamp. Precis som MacLean i Storbritannien, Lenin och Trotskij, Liebknecht och Luxemberg och andra internationalister, såg Connolly med fasa på det förräderiet från ledarna i arbetarrörelsen i alla länder som stödde det imperialistiska kriget. Gällande förräderiet från den Andra internationalens sida förklarade Connolly i sin tidning The Workers Republic: ”Om dessa män måste dö, vore det inte bättre om dog i deras eget land kämpandes för frihet för sin klass och för krigets upphörande än att närma sig främmande länder och dö när man slaktar eller slaktas av sina bröder för att tyranner och profitörer ska kunna leva vidare?” I protest mot att brittiska fackliga centralorganisationen stödde kriget skrev Connolly: ”Det fanns en tid när den enhälliga rösten för dess kongress förklarade att den arbetande klassen hade ingen fiende utom kapitalistklassen – där den i det egna landet stod högst upp på den listan!”

Connolly stod för nationell befrielse som ett steg mot den irländska socialistiska republiken. Men samtidigt som stalinisterna och reformisterna i dag – 50 år efter 1916 fortfarande mumlar i politiskt osammanhängande ordalag om behovet av en ”nationell revolution mot imperialismen” var Connolly särskilt klar om den klassfråga som var så grundläggande för den irländska frågan. Utan att stå i direkt kontakt med Lenin och Trotskij hade han en liknande ståndpunkt. ”Arbetarnas sak är Irlands sak och Irlands sak är arbetarnas sak” skrev han. ”De kan inte skiljas åt. Irland strävar efter sin frihet. Arbetarna strävar efter att ett fritt Irland ska vara den enda härskarinnan över hennes öde, den allenarådande ägaren över alla materiella ting inom och uppå hennes jord."

Connolly hade inga illusioner om några kapitalister i något land, allra minst i Irland. Om den internationella kapitalismen skrev han: ”När vi nu ser en liten del av den besuttna klassen förbereda att starta ett krig, att spilla ett hav av blod och spendera miljoner utav skattepengar, bara för att hålla en liten del av deras privilegier intakta, hur kan vi då förvänta oss att hela den ägande klassen ska avstå från att använda samma vapen och frivilligt gå med på att för alltid ge upp sina privilegier?”

Och om de irländska kapitalisterna: ”Därför, ju starkare vurm jag känner för nationell tradition, litteratur, språk och sympatier, ju mer okuvligt slår jag rot i min opposition mot den kapitalistklass som i sin själlösa lust efter makt och guld skulle krossa nationen som den vore kryddor i en mortel.”

Och än en gång: ”Vi står för Irland åt irländarna. Men vilka är irländarna? Inte den ockrande slumägande jordherren, inte den utsvettande profitpressande kapitalisten, inte den slemmiga och hala advokaten, inte de prostituerade pressmännen – de hyrda lögnarna i fiendens tjänst. Dessa är inte de irländare som framtiden hänger på. Inte dessa utan den irländska arbetarklassen är den enda säkra grundvalen som kan ta täten för en fri nation.”

Skrivandes om behovet av ett irländskt uppror för att kasta ut den brittiska imperialismen i förhållandena under det pågående världskriget: ”När det hela börjar så kan Irland sätta fyr på den europeiska storbrand som inte kommer att brinna ut förrän den sista tronen och den sista aktien och skuldsedeln kommer förkolna på begravningsbålet för den sista krigsherren.”

Som ett svar på värnplikten som blivit påtvingad i Storbritannien och som stöddes av de irländska kapitalisterna också för Irlands räkning, där arbetsgivarna utövade påtryckningar för att tvinga irländska arbetare att skriva upp sig, skrev Connolly: ”Vi vill ha och måste ha ekonomisk tjänstgöring för militären i Irland för Irland. Inte en värnplikt där hungriga människor tvingas kämpa för den makt som förnekar dem rätten att styra sitt eget land, utan ett anspråk av hela den irländska nationen på hela nationens resurser – dess jord, dess järnvägar, dess kanaler, dess verkstäder, dess hamnar, dess gruvor, dess berg, dess floder och strömmar, dess fabriker och maskiner, dess hästar, dess boskap och dess män och kvinnor, alla arbetande tillsammans för ett gemensamt mål att samla för en gemensam inriktning att Irland må leva och i sin fruktbara barm bära det största antal av det friaste folk hon någonsin har känt.”

Han såg på hur arbetsgivarna också var mot värnplikten från en kritisk synvinkel: ”om här och var vi finna en enskild arbetsgivare som slogs mot oss 1913 (den stora Dublin-lockouten där arbetsgivarna försökte krossa den fackliga organiseringen men vars målsättning besegrades av solidariteten hos de irländska arbetarna och även de brittiska arbetarna) som är överens med vår nationella policy från 1915 så är det inte för att han har gått över på vår sida eller skäms för det orättfärdiga användandet av hans maktresurser, utan helt enkelt att han inte ser att den ekonomiska tjänstgöringen samma möjlighet att göra profit som han tyckte sig se när han förnekade sina anhängare att organisera sig på sitt eget sätt 1913.”

Som svar på invändningarna mot den strikta arbetarklasståndpunkt som han stod för förklarade han: ”Ser vi något fel i att arbetsgivaren handlar enligt sitt eget intresse? Det gör vi inte. Men inte heller har vi några illusioner vad gäller hans motiv. På samma tar vi ställning för vår egen klass' räkning på basen av det nakna klassintresset men så anser vi att dessa intressen är det högsta intresset för arten.”

Det är i detta ljus som upproret 1916 måste ses. Som en konsekvens av gångna tiders kamp hade Connolly i egenskap av generalsekreterare för Irish Transport and General Workers Union organiserat Citizens Army i syfte att försvara sig mot kapitalisterna och polisens attacker och förbereda sig för kamp mot den brittiska imperialismen. Citizens Army var nästan helt bestående av människor från arbetarklassen: hamnarbetare, transportarbetare, byggarbetare, tryckare och andra delar av Dublins arbetarbefolkning bland dess gräsrötter.

Det var med denna kraft och i allians med mer medelklasspräglade irländska frivilliga som Connolly förberedde resningen. Han hade inga illusioner om en omedelbar framgång. Enligt William O'Brien hade Connolly sagt till honom under samma dag som resningen ägde rum: ”Vi går ut för att bli slaktade”. Han sade ”Finns det ingen chans till framgång?” och Connolly svarade ”Ingen alls”.

Connolly förstod att den tradition och det exempel som skapades skulle bli odödligt och lägga grunden för en framtida frihet och en framtida irländsk socialistisk republik. I detta låg hans storhet. Vilken skillnad mot de hariga förrädarna bland de tyska socialistiska, kommunistiska och fackföreningsledarna som trots sina tre miljoner beväpnade arbetare som stödde dem och med stöd och sympati från den övervägande majoriteten av den tyska arbetarklassen som var redo att kämpa och dö, kapitulerade inför Hitler utan att avlossa ett skott.

Med detta sagt är det nödvändigt att inte bara se det stora i Connolly, en avbild av de irländska arbetarna, en av de största sönerna av den engelsktalande arbetarklassen, och resultatet av resningen som beredde för förvisningen av den brittiska imperialismens direkta dominans åtminstone i den södra delen av Irland, men också bådas misstag.

Det skedde inget försök att kalla till generalstrejk och därmed paralysera den brittiska armén. Det fanns ingen riktig organisering eller förberedelse för den väpnade kampen. Ingen propaganda genomfördes bland de brittiska trupperna för att få deras sympati och stöd. Ledarna för medelklasselementen inom de irländska frivilligstyrkorna var splittrade. En av ledarna vid namn Eoin MacNeill drog tillbaka sina order att ”mobilisera” och för ”manövrer” och i förvirringen så gick bara en del av de frilliga med i Irish Citizens Army för upproret. Därför förråddes upproret i sista sekund av de vacklande medelklassledarna, precis som de hade förrått många gånger under Irlands historia och i historien i många länder.

De brittiska ockupationsstyrkorna undertryckte upproret och avrättade sedan barbariskt dess ledare, bland annat ledaren för upproret James Connolly som redan var svårt skadad.

Connolly mördades, men i slutändan fick den brittiska imperialismen verkligen lida nederlag.

I dag ger alla delar av det irländska samhället i de 26 olika grevskapen hycklande nog stöd till den ”modiga och odödliga heroismen hos Connolly”. De irländska kapitalisterna låtsas hylla honom. Connolly skulle ha spottat dem i ansiktet av trots. Han slogs emot dem i de irländska arbetarna och internationella socialismens intresse från att han nått mandom. Men hans bittraste motvilja skulle ha reserverats för de inom arbetarrörelsen, inklusive Labourpartiets ledare och de så kallade kommunistpartierna samt de olika sekterna som hävdar sig tala i namn av de irländska arbetarna, som femtio år efter påsken 1916 inte har förstått att enhet mellan irländska arbetare i norr och i syd bara kan nås genom att kämpa på en klassbas för en irländsk socialistisk republik, i oupplöslig enhet med de brittiska arbetarna i deras kamp för en brittisk demokratisk socialistrepublik.

Ted Grant, april 1966

Översättning: Daniel Nordström

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.