Coronaviruset i Afrika – krossa imperialismen!

av Jennifer Österman och Margarita Mezler
Foto: eirigipics / Flickr (CC BY-NC-ND 2.0)

COVID-19 har skördat hundratusentals liv i de rikare kapitalistiska länderna. När miljontals människor dör varje år av bland annat hiv, tuberkulos och malaria är det inte svårt att föreställa sig vad pandemin kommer att innebära för Afrika – en humanitär katastrof av bibliska proportioner.

Än så länge har afrikanska länder inte många rapporterade fall av Corona. En av anledningarna är att det saknas testkit och realtidsinformation i många afrikanska länder, vilket gör att de officiella siffrorna blir intetsägande. Spridningen är också lägre då möjligheterna att resa inom och mellan länder är sämre. Till exempel saknar Centralafrikanska republiken ett inrikes flyg- och tågbolag, samt ett nationellt bussnät. Det innebär att det kommer att ta längre tid för viruset att spridas över glesbefolkade områden.

Men när viruset väl når kåkstäder och slumområden, där råden om social distansering och hygienrutiner är omöjliga att upprätthålla och låter mer som hån, kommer det att skörda fler människoliv än någon annanstans. Spridning av andra sjukdomar, den utbredda svälten och fattigdomen har lett till att många människor har ett sämre immunförsvar. 62 procent av dödsfallen i Subsahariska Afrika är till följd av smittsamma sjukdomar och svältrelaterade problem.

Sjukdomar som malaria, tuberkulos och hiv går att bota eller bromsa. Ändå dödar dessa sjukdomar miljontals människor i Afrika av den enkla anledningen att folk inte har råd att köpa mediciner. När det väl kommer ett vaccin mot covid-19 så är det inte ett slut för coronapandemin på kontinenten, eftersom vaccinet inte kommer nå de fattigaste.

Många länder har inte heller kapaciteten att behandla svårt sjuka patienter då det inte finns tillräckligt med intensivvårdsplatser och intensivvårdsavdelningar. Kenya, som har en befolkning på 50 miljoner människor, har endast 130 intensivvårdsplatser. Somalia, med en befolkning på 15 miljoner, har bara femton. Sjutton länder i Afrika har meddelat WHO att de inte har några intensivvårdsplatser överhuvudtaget.

Dödsfallen är bara en del av den katastrof som väntar. Den ekonomiska krisen kommer oundvikligen att leda till ännu mer svält, fler dödsfall av andra sjukdomar och en än mer överbelastad sjukvård.

Mitt i allt detta hörs skamlösa rasistiska uttalanden. Den franska chefsläkaren Jean-Paul Mira, föreslog i början av april att testa vaccin mot covid-19 i Afrika eftersom tillgången till bland annat skyddsutrustning och akutvård är låg. Han jämförde det med hur aids har studerats bland prostituerade, som är väldigt utsatta och sällan använder skydd. Camille Locht, som är forskningsdirektör på Frankrikes nationella hälsoinstitut, höll med. Dessa uttalanden har lett till en enorm ilska bland människor i Afrika där kampanjer med paroller som "Afrika är inte ett testlabb!" och "Afrikaner är inte labbråttor!" har spridits på sociala medier.

IMF och välgörenheten: ett lurendrejeri

Afrika är en stor kontinent och varje land har självklart olika förutsättningar för att hantera coronavirusets spridning, men imperialismen har sitt grepp om hela kontinenten. Bilden som sprids – att rika länder hjälper fattiga med välgörenhet, bistånd och lån, utan att kräva något tillbaka – är helt falsk. Enligt en undersökning av Global Financial Integrity och Norska handelshögskolan hade utvecklingsländerna 2000 miljarder dollar i inkomster, med bistånd inräknat, medan de samma år förlorade 5000 miljarder till rika industriländer.

De gamla kolonialstyrena som tidigare dominerade Afrika har ersatts av en handfull imperialistiska stater som verkar genom världsmarknaden. Dessa stater gör sitt bästa för att tillhandahålla arbetskraft, råvaror med mera från de fattigare länderna åt sina länders storföretag. Imperialistiska länder har inget intresse av att utrota fattigdomen i Afrika, bota sjukdomar eller höja levnadsstandarden. Tvärtom: de har ett direkt intresse av att hålla tillbaka utvecklingen och plundra kontinenten på allt de kan.

Som villkor för lån från internationella valutafonden (IMF) och världsbanken har afrikanska länder tvingats genomföra så kallade strukturanpassningsprogram. Detta är bara ett finare ord för enorma nedskärningar och privatiseringar i en redan utmärglad välfärd. Åtgärderna är ett sätt för internationella företag att öppna upp kontinentens marknad för sina intressen. Lånen, som ofta har hög ränta, sätter de redan skuldsätta länderna i en fälla som det är omöjligt för dem att ta sig ur.

Inom ramen för dessa program har man bland annat infört lönetak inom sjukvården, vilket har tvingat vårdpersonal att flytta utomlands och lett till att det blivit en brist på utbildad personal i det berörda landet. Nedskärningarna har pressat stater att sälja ut den offentliga sektorn som idag ägs till stor del av internationella företag och välgörenhetsorganisationer. Denna så kallade välgörenhet binder dessa länder till de imperialistiska staterna och välgörenhetsorganisationernas finansiering och välvilja.

Ett tydligt exempel på de förödande konsekvenserna av strukturanpassningsprogrammen är koleraepidemin som bröt ut i Zimbabwe 2008 och sedan spred sig till Sydafrika, Botswana, Zambia och Mocambique. Kolera är en av de mest fruktade infektionssjukdomarna i Afrika, och orsakas av att mat eller vatten förorenats av kolerabakterien. Dödligheten kan vara så hög som femtio procent om sjukdomen inte behandlas, men behandling med vätskeersättning kan sänka dödligheten till mindre än en procent. Utbrottet 2008 räknas som det allvarligaste och mest omfattande i Afrikas historia. Under tio månader smittades över 98.000 människor och tusentals dog. Därefter följde vågor av infektionsutbrott som varade till och med juni 2011.

Att utbrottet blev så allvarligt berodde på de ekonomiska reformer som genomfördes under Mugaberegimen som en del av "strukturanpassningsprogrammen". Dessa ekonomiska reformer (läs: nedskärningar och privatiseringar) ledde till en enorm försämring av levnadsstandarden. Arbetslösheten gjorde att allt fler tvingades flytta från landsbygden för att försörja sig inom den informella sektorn i städerna. Privatiseringar och avregleringar av vatten- och sanitetsanläggningar orsakade oöverkomliga avgifter eller brist på rent vatten. Trångboddhet och en allmän försämring av folkhälsan bredde ut sig och när epidemin bröt ut kollapsade sjukvårdssystemet.

I Afrika vi ser kapitalismens verkliga ansikte. Den internationella borgarklassens exploatering av Afrika, Asien och Latinamerika gör att pandemier och naturkatastrofer leder till ett oerhört lidande för arbetarklassen.

Sparka ut imperialisterna!

Lenin beskrev imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Den uppstår när de inhemska marknaderna inte längre kan ge kapitalisterna nog med vinst för deras investeringar, vilket de löser genom att ersätta export av varor med export av kapital. Den fria marknaden ersätts av monopol som dominerar hela världsmarknaden.

I länder som Egypten, Algeriet, Sudan, Sydafrika och Zimbabwe har starka rörelser gått ut i kamp mot nedskärningar, korruption, repression och förtryck. Den afrikanska borgarklassen är svag, korrupt och så uppbunden till den internationella imperialismen att den inte kan utveckla samhället vidare. Det finns ingen anledning att de afrikanska arbetarmassorna ska behöva betala tillbaka lån till eller underkasta sig stater och institutioner som förtryckt och utnyttjat dem i årtionden, och i vissa fall århundraden.

För att stoppa spridningen av covid-19 i Afrika krävs att infrastruktur och bostäder byggs, sjukvård och offentlig sektor utökas eller byggs upp från grunden och att alla människor får tillgång till rent vatten och mat.

Den så kallade fria marknaden kan inte åstadkomma detta. Den har visat sin ineffektivitet och sin grymhet. Kapitalismen är ett system där nationalstater konkurrerar med varandra genom att förtrycka sin egen befolkning och andras, och där majoritetens liv och hälsa offras för några fås vinstintresse.

Afrikas länder är rika på naturresurser och arbetare över hela kontinenten skapar redan ett värde som kan utveckla samhället enormt – om det gick till att producera det massorna behövde.

Imperialisterna måste sparkas ut ur Afrika och deras egendomar exproprieras för att vinsterna ska gå till att utveckla kontinenten istället för att dra den djupare ner i fattigdom. Den enda vägen framåt är att arbetarna i dessa länder tar makten och styr samhället. Samtidigt måste vi i de imperialistiska länderna kämpa mot vår egen borgarklass här och nu. Bara så kan vi stoppa kapitalisterna från att exploatera resten av världen.

Krossa imperialismen! För ett socialistiskt Afrika och en socialistisk värld!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.