Coronaviruset: kapitalismen i fritt fall

av Rob Sewell (Översättning: Alexandra Bryngelsson)
Bild: Pixabay

”Folk är rädda”, sa Andrew Sullivan, aktiemäklare på den Hongkong baserade firman Pearl Bridge Partners. Aktiemarknader över hela världen befinner sig i fritt fall. Allt pekar på en upprepning av 2008 men på ett högre plan. Med andra ord: Vi är på gränsen till en djup global lågkonjunktur. 

”Deras ekonomiska problem kommer att sprida sig på samma sätt som viruset” sa Ray Dalio, en kapitalistisk miljardär – en framsynt kommentar.

Fallet på aktiemarknaden är nu det största på decennier.. Råvarupriset på olja har sett sitt djupaste fall på en dag sedan Gulfkriget 1991.

I Kina har tillväxten kollapsat från 6 procent till 2 procent och är antagligen på väg mot negativa tal för första gången sedan 1976. Exporten har kollapsat och importen har minskat. I februari hade tillverkningsindustrin sitt största fall någonsin. Aktuella siffror från Financial Times säger att kapacitetsutnyttjandet är så lågt som 20 procent.

I det förflutna var det Kina som var kapitalismens ekonomiska motor. Nu har det vänts till sin motsats med förödande konsekvenser. Europa är på väg mot en recession precis som Japan. ”Tillväxtmarknaderna” är på väg mot en massiv tillbakagång.

OECD har redan varnat för att den globala tillväxten kan falla till 1,5 procent, men till och med det verkar optimistiskt.

”Det värsta för ekonomin ligger fortfarande i framtiden under de kommande månaderna,” säger Joachim Fels, global ekonomisk rådgivare på den amerikanska kapitalförvaltningsbyrån Pimco. Han tillade att det finns en ”påtaglig risk” för recession i USA och eurozonen under årets första halvår och att det är ”mycket troligt” att Japan redan gått in i recession.

Herr Fels har uppenbarligen inte hängt med i utvecklingen. Lågkonjunkturen växer fram mitt framför våra ögon. Alla zombieföretag som hållit sig flytande tack vare extraordinärt låga räntor kommer nu att gå under.
Mer nykter är kommentaren från Tom Holland, analytiker på Gavekal Research: ”Om du någonsin undrar vad som händer när man kastar in en handgranat i ett blodbad, så vet du det nu. Det är inte vackert”, sa han.

Systemet är sjukdomen

Coronaviruset är inte krisens orsak, men det är den utlösande faktorn och har satt igång en kedjereaktion. Det här kommer accelerera i takt med att fler och fler sektorer dras in i krisen. Det kommer vara som härdsmältan i Tjernobyl – när väl processen hade satt igång, gick den inte att stoppa.

Viruset fungerar som en katalysator på samma sätt som oljekrisen 1973 föregick lågkonjunkturen 1974. Eller på det sättet som Dotcom bubblans kollaps föregick recessionen 2000–2001. Eller på det sätt som lånebubblan satte igång lågkonjunkturen 2008–2009. Till och med recessionen 1929–33 inleddes med kraschen på Wall Street, som orsakats av tidigare spekulation. På sitt sätt var de alla katalysatorn för en djup ekonomisk kris som förberetts under ytan. Vad som helst hade kunnat vara den tändande gnistan, vilken tillfällighet som helst.

Alla åtgärder som världens centralbanker tog till för att förlänga den så kallade ”återhämtningen”, den längsta i världshistorien, kommer nu att vändas till sin motsats. De har mer eller mindre använt upp allt krut för att undvika nästa lågkonjunktur. När krisen till slut slår till kommer den vara mycket värre än de vi sett tidigare. Det är det som händer nu.

Statsskulden för världens regeringar har skjutit i höjden sedan krisen 2008 och har nu nått nivåer som vi aldrig tidigare sett i fredstider. En analytiker vid Deutsche Bank avslöjar att världens största ekonomier har astronomiska skuldnivåer, de högsta på 150 år, vilket är en ohållbar situation.

Enligt Financial Times, överstiger den samlade globala världsskulden 250 000 miljarder dollar, vilket motsvarar 320 procent av världens BNP. Hälften av dessa skulder finns i Kina, USA och Japan. Detta korthus kan falla när som helst. Samtidigt ställs de nu inför uppgiften att behöva tillföra massiva räddningspaket, vilket inte kunde kommit vid en sämre tidpunkt.

”Genom sitt aggressiva agerande det senaste årtiondet, har centralbankerna målat in sig i ett hörn och tvingas fortsätta köpa upp statsobligationer. De har passerat gränsen som de kan återvända från,” sa Deutsche Banks Jim Reid.

Med räntan nära noll, ligger vissa banker illa till just nu, eftersom vinstmarginalerna är små. Federal Reserve har precis sänkt sin ränta och andra väntas följa efter, men det kommer inte påverka den bredare ekonomin, utan kommer ytterligare undergräva vissa banker. Men de har inget val. Medan JP Morgan tjänar mycket pengar, har andra banker som Bank of America, med sina låga avgifter, förlorat 80 miljarder av sitt börsvärde på bara ett par veckor. Silicon Valley Bank har förlorat mer än en tredjedel av sitt värde. Det finns 5200 stora och små banker i USA som kommer drabbas hårt och sväljas upp av de större bankerna.

Globaliseringens utbredning som tidigare gynnade kapitalismen börjar nu rullas tillbaka. De komplicerade produktionskedjorna och just-in-time tillverkning står inför massiva bekymmer. Alla faktorer som drev på uppgången förvandlas nu dialektiskt till sin motsats.

Den Kalifornienbaserade gruppen Resilinc har spårat miljoner produktdelar för att kartlägga deras produktionskedjor. De har upptäckt att 1800 komponenter tillverkas i områden i Kina som är satta i karantän.

”Det läskigaste fenomenet är att de flesta delar (tillverkade i och omkring Hubei) är lock och resistorer, små saker som ingen bryr sig om, plus värmedelar, plast, resiner och plåt”, sa Resilincs VD Bindiya Vakil.

Det här är den moderna motsvarigheten till att hälla grus i maskineriet. Eller fjärilen som fladdrar med sina vingar och orsakar en orkan på andra sidan jorden.

Hon varnar för att ”inga produktionskedjor kommer bli opåverkade” och fortsätter med att förutspå att 70 procent av globala industriföretag kan komma bli av med tillgången på smådelar. Ford var i det här läget 2011 och tvingades, tillsammans med andra, att stänga ner fabriker.

Som Peter Hasenkamp sa, som var inblandad i produktionskedjorna för Teslas Model S: ”Det krävs 2500 olika delar för att bygga en bil, men bara en för att inte kunna det.”

Bild: Pixabay

Härdsmälta

Ställda inför denna ekonomiska härdsmälta utlöst av Coronaviruset så framstår centralbanker och regeringar som hjälplösa.

Miljardären och medgrundaren till Bridgewater Associates, Ray Dalio, uttryckte en hård men ärlig varning: ”När man söker efter tidigare tillfällen i historien då vi hade samma uppsättning av omständigheter,” sa han olycksbådande, ” var den senaste gången på 1930-talet”.

”Vem som helst som är insatt och pratar ur skägget kommer berätta för dig att de negativa ekonomiska konsekvenserna av coronaviruset antagligen kommer bli stora och att finanspolitiken kommer kunna göra väldigt lite för att hindra detta, samt att samordning mellan politiska ledare och centralbanker kommer bli både nödvändigt och osannolikt”, skrev han.

”Medan nödläget med coronaviruset, och den ekonomiska chock som kommer följa ur den är en överraskning, så finns det flera saker som varit uppenbara under en längre tid… det har varit uppenbart att en ekonomisk nedgång förr eller senare skulle komma av den ena eller andra orsaken.” (Financial Times, 9 mars 2020)

Det han säger är helt sant. Den här krisen kommer att bli stor. Den kommer bli som krisen på 1930-talet. Men de mekanismer som borgarklassen brukar använda för att ta sig ur en kris är nu i stort sett oanvändbara. Situationen i världen har aldrig varit så skör. Vidare så är coronaviruset bara en ”olycka” och kan bara ses som en ”utlösare”, eftersom en ekonomisk kris förr eller senare var oundviklig.

Han fortsätter: ”Föreställ er att lägga ihop hälsochocken och den ekonomiska chocken från utbrottet och vart det kommer att leda. Föreställ er många företag som kommer lida stora förluster av inkomster. Vissa har redan satt sig i skuld på grund av den aldrig sinande strömmen av billiga pengar och andra sporrar att låna, vilket kommer tvinga dem att ställa in sina betalningar till sina anställda och avbetalningar på sina skulder.”

Med andra ord kommer företagen att sänka lönerna och missa avbetalningar på sina skulder. Det kommer att följa en våg av konkurser som ytterligare kommer att förvärra krisen. De är livrädda för att företagen inte ska klara av att betala av på sina skulder. På marknaden för företagsskulder har företagens skulder ökat och kreditmöjligheterna skulle snabbt kunna försvinna. ”Ekonomiska belastningar som förvärrar nedgången är en stor risk,” sa Adam Slater, ledande ekonom vid Oxford Economics.

Medan Federal Reserve sänkte räntan lite grann och sannolikt kommer sänka räntan ytterligare så försöker den Europeiska Centralbanken (ECB) att komma ikapp. För några veckor sedan sa de att den europeiska ekonomi ser ljus ut och nu är man på väg in i en recession med en tredjedel av den italienska befolkningen i karantän. Både den franska och den italienska ekonomin krympte under sista kvartalet i fjol, samtidigt som Tyskland stagnerade. För eurozonens ekonomi som redan saktat in till sin lägsta tillväxt på 7 år, det vill säga 1,2 procent, så kunde krisen inte ha kommit vid ett sämre tillfälle.

”Tiotusenkronorsfrågan är: hur länge kommer detta att pågå?”, frågade Jörg Asmussen, före detta chefsekonom vid ECB. ”Är det tillfälligt? Hur många månader kommer det att dröja innan vi ser en V-formad återhämtning?”

Hoppet är det sista som överger människan. Man tror att allt kommer att vara som vanligt om ett par månader. Men med tanke på krisens omfattning, anser många att det kommer ta nio månader eller ett år. Men vi är på okänt vatten.

Christine Lagarde, chef för ECB sitter knivigt till. Till skillnad mot Federal Reserve har ECB behållit räntan på noll och har nu slut på valmöjligheter. Redan i september sänkte de räntan till rekordlåga minus 0,5 procent. Det betyder mer eller mindre att man betalar bankerna för att de ska behålla sina pengar.

Lagarde själv har sagt att detta ”starkt begränsat deras valmöjligheter” att sänka räntan ytterligare. Onekligen! Och det är dessa människor som är kapitalets strateger. Inte undra på att det har varit konflikter över ECB:s politik. När man är på kanten till en vulkan som får ett utbrott, så är det svårt att tänka rationellt.

Finansmarknaden tror att ECB kommer tvingas att agera. De har räknat med en ytterligare marginell sänkning av räntan till minus 0,6 procent. Men det kommer inte åstadkomma något. Den här desperata politiken kan liknas vid att ta steroider som kan vara väldigt effektiva vid små doser, men inte över lång tid. Det kommer endast försvaga systemet.

De pratar om att rikta lån mot företag, men det är lika effektiv som att bekämpa en svärm med syrsor med en flugsmällare. Det visar hur maktlösa de är inför denna kapitalistiska kris.

Det ser ut som en repris av krisen 2008, men möjligtvis djupare. Då lyckades de rädda systemet och undvek en depression. Det var också tack vare den kolossala mängd resurser som man pumpade in i den kinesiska ekonomin som världsekonomin kunde hålla sig flytande.

Ingen utväg

Idag har spänningarna kring världshandeln redan ökat och ett begynnande handelskrig pågår mellan Kina och USA, trots en svajig överenskommelse. Ett handelskrig mellan USA och Europa har också inletts. Om världsekonomin och världshandeln skulle kollapsa skulle de kapitalistiska makterna vilja fly från sina problem genom att försöka tvinga någon annan att hantera dem. Det skulle kunna leda till en mer konfrontativ ekonomisk politik med valutakrig. Det var det som hände på 1930-talet, när USA antog Smoot-Hawleys tull lag och startade ett öppet handelskrig. Det fick förödande konsekvenser och slutade med den globala depressionen på 1930-talet.

Det skulle lätt kunna hända nu när Trump sitter i Vita huset och för en politik som sätter ”Amerika först”. Hans instinkter lutar åt protektionism, vilket enkelt skulle kunna förvandla en nedgång till en depression. När det väl har börjat kommer det att bli mycket svårt att stoppa. Det kommer leda till en kedjereaktion då andra länder också kommer införa protektionistiska åtgärder för att skydda sina egna intressen.

Vi har redan sett ett handelskrig (priskrig) mellan Saudiarabien och Ryssland, samt mellan Ryssland och USA över oljepriset. Priset på råolja har fallit från 65 dollar per fat till 30 dollar per fat. Det är det största prisfallet sedan Gulfkriget 1991, men det kan komma att falla mycket lägre, möjligtvis till 20 dollar. Vi är på väg mot en mycket skarpare nedåtgående spiral.

Det pågår en debatt mellan borgerliga ekonomer om vilken typ av kris det här är. Är det en tillgångskris, efterfråganskris, helt enkelt en finansiell chock, eller en kombination av alla tre?
De kan inte förstå att det är en klassisk kapitalistisk kris. De har utbildats och uppfostrats i en förståelse att kapitalismen aldrig kan gå in i en djup kris. De har inte lärt sig ett dugg från krisen 2008: den djupaste krisen i kapitalismens historia.

Deras dilemma sammanfattades av Martin Wolf, chefsekonom på Financial Times vid mitten av 2009.
”Idag kämpar de med den djupaste krisen sedan 1930-talet, banksystem som får livräddande vård från regeringen och risken för deflation är hög. Hur kunde allt gå så fel?”

Han fortsätter: ”De flesta av oss, jag var en av dem, trodde att vi till sist hade funnit den magiska formeln. Nu vet vi att det var en hägring.” (FT, 6 maj 2009).

Image: public domain

En oundviklig kris

Det var Karl Marx som upptäckte den kapitalistiska ekonomins motsägelsefulla lagar. Något som är en styggelse för de borgerliga ekonomerna. De är influerade av den franska ekonomen Jean Baptist Say, som definierade kapitalismens jämviktslagar. Men det finns inget som heter jämvikt.

Dagens ekonomer, precis som David Ricardo före dem, ”kan inte erkänna att dagens borgerliga produktionssätt innehåller en begränsning av produktionsmedlens utvecklingspotential. En barriär som kommer upp till ytan i en kris, särskilt vid en överproduktionskris, det grundläggande fenomenet i varje kris”, som Marx sade. (”Teorier om mervärdet, del 2”)

Kapitalismens utveckling innehåller i sig själv ett frö till en kris. Man kan få kapitalismens hjul att snurra med hjälp av krediter och på andra konstlade sätt, men för eller senare når man en gräns. ”Finanser och krediter blev på det sättet det mest kraftfulla sättet att få den kapitalistiska produktionen att gå utanför sina gränser,” förklarade Marx. Men talande la han till ”och de mest effektiva pådrivarna för kriser och skojeri.” (Kapitalet, del 3)

Återigen förklarar han: ”I ett produktionssystem där sammanlänkningen i reproduktionsprocessen är beroende av kredit, kommer en kris oundvikligen att bryta ut om krediter plötsligt dras undan och endast kontantbetalningar accepteras. Vid första anblick framstår krisen som en kreditkris och en finansiell kris.” (Kapitalet, del 3)

Produktivkrafterna under kapitalismen har växt utöver marknadens gränser. Det finns ett enormt lager av bilar, stål, aluminium och andra varor, och det finns många fabriker som stoppat eller saktat ner produktionen eftersom orderingångarna är tomma. De borgerliga ekonomerna kallar detta ”överkapacitet”. Men det är en återspegling av överproduktionen och det faktum att systemet har nått sin gräns. Det är därför som de endast kan använda 80 procent av kapaciteten i en högkonjunktur och 70 procent i en lågkonjunktur. I november 2019 låg kapacitetsutnyttjandet i USA på 75,1 procent. I Kina var samma siffra 76,1 procent för det tredje kvartalet 2019, vilket är ett tecken på en utbredd överkapacitet till och med under en ”uppgång”.

Det här är en avspegling av en organisk kris för det kapitalistiska systemet. Privategendomen och nationalstaten har blivit till bojor för utvecklingen av samhället. En kapitalistisk kris bryter ut när hela systemet har nått sin gräns. Enligt Marx är begränsningen av kapitalets utveckling, kapitalet i sig. Arbetarklassen kan inte köpa de produkter de producerat. Medan kapitalisten kan komma över denna begränsning genom att plöja tillbaka överskottet i kapitalinvesteringar, så spär detta bara på produktionskapaciteten vilket leder till fler produkter. Marknaden kan inte hålla takten efter en viss punkt vilket leder till en överproduktionskris.

Roten till den kapitalistiska krisen ligger i den föregående perioden. Men för att krisen ska bryta ut krävs en ”olycka” som knuffar systemet över kanten. Det är det som sker nu. Alla faktorer som skapade uppgången samverkar nu för att driva systemet ner i en lågkonjunktur eller till och med in i en depression. Med tanke på allt brännbart virke som existerar över hela världen så kan krisen bli förödande.

Ett sådant scenario kommer skaka om regeringar över hela världen. De kommer att försöka få arbetarklassen till att betala för krisen precis som man gjort 2008–20 med en period av åtstramningar. Men arbetarklassen kommer att kämpa tillbaka. Nu mer än någonsin, kommer frågan om att störta kapitalismen att uppstå i massornas medvetande. Revolutionära rörelser kommer att ställas på dagordningen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.