Därför är vi marxister

av Alan Woods (Översättning: Christofer Bengtsson)
Foto: Arkiv

1992 publicerades Francis Fukuyamas bok The End of History and the Last Man (Historiens slut och den sista människan), som omedelbart blev en bästsäljare. I boken förkunnar han socialismens, kommunismens och marxismens död, och den slutliga segern för marknadsekonomin och den borgerliga demokratin. Sovjetunionens fall innebar att bara ett enda system skulle vara möjligt: den kapitalistiska marknadsekonomin, och i det avseendet hade historien nått sitt slut.

Denna idé verkade bekräftas av marknadsekonomins synbara framgångar, som visades genom kraftigt växande profiter och en så gott som oavbruten ekonomisk tillväxt. Politiker, centralbankschefer och Wall Street-direktörer hade övertygats om att de äntligen hade tämjt kapitalismens ekonomiska konjunkturcykler. Kapitalismen verkade gå mot en strålande framtid.

Men det är inte så enkelt att göra sig av med historien. Sedan dess har allting vänts till sin motsats. Bara sexton år efter att Fukuyamas bok såg dagens ljus, ledde krisen 2008 till att hela den kapitalistiska systemet stod på randen till kollaps, och att världen kastades in i den djupaste krisen sedan 1930-talet. Systemet kämpar fortfarande för att rädda sig från avgrunden.

Varenda en av Fukuyamas självsäkra förutsägelser har motbevisats av händelseutvecklingen. Innan krisen 2008 skröt de borgerliga ekonomerna om att det inte skulle bli några fler hög- och lågkonjunkturer, och att konjunkturcykeln hade avskaffats. De hade arbetat fram en förunderlig ny teori vid namn ”den effektiva marknadshypotesen”, som säger att marknaden automatiskt kommer att lösa allting, bara man lämnar den i fred.

I själva verket är detta ingenting nytt. Det är inte mer än den gamla tanken som sammanfattats i Says lag, som säger att utbud och efterfrågan alltid hamnar i balans på marknaden, vilket skulle göra en överproduktionskris omöjlig. Marx motbevisade detta nonsens för över hundra år sedan. Som svar på påståendet att marknadskrafterna ”i det långa loppet” kommer att lösa allting, sade John Maynard Keynes: ”I det långa loppet är vi alla döda.”

I dag finns ingenting kvar av de gamla illusionerna. Borgarklassen och dess strateger är djupt deprimerade. På 1930-talet sade Trotskij att borgarklassen ”går mot en katastrof med slutna ögon”. Dessa ord stämmer exakt överens med dagens situation. De kunde ha skrivits igår.

Det blir allt tydligare att kapitalismen har uttömt sin progressiva potential, sin möjlighet att utveckla samhället. I stället för att utveckla industrin, vetenskapen och tekniken, undermineras de av kapitalismen. Produktivkrafterna stagnerar eller förfaller, fabriker stängs på löpande band, och miljontals människor förlorar jobbet.

Allt detta är symptom på att produktivkrafternas utveckling på världsskala hamnat i motsättning till privategendomens och nationalstatens snäva gränser. Detta är den mest grundläggande orsaken till den nuvarande krisen och innebär att kapitalismen bokstavligt talat är bankrutt.

Symptomen på krisen visar sig överallt: ekonomiskt, socialt och politiskt. Den enorma kinesiska ekonomin, som spelade en viktig roll i att stärka världshandeln och den ekonomiska tillväxten, saktar snabbt in, medan Japan stagnerar. Alla de så kallade framväxande ekonomierna befinner sig i mer eller mindre allvarliga kriser. USA går igenom en social och politisk kris som inte har någon föregångare i modern tid.

På andra sidan Atlanten befinner sig den europeiska kapitalismen i ett kritiskt läge. Greklands umbäranden bekräftar tydligt den europeiska kapitalismens sjukdom. Men Portugal, Spanien, Frankrike och Italien ligger inte långt efter. Efter beslutet att lämna EU har Storbritannien, som brukade ses som ett av de mest stabila länderna i Europa, kommit in i en nedåtgående spiral med ekonomisk kris, ett fallande pund och en kronisk politisk instabilitet.

De borgerliga ekonomerna, politikerna, och framför allt reformisterna, letar desperat efter tecken på en återhämtning som kan lösa krisen. De hoppas att högkonjunkturen ska lösa alla problem. Arbetarklassens ledare, ledarna för fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna, inbillar sig att krisen är tillfällig. De tror att den kan lösas genom att göra vissa justeringar i det rådande systemet, att allt som behövs är mer kontroll och reglering, och att vi kan återgå till den situation som rådde innan.

Men denna kris är ingen vanlig kris, och den är inte tillfällig. Den utgör en grundläggande vändpunkt i processen, den punkt vid vilken kapitalismen har nått en historisk återvändsgränd. Det bästa man kan hoppas på är en svag återhämtning, åtföljd av hög arbetslöshet och en lång period av åtstramningar, nedskärningar och fallande levnadsstandard.

Den borgerliga ideologins kris

Marxismen är i första hand en filosofi och en världsåskådning. I Marx och Engels filosofiska skrifter finner vi inte ett färdigt filosofiskt system, utan en rad briljanta insikter och påpekanden som, om de utvecklades, skulle ge ett värdefullt tillskott till vetenskapens metodologiska arsenal.

Ingenstans är den borgerliga ideologins kris tydligare än på filosofins område. I sitt tidiga skede, då borgarklassen fortfarande spelade en progressiv roll i samhällsutvecklingen, kunde den frambringa stora tänkare som Hobbes och Locke eller Kant och Hegel. Men under den nuvarande perioden av förfall är borgarklassen oförmögen att åstadkomma några stora idéer. I själva verket är den inte i stånd att åstadkomma några idéer över huvud taget.

Eftersom den moderna borgarklassen är oförmögen till djärva generaliseringar, förnekar den själva konceptet ideologi. Det är därför postmodernisterna talar om ”ideologins slut”. Eftersom ytterligare framsteg är omöjliga under kapitalismen, påstår de att det är omöjligt att göra framsteg över huvud taget. I sin besatthet att bekämpa marxismen har de dragit tillbaka filosofin till den mest utslitna och sterila perioden i dess förflutna.

Den dialektiska materialismen är ett dynamisk synsätt för att förstå hur naturen, samhället och tänkandet fungerar. Den är verkligen ingen föråldrad kvarleva från 1800-talet, utan ett påfallande modernt synsätt på naturen och samhället. Dialektiken gör sig av med det fasta, stela och livlösa sätt att se på saker och ting som kännetecknade den gamla mekaniska skolan inom den klassiska fysiken. Den visar att saker under bestämda omständigheter kan vändas till sin motsats.

Dialektiken förklarar bland annat att en gradvis ansamling av små förändringar vid en avgörande punkt kan förvandlas till ett gigantiskt språng. Detta har fått en slående bekräftelse bland annat i modern kaosteori. Teorin har satt stopp för den typ av snäv, mekanisk och reduktionistisk determinism som dominerat vetenskapen i över hundra år. Redan på 1800-talet föregrep den marxistiska dialektiken något som kaosteorin nu uttrycker matematiskt: att saker och processer är organiskt relaterade till varandra.

Studiet av fasövergångar är ett av den nutida fysikens viktigaste områden. Det finns ett oändligt antal exempel på samma fenomen. Omvandlingen från kvantitet till kvalitet är en allmängiltig lag. Mark Buchanan visar i sin bok Ubiquity: Why Catastrophes Happen hur detta tar sig uttryck i så olikartade fenomen som hjärtinfarkter, laviner, skogsbränder, tillväxt och minskning av djurpopulationer, börskriser, krig, och till och med förändringar i mode och konst. Än mer förbluffande är att dessa händelser kan uttryckas som en matematisk formel som kallas potenslag.

Dessa anmärkningsvärda upptäckter antyddes för länge sedan av Marx och Engels, som gav Hegels dialektiska filosofi en rationell (det vill säga materialistisk) grund. I sin Logik från 1813 skrev Hegel: ”Det har blivit ett vanlig spratt i historien att stora effekter uppstår ur små orsaker.” Detta var långt innan någon ens hade hört talas om ”fjärilseffekten”. Precis som vulkanutbrott och jordbävningar, är revolutioner i samhället följden av en långsam uppbyggnad av motsägelser under en lång tidsperiod. Processen når till sist en kritisk punkt där ett plötsligt språng inträffar.

Den historiska materialismen

Varje samhällssystem anser att det självt är den enda möjliga formen av mänsklig tillvaro och att dess institutioner, religion och moral är historiens slutpunkt. Denna innerliga tro hade kannibalerna, de egyptiska prästerna, Marie Antoinette, såväl som tsar Nikolaj innan den ryska revolutionen 1917. Och detta är vad Francis Fukuyama ville bevisa när han, utan tillstymmelsen till bevis, påstod att den ”fria marknaden” är det enda möjliga systemet – precis när det börjat att kollapsa.

Precis som Charles Darwin förklarar att arter inte är oföränderliga, utan har en historia, en nutid och en framtid, att de förändras och utvecklas, förklarar Marx och Engels att det inte heller finns något samhällssystem som kommer att vara för evigt. Analogin mellan samhälle och natur är självklart bara ungefärlig. Men redan den mest ytliga undersökning av historien visar att det inte finns någon grund för att anta att förändringar sker gradvis. Samhället genomgår precis som naturen långa perioder av långsamma och gradvisa förändringar, men avbryts även det av en explosiv utveckling där krig och revolutioner påskyndar förändringsprocessen enormt. I själva verket är dessa händelser den historiska utvecklingens främsta drivkraft.

Den grundläggande orsaken till revolutionära förändringar är det faktum att ett visst socioekonomiskt system har nått sina gränser och inte längre kan utveckla produktivkrafterna som det gjorde innan. Marxismen analyserar de dolda drivkrafter som ligger bakom det mänskliga samhällets utveckling, från de tidigaste stamsamhällena fram till i dag. Med hjälp av den materialistiska historieuppfattningen kan vi förstå historien som en del av en tydlig och sammanhängande process, och inte som en rad osammanhängande och oförutsedda händelser. Historien består av en rad handlingar och återverkningar som omfattar politiken, ekonomin och hela spektrumet av det mänskliga samhällets utveckling.

Förhållandet mellan alla dessa fenomen är ett komplext dialektiskt förhållande. Mycket ofta görs försök att svartmåla marxismen genom att göra en karikatyr av dess metod för historisk analys. En vanlig förvrängning är påståendet att Marx och Engels ”reducerade allt till ekonomi”. Denna absurditet besvarades många gånger av Marx och Engels, exempelvis i följande utdrag från Engels brev till Bloch:

”Enligt den historiematerialistiska grundsynen är det verkliga livets produktion och reproduktion de faktorer som till sist avgör historiens gång. Varken Marx eller jag har någonsin hävdat något annat på denna punkt. Om någon vill förvränga detta till att det ekonomiska momentet skulle vara det ensamt avgörande, blir hela satsen genast abstrakt, absurd och intetsägande.”

Kommunistiska manifestet

Kommunistiska manifestet, som skrevs 1848, är den mest moderna boken man kan läsa i dag. Alla de grundläggande idéerna är lika relevanta och giltiga i dag som när de en gång skrevs. Det kan jämföras med den stora majoriteten av böcker som skrevs för ett och ett halvt århundrade sedan, som i dag bara är av historiskt intresse. För att inte tala om det som skrivs av våra nutida ”experter”, som inte förstår någonting om samhällets utveckling.

Det mest slående med manifestet är hur det förutser de mest grundläggande fenomen som vi ser i den moderna världen. Låt oss ta ett exempel. När Marx och Engels skrev, hörde de stora multinationella företagens värld fortfarande till en mycket avlägsen framtid. Trots detta kunde de förklara de hur det ”fria företagandet” och konkurrensen oundvikligen skulle leda till att kapitalet koncentrerades i färre händer och en monopolisering av produktivkrafterna.

Det är rent ut sagt komiskt att läsa hur ”marknadens” försvarare skriver om Marx påstådda misstag i denna fråga, när det i själva verket var en av hans mest briljanta och korrekta förutsägelser. I dag är det ett obestridligt faktum att koncentrationen av kapitalet, som förutsågs av Marx, har pågått, fortsätter pågå, och under de senaste tio åren har nått nivåer som saknar motstycke.

I flera årtionden försökte de borgerliga sociologerna motbevisa detta och ”bevisa” att samhället blivit mer jämlikt och att klasskampen, följaktligen, var lika föråldrad som handväven och träplogen. De påstod att arbetarklassen hade försvunnit och att alla nu hade blivit medelklass. Vad gäller kapitalkoncentrationen, påstod de under parollen ”small is beautiful” (”litet är vackert”) att framtiden tillhörde småföretag.

Hur ironiskt låter inte detta i dag! När hela världsekonomin domineras av högst 200 jätteföretag, de allra flesta baserade i USA, och monopoliseringsprocessen har nått proportioner utan motstycke. Världens största företag har rikedomar som är långt större än många nationalstater – ett slående exempel på storföretagens växande makt.

Bara 147 företag utgör en ”jätteenhet” som kontrollerar över 40 procent av världens rikedomar. Dessa megaföretag är de som verkligen styr över världsekonomin. De 10 största företagen – däribland Walmart, Apple och Shell – tjänar mer pengar än vad majoriteten av världens länder gör tillsammans. Tillsammans är de värda 285 tusen miljarder dollar, vilket är mer än de 180 minsta ekonomiernas samlade rikedomar, däribland Irland, Indonesien, Israel, Colombia, Grekland, Sydafrika, Irak och Vietnam.

Lenin påpekade att i det imperialistiska (monopolkapitalistiska) utvecklingsstadiet, har den ekonomiska makten koncentrerats i händerna på storbankerna. Denna analys bekräftas helt av den nuvarande situationen. Världsekonomin domineras av finanskapitalet. Studien ”The Network of Global Corporate Control” som släpptes av den tekniska högskolan i Zürich bevisar att ett liten grupp företag – huvudsakligen banker – styr världen.

De mäktigaste bankerna innefattar Barclays, Goldman Sachs, JP Morgan Chase & Co, Vanguard Group, UBS, Deutsche Bank, Bank of New York Mellon Corp, Morgan Stanley, Bank of America Corp och Société Générale.

Dessa mäktiga finansinstitutioners spekulation, som är tätt sammankopplade genom ett komplext nät av investeringsavtal, derivat och liknande, var det som drev fram den globala finansiella kollapsen 2008. James Glattfelder, som är expert i komplexa system vid högskolan i Zürich, förklarar: ”I praktiken kunde mindre än en procent av företagen kontrollera 40 procent av hela nätverket.”

Denna koncentration av rikedomar åtföljs av en ständigt växande ojämlikhet. I alla länder har profiternas andel av nationalinkomsten nått rekordnivåer, samtidigt som lönernas andel aldrig legat så lågt. Klassklyftorna växer i hela världen, och hälften av världens rikedomar ägs nu av bara en procent av befolkningen.

Som ett gäng hungriga kannibaler, äter dessa enorma företag hela tiden upp varandra i sammanslagningar och uppköp, där många miljarder dollar slösas bort i ett desperat försök att öka de stora monopolens lönsamhet och storlek. Denna feberaktiga aktivitet utgör ingen verklig utveckling av produktivkrafterna, utan raka motsatsen. Denna företagskannibalism följs oundvikligen av att tillgångar säljs av, fabriker läggs ned och de anställda avskedas – det vill säga av en massförstörelse av produktionsmedel där tusentals arbetstillfällen offras på profitens altare.

Medan de predikar om behovet av åtstramningar, berikar bankirerna och kapitalisterna hela tiden sig själva, och tillägnar sig ett rekordstort mervärde från arbetarklassen. I USA producerar arbetarna i genomsnitt en tredjedel mer än för tio år sedan, medan reallönerna stagnerar eller faller. Profiterna har växt och de rika har blivit rikare på arbetarklassens bekostnad.

Globalisering

Ett annat exempel på Manifestets förutsägelse, som till och med ännu mer slående, är globaliseringen. Världsmarknadens förkrossande dominans är vår epoks viktigaste kännetecken, och detta påstår vissa är något som nyligen har upptäckts. I själva verket förutsågs och förklarades globaliseringen av Marx och Engels för över 150 år sedan. I förordet står det följande:

”Bourgeoisin har genom sin exploatering av världsmarknaden gett alla länders produktion och konsumtion en kosmopolitisk form. Den har till de reaktionäras stora sorg ryckt undan industrins nationella grund. De uråldriga nationella industrierna har förintats och förintas alltjämt dagligen. De trängs undan genom nya industrier, vars införande blir en livsfråga för alla civiliserade nationer, genom industrier som inte längre bearbetar inhemska råvaror, utan råvaror som härrör från de avlägsnaste områden och vars fabrikat inte bara förbrukas i det egna landet, utan tillika i alla delar av världen. I stället för de gamla, genom det egna landets produkter tillfredsställda behoven träder nya, som kräver produkter från de avlägsnaste länder och klimat för att tillfredsställas. I stället för den gamla lokala och nationella självgodheten och avskildheten, träder en allsidig kommunikation, ett allsidigt beroende mellan nationerna. Och som det är i den materiella, så är det också i den andliga produktionen. De enskilda nationernas andliga produkter blir allas egendom. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir alltmer omöjlig och ur den mångfaldiga nationella och lokala litteraturen bildas en världslitteratur.”

I dag har denna analys bevisats på ett tydligt sätt. Men när Kommunistiska manifestet skrevs, fanns det nästan inga empiriska data som stödde en sådan hypotes. Den enda riktigt utvecklade kapitalistiska ekonomin var England. De framväxande industrierna i Frankrike och Tyskland (det senare var inte ens ett enat land) skyddades fortfarande av höga tullmurar – ett faktum som bekvämt nog glömts bort i dag, när västerländska regeringar och ekonomer strängt predikar för resten av världen om att de måste öppna sina ekonomier.

Den så kallade globaliseringen är ett uttryck för kapitalismens oundvikliga tendens att gå bortom den nationella marknadens snäva gränser och utveckla och intensifiera en internationell arbetsdelning. Detta har skapat möjligheten till ett oerhört framtida välstånd och samarbete mellan alla världens folk. Men under kapitalismen har den mänskliga utvecklingens oerhörda potential tvingats in i den tvångströja som den kapitalistiska produktionen för privata vinster innebär. I stället för att förbättra utsikterna för den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen leder det till plundring av hela planeten i enorma företags intresse. I stället för att minska motsättningarna och risken för krig och konflikter, har de intensifierats och orsakat det ena kriget efter det andra.

På världsskala är den globaliserade ”marknadsekonomins” effekter skrämmande. Enligt FN lever 1,2 miljarder människor på mindre än två dollar om dagen. Av dessa dör åtta miljoner män, kvinnor och barn varje år eftersom de inte har tillräckligt med pengar för att överleva. Alla håller med om att mordet på sex miljoner människor under den nazistiska förintelsen var ett fruktansvärt brott mot mänskligheten, men här har vi en tyst förintelse som dödar åtta miljoner oskyldiga människor varje år, och som det är helt tyst om.

Vid sidan av fruktansvärd misär och mänskligt lidande finns det en orgie av obscena inkomster och överflödig rikedom. Enligt Bloombergs miljardärsindex äger de 30 rikaste i världen en enorm del av världsekonomin: 1 718 miljarder dollar. Det är mer än Spaniens, Mexikos eller Turkiets BNP.

Nitton av de rikaste kommer från USA. Världens åtta rikaste miljardärer äger lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning, vilket är det mest slående symptomet på en växande och farlig koncentration av rikedomen. Välgörenhetsorganisationen Oxfam, som publicerade dessa siffror, sa att det var ”bortom groteskt” att en handfull rika män med Microsofts grundare Bill Gates högst upp, äger 426 miljarder dollar, vilket är lika mycket som de 3,6 miljarder fattigaste i världen.

Förutom Bill Gates finns spanjoren Amancio Ortega, grundare till modekedjan Zara, och Warren Buffett, den stora investeraren och chefen för Berskshire Hathaway på listan. Andra på listan är Carlos Slim Helú, den mexikanska telekommagnaten och ägaren av konglomeratet Grupo Carso; Jeff Bezos, grundare av Amazon; Mark Zuckerberg, grundare av Facebook; Larry Ellison, chef för det amerikanska teknikföretaget Oracle; och Michael Bloomberg, en före detta borgmästare i New York och grundare och ägare av Bloomberg news.

För en rationell produktionsplan

Det har blivit en absolut nödvändighet att använda vår planets enorma resurser på ett harmoniskt sätt genom en rationell plan för produktionen. Det kapitalistiska systemet är ett anarkiskt system, som bygger på girighet och den ständiga jakten på nya sätt att exploatera och våldta planeten för att öka ett fåtals makt och rikedomar. Storföretagen har visat en oansvarig nonchalans inför miljöproblemen. I sin vilda jakt på profiter har de förstört regnskogen, förgiftat haven, utrotat hela arter av växter och djur och förgiftat luften vi andas, vattnet vi dricker och maten vi äter. Det kapitalistiska systemets fortsatta existens utgör ett dödligt hot mot den planet vi bor på och hela mänsklighetens framtida existens.

Objektivt sett finns alla förutsättningar redan där för att lösa alla de problem som vi står inför. Mänskligheten har i sina händer alla de nödvändiga teknologiska och vetenskapliga medel som krävs för att utrota fattigdom, sjukdomar, arbetslöshet, hunger, hemlöshet och alla de andra fasor som skapar misär, krig och konflikter. Om detta inte görs beror det inte på att det är omöjligt, utan på att det ekonomiska system som bygger på produktion enbart för att skapa profiter åt ett fåtal har stött på sina gränser.

De bankirer och kapitalister som styr världen har aldrig brytt sig om mänsklighetens behov. Välgörenhetsorganisationen Oxfam uppmanar till en ny ekonomisk modell som kan backa den oundvikliga utvecklingen mot växande klassklyftor. Men det som behövs är inte att försöka lappa ihop systemet utan att störta det fullständigt.

Det var borgarklassens historiska uppgift att sopa undan alla de hinder som förhindrade produktivkrafternas utveckling under feodalismen: de lokala skatterna, valutorna och tullarna, de ändlösa problem som förhindrade handelns fria utveckling, den provinsiella trångsyntheten och det lantliga livets tröghet. Borgarklassens stora erövring var bildandet av en nationell marknad och på den grundvalen även en nationalstat i ordets moderna mening.

Men produktivkrafternas utveckling under kapitalismen har för länge sedan överskridit den nationella marknadens snäva gränser, som nu har blivit ett enormt hinder för den ekonomiska utvecklingen precis som de gamla provinsiella säregenheterna blev under feodalismen. Globaliseringens omfattning är bara ett uttryck för faktumet att nationalstaten har överlevt sin användbarhet och blivit ett hinder för fortsatt mänsklig utveckling.

De två viktigaste hindren för mänsklighetens fortsatta utveckling är det privata ägandet av produktionsmedlen och den utdaterade barbariska kvarlevan nationalstaten. Det är proletariatets historiska uppgift att riva ned dessa hinder för civilisationens fortsatta utveckling. Det privata ägandet kommer att ersättas av en demokratiskt beslutad produktionsplan. Och nationalstaten kommer att förpassas till ett museum för gamla antikviteter.

Den socialistiska revolutionen kommer att sopa undan alla nationella hinder och frigöra produktivkrafternas oerhörda utvecklingspotential. Genom att skapa en socialistisk världsfederation kommer vi att kunna använda alla vår planets oerhörda resurser på ett planerat och harmoniskt sätt för att tillgodose hela mänsklighetens behov, och inte för att berika ett fåtal superrika parasiter.

Klasskamp

Den historiska materialismen lär oss att det är förhållandena som bestämmer medvetandet. Idealister har alltid påstått att medvetandet är den huvudsakliga drivkraften bakom all mänsklig utveckling. Men även de mest ytliga studier av historien visar att det mänskliga medvetandet tenderar att släpa efter händelserna. Långt ifrån att vara revolutionärt, är medvetandet naturligt och djupt konservativt.

De flesta människor tycker inte om tanken på förändring och ännu mindre en våldsam omvälvning som förändrar de rådande förhållandena. De tenderar att hålla fast vid den rådande samhällets välkända idéer, institutioner, traditionella moral, religion och värderingar. Men saker vänds dialektiskt till sin motsats. Förr eller senare hinner medvetandet ifatt verkligheten på ett explosionsartat sätt. Detta är precis vad en revolution är.

Marxismen förklarar att det i sista hand är produktivkrafternas utveckling som avgör samhällets utveckling. Så länge samhället går framåt, det vill säga, så länge det är i stånd att utveckla industrin, jordbruket, vetenskapen och tekniken, anses det gynna för de allra flesta människor. Under sådana förhållanden ifrågasätter folk i allmänhet inte det rådande samhället, dess moral och lagar. Tvärtom ses de som naturliga och oundvikliga: lika naturliga och oundvikliga som att solen går upp på morgonen och ned på kvällen.

Stora händelser är nödvändiga för att massorna ska kunna kasta av sig traditionens, vanans och rutinens tunga bördor och ta till sig nya idéer. Sådan är den materialistiska historieuppfattningens ståndpunkt, som briljant uttrycktes av Karl Marx i den berömda frasen ”det sociala varat bestämmer medvetandet”. Det krävs stora händelser för att visa att den gamla ordningen är ohållbar och övertyga massorna om att det är nödvändigt att störta det fullständigt. Överallt, inklusive i Sverige, väntar stora omvälvande händelser. Hela situationen pekar i riktning mot skarpa och plötsliga förändringar.

När Marx och Engels skrev manifestet var de unga män, bara 29 och 27 år gamla. De skrev under en period av mörk reaktion. Arbetarklassen var till synes orörlig. Manifestet skrevs i Bryssel, dit författarna själva hade tvingats fly som politiska flyktingar. Men när Kommunistiska manifestet först såg dagens ljus i februari 1848, hade revolutionen redan brutit ut på gatorna i Paris, och den spred sig under de följande månaderna som en löpeld över i stort sett hela Europa.

Vi har kommit in i en period präglad av enorm instabilitet som kommer att pågå i många år. Det kommer bli nederlag och bakslag, men under dessa förhållanden lär sig massorna mycket snabbt. Vi ska naturligtvis inte överdriva: vi är fortfarande bara i början av radikaliseringsprocessen. Men det är tydligt att vi bevittnar början på en förändring av massornas medvetande. Allt fler människor ifrågasätter kapitalismen. De är öppna för marxismens idéer på ett sätt som de inte var tidigare. Under den kommande perioden kommer miljoner människor ivrigt ta till sig idéer som tidigare bara accepterades av små revolutionära grupper.

Vi kan därför besvara herr Fukuyama så här: historien har inte nått sitt slut. I själva verket har den knappt börjat. När framtida generationer ser tillbaka på vår nuvarande ”civilisation”, kommer de att se på den ungefär som vi ser på kannibalism. En förutsättning för att uppnå en högre nivå av den mänskliga utvecklingen är att avsluta den kapitalistiska anarkin och upprätta en rationell och demokratisk produktionsplan där kvinnor och män kan ta sina liv och öden i egna händer.

”Detta är en omöjlig utopi!”, kommer vi få höra av självutnämnda ”realister”. Men det enda som är fullständigt orealistiskt är att tänka sig att mänsklighetens problem kan lösas på grundval av det system som har fört världen till sitt nuvarande bedrövliga läge. Att säga att mänskligheten är oförmögen att hitta ett bättre alternativ till djungelns lag är rent förtal av den mänskliga arten.

Genom att använda vetenskapens och teknikens möjligheter, och frigöra dem från det privata ägandets och nationalstatens fruktansvärda bojor, kommer det att vara möjligt att lösa alla problem som plågar världen och hotar den med massförstörelse. Mänsklighetens verkliga historia kommer att börja först när män och kvinnor har avslutat det kapitalistiska slaveriet och tagit de första stegen mot frihetens rike.

London, 16 juni 2017.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.