Den 18 juni skrev Almega och SEKO på ett avtal som avslutade den drygt två veckor långa tågstrejken, som inneburit både inspiration och hopp för de många arbetare och ungdomar som hankar sig fram på tim- och deltidsanställningar. Det nya avtalet beskrivs som ”ett genombrott när det gäller att stoppa missbruket av deltider” av SEKO:s avtalssekreterare, och som ett ont tvång av Almega. Mer än något annat är det alltså tydligt att tågarbetarnas kamp burit frukt, och att tågföretagen tvingats ge med sig.
Veolia är en ökänd och hatad arbetsgivare bland tågarbetare, framförallt på grund av deras totala brist på respekt för sin egen personal och deras hårdföra linje att det är deras ”rätt” att bestämma över tågarbetarnas vardag. Att ta strid mot dem och vinna i viktiga frågor stärker därför alla tågarbetares självförtroende. Men när man skärskådar det nya avtalet, är det tydligt att det inte handlar om någon fullständig seger – det är snarare tydligt att tågarbetarna måste förbereda sig på nya och hårdare strider.
Strejken och ledningens roll
Bakgrunden till strejken var att Veolia varslade 250 personer för att kunna erbjuda dem återanställning som tim- och deltidsanställda. Men själva strejken föranleddes av att en anonym blogg av en grupp tågarbetare, Öresundstågsbloggen (http://oresundstagsbloggen.wordpress.com/), började kanalisera arbetares ilska över de allt sämre arbetsvillkoren. Man satte press på SEKO och hotade med vild strejk om inte SEKO rev upp det centrala avtalet och tog kamp för de varslade arbetarna, för rätt till heltid, för bättre säkerhet på tågen och för att det regionalt ägda Öresundståg AB ska ställa krav på arbetsmiljö när de väljer vilket företag som ska få bedriva tågtrafiken.
Öresundstågsbloggen lyckades på detta sätt pressa SEKO-ledningen till strejk. Svenska Dagbladet visade i en undersökning att 47 procent stödde tågstrejken, och bara sju procent stödde arbetsgivaren Almega. Detta stöd uttrycktes också genom en mängd imponerande gräsrotsinitiativ som Facebooksidan ”Vi pendlare stödjer SEKO-strejken”. Viktigare ändå är att arbetarna i tretton andra LO-förbund förmådde sina förbundsledningar att varsla om stödstrejk. Alla de fackförbund som sympativarslade förklarade att deras medlemmar har samma problem med otrygga anställningar.
SEKO-ledningen hade kunnat ta detta till en fullständig seger. Detta genom att ordna stora stöddemonstrationer där man bjuder in hela arbetarrörelsen att delta, flygbladsutdelningar där frivilliga deltar, större protestmöten, etc. Kort sagt hade man behövt organisera en hel kampanj mot träsket som är visstidsanställningar. Och inte vikt sig.Men dagen innan man skulle ta ut SL-pendeln i strejk – vilket hade haft stor effekt – valde ledningen istället att gå med på en kompromiss.
En delseger
Avtalet innebär en delseger, som visserligen ger avsevärda förbättringar för de timanställda, men som samtidigt ger borgarklassen en verktygslåda för att attackera arbetarna i ett senare skede.
Tågarbetarna vann att de timanställdas löner ska bli lika höga som den genomsnittliga lönen för respektive yrkeskategori i tågbranschen. För exempelvis tågvärdar kan den nya timlönen enligt SEKO bli baserad på en månadslön som är så mycket som 4.000-5.000 kr högre. SEKO:s avtalssekreterare förklarade att det skulle göra det lönsammare för arbetsgivaren att anställa på heltid snarare än på timmar. Men frågan arbetarna på Veolia måste ställa sig, är varför arbetsgivarna inte gick med på en begränsning av deltids- och timanställningarna centralt, om de ändå inte tjänar på att använda dem?
Det slutliga avtalet saknade också någon skrivning om de 250 personer som Veolia varslat. Däremot fick man igenom en skrivning om att timanställningarna och deltidsanställningarna inte skulle överstiga fem procent av antalet produktionstimmar vardera. Det återstår att se vad det kommer innebära i praktiken, särskilt för de varslade.
Detta måste innebära en viss besvikelse för alla de arbetare som stöttade tågarbetarna på Veolia i sin kamp. Det innebär att arbetarna på Veolia kommer behöva ta en ny strid så snart någon annan vunnit upphandlingen för Öresundstågen. Skrivningen lämnar också öppet för Veolia att använda visstidsanställda på sammanlagt tio procent av produktionstimmarna. Och för detta ändamål kan Veolia välja att anställa ett i princip obegränsat antal personer, som sinsemellan får slåss om att få arbeta. Det hade varit betydligt mer effektivt att begränsa antalet timanställda som Veolia får ha, och gärna i direkta siffror eftersom det gör det lättare för arbetarna att kontrollera.
I det centrala avtalet står nu bara att ”grundanställningsformen” ska vara heltid. Men värdet av en sådan skrivning är i bästa fall tveksamt, eftersom det inte förpliktigar till någonting. Att man inte skriver något om det i det centrala avtalet innebär i praktiken att frågan är fortsatt olöst för alla andra tågarbetare i Sverige och att den inte får samma tyngd som föredöme för andra branscher. Med start i de 250 varslade, skulle SEKO istället krävt att tågföretagen aldrig säger upp personer för att återanställa dem på visstid. Detta är inget krav som är svårt att förstå för andra arbetare, som känner igen sig själva i tågarbetarnas situation, och kravet på att behålla de 250 varslade på heltid var centralt för att strejken skulle få så stort stöd.
Höjd lön för timanställda
Givetvis kommer arbetsgivarna vilja använda tim- och deltidsanställda trots löneökningen. Detta är redan situationen inom andra avtalsområden. Exempelvis står det redan i avtalet för bemanningsanställda att de ska få den genomsnittliga lönen för branschen – vilket inte på något sätt hindrar bland annat lagerföretag från att säga upp all fast personal och endast förlita sig på inhyrda. Det innebär inte heller att det verkligen följs, tvärtom är det en ständig kamp att få igenom i praktiken vad som står i avtalet. Ett annat exempel är sjukvården, där cheferna föredragit att hyra in personal istället för att höja sjuksköterskornas ingångslöner till 25.000 kr, även om inhyrd personal är betydligt dyrare.
Användningen av visstidsanställningar och bemanningsföretag behöver inte vara kostnadseffektiv för borgarklassen på pappret, men de räknar med att tjäna på det eftersom det gör arbetare betydligt mer utelämnade till deras nycker. De kan exempelvis korta passen och ta in timanställda på färre timmar än som egentligen behövs – vilket görs i alla branscher – för att det ska tjäna som en press på arbetarna att öka takten. Sedan använder de detta för att varsla personal som då ”inte behövs”.
Dessutom fyller visstidsanställningarna en viktig långsiktig funktion för borgarklassen. Som tim- eller bemanningsanställd man inte om man ska få arbeta nästa månad, nästa vecka, och oftast inte heller nästa dag. Borgarklassen höjer just nu framförallt sina vinster genom att attackera arbetarklassen, och att göra det svårare för arbetare att organisera sig och säga ifrån är naturligtvis en del i detta.
Att slå kilar arbetare emellan genom löneskillnader är ett vapen som borgarklassen alltid försöker utnyttja – och därför kan det i realiteten vara farligt att göra som SEKO, att låta en grupps löneökningar stå tillbaka för en annans. Istället borde vi förklara att borgarklassen utan tvivel har råd att ge alla rejäla löneökningar, och kämpa för en höja allas löner längs hela linjen. Detta måste kompletteras med en seriös begränsning, centralt, på visstidsanställningarna, istället för den omväg, via att göra det ”dyrare” att visstidsanställa, som SEKO-ledningen försöker göra nu.
Men löneökningen för timanställda är likväl avtalets stora vinst, om inte annat för att den förbättrar situationen väsentligt för de som hankar sig fram på timanställningar. Almegas invändning om att en 19-årig timanställd skulle kunna tjäna mer än en person som arbetat på tågen i 40 år, är nonsens. Om de bekymrade sig så mycket om de som jobbat vid tågen i 40 år, är det uppenbarligen enkelt för dem att höja lönen. Men det kommer naturligtvis inte hända, och därför måste man ta strid för stora löneökningar över hela linjen i nästa avtalsrörelse.
Effektivisering
SEKO-ledningen gav två tydliga eftergifter: dels fick de heltidsanställda avstå en löneökning på 0,15 procent; dels gick de med på att ”samverka” med Veolia som har till syfte att ge företaget en ”effektivitet på 96-98 procent på arbetstidsuttaget”. För att åstadkomma detta ska de ta fram ”gemensamma verktyg”. Dessa inkluderar att göra ”avsteg” från kollektivavtalet, skapa en flexibel vikariepool och ”fullt nyttja möjligheterna med befintligt kollektivavtal”, vilket enligt SEKO:s ombudsman PO Fällman bland annat innebär att tvinga anställda arbeta extra långa arbetspass vid behov.
Och detta var visserligen egentligen något som den lokala SEKO-klubben gjorde redan innan strejken. Men detta är något som arbetarna måste kämpa emot – inte något som man ska skriva in i avtalet, särskilt inte i ett avtal som man menar att många arbetare ska se som en förebild. Genom denna kompromiss går SEKO Veolias och den svenska borgarklassens ärenden. Man godkänner deras lögner om att tågarbetarna arbetar lite och är ineffektiva, som en strejkvakt på Malmö Centralstation bemötte på ett enkelt sätt i en intervju med Avanti: ”Ja, för det första undrar jag var de hittar de här som skulle arbeta 28 timmar i veckan… Men det är klart det kan hända. Och då får man arbeta 50 timmar nästa vecka.” SEKO-ledningen deltar i ett samarbete för att skapa ”gemensamma verktyg” för Veolia att utnyttja till att ytterligare exploatera sina heltidsanställda efter eget tycke.
Situationen är åter igen inte unik för tågarbetarna. I namnet av ”effektivisering” pressar arbetsgivare arbetare på i stort sätt varenda arbetsplats i Sverige till att arbeta hårdare, oavsett om det gäller lärare, sjuksköterskor, läkare, restaurangpersonal, lagerarbetare eller industriarbetare. Man använder samma ursäkt för att för att göra arbetena mer farliga. I tågarbetarnas fall innebär det att man minskat från dubbel- till enkelbemanning på tågen, men också att man minskar de säkerhetskontroller som heltidsanställda genomför av tågen när de inte kör, eftersom det är ”ineffektiv” arbetstid.
Ta kampen vidare!
Den första slutsatsen man måste dra är att ingenting har löst sig, varken för tågarbetarna på Veolia eller nationellt. Tvärtom kommer borgarklassen, med Veolia i spetsen, försöka ta hämnd, eftersom kämpande tågarbetare, som visar vägen för resten av arbetarklassen, är det sista de vill ha. Strejken visade arbetare och ungdomar över hela landet att det går att ta strid och vinna.
Borgarklassen ser rött efter tågarbetarnas delseger av en anledning – den visar vägen för arbetarklassen, framförallt kvinnor och ungdomar, som kommer ta nya strider, och kommer se till det stöd tågstrejken uppbådade som en inspiration. Den visar den oerhörda sociala tyngd som arbetarklassen i Sverige har och vilken potentiell makt som ligger i dess händer, mot den numerärt svaga borgarklassen.
Borgarklassen visar allt tydligare, över hela världen, vilket deras egentliga program är – att lägga hela tyngden av kapitalismens kris på arbetarklassen. Deras jakt på vinst driver dem att attackera arbetare inom alla sektorer. Men Öresundstågen är bara en arbetsplats. Arbetarnas kampvillighet måste tas som ett exempel för andra arbetare att följa, som en början på en tydlig motoffensiv från arbetarklassen, mot borgarnas attacker.
Teknikföretagen har nu ställt krav på att arbetarna ska sänka sina löner. Men de som organiserar teknikarbetarna, IF Metall, har 350 000 medlemmar och närmare fem miljarder kronor i strejkkassa. De organiserar de svenska industriarbetarna, som är lönenormerande, det vill säga de sätter standarden för löneökningarna i avtalsrörelsen. Men löneökningarna de har vunnit de senaste åren har bara legat strax över inflationen, på 2-3 procent. Om IF Metall skulle sätta ner foten i nästa avtalsrörelse, skulle det inspirera resten av arbetarklassen att följa efter.
Strejken hade aldrig skett om inte Öresundstågsbloggen satt press på SEKO-ledningen genom att börja kanalisera den ilska som finns bland tågarbetarna. I något läge måste ledningen börja leda, eller så måste arbetarna byta ut den. Precis som i resten av världen är fackföreningsledarna motsträviga, mot att ta striden på ett seriöst sätt och sprida kampen, så att den inte bara inkluderar en bransch, utan tvärtom hela arbetarklassen. Detta skulle kräva att de ställer kraven så att de går utanför företagens vinstramar, som inte längre tillåter några varaktiga förbättringar för arbetare.
Man måste ta kampen mot visstidsanställningarna, mot bemanningsföretagen, mot den individuella lönesättningen, mot de usla löneökningarna och mot personalnedskärningarna. Det är sant att detta är inte möjligt om man håller sig inom kapitalismens ramar. Kampen för rimliga arbetsvillkor, är därför oundvikligen också kampen för arbetarstyre och för socialism.