I dag deltog 2000-2500 i manifestationer i Stockholm, Göteborg och Malmö mot polisens och väktares våld. Detta visar alltmer radikala stämningar bland unga, särskilt från förorterna och de som utsätts för rasism.
Dagens manifestationer i Stockholm, Göteborg och Malmö är en reaktion på flera händelser med tydliga inslag av rasprofilering den senaste tiden där poliser och ordningsvakter misshandlat personer på grund av deras hudfärg.
Den 31 januari misshandlades en svart kvinna som var gravid i åttonde månaden av två ordningsvakter i tunnelbanan i Stockholm för att hon inte kunde uppvisa biljett. Kvinnan led vid tillfället av värkar och försökte ta sig till sjukhus, men vakterna brydde sig inte om hennes tillstånd eller hennes gråtande barn utan släpade henne av från tunnelbanetåget och fortsatte trycka ner henne på golvet.
Tidigare i januari misshandlades en tolvåring av väktare i Kista Galleria, efter att ha firat sin födelsedag med sina kompisar och diskuterat fotboll. Det här är oerhört traumatiskt för ett barn, som dessutom endast väger 32 kilo. Utan tvekan spelade det stor roll att pojken i fråga var svart, vilket verkar göra att vissa ordningsvakter tror att de har frikort att använda grovt våld. Detta har fördömts av Rädda Barnen som beskrivit händelsen som barnmisshandel.
I december tvingades poesifestivalen Ortens bästa poet läggas ned på grund av ”det har varit svårt att få ekonomin att gå ihop och att arrangörerna uppger att de har känt sig motarbetade av tjänstemän, politiker och polisen”. När festivaldeltagare var på väg hem från den senaste poesifestivalen trakasserades även flera i tunnelbanan av polis och ordningsvakter.
Klippen från dessa händelser har fått enorm spridning i sociala medier, och lett till en berättigad ilska efter åratal av upplevelser av polisvåld och rasistiska trakasserier mot människor på grund av deras hudfärg eller bara för att de bor i storstädernas förorter.
Det här är inga isolerade händelser. I Göteborg lyfte många talare personliga erfarenheter och upplevelser av hur de själva eller personer i deras närhet har drabbats av rasism från ordningsvakter eller poliser. ”Ända sedan min bror var elva har de visiterat honom och bett om personnummer. Man glömmer att de är barn för att deras hud inte är vit,” förklarade en av talarna.
”Vi har fått nog. Vi kräver upprättelse för våra familjemedlemmar som kommit hem traumatiserade efter att ha blivit misshandlade av ordningsvakter och polis. Ni ska inte få slå min bror gul och blå igen.” Detta starka fördömande av rasism och polisvåld gjorde Keyna, som också talade på manifestationen i Göteborg.
”Vi vill slippa att år 2019 tvingas att skrika oss hesa mot rasism!” sade en annan talare. En av talarna menade att det inte är polisen som är problemet, utan bara enskilda poliser som beter sig illa. Vi menar precis tvärtom. Medan det definitivt finns enskilda poliser som inte är rasister eller beter sig illa, är polisen som helhet det kapitalistiska systemets främsta försvarare.
Polisens funktion i samhället är att försvara privategendomen och de mäktigas privilegier. Att de därför genomsyras av en ”kåranda” där man håller varandra bakom ryggen till varje pris, och att väktare till och med ljuger i rättegångar för att skydda sina kollegor, är allt annat än en slump. Det är en följd av deras position i klassamhället.
Det är extremt progressivt och positivt att vi ser alltmer radikala stämningar bland de som utsätts för rasism, i Sveriges förorter. Revolutionära marxister ger sitt helhjärtade stöd till de protester som sker och deltar med all kraft i kampen mot rasism. Men kampen måste samtidigt kopplas samman och tas vidare till en kamp mot kapitalismen. För att kampen mot rasism ska vara framgångsrik kan den inte bara föras av de som är utsatta för rasism utan måste föras av hela arbetarklassen och dess organisationer.
Det rasistiska förtrycket handlar om mer än bara polisvåld, det handlar även om rasistisk diskriminering på både bostads- och arbetsmarknaden och att förorten systematiskt eftersätts när det gäller satsningar på välfärden. Detta är dock inga problem som är unika för förorten, utan finns i lika stor utsträckning bland ”svensk” arbetarklass som bor på landsbygden. Även om rasismen bara drabbar vissa delar av klassen, har alla arbetare samma intresse av att stoppa högerpolitik, nedskärningar, bostadsbrist och arbetslöshet.
I Malmö blev den antikapitalistiska andan på manifestationen tydlig när Momodou Malcolm Jallow, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, frågade ”Vem är antikapitalist här?” och möttes av hurrarop.
I Malmö talade även Esaias Yavari från Revolution som citerade Malcolm X: ”Det kan inte finnas kapitalism utan rasism.” Det som rev ner flest applåder var när han lyfte att ”när arbetarklassen mobiliseras finns ingen kraft på jorden som kan stoppa den!”.
Den organisation där flest invandrare är medlemmar i dag är facket. Det är i den gemensamma kampen som arbetare på ett handfast sätt kan se att det bara är kapitalisterna som har någonting att tjäna på rasism och splittring inom arbetarklassen, medan vi som arbetar tvärtom har allt att vinna på att hålla ihop.
Därför måste vi kämpa för enhet inom arbetarklassen i kampen mot förtryck. De stora organisationerna i arbetarrörelsen måste ta sitt ansvar för att ge en ledning till dessa enskilda kamper, och ta upp den helhjärtat. Varför var varken Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt eller några representanter för de stora fackföreningarna närvarande i dessa demonstrationer?
Vi måste fortsätta mobilisera tillsammans, och kräva att ledningarna för arbetarrörelsens organisationer deltar i och tar initiativ till kamp mot det rasistiska förtrycket.
Det är omöjligt att krossa rasismen utan att krossa det system som föder det – kapitalismen. Men kampen för socialistisk revolution är lika otänkbar utan kampen mot rasism. Eller som Esaias Yavari konstaterade i Malmö: ”Det enda sättet att krossa rasismen fullständigt är genom kampen för socialism i vår livstid.”