Den rödgröna budgeten – vänsterpolitiken lyser med sin frånvaro

av Ylva Vinberg
Magdalena Andersson. Foto: Frankie Fouganthin (CC BY-SA 4.0)

Trots att borgerlig media sjunger sin vanliga klagosång om skattehöjningar, innebär den nya budgeten att högerpolitiken i stort sett fortsätter. Vänsterpartiet borde ha varit de första att avslöja detta, men har istället, i utbyte mot några mindre reformer, lånat sitt namn till budgeten. Detta är en avgörande orsak till att partiet inte växer i opinionen, och man riskerar att missa chansen att kanalisera en växande radikalisering i framtiden.

Budgeten är regeringens första chans att verkligen bryta med högerpolitiken, återställa det som borgarna skurit bort och privatiserat, och genomföra en verklig vänsterpolitik. Ända sedan förra höstbudgeten föll har Socialdemokraterna skyllt sina dåliga opinionssiffror och bristen på reformer i vårpropositionen med att de regerat med alliansens budget. Men Magdalena Andersson flaggade redan tidigt för att också den nya budgeten skulle bli en ”stram budget”. Med det tydliggjorde hon att Socialdemokraterna, som är de som bestämmer regeringens politik, inte har några planer på någon ändring av högerpolitiken.

Sedan 1990-talet har borgarklassen genomfört såväl en offensiv politiskt som på arbetsmarknaden, vilket gjort att Sverige är det OECD-land där ojämlikheten ökat som snabbast sedan 1990-talet. Lönernas andel av BNP har också minskat till samma nivåer som 1910. Trots att regeringen lovade att fixa det som den borgerliga regeringen misslyckats med – att minska arbetslösheten – så görs inga vidare satsningar på att skapa jobb.

När det försvunnit 300 000 jobb inom offentlig sektor på 25 år och 250 miljarder försvunnit från offentlig sektor på grund av skattesänkningar – så måste en ny inriktning innebära att man åtminstone återställer de skador som gjorts av tidigare regeringar. Istället står man och stampar. Små reformer genomförs samtidigt som nedskärningarna fortsätter runtom i landet, eftersom man inte skriver upp statsbidragen till kommuner och landsting i den utsträckning som skulle behövas.

Smärtsamt små reformer

Budgeten innehåller dock ett antal viktiga, men små och otillräckliga reformer. Ett exempel är att landstingen ändå får 1 miljard kronor extra av staten. Den så kallade stupstocken, den bortre gränsen i sjukförsäkringen, slopas medan jobbskatteavdraget trappas av för de med arbetsinkomster över 50 000 kronor. Man genomför också en satsning på att upprusta miljonprogramsområdena, och inför ett tvång också för rika och borgerligt styrda kommuner att ta emot flyktingar. Taket i a-kassan höjs också från 18700 till 25020 kr, och man höjer också grundbeloppet med 45 kr per dag. Ersättningen till sjukskrivna arbetslösa höjs också från 486 till 543 kronor per dag.

En del satsningar är att man bara flyttar pengar från ett område till ett annat. Exempelvis sänks skatten för pensionärer samtidigt som de fattigaste pensionärerna får en höjd kostnad för hemsjukvård. Dessutom ska regeringen satsa 40 miljarder om året på att betala av på statsskulden. Dessa pengar borde användas till reformer istället för att hamna hos banker och finansinstitut som gladeligen kommer spekulera för dem.

Borgerlig medias ylande om skattehöjningar är rent löjeväckande. Sänkningen av jobbskatteavdraget innebär att de som tjänar 51 000 kronor i månaden får 30 kr mindre i månaden, och den som tjänar 60 000 får 300 kr mindre i månaden. För dem med så pass hög lön, är det knappast någon ”skattesmäll”. Förslaget från regeringen är att höja skatterna med 28 miljarder kronor, vilket är en liten summa i jämförelse med de 140 miljarder som Alliansen sänkte skatterna med.

Socialdemokraterna gräver sin egen grav

Att borgerlig media och borgerliga politiker klagar på att en Socialdemokratisk regering inte är tillräckligt höger är naturligt och ofrånkomligt – men dessa attacker tar en särskilt panikartad ton när det råder en kapitalistisk kris i världen med ökad ekonomisk oro även i Sverige. 

Det är givetvis ingen slump att Socialdemokraterna når nya katastrofsiffror i opinionen, och Löfven verkar tillsammans med Andersson hellre köra partiet i botten än sluta upp med högerpolitiken. De gräver sin egen grav, liksom de socialdemokratiska partier gjort runtom i Europa som genomfört högerpolitik. Från spanska PSOE som går kräftgång, till Grekiska PASOK som fullständigt kollapsat, eller Frankrikes ”socialistiska” president Hollande – alla visar de att fortsatt högervridning leder till katastrof.

Högern har också socialdemokraterna i ett skruvstäd genom decemberöverenskommelsen. Vissa i borgerlig media pratar om behovet av att bryta decemberöverenskommelsen om inte regeringen går mer till höger. Det återstår att se om de borgerliga partierna gör slag i saken. Mer troligt är att de kritiserar högljutt för att lägga press på regeringen, men att de i slutändan kommer låta budgeten passera, eftersom den i verkligheten inte innehåller så mycket vänsterreformer.

Med tanke på att högerns egna opinionssiffror inte heller är särskilt höga, lär de föredra att regeringen tappar mer stöd innan de själva tar över. Men att Socialdemokraternas objektiva roll är att röja vägen för en ny högerregering är mer än uppenbart.

V-ledningens motsägelsefulla budskap

Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomiskpolitiske talesperson, medgav i en artikel i Aftonbladet den 28 augusti att budgeten är otillräcklig. Hon beskrev den som en förlust för Vänsterpartiet och för Sverige, men hon menade att den ändå måste stödjas eftersom den är ett steg i rätt riktning. ”På lång sikt” skulle det dock krävas mer.

När budgeten väl skulle presenteras sade Andersson istället att: ”Det står än en gång klart att när regeringen samarbetar med Vänsterpartiet, som trycker på för progressiva och rättvisa förändringar, blir det en budget med ett fokus som tydligt förbättrar vår gemensamma välfärd.” (från Vänsterpartiets hemsida)

Detta är minst sagt motsägelsefullt, och det enda partiet lyckas med på detta sätt ett sätt att erbjuda socialdemokratin en vänstertäckmantel. När förändringarna är så små och nedskärningarna fortsätter runtom i landet märker de flesta inte någon skillnad. Är det då konstigt att Vänsterpartiet inte ökar i någon betydande utsträckning i opinionen? Medlemsmässigt växer partiet visserligen väldigt mycket – men man skulle kunna växa oerhört mycket mer; man skulle kunna aktivera medlemmarna på ett annat sätt – och man skulle kunna öka oerhört mycket mer i opinionen, om man inte band upp sig till regeringens politik. 

Vänsterpartiet Malmö ska ha en applåd för att de vågade bryta samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet då de krävde att Vänsterpartiet skulle gå med på nedskärningar. Detta är något som man borde göra i hela landet, inte bara i Malmö – överallt där nedskärningar genomförs. Det skulle behöva göras en seriös utvärdering av partiets parlamentariska arbete runtom i landet, och att man bröt alla samarbeten som innebär nedskärningar. Man måste distansera sig från Socialdemokratin.

För ett kämpande parti

Jonas Sjöstedt sa nyligen att ”Man är inte starkare i förhandlingsrummet än man är ute i samhället”. Alldeles riktigt. Men Vänsterpartiet kommer inte kunna bli starka på gatorna om man kompromissar bort sin politik. Det finns gott om människor som skulle kunna mobiliseras i en kamp för vänsterpolitik – om det fanns ett parti som presenterade en verklig sådan och som konsekvent höll fast vid den.

Trots den radikalisering som utvecklades förra året i form av de stora protester vi såg mot fascistattackerna och mot SD, trots de demonstrationer vi sett nu för flyktingar, trots Feministiskt initiativs framgång förra året – så fortsätter istället Vänsterpartiet att sväva på runt 5-7 procent. SD:s ökning visar att många är missnöjda med hur saker och ting utvecklas i samhället. Att SD är största parti bland LO-arbetare visar att det finns ett tydligt missnöje inom arbetarklassen.

På många håll sliter lokala partiföreningar hårt med att organisera och ingripa i kamp. Men från centralt håll verkar det närmast finnas en beröringsskräck för alltför radikala saker. Detta förklarar den nuvarande uteslutningsprocessen mot Revolution, liksom tidigare mot en partimedlem i Örebro som hade gillat anarkistgruppen Revolutionära fronten på Facebook.

Man har inte gjort mycket för att intervenera i de rörelser som uppstått, och när det gällde antifascism tog Sjöstedt under EU-valrörelsen avstånd från protester mot SD i borgerlig media. Först efter massiv kritik ändrade han sig och förklarade att det hela var ett missförstånd. Det kom dock ingen officiell dementi i borgerlig media. Kombinerat med ansträngningen att framstå som duktiga och regeringsdugliga politiker, samt stödet till regeringen, ses man inte som ett vänsteralternativ av många av de som söker det. 

Lär av Europa – alternativet är revolutionärt

Man borde inte ge sitt stöd till en budget som innebär nedskärningar, som gör livet avgjort sämre för vissa arbetare och endast i marginell utsträckning lättar bördan för andra. En verklig reformpolitik skulle ha innehållit en rad klassiska vänsterkrav. En massiv satsning på välfärden med minst 200 000 nya jobb inom offentlig sektor, 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön, förstatligande av nedläggningshotade företag, en massiv satsning på bostadsbyggande och infrastruktur för att direkt bygga bort bostadsbristen och mycket mer. Detta hade kunnat vinna och mobilisera arbetare och ungas entusiasm, energi och kampvilja, för det hade inneburit en verklig förändring till det bättre.

Vänsterpartiet måste ta lärdom av vänsterpartier och vänsterledare runtom Europa, däribland Corbyn, Podemos och fram tills nyligen Syriza, som stått mer tydligt för ett radikalt alternativ – som visat att de skiljer sig från de övriga byråkratiska politikerna – som vågat vara stenhårda i sin kritik av bankerna, storföretagen, de korrupta politikerna, EU och så vidare. De har visat sig vara en naturlig del av protest- och strejkrörelserna i dessa länder.

Men man måste också ta lärdom av Syrizas svek. Om det bakom ens radikala fraser döljer sig en bristande tro på arbetarklassens förmåga att gripa makten och krossa kapitalismen, kommer man svika när man väl hamnar i regering. Klassamarbete hör till det förflutna. Kapitalismens kris omöjliggör vänsterreformpolitik genom förhandlingar och kompromisser utan det krävs idag en hård kamp mot borgarklassen.

Än så länge är Sverige inte särskilt hårt drabbat av krisen, men det är ett tillfälligt andrum. När krisen slår till kommer till och med de reformer som föreslås nu, att snabbt tas tillbaka och vi kommer se nedskärningar likt de i Grekland och de andra krisdrabbade länderna. I denna period måste man vara redo att ta striden för den tills dess slutpunkt, om man vill vara ett parti som står fast vid sin vänsterpolitik. Om borgarklassen vägrar ge vika – ta deras makt och pengar ifrån dem – nationalisera bankerna och storföretagen. Detta är den lärdom Vänsterpartiet måste dra. Man måste distansera sig från socialdemokraternas högervridning och bygga ett kämpande socialistiskt parti.

Det står inte i motsättning till att få igenom saker i budgeten, utan är tvärtom en förutsättning om man vill få igenom någon förändring alls i framtiden. Vänsterpartiet kan och bör inte ta ansvar för socialdemokraternas högervridning – låt dem gräva sin egen grav. Om Vänsterpartiet för fram ett tydligt alternativ och mobiliserar för det, finns det alla möjligheter. Detta är också en absolut nödvändighet om man ska kunna vara ett effektivt verktyg för arbetarklassen i kampen för socialism.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.