Den svenska ekonomin på en klippkant

av Fredrik Albin Svensson

Dagstidningarnas ekonomisidor har de senaste åren ingett en i det närmaste manodepressiv känsla. Minst en gång i kvartalet har de lyckligt utropat att "återhämtningen" är på väg, att vi ser ljuset i tunneln på den ekonomiska krisen. Men detta bevisar bara att återhämtningen inte kommit – och bläddrar man några sidor in i tidningen får man läsa om nedskärningar, fallande investeringar, de stora skuldbergen, och så vidare. Kapitalismens kris som utlöstes 2008 är på inget sätt över, utan den har tvärtom bara börjat.

Skuldbergen

Som alla förstår, är den svenska ekonomin ingen isolerad ö. Kapitalismen klarade sig ur krisen på 1970-talet genom att inleda en offensiv på internationell skala mot arbetarklassen, genom att öka pressen på arbetsplatserna och hålla tillbaka lönerna. Detta återställde borgarklassens vinster, samtidigt som man efterhand avreglerade banksektorn och ökade utlåningen massivt för att ändå upprätthålla konsumtionen. Det lade i sin tur grunden för att det skulle växa fram enorma skuldberg, som saknar motstycke under kapitalismens historia.

Den genomsnittliga skuldsättningen för alla fyra miljoner skuldsatta individer i Sverige ligger idag på nästan 300 procent av deras disponibla inkomst – och den växer. Den disponibla inkomsten beräknas på vad man har kvar efter att skatten blivit betald, på årlig basis. Och det säger sig självt att det kommer vara i det närmaste omöjligt för fyra miljoner individer att göra sig av med skulder som motsvarar tre årslöner efter skatt. Även om detta som av ett mirakel skulle hända, så kan man lugnt säga att det inte skulle ha någon särskilt positiv inverkan på ekonomin.

Länge förde ekonomer fram "teorin", att skulderna inte skulle vara något problem, eftersom dessa individers skuldsättning framförallt är knuten till bostadsköp som de egentligen inte har råd med, med förväntningen att priserna kommer fortsätta öka. Och det är otvivelaktigt så att en stor del av skuldsättningen är knuten till bostäder och bostadspriserna.

Men när bostadsbubblan sprack 2008 i USA, så fällde detta sin slutgiltiga dom över det argumentet. Bolånen var ett problem. Samma sak hände i Spanien 2010, när den första banken var på väg att gå i konkurs på grund av fallande bostadspriser. Under de två påföljande åren sparkades 350 000 spanska hushåll ur sina hem.

Bubblorna och krisen

Anledningen till den ökade utlåningen är att man vill upprätthålla konsumtionen. Det är en regel under kapitalismen, att konkurrensen kapitalisterna emellan tvingar dem att investera allt större summor i produktionen. Detta gör att de så småningom producerar betydligt mer än marknaden kan svälja. En överproduktionskris inträder när detta blir uppenbart och kapitalisterna slutar investera. I exempelvis bilsektorn ligger överproduktionen på nästan 30 procent. Det innebär att man skulle kunna lägga ner en tredjedel av världens bilfabriker – och fortfarande tillfredsställa efterfrågan på bilar.

I det läget investerar naturligtvis inte borgarklassen, som är rädda om sina pengar, i produktionen. Men i ett desperat försök att hålla världsekonomin undan depression och artificiellt försöka öka investeringarna, så håller de allra flesta stater sina räntor oerhört låga, samtidigt som bland annat USA pumpat ut extra pengar i ekonomin genom så kallade "kvantitativa lättnader". De är livrädda för de sociala konsekvenserna av en depression i ekonomin, eftersom det skulle tvinga dem till genomgripande attacker mot arbetarklassen. Under de senaste åren har de fått lära sig att detta riskerar att leda till enorma utbrott av klasskamp.

Men var tar alla pengar vägen? De låga räntorna innebär att kapitalisterna i stort sett förlorar pengar på att inte låna. Men eftersom de inte kan investera dem i produktion, så spekulerar de med dem istället. Medan bland annat indikatorn för varuexporten och industrin generellt är "svag", visar konjunkturinstitutets "konjunkturbarometer" därför generellt på "stark" för Stockholmsbörsen.
Borgarklassen köper upp aktier i sina egna företag för att höja värdet, utan att företagen för den sakens skull växer eller går bättre – och samma sak gäller bostadsmarknaden. På så sätt blåser de desperat upp samma bubbla igen som från början utlöste krisen, eftersom de inte har något annat val. Men det säger sig själv att en sådan situation inte kan vara i all evighet. Värdet på bostäder måste så småningom återställas till vad människor kan betala för dem. Problemet är bara att bankerna baserat sin utlåning på ständigt stigande bostadspriser, och därmed kommer de hamna i kris, så snart bubblan spricker.

Ekonomin och klasskampen

Marxister studerar händelserna i ekonomin därför att det är de som i sista hand avgör vad som händer på det politiska planet. Ingenstans syntes detta så tydligt som i valet, när Moderaterna och Socialdemokraterna tävlade i vem som kunde ta mest "ansvar" för ekonomin. Det vinner knappast många röster, men båda inser att de på kapitalistisk grund kommer behöva attackera arbetarklassen hårt för att garantera det kapitalistiska systemets fortlevnad.

Och det är inte bara utsikterna att behöva nationalisera bankernas skulder, som oroar borgarklassen och dess representanter. Skuldsättningen är ett internationellt fenomen – exempelvis ligger de sammanlagda skulderna i USA på 332 procent av BNP, vilket är mer än någonsin tidigare i historien. Och Kina, som länge beskrevs som miraklet som kunde ta kapitalismen ur sin kris, har ett precis lika stort problem med skulder, om inte större. Den tidigare chefen för brittiska finansinspektionen, Adair Turner, beskrev i en intervju i Dagens Industri, Kina som "den överlägset största riskfaktorn för finansiell och makroekonomisk stabilitet i världen." (DI, 29/9-14)

Om resten av världen kastas ner i djup ekonomisk kris, så gör naturligtvis Sverige också det. Den svenska industrin behöver kunna exportera sina varor till någon. Under en period har visserligen den svenska industrin kunna överleva på att den inte framförallt producerar färdiga produkter, utan snarare råvaror och maskiner, med undantag för exempelvis SAAB. Men bland annat har järnmalmspriset sjunkit med 40 procent i år på grund av att den kinesiska ekonomin stannar in, vilket drabbar gruvindustrin i norr hårt. Såväl Northland Resources som Dannemora Minerals riskerar att gå i konkurs.

Alla tecken pekar på att vi kommer få se en ny stor ekonomisk nedgång inom de närmaste åren, som kommer innebära oerhörda attacker på arbetarklassen. Och inte bara ekonomiska problem hotar att kasta världen in i en ny djup nedgång, utan även exempelvis krisen i Ukraina kan utlösa nedgångar på världsmarknaden. De ökade konflikterna stormakterna emellan ökar den redan stora instabiliteten i det kapitalistiska systemet. Men frågan är: Kommer inte arbetarklassen svara? Kommer inte arbetarna kämpa, när borgarna tvingar dem att betala för en kris som de inte orsakat, när utsikterna för ett stabilt lyckligt liv under kapitalismen fullständigt trasas sönder?

En hel generation ungdomar och arbetare håller just nu på att göra sina första erfarenheter av kamp, i snart vartenda land runt om i världen. Kapitalismen erbjuder ingen framtid. Vår uppgift är att stödja och leda denna kamp till sin logiska slutpunkt, att slutgiltigt göra oss av med det kapitalistiska systemet genom en socialistisk revolution.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.