Den svenska imperialismens upprustning och marxisternas uppgifter

av Revolution (IMT)
Foto: Socialdemokraterna/Flickr (CC BY-NC-ND 2.0)

Med hänvisning till "mänskliga rättigheter", "demokrati" och "frihet" använder den svenska imperialismen cyniskt det ukrainska folkets lidanden för att rusta upp militären och utöka samarbetet med Nato. Lika lite som för den ryska eller amerikanska imperialismen, handlar denna svenska "solidaritet" om hänsyn till mänskligt lidande: syftet är att utöka sin egen förmåga att delta i plundringen av världens förtryckta nationer.

Det finns inga gränser för det hyckleri vi nu ser från de borgerliga medierna, de politiska partierna och hela det borgerliga etablissemanget. I enad kör upprepar de samma budskap som pumpas ut i alla västerländska medier: "Ryssland kränker Ukrainas suveränitet", "vi måste stå upp för demokratin", "vi måste stå enade" och så vidare, och så vidare. Under Magdalena Anderssons tal den andra mars menade hon att: "Rysslands väpnade angrepp är mer än en attack på Ukraina, det är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid."

Samma personer som varit beredda att försvara alla möjliga typer av övergrepp, angreppskrig och folkmordiska bombningar när västimperialismen varit avsändare, står nu med både näsdukar och våtservetter i högsta hugg för att gråta krokodiltårar för Ukrainas folk.

Det är naturligtvis fullständigt nonsens att USA eller något utav EU-länderna skulle bry sig det minsta om något annat lands suveränitet. Hur var det med Iraks suveränitet under USA:s invasion, som kostat åtminstone en halv miljon människor livet? Eller Afghanistans? Eller Syriens och Libyens?

Behöver vi påminna någon om hur europeiska länder, med England i spetsen, med våld införde det kapitalistiska systemet i stora delar av världen genom kolonialismen? Eller om den spanska och engelska kolonialismens övergrepp mot ursprungsbefolkningen i Amerika? Eller om de otaliga invasioner, statskupper och kontrarevolutioner som den amerikanska imperialismen legat bakom bara under de senaste årtiondena?

USA har invaderat fler länder än någon annan nation i världen. Om den svenska imperialismen inte har lika många invasioner på sitt cv är det inte för att de inte velat, utan för att de saknat USA:s ekonomiska och militära muskler. Men varje gång som svenska kapitalister sett anledning att delta i ett krig har prat om behovet av att "försvara demokratin" använts som argument för att invadera, ockupera och massakrera ett annat lands befolkning.

Under täckmanteln "kriget mot terrorn" drev den svenska högern, socialdemokratin och svenska medier ivrigt på för att Sverige skulle delta i invasionen av Afghanistan 2001. Detta är regeringen än i dag nöjda över. För mindre än ett år sedan sade försvarsminister Peter Hultqvist att den svenska insatsen i Afghanistan gett Sveriges militär "erfarenhet av skarp operativ verksamhet. De erfarenheterna ska vi mycket nogsamt ta tillvara". Så när svenska militärer övar sig i att mörda människor i andra länder så är det i ädla syften. När Ryssland gör samma sak är det "oförsvarbart".

Putin hävdar att han invaderar Ukraina för att skydda den rysktalande befolkningen i Donbass. Alla förstår att detta är struntprat. Han ser dem bara som spelpjäser som han kan använda för att hävda den ryska imperialismens intressen i konflikten med Nato. Men det är värt att påpeka att detta är exakt samma cyniska strategi som USA, Frankrike, Storbritannien med flera använt otaliga gånger för att rättfärdiga krig. För att stoppa Assads angrepp på Syriens befolkning, eller Khadaffis angrepp på den libyska befolkningen: om och om igen har västimperialismen hävdat att man måste invadera ett land, för dess egen befolknings skull.

Men Sverige, USA och EU bryr sig lika lite om den ukrainska befolkningen som Putin och den ryska oligarkin: de är bara kanonmat som kan offras i kampen för den egna imperialismens intressen.

Den svenska imperialismens verkliga intressen

Det räcker med en enkel jämförelse för att se vad snacket om "demokrati", "suveränitet" och "frihet" är värt. Den islamistiska diktaturen i Saudiarabien har sedan 2015 bedrivit ett krig i Jemen som lett till hundratusentals döda, att 16 miljoner lider av hungersnöd och 400 000 barn riskerar att dö av svält. Svaret från svenska politiker och svensk media? Tystnad.

Saudiarabien är nämligen allierade med USA, och svenska kapitalister har tjänat stora pengar på vapenexport till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, som haft god nytta av vapnen i Jemen.

Sveriges borgarklass, deras politiska representanter och deras media har inga som helst problem med diktaturer och krig – så länge det är en diktatur och ett krig som förs av deras allierade. Så länge ett krig inte går emot den svenska imperialismens intressen, har de inget att invända.

Ryssland är däremot en konkurrent till de västerländska imperialistmakterna. För Sveriges del har Ryssland varit en konkurrent i Östersjöområdet sedan en lång tid tillbaka. Sovjetunionens kollaps innebar stora möjligheter för svenska kapitalister att investera det kapital de fått genom en ökad utsugning av den svenska arbetarklassen i de forna Sovjetrepublikerna i Baltikum. Enligt en sammanställning i Affärsvärlden 2019 kontrollerar de svenska storbankerna Swedbank och SEB sammanlagt 65 procent av Estlands bankmarknad, 49 procent av Lettlands och 59 procent av Litauens. Swedbanks baltiska investeringar uppgår i dag till ungefär en femtedel av hela deras omsättning.

Ett starkare Ryssland är ett hot mot svenska kapitalisters intressen, vilket är orsaken till återupplivandet av den gamla rysskräcken. Detta tog fart efter Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 med påstådda ubåtar i Stockholms skärgård och liknande fantasier. Nu går det knappt en dag utan att ett tjugotal hysteriska artiklar skrivs i den borgerliga pressen om hur invasionen av Ukraina också är "ett hot mot Sverige", och att ett svenskt medlemskap i Nato blivit en "akut angelägenhet".

Men ingen seriös bedömare tror att ryssen kommer att krypa upp ur Östersjön för att erövra Gotland. Jan Hallenberg, forskningsledare på Utrikespolitiska institutet, sade till exempel i SVT den 3 mars:

"I en situation där svenska medborgare redan är oroliga för eventuella ryska attacker så ska ju inte amerikanerna späda på den oron. Alltså Putin och Ryssland är starka, men att de skulle invadera halva Västeuropa, den tanken är ju fullständigt befängd. Det kommer inte att inträffa. Människor måste ta det här med en nypa salt. Det är olyckligt att en offentlig företrädare för USA uttrycker sig på det här viset. Det finns inte den här krigsrisken, den existerar inte."

Att svenska trupper skickades till Gotland för att patrullera gatorna när konflikten började trappas upp hade bara ett syfte: att skrämma upp den svenska befolkningen och få dem att tro att ryssen är på väg för att stötta en upprustning av militären och ett svenskt medlemskap i Nato.

Foto: US Army/Wikimedia Commons (Public domain)

På många sätt kom detta krig väldigt lägligt för den svenska borgarklassen och regeringen: efter årtionden av ökade klassklyftor och försämringar finns en växande ilska mot politikerna, mot orättvisorna och de ständiga nedskärningarna. Borgarklassen, politikerna och media har använt en rad olika frågor under de senaste åren för att försöka avleda arbetarklassens uppmärksamhet från de verkliga problemen. Den ständiga rasistiska hetsen mot flyktingar och unga i förorten har varit en metod för att avleda från den högerpolitik som gjort borgarklassen allt rikare på arbetarklassens bekostnad.

Och på samma sätt som regeringen nu manar till nationell enhet mot Ryssland, försökte de mana till nationell enhet i början av pandemin. Men deras katastrofala hantering av pandemin slog tillbaka mot dem, och bidrog bara till att öka ilskan, särskilt bland arbetare inom välfärden som börjar nå bristningsgränsen.

Nu försöker de återigen lura den svenska arbetarklassen att deras fiende inte är den svenska borgarklassen utan Ryssland. De försöker återigen lura arbetarklassen att deras problem inte är bostadsbristen, inflationen, otrygga anställningar och omänskliga arbetsvillkor utan den ryska aggressionen. Men Sveriges upprustning och svensk nationalism kommer inte att kunna lösa något av arbetarklassens problem. Tvärtom kommer de ekonomiska konsekvenserna av kriget bara att förvärra dem.

En konflikt mellan två imperialistiska grupperingar

Kriget i Ukraina är konsekvensen av en lång konflikt mellan västimperialismen och Ryssland om makt, marknader och herravälde i Östeuropa. Trots löften om motsatsen när Sovjetunionen föll i början på 1990-talet, har Nato expanderat aggressivt österut och införlivade så sent som 2004 Estland, Lettland och Litauen. Man har köpt upp företag, installerat en rad västvänliga regeringar, placerat ut soldater i Östeuropa och hållit militärövningar vid Rysslands gränser. Kriget i Georgien 2008 var början på den ryska oligarkins försök att möta USA-imperialismens expansion och åter hävda sin makt i regionen.

Den västligt sponsrade, reaktionära Majdanrörelsen i Ukraina, 2014 var nästa sammandrabbning. Med stöd av nynazistiska huliganer installerades en reaktionär regim i landet som skulle se till att Ukraina gick med i EU och alliera sig med väst. Denna regering gick omedelbart till angrepp mot arbetarklassen med privatiseringar, nedskärningar, frysning av pensionerna och mycket annat. De tog in fascistiska huliganer i regeringen, samtidigt som Kommunistpartiet och vänstern drevs under jorden. Den 2 maj 2014 genomförde fascister en massaker på 46 aktivister i fackföreningshuset i Odessa. Allt detta ledde till ett uppror i östra Ukraina, som efter den ryska interventionen kristalliserades till Folkrepublikerna Lugansk och Donetsk. I den ukrainska regeringens krig mot dem har över 14 000 människor mist livet.

Varje angrepp behöver en ursäkt, och särskilt i väst har man en slående förmåga att motivera massmord med vackra fraser som "människors lika värde", "frihet", "demokrati" och så vidare. I Putins fall var ursäkten den ukrainska regimens verkliga bombningar av Donetsk och förtrycket mot den rysktalande befolkningen i Donbass. Den verkliga anledningen var att den ryska borgarklassen inte kunde acceptera ännu en satellitstat till USA-imperialismen och EU precis intill den ryska gränsen.

Faktum är att Zelenskyj vann valet 2019 på ett program som kritiserade den regim som kom till makten efter euromajdan-rörelsen. Hans program inkluderade bland annat att anta en mildare ton i inbördeskriget (mot Donbassrepublikerna) och sluta fred med Ryssland. Men under borgerlig demokrati är sådana löften inte mer än ord – kapitalisternas intressen går först.

Zelenskyj är nära allierad med oligarker som Kolomojskyj, med nära kopplingar till väst och den nazistiska Azovbataljonen. Hans politik har inneburit nya IMF-lån, avregleringar för att sälja ukrainska företag till europeiska kapitalister, förtryck mot oppositionsmedier – och naturligtvis EU- och Nato-medlemskap.

Zelenskyjregimen är alltså inget neutralt offer för rysk aggression, utan tvärtom en företrädare för USA-imperialismen och Nato inuti Ukraina.

I tisdagens "tal till nationen" försökte Magdalena Andersson klumpigt dölja den västerländska imperialismens ambitioner genom det slående påståendet att: "Kreml hävdar att Ukraina tillhör en särskild rysk intressesfär. Men i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer."

Man kan fråga sig vad en intressesfär under kapitalismen är, om inte att företagen i en grupp imperialistiska länder (USA och EU) lägger under sig företagen i ett annat land (Ukraina), köper dess borgarklass och politiker, och använder landets arbetare som kanonmat i sin egen konflikt med andra imperialistiska grupperingar.

När politikerna talar om att "lilla Ukraina" i sig inte utgör något hot mot "stora Ryssland", handlar det bara om att dölja den västerländska imperialismens aggressiva expansion österut. De har mer än gärna tagit en "hård linje" mot Ryssland – med Ukrainas bönder och arbetare som enda insats. Ur deras synpunkt är det ukrainska folket bara brickor i ett spel, där mänskligt lidande är det nödvändiga priset för att västerländska kapitalister ska kunna öka sina profiter.

Det borde vara ABC för varje socialist att vi inte kan stötta någon sida i en sådan här konflikt: varken USA-imperialismen, Nato och deras europeiska allierade (inklusive Sverige) eller den ryska imperialismen. Att sluta upp bakom "sin" borgarklass och "sin" imperialism, innebär att avväpna arbetarna gentemot de egna kapitalisterna och att vända dem mot arbetare i andra länder.

Vänsterpartiet viker sig för pressen

Den svenska borgarklassen och deras representanter i ledningen för socialdemokratin har med glädje kastat undan alla pretentioner om att inte skicka vapen till länder i krig. Regeringen påstår att det är första gången sedan Sovjetunionens invasion av Finland 1939 som man skickar vapen till en krigszon.

Folket i Jemen kanske har synpunkter på detta, eftersom de slaktats med hjälp av Saabs och Ericssons radarsystem, fartyg, missiler och kanoner. Förenade arabemiraten var den största köparen av svensk krigsmateriel år 2020. Tvåa på listan är USA, som är inblandade i så gott som varenda konflikt på planeten.

Tyvärr är man inte lika villig att skicka vapen till Palestina. Rojava fick klara sig utan svenska vapen i kampen mot IS och för kurdisk frigörelse – däremot kunde Erdoganregimen i Turkiet använda svenska vapen för att kväsa kurderna.

På typiskt nyspråk talar den svenska lagstiftningen för vapenexporten om krav på "mottagarlandets respekt för de mänskliga rättigheterna", om "demokrati", om "en rättvis och hållbar utveckling i mottagarlandet" och så vidare. Detta är inget annat än en lämplig täckmantel för vapenexportens verkliga syfte: att främja svenska kapitalisters intressen i utlandet.

Att Sveriges mäktigaste finansfamilj, Wallenberg, blir ännu rikare på kuppen är naturligtvis bara bra ur deras synvinkel. Saabs aktie har rusat med över 20 procent efter måndagens beslut om att skicka vapen till Ukraina.

Vänsterpartiet var till att börja med det enda partiet att inte rösta för vapenexporten till Ukraina, vilket föga förvånande ledde till en storm av kritik i borgerliga media som krävde att partiet skulle rätta sig in i ledet. Den före detta partiledaren Jonas Sjöstedt använde sitt Twitter-konto till att orera om "Sveriges säkerhetsintresse" och uppmana partiledningen att ändra sig. Detta gjorde de på ett extrainsatt partistyrelsemöte under tisdagskvällen.

I stället för att avslöja den svenska imperialismens, USA-imperialismens, Natos och EU:s roll, har vänsterpartiledningen anammat deras verklighetsbeskrivning. Den 2 mars skrev Nooshi Dadgostar:

"Vladimir Putins invasion av Ukraina gör honom till en mördare och krigsförbrytare. Vanliga ukrainare offras nu för Putins stormaktsambitioner. Över en halv miljon människor har tvingats fly. De senaste dagarna har våra tre partier [Vänsterpartiet, Enhetslistan och finska Vänsterförbundet] fattat beslut om att bistå Ukraina med pengar, förnödenheter och vapen för att de ska kunna försvara sig. Vi fortsätter trycka på för sanktioner mot rysk olja och gas, pengaflödet till Putins krigskassa måste strypas."

Tyvärr sägs det inte ett ord om Nato och USA-imperialismens alla brott, eller hur de cyniskt använt Ukraina som ett slagfält i sina imperieambitioner. Genom sitt stöd till den amerikanska och europeiska imperialismen i dess konflikt med den ryska hjälper Vänsterpartiets ledning borgarklassen att bearbeta befolkningen inför ett svenskt medlemskap i Nato. Om Sverige går med i Nato, kommer Vänsterpartiet därmed bära en del av ansvaret för det.

Att Vänsterpartiets ledning kapitulerat inför den svenska borgarklassen är inte förvånande. Sedan 1990-talet har partiet tagit snabba steg åt höger, och under Nooshi Dadgostars ledning har man också börjat försöka framstå som ett ansvarstagande "näringslivsparti", med en profil som är öppet positiv till de svenska industriföretagen. Beslutet om att man stödjer svensk vapenexport till Ukraina följer samma klassamarbetslinje: stöd svenska "intressen" (läs: storföretag), så faller förhoppningsvis några smulor ned till arbetarna.

Det är värt att påpeka att Vänsterpartiet motsatte sig att skicka vapen till kurderna i kampen mot IS 2014. "Vi ser inte heller att det är Sveriges roll att beväpna någon av parterna i krigen i Irak eller Syrien", hette det då. Nu är man i stället för att skicka vapen som mycket väl kan hamna i händerna på ukrainska fascister, genom en korrupt och högerextrem regim som är uppbackad av Nato. Att partiet fortfarande är emot ett svenskt närmande till Nato gör liten skillnad om man i praktiken tar deras sida.

För en internationalistisk socialistisk hållning

Krig sätter alla tendenser inom arbetarrörelsen på prov. Med den massiva propaganda som den svenska borgarklassen utlöst var det självklart att varje svaghet inom vänstern och arbetarrörelsen skulle avslöjas. Att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kapitulerat inför pressen och stöttar sin egen härskande klass i konflikten är föga förvånande med tanke på att båda partiernas ledning stadigt gått till höger.

Det finns andra delar av vänstern som för fram en pacifistisk linje med uppmaningar till diplomatiska lösningar, nedrustning och fred. Men detta är lika delar naivt som det är reaktionärt. Även en diplomatisk lösning skulle innebära att något utav imperialistblocken skulle dominera Ukraina.

Krig är en ofrånkomlig del av kapitalismen, och att vädja till kapitalisterna, deras regeringar eller organ som FN att sätta stopp för krig är lika fruktlöst som att vädja till en kapitalist att sluta exploatera sina arbetare. Kapitalismens kris innebär en tilltagande konkurrens mellan imperialistmakter om bytet och därmed allt fler och blodigare krig. Det är bara genom klasskamp som vi kan kämpa mot krig. Det är bara genom att ta makten ifrån borgarklassen och avskaffa kapitalismen som vi kan undanröja de grundläggande orsakerna till att krig bryter ut.

Marxister är motståndare till alla paroller och åtgärder som innebär det minsta stöd till någon imperialistmakt eller härskande klass i något land. Oavsett om det är sanktioner, vapenleveranser eller uppmaningar till en diplomatisk lösning, är innebörden densamma: man ger stöd till den ena eller den andra sidan i konflikten, den ena eller andra härskande klassen.

Att arbetare i Sverige och övriga västvärlden känner en genuin solidaritet med de ukrainska massornas lidande råder det ingen tvekan om. Men detsamma kan inte sägas om de svenska kapitalisterna och den svenska regeringen. Därför kan vi inte göra gemensam sak med dem. Vi måste föra fram en självständig klassposition, som noggrant avvisar allt form av stöd till vår egen härskande klass liksom den härskande klassen i alla andra länder.

Därför kan vi inte föra fram paroller som "fred i Ukraina", "Hands off Ukraina" och "vi står med Ukraina", eftersom innebörden av dem är att det bara är Ryssland som ska dra sig ur Ukraina – medan USA och EU ska fortsätta att dominera landet. Fred i Ukraina innebär likaså ett stöd till den nuvarande regimen i Ukraina – den nationalistiska reaktionära regeringen under Zelenskyj som representerar USA och EU:s intressen i landet. Även en sådan paroll innebär att man tar ställning för västimperialismen mot den ryska imperialismen.

Vi stöttar ingen av sidorna. Den enda sidan vi står på är den internationella arbetarklassens. Vi tar en klassposition i kriget där vi stöttar arbetarnas kamp mot sin egen härskande klass i varje land.

Den vänster som tar ställning för västimperialismens sanktioner och vapenleveranser, och för Zelenskyjregimen, tar också ställning för Nato, EU, USA-imperialismen och den svenska imperialismen.

USA och EU kommer inte att lyckas störta Putin. Deras klumpiga försök gör det tvärtom lättare för honom att framstå som Rysslands "starke man" som står upp mot den västerländska imperialismen. Det är endast den ryska arbetarklassen som kan göra sig av med Putinregimen. På samma sätt kommer Putin om han får chansen endast att ersätta ukrainska nynazister med reaktionärer som viftar med den ryska imperieflaggan.

I Sverige är det vår uppgift att motsätta oss vår egen härskande klass, och avslöja deras intressen i konflikten. Naturligtvis ger vi inte det minsta stöd till Putin och hans reaktionära regim. Vi inspireras av de tusentals ungdomar som fängslats av Putin för sitt krigsmotstånd och stöttar våra ryska kamrater som modigt och benhårt motsatt sig Putins krig och avslöjat hans verkliga intentioner. Men som marxister i Sverige är det vår uppgift att följa deras exempel och avslöja den västerländska imperialismen.

Det värsta misstaget en svensk revolutionär kan göra i en sådan här situation är att stämma in i den öronbedövande hetsen mot Ryssland, som bara syftar till att maskera den svenska imperialismens brott och pressa in Sverige i krigsalliansen Nato. Vår hållning måste vara samma som Karl Liebknechts: "huvudfienden finns på hemmaplan!"

  • Inget stöd till klassfiendens militära äventyr – länge leve solidariteten med den internationella arbetarklassen!
  • Ned med krigsalliansen Nato – klasskamp mot imperialismen på alla sidor!
  • Arbetare i alla länder – förena er!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.