DÖ avslutat – en ny chans för Vänsterpartiet att bryta med regeringen!

av Revolution
Foto: Frankie Fouganthin (CC BY-SA 4.0)

Efter bara 9 månader, föll decemberöverenskommelsen slutligen den 9 oktober. En ny period väntar nu, där regeringen öppet kommer göra upp med de borgerliga partierna, men där de borgerliga partierna samtidigt i allt större utsträckning gör upp med Sverigedemokraterna. Dessa partier för öppet fram en alltmer reaktionär och rasistisk högerpolitik. Men det ger Vänsterpartiet en ny chans att träda fram som det enda partiet som kan ge arbetare och ungdomar i Sverige ett verkligt alternativ till nedskärningar, rasism och högerpolitik.

Den omedelbara anledningen till decemberöverenskommelsens sammanfall var att den kristdemokratiska kongressen beslutade att säga upp den. Kristdemokraternas dåliga opinionssiffror i kombination med att Sverigedemokraterna snott åt sig alltfler borgerliga röster är viktiga orsaker till att en majoritet av KD:s medlemmar beslöt sig för att bryta DÖ som ett försök att positionera självständigt och längre ut på högerkanten.

Men ännu viktigare är borgerlighetens behov av att närma sig Sverigedemokraterna och deras rasistiska politik. För att klara konkurrensen i en period av ekonomisk kris, attackerar de arbetarklassen och därmed måste de luta sig maximalt på alla fördomar som kan splittra arbetarklassen – däribland rasism och nationalism. De måste försöka avstyra och förhindra en enad klasskamp från arbetarklassens sida. Att de övriga borgerliga partierna inom loppet av några timmar följde KD:s exempel och samtliga bröt decemberöverenskommelsen, visar att det var ett behov som hela borgarklassen kände.

Men detta innebär inte att regeringen måste falla. De borgerliga partierna hade redan innan Kristdemokraterna bröt DÖ annonserat att de inte skulle lägga fram ett gemensamt budgetförslag, utan varsitt. Det innebär att de röstar på sitt eget förslag, så att det inte finns någon risk att något förslag får mer röster än regeringens. På så sätt gäller DÖ därmed fortfarande. Men regeringen är i en svagare position. De borgerliga partierna kommer att rösta tillsammans i de flesta omröstningar som inte behandlar budgeten som helhet, i samarbete med antingen SD eller regeringen.

På detta sätt kan de sätta en starkare press på regeringen, som tvingas förhandla mer, att föra en borgerlig politik. De borgerliga partierna skulle kunna fälla regeringen och med SD:s stöd bilda en regering. Men de verkar vilja vänta tills regeringen diskrediterats och gjorts hatad genom att låta den ta ansvar när en ekonomisk kris slår till, vilket skulle vara det bästa för alliansen. De vill troligtvis också vänta lite längre innan de låter SD ingå i en regering eller stödja sig på dem mer öppet, för att ge dem tid att bli mer rumsrena.

Sverigedemokraternas tillväxt under decemberöverenskommelsen är inte konstig. Borgarklassens och arbetarklassens intressen går inte att förena, och Socialdemokraternas försök att göra det har istället bara stärkt Sverigedemokraterna, som numera har runt 20 procent av väljarstödet och är största parti bland manliga LO-arbetare. Om man inte sätter klasskonflikten i förgrunden, blir det enklare för borgarklassen splittra arbetarklassen genom andra, artificiella konflikter, som den mellan svenska och utländska arbetare. Det gäller särskilt under en period av kapitalistisk kris, när konkurrensen hårdnar om de smulor som lämnas arbetarklassen.

Därför var det tydligt från början att decemberöverenskommelsen skulle gynna Sverigedemokraterna. De har kunnat presentera sig som det enda oppositionspartiet, och för många har det verkat stämma när alla andra partier samarbetat i vad som den borgerliga tidningen Dagens Industri redan den 27 december kallade en "politisk kartell". Det enda som hade kunnat stoppa Sverigedemokraternas tillväxt hade varit en tydlig opposition på vänsterkanten, som alla de arbetare och ungdomar som är trötta på nedskärningar, arbetslöshet och bostadsbrist hade kunnat se som sitt alternativ. Detta hade kunnat vara – och det kan fortfarande bli – Vänsterpartiets roll.

Bryt med klassamarbetet!

Decemberöverenskommelsens fall är en ny möjlighet för Vänsterpartiet att visa sig som ett kämpande socialistiskt alternativ. Men det kräver att man bryter med det allt intensivare klassamarbete som den var ett uttryck för, på alla plan. Man måste sluta göra upp med regeringen och stödja dess politik. Istället måste man presentera en egen radikal politik och visa att de – inte Sverigedemokraterna – är det enda oppositionspartiet.

I flyktingfrågan är det bra att man har ställt sig utanför uppgörelsen, men dels borde man precis som Ung Vänster organisera kamp mot den, och dels skulle man i ökad utsträckning behöva ställa frågan ur klassynpunkt. Man måste visa på den svenska borgerlighetens direkta ansvar för flyktingkrisen, genom vapenförsäljning och stöd till USA och EU, för att bidra till den katastrofala situationen i Mellanöstern. Vi ska ta emot alla som kommer hit, men det är borgerligheten som ska betala för det, inte arbetare – varken i Sverige eller någon annanstans.

Mött av massarbetslöshet, räcker det inte heller med att förespråka ökade offentliga investeringar. Orsaken till den ekonomiska krisen är att man producerar mer än folk kan köpa och konsumera – mer än marknaden kan svälja – och offentliga investeringar kommer tvärtom spä på grundproblemet. Man måste istället attackera arbetslösheten med arbetstidsförkortning (som står i partiprogrammet), nedläggningar med förstatliganden under arbetarkontroll, och likaså utförsäljningarna av sjukvård, apotek och så vidare.

Allt fler visar en större misstänksamhet mot politikers löften – man tror inte på att partierna varken kan eller vill lösa de stora problemen med massarbetslöshet, flyktingkrisen eller bostadsbristen. För att övertyga de som är skeptiska måste Vänsterpartiet presentera mer än mindre reformförslag, eftersom de flesta förstår att de inte kan lösa de stora problemen vi ser idag. Det kräver att man presenterar en socialistisk politik, att man förklarar att de problem vi ser idag beror på kapitalismen och inte kan lösas inom dess ramar. Man måste förklara behovet av kamp för att genomföra en sådan politik. Det kräver att Vänsterpartiet visar att man inte är ett politikerparti utan ett revolutionärt parti som tar initiativ till kamp samt stödjer och deltar i den som uppstår. Man kan inte prata om behovet av kamp om man själv inte vill delta i den.

Om man presenterar ett verkligt alternativ till status quo, är den nya situationen sprängfylld av möjligheter för Vänsterpartiet. Men då måste man sluta försöka samarbeta med en socialdemokratisk ledning som inte vill något hellre än att samarbeta med borgerliga partier, som i sin tur allt mer visar sina verkliga rasistiska färger. Vänsterpartiet måste ta avstånd och kamp mot all högerpolitik, på kommunal- landstings- och riksdagsnivå. Vänsterpartiet måste säga nej till nedskärningar på alla platser i landet – inte bara i Malmö. Man måste ta kamp i fackföreningarna mot nedskärningarna på arbetsplatser runt om i Sverige. Man måste utgöra ett kämpande socialistiskt alternativ; då har man potential att växa snabbt till en verklig masskraft i svensk politik.

Det finns ett massivt behov av att arbetarrörelsen tar tag i att mobilisera till kamp emot en allt mer öppet reaktionär kapitalism. Socialdemokraterna vägrar att göra det – utan ställer istället villigt upp på att föra en pro-kapitalistisk reaktionär politik. Därför faller det på Vänsterpartiet att fullgöra arbetarrörelsens uppgift att organisera kamp emot kapitalismen och dess konsekvenser – för socialismen som är den enda utvägen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.