Doktor Doom förutspår mörka tider för kapitalismen

av Alan Woods (Översättning: Malcolm Unge)
Bild: In Defence of Marxism

Nouriel Roubini är en intressant och okonventionell borgerlig ekonom. Han är mest känd för ha förutspått finanskrisen 2008, vilket gjorde honom impopulär hos andra ekonomer, som inte kunde förutspå någonting.

Av ren illvilja, förärade de honom det inte särskilt trevliga smeknamnet "Doktor Doom", antagligen eftersom hans pessimism kring världskapitalismen inte passar in i deras sedvanliga optimism och orubbliga tillit till "den fria marknadsekonomin".

Han har nu skrivit en bok som heter Megathreats, i vilken han förutspår en "utdragen och smutsig" recession för USA och världen (Nouriel Roubini, Megathreaths: The Ten Trends That Imperil Our Future, and How To Survive them).

Detta kommer knappast förbättra hans rykte bland andra ekonomer. Men eftersom deras huvudsakliga invändningar mot honom är att han har haft rätt allt för ofta, betyder deras klagomål inget för oss.

Kort sagt menar Roubini att hela världen rusar mot en katastrofal skuldkris med förbundna ögon. Han jämför detta med Argentina som har ställt in återbetalningarna på sina lån nio gånger sedan självständigheten 1816.

Detta är ingen överdrift. I slutet av 2021 översteg världens samlade skulder, både offentliga och privata, 350 procent av världens BNP. Denna slutsats är oundviklig. Roubini drar slutsatsen att vi står inför alla skuldkrisers moder antingen i detta årtionde eller nästa.

Samtliga botemedel för att undvika detta har prövats och visat sig ha sina brister, då de endast fördröjer undergången och skapar nya och olösliga motsättningar.

Keynesianismen är förbrukad

Den keynesianska modellen, älskad av alla reformister (såväl till höger som vänster) är förbrukad. Detta bevisas av det enorma skuldberg som hotar världsekonomin, och förr eller senare drabbas berg av laviner som drar med sig allt i sin väg.

Den keynesianska modellen, älskad av alla reformister (såväl till höger som vänster) är förbrukad. Bild: Socialist Appeal

De ekonomiska och politiska motsättningarna hopar sig. Roubini har uppmärksammat tio av dem, även om det finns många många fler.

Låt oss ta ett exempel: han har förstått att teknologiska och vetenskapliga framsteg, vilket i ett rationellt system skulle innebära förkortad arbetsdag och ökad levnadsstandard för majoriteten, innebär ett dödligt hot under kapitalismen.

Artificiell intelligens, robotteknik och andra framsteg kommer radera en stor mängd arbeten och leda till stor teknologisk arbetslöshet, något som till och med skulle hota tidigare yrken som doktorer och revisorer.

"Jag kan inte se en ljus framtid där nya jobb ersätter de jobb som automatiseringen slår ut. Denna revolution tycks vara dödlig" skriver han. Trots detta tar ingen denna fråga på allvar.

Han förstår även riskerna med att företagens makt koncentreras, ökad social ojämlikhet och spridningen av desinformation som undergräver den sociala sammanhållningen och hotar den rådande ordningens stabilitet. Alla dessa slutsatser är helt och hållet korrekta.

Roubini uttrycker även oro över många andra företeelser, bland annat risken att spänningen mellan USA och Kina skulle leda till en militär konflikt, ökade problem med invandring till följd av ekonomisk kollaps, krig och inbördeskrig, och, sist men inte minst, hotet mot miljön.

Men denna gång står han inte ensam i sin pessimistiska bedömning av världskapitalismens framtidsutsikter. I många månader har sidorna i finanstidningar varit fulla med de dystraste prognoser. En rapport från IMF från juli varnade:

"Världen befinner sig i en instabil tid: ekonomiska, geopolitiska och ekologiska förändringar påverkar alla de globala utsikterna".

Financial Times skrev den 8 oktober:

"Konfidensindikatorer har sjunkit markant och befinner sig på den lägsta nivån sedan indexet infördes för över ett decennium sedan i länder som USA, Storbritannien och Kina.

I tillväxtekonomier, vilka drabbas hårdare av höjda livsmedels- och energipriser, har förtroendet sjunkit ännu mer.

Indien är den enda av världens stora ekonomier som beskrivs som en ljuspunkt, där det finns tydliga indikationer på en stadig tillväxt detta och nästa år.

Resten av världens stora ekonomier kämpar med ökande ekonomiska problem, enligt både hårddata och mjukare mått som konfidensindikatorer".

Rädslan hos borgarklassens representanter återspeglades i ett tal som hölls av Kristalina Georgieva, verkställande direktör för IMF, vid Georgetown University.

Hon varnade att den gamla ordningen, som kännetecknas av efterlevnad av globala spelregler, låga räntor och låg inflation, håller på att ge vika för en där "vilket land som helst kan kastas ur kurs."

Hon avslutade med att säga att:

"Vi genomlever en fundamental förändring i den globala ekonomin, från en relativt förutsägbar värld ... till en mer ömtålig värld – större osäkerhet, högre ekonomisk instabilitet, geopolitiska konfrontationer och mer frekventa och mer förödande naturkatastrofer."

The Economist drar exakt samma slutsats:

"Allt detta markerar det definitiva slutet för 2010:talets ekonomiska lugn".

Och de tillägger:

"Dessa oroligheter på marknaderna är på nivåer som inte upplevts på en generation. Den globala inflationen är dubbelsiffrig för första gången på nästan 40 år. Federal Reserve var till en början långsamma att reagera men höjer nu räntesatserna i den snabbaste takten sedan 1980-talet, samtidigt som dollarn är starkare än på två decennium, vilket orsakar kaos utanför Amerikas gränser."

Det finns en känsla av att världsordningen håller på att förändras när globaliseringen förvandlas till sin motsats och den gamla stabiliteten splittras av kriget i Ukraina och det medföljande kaoset på energimarknaden. Denna pessimism är ett återkommande tema.

Den 11 oktober, publicerade Financial Times en artikel med rubriken "IMF förutspår 'väldigt smärtsamma' utsikter för världsekonomin". I artikeln kan vi läsa följande:

"I takt med att världsekonomin rör sig mot stormigt hav, riskerar finansiell turbulens att bryta ut."

Fem dagar tidigare publicerade samma tidning en artikel skriven av Larry Summers, en ansedd amerikansk ekonom som tjänstgjorde som USA:s 71:a finansminister mellan åren 1999–2000.

Så här beskriver han den situationen i världsekonomin:

"Jag kommer ihåg tidigare tillfällen av liknande eller större allvar för världsekonomin, men jag kan inte minnas ett tillfälle där det fanns så många olika aspekter och tvärströmmar som det finns nu.

Se vad som händer i världen: väldigt allvarliga nivåer av inflation i många delar av världen, och i synnerhet i stora delar av den utvecklade världen; betydande monetära åtstramningar är på väg; en allvarlig energichock, särskilt för den europeiska ekonomin, som både är en verklig chock och en inflationschock uppenbarligen, och inflationskris; stigande oro över Kinas politik och dess ekonomiska prestationer, och även oro över dess avsikter med Taiwan, och sedan, förstås, det pågående kriget i Ukraina."

Borgerliga ekonomers maktlöshet

För att kunna förstå vad som händer är det meningslöst att vända sig till borgerliga ekonomer, som inte förstår något alls. De har inte kunnat förutse någonting. De kunde varken förutse en lågkonjunktur eller högkonjunktur.

Eftersom de är oförmögna att förklara de verkliga ekonomiska processerna använder de sig av tomma fraser som inte betyder något överhuvudtaget. Enligt dem är allt en fråga om "förtroende", som om det var något skilt från den riktiga ekonomin, som kan formas av skickliga politiker och bankirers önskningar.

De vill inte inse att kriser är ett oundvikligt resultat av det kapitalistiska systemet, istället ser de dem som ett resultat av rakt igenom subjektiva fenomen som äger rum i investerares huvuden. Men i verkligheten – hur förvrängt det än tar sig uttryck – är även en börskris är ett resultat av objektiva processer som sker i den verkliga ekonomin.

De borgerliga ekonomerna, som inte kan se längre än näsan räcker, lyckades övertyga sig själva att eran för låg inflation och låga räntor skulle pågå för evigt.

De har till och med förvandlat denna grundlösa övertygelse till en så kallad teori, den senaste av en hel drös av sådana teorier som alla baserades på de mest rudimentära och enfaldiga antaganden. Och varenda en av dem visade sig vara katastrofalt felaktiga.

Till följd av dessa idiotiska råd blev regeringar oansvariga, och ansvariga politiker kom att likna vårdslösa hasardspelare. Deras motto blev: "Låt oss leva som om det inte finns någon morgondag och låt framtiden sköta sig själv".

Likt en missbrukare som blir beroende av substanser som erbjuder en omedelbar känsla av eufori har regeringar, företag och familjer blivit beroende av tanken på ändlösa räntesatser kring nollstrecket. Men slutresultatet är detsamma: olidlig smärta och till och med hotet om död.

Under ytan ansamlades farliga motsättningar. Och de inflationistiska tendenser, som de dumt nog intalat sig själva försvunnit, växte sig hela tiden starkare.

I en kapitalistisk marknadsekonomi är det i sista hand marknadskrafterna som styr. Regeringars åtgärder kan förvränga och fördröja marknadskrafterna men dessa kan aldrig elimineras. Och de snedvridningar som orsakas av regeringars ingripanden leder bara till att motsättningarna förvärras, som slutligen kommer släppas lös fördubblad kraft.

Detta är precis det vi nu bevittnar. Regeringarnas försök att lösa krisen 2008, sedan covid-19 pandemin och nu energikrisen genom att spendera oerhörda summor pengar som de inte hade, är precis det som har lett till den kaotiska situation som världsekonomin befinner sig i idag.

Den kris de står inför är för djup och motsättningarna alltför stora för att kunna lösa under kapitalismen. De har förbrukat all sin ammunition i hopp om att kunna lösa den slutgiltiga krisen. De tvingas nu att stappla mellan kriserna utan de vapen som de behöver för att bekämpa dem.

Inflationens återkomst

Trots ekonomernas befängda föreställningar har de underliggande inflationstrycken inte försvunnit. Plötsligt tränger de fram, utan att kunna kontrolleras och orsakar störningar i leveranskedjor, slår investeringsplaner i spillror, äter upp besparingar, försämrar levnadsstandarden och orsakar allmänt kaos i världsëkonomin.

Just den inflation som ekonomerna avfärdade som något som tillhör det förgångna har blivit ett av huvuddragen i denna kris. Detta utgör en betydande skillnad mot krisen 2008.

Huvuddragen var skulder: offentliga skulder, det vill säga statsskulder, hushållens skulder och företagsskulder. Men låg inflation och räntesatser kring nollstrecket gjorde det möjligt att öka statsskulderna för att kunna injicera ekonomin med enorma mängder pengar. Detta var i själva verket fiktivt kapital.

Nu har vi, utöver allt detta, hög och stigande inflation. Ekonomerna har nu tvingats erkänna vad som redan var uppenbart för vilken förnuftig person som helst: att trycka pengar för att finansiera statsskulderna ("kvantitativa lättnader") leder bara till inflation.

Detta kännetecknar slutet för ett finansiellt system som vant sig vid låg inflation och låga räntor. Likt missbrukarensom vaknar upp i en poliscell, berövad de droger han är beroende av, chockas regeringar nu av det skenande kostnaderna för att låna pengar.

Nu är borgarklassen tvungna att ta till åtgärder för att upphäva allt de gjort tidigare. IMF och Världsbanken kräver hårdare åtgärder för att bekämpa inflationen, även om de orsakar en lågkonjunktur, eftersom de tror att det är det enda sättet att stävja inflationen, som anses utgöra det största hotet.

Just den inflation som ekonomerna avfärdade som något som tillhör det förgångna har blivit ett av huvuddragen i denna kris. Bild: Socialist Appeal

Federal Reserve, som hittills utvecklat en avslappnad – näst intill slö – likgiltighet, drabbades plötsligt av panik och genomförde räntehöjning efter räntehöjning, även om det är likvärdigt med att tvärbromsa bilen.

Men problemen är så pass djupt rotade att ingen åtgärd kan lösa levnadskostnadskrisen. De hävdar redan att dessa åtgärder inte är nog.

Den ukrainska faktorn

Eftersom de inte har någon som helst förståelse för verklig ekonomisk teori, söker borgarklassen med ljus och lykta efter någon att skylla deras besvärliga läge på och de har hittat en passande syndabock i form av Vladimir Putin. Men kriget i Ukraina är inte orsaken bakom denna inflationskatastrof. Det var bara gnistan som tände den enorma torra krutdurken som bara väntade på att explodera.

Dialektiken lär oss dock att orsak blir effekt, och effekt i sin tur orsak. Även om kriget inte orsakade krisen, är det onekligen sant att det har förvärrat inflationsproblemet och orsakat störningar i världshandeln.

Kriget i Ukraina är inte orsaken bakom inflationskatastrofen. Bild: In Defence of Marxism

Gamle Clausewitz är känd för att sagt att krig endast är en fortsättning av politiken fast med andra medel. Men USA-imperialismen har infört en viss modifiering till denna mycket korrekta definition.

Under en längre tid har den förvandlat handel till ett vapen genom att medvetet straffa länder som inte följer dess order. Under moderna omständigheter har handeln blivit en fortsättning av kriget fast med andra medel.

Ryssland, en av de största exportörerna av fossila bränslen, har avsiktligen blivit utestängda från sina marknader av väst genom sanktionerna som infördes av USA-imperialismen och som godkändes av EU.

Detta har haft två oavsiktliga och oförutsägbara effekter. Det orsakade omedelbart en energikris, vilken har orsakat inflation världen över och även påverkat USA. Men genom att öka priset på olja och gas markant, har det varit oerhört fördelaktigt för de länder som producerar dessa varor – i synnerhet Ryssland.

Den förlorade inkomsten orsakad av sanktionerna kompenseras således av de stigande priserna på olja och gas på världsmarknaden. Vladimir Putin fortsätter finansiera sina arméer med intäkterna, samtidigt som Väst står inför en bitter vinter med skenande energikostnader och stigande ilska hos allmänheten. Jag tror att detta skulle kallas ett spektakulärt "självmål" i fotboll.

Oundviklig recession

Riksbankerna står inför ett akut dilemma. De befinner sig i en mycket svår sits. De har höjt räntorna för att minska efterfrågan och på sätt (hoppas de) minska inflationen. Det var denna teori som förmådde Federal Reserve att höja räntorna, vilket ledde till att de flesta monetära myndigheter gjorde detsamma.

Men sådana åtgärder gör en lågkonjunktur oundviklig. Detta ser alla, förutom de mest blinda. Den enda frågan är: hur djup och hur lång blir den? Storbritannien befinner sig nog redan i en lågkonjunktur, och om inte, står på randen till en.

Lågkonjunkturen kommer hursomhelst att ha djupgående följder. Det innebär att företag kommer gå i konkurs, fabriker tvingas stänga, förlorade arbetstillfällen och stora försämringar av levnadsstandarden. Detta är ett recept för en intensifiering av klasskampen och för ett politiskt bakslag. Detta innebär att hoppa ur askan i en väldigt het eld.

Förändrat medvetande

Allt detta målar upp en oroväckande bild för borgarklassen. Kapitalisterna försöker alltid skylla inflation på löner, medan alla arbetare vet från deras egna erfarenheter att lönerna alltid efterföljer priserna.

Men ökade löner, tillsammans med stigande priser på råmaterial kännetecknar ökad inflation, vilket i sin tur leder till nya krav på högre löner.

Detta häller i sin tur bensin på klasskampens eld. En utbredd oro och ett ifrågasättande av den etablerade ordningen har redan inletts.

Möjligheten finns inte bara för en motreaktion från arbetarklassen världen över, utan även för en storskalig reaktion mot marknaden, det kapitaliska systemet och alla dess mekanismer, bland samhällets breda lager.

Det finns en väldigt kritisk inställning gentemot alla politiska partier och institutioner. Den gamla medgörliga inställningen är borta. Detta banar väg för plötsliga förändringar i människors medvetande.

Mörka dagar väntar...

Anledningen bakom detta kaos är att kapitalismen har slutgjort sin historiska roll i att utveckla produktionskrafterna. Denna roll är nu helt och hållet förbrukad. Framtiden består av oöverträffad klasskamp på världsskala.

Borgarklassens strateger fruktar morgondagen. I 150 år har det kapitaliska systemet spelat en relativt progressiv roll i att utveckla industri, jordbruk, vetenskap och teknologi. Nu har den nått sin gräns. Detta är krisens kärna.

När det gäller Nouriel Roubini skriver han som en erfaren doktor som med säkerhet kan beskriva hans mycket sjuke patients symptom. Men trots att han är mycket kapabel att beskriva problemen är han oförmögen att erbjuda något botemodel mot den sjukdom han just beskrivit.

Vad, om möjligt, kan göras för att bekämpa dessa megathreats? Inte mycket, är Roubinis slutsats. Den enda möjligheten är att teknologisk innovation skall leda till ett uppsving för den ekonomiska produktiviteten och förbättrad miljö.

Trots att Roubini är mycket kapabel att beskriva problemen är han oförmögen att erbjuda något botemodel mot den sjukdom han just beskrivit.  Bild: World Economic Forum

Stark, omfattande och hållbar ekonomisk tillväxt på mer än 5 procent per år skulle kunna lösa många av dessa farliga tendenser och möjliggöra en basinkomst för alla, menar han. Men hur kan detta mål nås?

Under kaptialismen är en tillväxt på 5 procent helt utopisk. Tvärtom förutspår alla ekonomer (inte bara Dr Doom) en allvarlig nedgång som, i bästa fall, åtföljs av en långvarig period av ekonomisk stagnation tillsammans med höga inflationsnivåer.

Roubini avslutar med en lämpligt sträng varning till borgarklassen: "förvänta er många mörka dagar, mina vänner".

Denna varning är mycket träffande. Men mörka dagar för borgarklassen innebär ljusa dagar för arbetarklassens kamp för att förändra samhället.

För revolutionär optimism!

Borgarklassens djupa pessimism bör fylla oss med optimism om vår framtid: framtiden för den socialistiska revolutionen som kommer störta ett monstruöst exploaterande och degenererat system, och leda vägen mot en ny och ljusare morgondag för mänskligheten.

I en rationellt planerad socialistisk ekonomi hade ett tillväxtmål på 5 procent per år inte varit ett ambitiöst mål utan snarare ett extremt blygsamt. Ett mål på det dubbla hade med lätthet kunnat uppnås, vilket hade inneburit en möjlighet för samhället att lösa många av de problem som Roubini beskriver.

Jag håller på att skriva de sista raderna i en artikel om årsdagen för oktoberrevolutionen – den största dagen i mänsklighetens historia. Med facit i hand är det möjligt att se denna dramatiska omvälvning som något oundvikligt; som någonting som lyckades eftersom det var dömt att lyckas.

Men denna tanke är felaktig och ytterst ohistorisk. Det tedde sig knappast så för de män och kvinnor som genomförde revolutionen. Och för majoriteten av till och med de mest skarpsinniga åskådarna verkade det tvärtom som om att tanken på att en lyckad socialistisk revolution skulle ske i det outvecklade och reaktionära Tsarryssland var en befängd dröm, som endast den mest blåögda utopisten kunde tro på.

Det var dock just det som skedde.

Trots alla svårigheter, segrade revolutionen. Framgången säkerställdes av bolsjevikpartiets mod, förutseende och uthållighet, under ledning av Lenin och Trotskij. Den subjektiva faktorn var helt avgörande.

Lenin och Trotskij. / Bild: public domain

Denna faktor hade dock en väldigt blygsam början. Blott två decennium innan Oktoberrevolutionen, bestod marxismens styrkor endast av en handfull revolutionärer, huvudsakligen studenter, som sedermera lyckades vinna över ett lager av de mest medvetna arbetarna.

De upplevde hur partiet växte, i samband med revolutionen 1905, men de upplevde även nederlagets bitterhet, när partiet återigen decimerades av arresteringar, avrättningar, fängslanden och exil.

Första världskrigets första år var kanske de svåraste. Lenin var i exil i Schweiz, där han i januari höll en föreläsning för de schweiziska ungsocialisterna och sade: "Jag är en gammal man och kommer antagligen inte få uppleva den socialistiska revolutionen."

Nio månader senare hade bolsjevikerna tagit makten. Denna häpnadsväckande prestation visar den subjektiva faktorns – det revolutionära ledarskapets – avgörande betydelse.

Historiens hjul har svängt många gånger sedan dess. Och nu ser vi det svänga återigen. Det kapitaliska systemet befinner sig i sin djupaste kris någonsin. Arbetarklassen är på världsskala tusen gånger starkare än vad den var 1917.

De objektiva omständigheterna för en revolution är nu mer gynnsamma än vad de någonsin har varit. Detta har vi nyligen sett i Sri Lanka och Iran. Men vi ser också att den subjektiva faktorn fattas. Och detta är lika avgörande i klasskampen som bra generaler i ett krig.

I dessa rader har vi visat att borgerligheten och dess strateger är fyllda av den djupaste pessissim.

Detta gäller även delar av den så kallade "vänstern" som sedan länge har övergett minsta anspråk på att stödja en socialistisk omvandling av samhället; och även de miserabla småborgerliga före detta "marxisterna" som spenderar sina dagar på kaféer där de gråter i sitt örtte och klagar över världens sorgliga tillstånd.

Men världen passerar dessa herrar och damer obemärkt förbi. Arbetare och unga revolutionärer har inte tid att gråta och klaga. Livets hårda verklighet tvingar ut dem i kamp. Och striden har bara börjat.

Vi bör fyllas av mod av förvirringen och oredan bland våra motståndare och fördubbla vår ansträngningar för det enda som är värt att kämpa för: arbetarklassens heliga sak – den socialistiska världsrevolutionen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.