Estonia: Vem bär ansvaret?

av Sebastian Ingvarsson
Foto: Wikimedia Commons (public domain)

I journalisten Henrik Evertssons nya dokumentär Estonia – fyndet som ändrar allt visas ett tidigare okänt hål i Estonias skrov, som på nytt väcker frågan om vem som egentligen bär ansvaret för katastrofen.

Av de 989 passagerare som steg ombord på Estonia i Tallin i september 1994 för att resa till Stockholm, var det bara 137 som överlevde resan. Estonias förlisning är en av de värsta fartygskatastroferna någonsin, och efterspelet har präglats av mörkläggning och lögner från den svenska staten.

Direkt efter katastrofen lovade regeringscheferna för Estland och Sverige (både tillträdande statsminister Ingvar Carlsson och avgående Carl Bildt), att man skulle göra allt för att bärga fartyget med de omkomnas kroppar. Men den 15 december 1994 ger statsminister Carlsson ett annat besked: fartyget skall förbli i havet, platsen där M/S Estonia förliste ska betraktas som en gravplats, och vraket ska täckas med sten eller betong. Detta väckte ett massivt missnöje bland de anhöriga, och arbetet med att täcka över platsen med sten fick avbrytas efter stora protester. Redan här började många misstänka att regeringen försökte dölja något.

Många hoppades att den slutrapport som haverikommissionen skulle lämna 1997 skulle bringa klarhet i vad som verkligen skett. I rapporten konstaterade man att Estonias bogvisir slitits loss i den hårda sjön, vilket ledde till att fartyget tog in vatten på bildäck, kantrade och sjönk. Att bogvisirets infästning inte var dimensionerad för hård sjö är belagt i och med de många tillbud som inkommit för liknande fartyg. Året före katastrofen drabbades Estonias systerfartyg M/S Diana II av ett tillbud, men trots det gjordes ingenting för att förstärka de andra färjorna. På den punkten är rederiet skyldiga.

Men ännu var mysteriet inte löst: experter påpekade att fartyg av det här slaget kan hålla sig flytande upp till flera dygn om de enbart tar in vatten via bogporten. De överlevande reagerade också på att haverikommissionen helt ignorerat majoriteten av deras vittnesmål, och arbetade till synes för att stärka sin ursprungliga tes snarare än att försöka kartlägga det verkliga händelseförloppet.

Meyer-varvet som tillverkat Estonia gjorde en egen utredning, och kom i sin slutrapport fram till en annan slutsats: vatten måste även ha strömmat in någon annan väg, och, något överraskande – det måste ha funnits flera sprängladdningar ombord som detonerade under katastrofen!

För den som hoppades på ökad klarhet fanns dock ingen att få. Fartygstillverkaren var knappast en objektiv röst eftersom de uppenbarligen hade ett ekonomiskt intresse av att svära sig fria från skuld. Några starka bevis för att det skulle ha funnits sprängmedel ombord har aldrig framkommit.

Efter haverikommissionens rapport drog sannolikt de ansvariga ministrarna Ingvar Carlsson, Mona Sahlin, och Ines Uusman en lättnadens suck. Men 2004 väcktes frågan på nytt när journalisten Lars Borgnäs kunde avslöja i Uppdrag granskning att svenska Försvarsmakten använt Estonia för att i hemlighet transportera vapen från Estland till Sverige vid åtminstone två tillfällen, något som bekräftades av Försvarsmakten. Två vittnen säger sig dessutom ha sett militärfordon köra ombord på Estonia före olycksfärden, uppgifter som inte kan verifieras men som skulle kunna förklara regeringens hemlighetsmakeri. Det kan hur som helst inte uteslutas att de hemliga militära transporterna gjorde Estonia till ett mål för rysk militär – ett rent ut sagt brottsligt förfarande av den svenska staten. Hovrättspresident Johan Hirschfeldt tillsatte en utredning om de hemliga militära transporterna, men den ledde inte till någonting, och Hirschfeldt brände på eget initiativ all dokumentation.

Det är i ljuset av denna märkvärdiga historia som det senaste fyndet av ett tidigare oupptäckt hål i Estonias skrov bör ses. Regeringen ville först inte ta del av de nya fynden, men efter att dokumentären fått stor uppmärksamhet har nu inrikesminister Mikael Damberg öppnat för nya undersökningar av Estonia. Han tillägger dock att han vill veta om Statens haverikommission anser att nya dykningar är nödvändiga.

Många frågor är fortfarande obesvarade. Det enda som är tydligt är att det finns något staten har ett intresse av att dölja. Den svenska staten har bevisligen agerat på ett brottsligt vis när man använt reguljär färjetrafik med civila resenärer för transport av militär utrustning. Lika lite som vi kan lita på de vinstdrivande företagen, på varvet och rederiet, kan vi lita på den borgerliga staten som lika mycket som företag försvarar sina hemligheter och inkompetens till varje pris.

Det nya fynd som framkommer i Henrik Evertssons dokumentär kan komma att bli viktig information i en framtida utredning. Men för att få reda på sanningen om Estonia måste arkiven öppnas och en ny utredning tillsättas – utan koppling till de partier och myndigheter som var ansvariga vid tiden för katastrofen. Ett scenario där staten efter 26 år av hemlighetsmakeri lägger alla korten på bordet är otänkbart. Troligtvis kommer vi inte få tillgång till den verkliga sanningen förrän vi avskaffat kapitalismen och inga byråkrater, militärer eller kapitalister kan hindra oss från att ta del av alla de hemligheter de döljer för oss i dag.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.