Ett revolutionärt svar på kvinnoförtrycket

av Revolution
Bild: Marissa Olanick/Fightback

I Indien, Mexiko, Argentina, Bolivia och många andra länder har massrörelser uppstått mot mäns våld mot kvinnor under de senaste åren. Förra året gick sex miljoner ut i strejk i Spanien mot kvinnoförtrycket. Kampviljan finns, men det behövs ett socialistiskt svar.

Att kvinnoförtrycket inte alltid har existerat var en revolutionerande idé som första gången gavs en vetenskaplig grund av Engels i Familjens, privategendomens och statens ursprung 1884. I boken förklarar han att familjen och kvinnoförtrycket utvecklades efter jordbrukets utveckling, vilket banade vägen för klassamhället och staten. Vårt ord "familj" kommer från latinska "familia", som från början syftade på ett antal slavar som tillhörde en man i det romerska slavsamhället.

Kapitalismen har inte skapat kvinnoförtrycket, men utnyttjar det brutalt. Enligt en rapport från Oxfam utför kvinnor mer än tre fjärdedelar av hushålls- och omsorgsarbetet i världen: att ta hand om barn, äldre, laga mat, städa, och så vidare. Det ekonomiska värdet beräknar de till mer än 100 000 miljarder kronor per år.

Kapitalismen är beroende av kvinnors obetalda hemarbete för att se till att det växer upp nya arbetare som kan utföra det arbete som ger kapitalisterna deras profiter. Under efterkrigstiden togs flera delar av det obetalda arbetet över av samhället genom välfärdsstaten. Men idag skär man istället ner på välfärden och ökar därmed bördan på kvinnorna.

Kvinnor får bara 77 procent av männens löner i Sverige. Om skillnaderna fortsätter att minska i samma takt som idag skulle det dröja 40 år innan kvinnor och män har lika lön. Men det är långt ifrån säkert att löneskillnaderna kommer att fortsätta minska – i synnerhet inte utan klasskamp. Löneskillnaderna är både en orsak till och verkan av det obetalda arbetet i hemmet. Borgarklassen utnyttjar argument som att kvinnor i en viss ålder kan behöva vara mammalediga, för att ge dem lägre lön och en osäkrare anställning. Detta ger männen en ekonomisk makt i hemmet.

I Sverige, som gärna kallar sig det "mest jämställda landet i världen", säger sig 18 procent av alla kvinnor att de någon gång efter 18 års ålder utsatts för fysiskt våld eller hot om fysiskt våld i en pågående eller avslutad parrelation. I 85 procent av anmälningarna om våld i nära relationer är förövaren en man och offret en kvinna. Samtidigt visar en ny undersökning av Novus att fyra av tio kvinnor anser att pengar är en starkt bidragande orsak till att många stannar kvar i en dålig relation. Så länge männens ekonomiska dominans i hemmet består, kommer detta brutala våld mot kvinnor inte att försvinna.

Det har blivit opportunt för politiker att slänga sig med ord som "feminism" och "jämställdhet" – samtidigt som de låter villkoren försämras för kvinnor i välfärden, kvinnliga pensionärer, kvinnor med visstidsanställningar, och så vidare.

Löfvenregeringen beskriver gärna kvinnliga yrkesgrupper som "välfärdens hjältar", men dess "satsningar på välfärden" räcker inte ens för att förhindra att arbetssituationen blir värre. Den "feministiska utrikespolitiken" – med vapenexport till bland annat USA, Pakistan och Saudiarabien – är ett annat exempel på detta hyckleri.

Vänsterpartiet är i praktiken det enda riksdagsparti som inte förespråkar direkta försämringar för kvinnor. Men kraven på verkliga förbättringar går på sparlåga.

Om arbetarrörelsens ledning menar allvar med att ta strid mot kvinnoförtrycket måste man – som ett absolut minimum – ta strid för:

  • Lika lön för lika arbete omedelbart.
  • Ta tillbaka nedskärningarna: Anställ minst 300 000 personer ytterligare i välfärden.
  • Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
  • Rätt till heltid.
  • Massiva investeringar i bostäder, infrastruktur och grön teknik för full sysselsättning. Ingen ska stanna med en våldsam man för att man är i ekonomisk beroendeställning.

Problemet är att under dagens krisande kapitalism accepterar borgarklassen inte längre verkliga förbättringar utan kräver försämringar på alla fronter. Därför krävs en mäktig klasskamp om man ska uppnå ens en av dessa reformer. Det är i själva verket just på grund av att arbetarrörelsen inte är beredda att utmana kapitalismen, som de inte är beredda att utmana kvinnoförtrycket.

För att avskaffa kvinnoförtrycket måste vi avskaffa kapitalismen. Under socialismen, när vi nationaliserat bankerna och storföretagen, finns det inga snäva budgetramar som sätter en gräns för hur mycket välfärden kan byggas ut. Då finns inga kapitalister som har ett intresse av att ge olika grupper inom arbetarklassen sämre löner. Då kan kvinnor bli ekonomiskt självständiga från männen, vilket kommer att lägga grunden för ett samhälle fritt från mannens dominans över kvinnan.

 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.