EU:s räddningspaket: kris, nedskärningar och klasskamp står på dagordningen

av Josh Holroyd (Översättning: Sally Söderberg)
Bild: European Parliament / Flickr (CC BY-NC-ND 2.0)

EU:s ledare har kommit överens om ett nytt räddningspaket till det skakiga handelsblocket. Men detta är ingen uppvisning av solidaritet utan tvärtom bevis på deras gemensamma svagheter. Arbetarklassen kommer utan tvekan att tvingas betala notan för de kriser och det kaos som syns vid horisonten.

Efter en fyra månader lång handlingsförlamning har ledarna för EU:s 27 medlemsländer vaknat till liv och kommit fram till en överenskommelse kring vad man ska göra åt den djupaste kris Europa sett sedan andra världskriget.

I den föreslagna överenskommelsen, som ännu inte godkänts av Europaparlamentet, föreslår man ett nytt "räddningspaket" på 750 miljarder euro som ska delas ut i form av lån och bidrag för att underlätta återhämtningen efter covid-19 för EU-länder vars ekonomi påverkats hårt.

Medan överenskommelsen om räddningspaketet kanske skulle kunna lyckas med att skjuta upp EU:s upplösning, så är det mer talande sett till vad det inte har löst snarare än vad det lovar att lösa. Sprickorna i EU-projektet har bara spacklats över och kommer att förstoras i takt med att de riktiga symptomen på den ekonomiska krisen känns av.

Kris och splittring

Tidigare försök att samarbeta för att skapa en enad lösning på krisen föll på mållinjen på grund av den snabbt växande splittringen mellan Nord- och Sydeuropa. Å ena sidan krävde mer tungt skuldsatta länder från syd, som Italien, att ett stimulanspaket som ska täcka Europa skulle fungera som bidrag finansierade av en gemensam skuld i form av "euroobligationer". Men detta förslag slogs ned av de "sparsamma" nordliga länderna, ledda av Tyskland, som insisterade på att ett stöd skulle komma i form av lån byggda på ett program av ekonomiska "reformer".

Något som definitivt tagits med i beräkningarna av både Tysklands och Frankrikes ledare är den spända politiska situationen i Italien, som drabbats hårdast av pandemin och snabbt var på väg att gå en ekonomisk katastrof till mötes. EU:s och dess medlemsländers fullständiga misslyckande med att bidra med något typ av stöd när Italien behövde det som mest ledde till en EU-fientlig stämning som nådde skyhöga och hotfulla nivåer. Detta gjorde en potentiell brytning med EU från Italiens sida högst möjlig.

Tyskland har gått in i en period av djup lågkonjunktur. Tysklands BNP föll med 2 procent under det första kvartalet 2020 och siffrorna för det andra kvartalet visar på ytterligare ett fall på 10,1 procent. EU-kommissionen förutspådde nyligen i en rapport att den tyska ekonomin kommer att krympa med ungefär 6 procent på årsbasis och att den kommer fortsatt vara svagare i slutet av 2021 än den var 2019.

Dessa siffror är bara början. EU:s ekonomi i stort förväntas sjunka med över 8 procent under 2020 – en ekonomisk nedgång två gånger större än den under den stora recessionen 2009. Men till och med denna prognos gäller bara i bästa fall. Kommissionens rapport gör två viktiga antaganden för att dessa siffror ska stämma: att en andra våg av pandemin inte kommer att orsaka större ekonomiska avbrott, vilket är högst osannolikt; och att handeln med Storbritannien kommer att fortsätta obehindrat, vilket är överdrivet optimistiskt sett till hur förhandlingarna kring Brexit går just nu. Det är alltså möjligt att EU:s BNP kommer att sjunka med så mycket som 15 procent i år.

Det plötsliga skiftet återspeglar bara att Tyskland är på väg in i sin djupaste kris sedan landets återförenande. Tysklands roll som ett starkt exportland gör att landets återhämtning nästan uteslutande beror på om de får sina varor sålda på den europeiska marknaden. Den växande protektionistiska trenden vi ser i USA och Kina kommer bara att göra Tysklands situation än mer akut.

Ett flertal svagare ekonomier i Europa har gjort sig väldigt beroende av Tyskland och hotar på så sätt nu att dra med sig Tyskland när de faller offer för krisen. Det är mot bakgrund av den här situationen som all tidigare sparsamhet från Tysklands håll snabbt försvunnit.

Givetvis skulle en ekonomisk och finansiell kollaps i Italien och Spanien, ekonomier som är betydligt större än Grekland var, göra sig känd även på andra sidan Alperna och Pyrenéerna. Men även Frankrike har blivit mer likt ett "sydligt" land. Frankrikes statsskuld förväntas ligga på 115 procent av deras BNP vid årets slut, samtidigt som Frankrikes BNP i bästa fall antas minska med 10,5 procent, vilket bara är något mindre än Italien och Spanien (som förväntas förlora 11 procent). Frankrike behöver med andra ord självt all hjälp det kan få.

Att bita i det sura äpplet

Snarare än att stärka EU och markera ett stort steg framåt i den europeiska enhetens tecken, som vissa påstår, kommer kompromissen snarare att tjäna till att försvaga EU-institutionerna i förhållande till de nationella budgetarna, vilket lägger grunden för en ännu mer infekterad konflikt kring framtida budgetar.

För att vinna stöd för bidrag och lån till individuella medlemsländer så fick man bortprioritera stora delar av den föreslagna EU-budgeten, inklusive fonder som var ämnade för att stötta miljövänliga industrier, vård och medicinsk forskning i hela blocket. Detta innebär att EU som organisation under de kommande sju åren kommer att vara betydligt sämre förberedd på att bekämpa två av de största kriserna världen står inför.

Bild: Nato/Flickr (CC BY-NC-ND 2.0)

Attacker mot arbetarklassen

Naturligtvis har möjligheten till miljarder euro i bidrag välkomnats med öppna armar av de spanska och italienska kapitalisterna och deras ledare har utropat överenskommelsen som en viktig seger. Men de har också behövt acceptera villkor som skulle kunna göra detta till en dyrköpt sådan. Bara 390 miljarder av de 750 miljarderna kommer att ta uttryck i form av bidrag, där 312,5 miljarder euro kommer gå direkt till medlemsländer. Resten av pengarna är bara tillgängliga som lån, vilket är en klen tröst för Italien som redan har en enorm skuld på 2000 miljarder euro.

Utöver detta kommer mottagarna, innan de tar emot pengarna 2021, behöva fylla i och lämna in förödmjukande ansökningar och planer på hur de planerar att "reformera sin ekonomi för att stärka återhämtningen". Även om processen inte behöver bli lika brutal och krävande som den som tvingades på Grekland, så kvarstår faktum: för att komma åt stödpaketen på 81 miljarder euro som utlovats i överenskommelsen, så kommer exempelvis Italien att behöva gå med på att genomföra nedskärningar i välfärden, pensionerna och arbetsrätten innan de får en enda krona av det så kallade "räddningspaketet".

I Spanien är det redan tal om att EU kräver att man genomför reformer av pensionssystemet (läs: kontrareformer) och att den spanska PSOE- och Unidas Podemos-regeringen överger sitt påstådda arbete med att rulla tillbaka de kontrareformer som den föregående högerregeringen genomförde mot arbetsrätten.

Saken blir inte bättre av det faktum att om ett medlemsland (exempelvis Nederländerna) anser att ett annat land inte framgångsrikt förverkligar sina löften om "reformer", så har det landet rätt att komma med invändningar, vilket i sig leder till att fortsatta utbetalningar från EU-kommissionen stoppas i upp till tre månader.

Dessa villkor garanterar, trots allt prat om solidaritet och hjälpande händer, att det kommer att bli arbetare som får betala för räddningspaketet med lägre löner, sämre arbetsvillkor, försvunna pensioner och nedskärningar i välfärden. Detta medan kapitalisterna i samma länder kan skydda sina vinster med EU-finansierade subventioner. Denna så kallade lösning kommer inte att lindra massornas lidande, utan kommer tvärtom bara att bidra till en krissituation för miljontals människor och bana vägen för ännu större politiska konflikter i framtiden.

Antingen kommer regeringarna i Sydeuropa att göra som de blir tillsagda, det vill säga genomföra nedskärningarna, vilket kommer leda till uppror på större skala än de vi sett i Frankrike de senaste åren. Eller så kommer de, pressade av massorna och hotade av nationalister längre till höger än de själva, inte att genomföra nedskärningarna, vilket i sin tur kommer att leda till enorma konflikter med EU på en högre nivå än den revolutionära situationen i Grekland 2015.

Kapitalismen erbjuder ingen lösning

Delar av den reformistiska vänstern hyllar överenskommelsen som en "återgång till keynesianismen", en "strid om EU:s själ" eller till och med en europeisk New Deal (Den nya given). Alla dessa påståenden är fullständigt verklighetsfrånvända. För det första är det helt vilseledande att framställa keynesianism eller New Deal som någonting progressivt för arbetarklassen. Det är metoder som kapitalisterna använde enbart i syfte att rädda det kapitalistiska systemet i en tid av djup kris, medan de fortsatte utsätta arbetare för fattigdom och arbetslöshet. Varför skulle någon inom vänstern överhuvudtaget vara intresserad av att rädda kapitalismen när den håller på att dra ned mänskligheten i barbari?

Dessutom innebär inte de åtgärder man kommit överens om att de kapitalistiska regeringar tagit klivet från "nyliberal nedskärningspolitik" till en "social keynesianism". Som vi redan har förklarat kommer den skuld som EU nu bygger upp tvärtom att användas för att rädda kapitalisterna i dag, men likväl i sista hand behöva betalas tillbaka av arbetare i morgon. Detta är inte helt olikt situationen efter krisen 2008. Då pratade man om storslagna "stimulanspaket" och miljarder strömmade in i bankerna i ett försök att undvika att hela systemet skulle kollapa. Detta ledde till en enorm ökning av statsskulderna, vilket två år senare resulterade i massiva nedskärningar i alla länder när kapitalisterna tvingade arbetarna att betala priset för att rädda deras eget döende system.

Behovet av ett socialistiskt och internationalistiskt alternativ till EU är akut. Vi behöver ett alternativ för och av arbetarklassen. Den kamp som blossar upp där arbetare kämpar mot deras inhemska kapitalister måste enas över nationsgränserna till en internationell kamp för att en gång för alla göra oss av med EU och alla dess institutioner, som inte är något mer än en allians mellan Europas härskande klasser.

Vi behöver inte fler EU-skulder och nedskärningar. Den enda lösningen på krisen och det enda som kan lägga grunden för att ena Europas befolkning i solidaritet är en europeisk planerad ekonomi. Det är inte ett kapitalistiskt EU utan Europas förenade socialistiska stater som kan erbjuda en bättre framtid för massorna i Europa och världen över.

 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.