Fäll regeringen - med socialistisk politik!

av Avanti!
Dags att göra rent hus med högerpolitiken.

Den borgerliga regeringen börjar bli allt mer impopulär. Både Kristdemokraterna och Centern ligger nu under fyraprocentsspärren. Enligt opinionssiffrorna som Demoskop gav i mars månad låg alliansen på 39,6 procent och de rödgröna på 48,1 procent. De små allianspartierna tappar till Moderaterna som i sin tur tappar till Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, partiet som legat runt 9-10 procent de senaste månaderna och därmed är tredje största parti.

Men varför börjar den borgerliga regeringen tappa i stöd? Om inte annat, så åtminstone för att deras arbetarfientliga politik nu börjar få sin verkan. Det börjar gå upp för allt fler människor vad deras ”reformer”, eller snarare kontrareformer, faktiskt innebär.

Försämringar

Gymnasiereformen som gjorde att de elever som valde ett yrkesföreberedande gymnasium inte skulle få högskolebehörighet, har gjort att allt färre elever söker praktiska program. Enligt TT har andelen yrkeselever sjunkit i Göteborgsregionen från 42 procent till 29 procent och i Stockholms län från 33 till 24 procent på två år, 2010-2012.

Vi har sett hur sjuka blivit utförsäkrade och tvingats söka arbete trots svår sjukdom. Nya sjukersättningar har minskat med 85 procent på åtta år. Läkare får kämpa för att få sina intyg godkända av Försäkringskassan. Av 10 000 granskade och underkända läkarintyg begärde Försäkringskassan endast kompletterande uppgifter på sju, år 2011. Hälften av dem underkändes sedan.

Vi har sett hur allt färre får uppehållstillstånd och tvingas leva gömda. Och hur, genom Miljöpartiets uppgörelse med regeringen, allt fler papperslösa utvisas till länder som Irak, Afghanistan och andra krigsdrabbade länder. Genom REVA-projektet har polisen på regeringens rasistiska uppdrag stoppat folk med ”utländskt utseende” i tunnelbanan och på gatan för att se om de har uppehållstillstånd.

Vi har sett hur utbredningen av privata alternativ inom vård, skola och omsorg skapat skandaler som Carema. Den processen startades visserligen inte av borgarna men har accelererats under deras regeringstid. ”Valfriheten” har varit deras täckmantel under vilken de kan gömma sitt verkliga syfte: att stärka borgarklassens ställning i samhället. Att ge dem mer pengar och inflytande.

Vi har sett alla arbetsmarknadsåtgärder som skulle avskaffa massarbetslösheten som den Socialdemokratiska regeringen enligt dem skapat. En försämrad a-kassa och låga ersättningar i de arbetsmarknadspolitiska programmen, jobbskatteavdragen och ett ösande av pengar över arbetsgivare i hopp om att de ska anställa lite ungdomar.

I ett av regeringens mer förnedrande ”projekt”, Fas 3, återfinns totalt 34 000 personer varav drygt 3 000 inte får någon ersättning överhuvudtaget. Detta trots att de går till en arbetsplats varje dag och utför arbetsuppgifter. Samtidigt tar anordnaren av platsen emot 5 000 kronor per månad. Arbetsgivaren gör alltså en omfattande vinst på att ta emot arbetslösa. Till och med systemet med lönebidrag utnyttjas, som skandalen kring Le Pain Francais visar. Där hade man satt det i system att utnyttja funktionsnedsatta som går på bidrag. Istället för att jaga sjuka och arbetslösa borde man knipa åt dessa skojare.

Arbetslösheten

Men alla dessa åtgärder, som genomdrivits i kapitalisternas intresse på vår bekostnad, har man inte lyckats avskaffa massarbetslösheten. Tvärtom stiger den. Arbetslösheten i Sverige ligger på 8,9 procent och ungdomsarbetslösheten på 24,8 procent. Om man räknar alla som inte är registrerade som arbetssökande men som är arbetslösa och alla som har ett arbete men vill arbeta mer är siffran snarare 12 procent.

I en kapitalism som krisar spelar det ingen roll hur billig man gör arbetskraften och hur mycket pengar man än häller över borgarklassen. De kommer bara stoppa alla pengar i fickorna ändå, som de gör med alla skattepengar som de får genom friskolorna och andra privata alternativ inom vård - skola - omsorg. Om de inte tjänar på att investera och utveckla produktionen kommer de inte göra det och då kommer de inte heller att anställa på stor skala. Därför kvarstår arbetslösheten.

Regeringens politik är en klasspolitik. Inte för arbetarklassen. Inte för de unga. Inte för pensionärerna. Inte för invandrarna. Inte för småföretagarna eller tjänstemännen. Utan för borgarklassen. Ett tag var det svenska folket berett att gå med på en borgerlig regering om den kunde sänka arbetslösheten och föra Sverige ut ur krisen. Men nu visar det sig att de inte kunde det. Därmed börjar det svenska folket få nog.

Socialdemokratisk valvinst?

Hoppet vänds till en rödgrön regering ledd av Socialdemokraterna, och mycket talar för att de kommer vinna. Men frågan är också vilken skillnad det kommer bli i den förda politiken. Om man fortsätter med samma högerpolitik, riskerar en seger för arbetarrörelsen bara leda till ökad uppgivenhet och passivisering hos breda lager arbetare.

På S-kongressen röstades en så kallad kompromiss igenom, som i själva verket var mildare än det kongressbeslut man redan fattat 2009. Att vänstern accepterade detta, utan att ta strid från talarstolen, var ett allvarligt politiskt misstag. En Wallenberg har själv varit ute och sagt att kongressbeslutet var ”bra”, vilket säger något om hur radikalt beslutet är. Vänstern menade nog väl, och ville försöka visa upp en enig fasad inför valrörelsen. Men en sådan falsk enighet är inte mycket värd och tyvärr blir resultatet bara att man gör sig själva till kapitalismens frivilliga fångar.

Bristerna i en sådan politik kommer avslöja sig. Det är mycket sannolikt att vi kommer ha en situation efter valet där eurokrisen på allvar börjat dra ned Tyskland, som kommer ha den svenska ekonomin i släptåg efter sig. Ställd inför en situation där kapitalisterna helt enkelt inte har råd med någonting annat än att dumpa kostnaderna för krisen på arbetarklassen, vad kommer Stefan Löfvén göra? Följer han det exempel som satts av hans socialdemokratiska kollegor i Sydeuropa, och genomför de nedskärningar som kapitalisterna behöver och kommer beställa, eller mobiliserar han arbetarklassen till strid för att få kapitalisterna att betala för krisen? Det räcker med att ställa frågan för att besvara den.

Vänsterpartiets ansvar

Uppgiften vilar nu tungt på Vänsterpartiet att fylla rollen som det enda seriösa alternativet inom arbetarrörelsen. Men det är en lång väg att gå. Visst är det mycket positivt att partiet säger nej till vinster i välfärden. Men det räcker inte, eftersom kaoset inte är begränsat bara till välfärden. Det egentliga problemet är det kapitalistiska systemet, där vinstmotivet är ekonomins enda drivkraft. Den nuvarande krisen i Sydeuropa visar den anarki och det sönderfall som kapitalismen leder till. Kapitalismen är ett orimligt och helt ohållbart system, om man nu skulle förvänta sig grundläggande saker av livet som ett jobb eller tak över huvudet. Och det gör de flesta av oss.

Den borgerliga regeringen för en skitpolitik. Men de gör det först och främst för att försvara borgarklassens intressen, framför allt företagens vinstnivåer. Frågan är därför inte hur vi kan föra en bättre politik, utan varför vi ska hålla oss med en parasitär grupp människor som äger och kontrollerar större delen av vår ekonomi. För oss marxister är det uppenbart: det ska vi inte.

Ett första krav för Vänsterpartiet borde vara att förstatliga de stora bankerna och monopolen och ställa dem under arbetarnas direkta och demokratiska kontroll. SE-Banken, Swedbank, Nordea, Volvo, Ericsson, IKEA och så vidare ”fungerar” bara i ett enda avseende: de generar vinst till sina aktieägare.

För alla oss andra, vi som kanske är anställda av eller på ett eller annat sätt är beroende av dessa företag är det naturligtvis mycket bättre om det är vi som har makten över dem. Bara då kan vi förhindra att kortsiktiga beslut, som idag fattas enbart för att försvara ägarnas vinster, får leda hela vår ekonomi käpprätt åt skogen.

Men det kräver en arbetarrörelse som tar strid och kämpar för socialism. Varken mer eller mindre. Det är dags att arbetarrörelsen rätar på ryggen och tar tillbaka sitt stolta arv från den tid då Sverige var ett av det strejktätaste länderna i världen. Men för en seger krävs inte bara en annan politik, det krävs också kamp och organisering. Därför är vårt krav enkelt: För en kämpande arbetarrörelse med ett socialistiskt program!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.