Finland: Strejker som spjutspets för klasskampen

av Heikki Moisio & Mikko Silvennoinen
Foto: CC

Planer på en strejkbrytande tvångslag och ett hastigt Nato-medlemskap, ett köp av amerikanska attackflygplan med en prislapp på 10 miljarder euro, samtidigt som välfärden går på knäna. När man följer den finska politiken är det svårt att tro, att landet för närvarande har en så kallad "vänsterregering"! När storföretagen och militären ber om pengar, öppnar regeringen kassavalven utan att blinka. Men när sjukvårdarna kämpar mot krympande löner, finns det inga resurser – och som om detta inte var nog, tar man aktion för att bryta deras strejk. Det är uppenbart att detta är en regering endast för de rika – det behövs ett revolutionärt alternativ.

När Sanna Marin valdes till statsminister 2019 trodde många att en ny tid med vänsterpolitik äntligen skulle börja. Den nya statsministern hade bland annat uttalat sitt stöd för sex timmars arbetsdag. För många kändes det som att mitten-vänsterregeringen, som leddes av unga kvinnor, symboliserade ett skifte från både högerpolitik och byråkratiskt gubbvälde. Men i den kapitalistiska krisens verklighet finns inget utrymme för reformistiska drömmar. Regeringen visade snabbt vilken klass intressen den måste försvara när den leder en borgerlig stat under krisförhållanden. Såväl sex timmars arbetsdag som andra ordentliga reformer för att stärka välfärden eller arbetarklassens ställning lyste med sin frånvaro i regeringsprogrammet.

Under pandemin bedrev visserligen regeringen ekonomisk stimulanspolitik, men en stor del av resurserna som kunde använts för att stärka vården gick i stället till stödpaket för storföretagen – det vill säga rakt ned i kapitalisternas fickor. Detta stöd skulle maximalt uppgå till 30 procent av företagens omsättning. Snart uppdagades dock det att denna regel tolkats frisinnigt: enligt Iltalehti fick till exempel konsultföretaget Idego, som ägs av Postens vd, maximistödet på 100 000 euro vilket motsvarar 175 procent av dess omsättning. Långt ifrån alla företag som fick detta stöd visade sig ha uppfyllt de satta kriterierna för stödet vid beslutstillfället – antingen var omsättningen för liten eller ekonomin för bra, men den statliga stiftelsen Business Finland som hanterade stöden vägrade att gå in på några detaljer.

För närvarande driver denna så kallade vänsterregering på för fullt för ett finskt Natomedlemskap. De förstår att det är bråttom nu, innan den atmosfär av panik som media piskat upp till följd av Ukrainakriget avtar. Men att man mitt i en kris lyckades hitta 10 miljarder euro till att köpa attackflygplan i HX-programmet – totalt kan prislappen komma att nå 30 miljarder euro, när man räknar med underhållskostnaderna för planen – väcker även misstanken att ivern för Nato inte endast är ett resultat av kriget. Något som nu verkar bekräftas av det faktum att Sanna Marin erkänt (i en intervju med tidningen Helsingin Sanomat den 14 maj) att hon varit för Nato redan innan kriget. Ett av villkoren för medlemskap är just stora investeringar i försvaret på 2 procent av BNP. Att detta sker samtidigt som det förbereds nya "anpassningar" till läget efter pandemin – det vill säga nya nedskärningar – har väckt stor ilska.

Något annat som upprör många är att man bevisligen inte bryr sig om lönerna för sjuksköterskorna, pandemins hjältar. Sjuksköterskorna började en kamp för måttliga löneökningar i april – detta i ett läge när det råder brist på arbetskraft i vården. När de utlyste strejk svarade regeringen med en tvångslag för att förbjuda strejken (en "patientsäkerhetslag"). Det är häpnadsväckande att detta sker under ledning av en socialdemokratisk statsminister och social- och hälsominister är beredda att stifta nya lagar för att krossa denna kamp. Vänsterförbundet, som poserar som ett vänsteralternativ till Socialdemokraterna, sitter med i regeringen och påstår sig i efterhand ha varit emot tvångslagen. Men man vidtog inte några som helst åtgärder för att stoppa den, innan strejken redan blåsts av med anledning av den.

Sjuksköterskornas fackföreningar Tehy och Super krävde ett femårigt avtal, där lönerna skulle årligen ökas med 3,6 procent över den allmänna linjen (på två procent). För att sätta detta i perspektiv, måste man ta hänsyn till den skenande inflationen: efter att ha legat på omkring 4 procent under 2022, nådde den nya höjder med 5,8 procent i april. Med andra ord kräver sköterskorna i praktiken inte ens löneökningar, utan att slippa sänkningar! Enligt Millariikka Rytkönen, ordföranden för Tehy, hade det senaste medlingsförslaget inneburit en försvagning av situationen för sjuksköterskorna. Hon lyfter framförallt, hur skenheligt allt tal om hur viktig branchen är för samhället är, samtidigt som deras löner ständigt trampas ned.

Enligt Rytkönens vittnesmål lyssnade man knappt på facken under konflikten: när förmedlingsnämnden för kommunalsektorns arbetstvister varit sammankallad i fem dygn den 13 april, hade båda facken sammanlagt fått mindre än 45 minuter på sig för att lägga fram sina argument. När man sedan ansåg strejken bruten av regeringens lagförslag, svarade sjuksköterskefacken med att utlysa ett övertids- och skiftbytesförbud, samt med att gå ut med att man kommer att förbereda massuppsägningar. Den 10 maj tackade de nej till det senaste förmedlingsförslaget, på ett treårigt avtal och ett löfte om att höja lönerna med 5 procent över den allmänna linjen, under en period på fem år (i stället för årligen). Ledningarna för de övriga kommunalarbetarförbunden godtog förslaget. Efter att ha tackat nej till förslaget, meddelade sjuksköterskeförbunden att de nu kommer att inleda förberedelserna för massuppsägningar i höst.

Sjuksköterskornas kampvilja är ett föredöme för hela arbetarklassen. Tehy och Super borde i detta läge få stöd av andra sektorer, som skedde år 2019 när stora delar av transportsektorn och andra viktiga yrkesgrupper backade upp postarbetarna, som man försökte påtvinga ett sämre avtal, och gick i sympatistrejk. Då backade arbetsgivarsidan efter att en storstrejk lamslagit samhället: flygplanen stannade på marken, fartygen stannade i hamnen och bussarna i garagen. Som Ted Grant påpekade: "inte ett hjul snurrar, inte en telefon ringer och inte en lampa lyser utan tillstånd av arbetarklassen. När denna enorma styrka mobiliseras, kan ingen makt i världen stoppa den".

En seger för sjuksköterskorna skulle stärka arbetarklassens självkänsla och hålla kapitalisterna och deras lakejer i försvarsställningar. Men samtidigt måste vi vara realistiska och inse, att bestående välfärd och framsteg inte mer är möjliga inom kapitalismens ramar. Detta är den viktigaste lärdomen av den finska "vänsterregeringens" oförmåga och ovilja att driva en sådan politik. Alla förutsättningar för att störta detta senila system är på plats, utom den politiska ledning som den uppgiften kräver.

Den finska arbetarklassens politiska lednings svek har nu uppnått historiska mått. Med den politiska vägen stängd, ser vi hur klasskampen tar sig desto hårdare uttryck genom strejker. Storstrejken 2019, pappersindustrins strejk tidigare i år, och nu sjuksköterskornas vägran att underkasta sig, är alla bevis på att arbetarklassen är beredda att kämpa. Men för att besegra klassfienden måste rörelsen beväpna sig med Marx läror – den enda grund på vilken kämpande arbetarpartier någonsin har byggts. För att ett sådant parti ska bli möjligt, behövs först en marxistisk tendens på en stadig teoretisk grund. Och då socialism i ett land är en omöjlighet, måste denna organisation också vara internationalistisk. Den Internationella Marxistiska Tendensen har inlett arbetet med att bygga våra styrkor i Finland, och vi är övertygade om att vi har en roll att spela vid framtida utbrott av klasskamp under den kommande perioden.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.