Den socialdemokratiska partiföreningen Reformisterna har sedan starten i början av 2019 växt snabbt till över 5000 medlemmar. Deras mål är att ”rädda Socialdemokraterna” genom att få igenom en politik som står en bra bit till vänster om Vänsterpartiet. Men för att vrida Socialdemokraterna till vänster krävs också en kamp om ledningen över partiet.
I snart fyra årtionden har Socialdemokraterna gått åt höger och behovet för en helomvändning i partiet är uppenbart. Inte sällan är det Socialdemokraterna själva i regering, regioner och kommuner som drivit igenom nedskärnings- och privatiseringspolitik och försämringar för arbetarklassen.
Under den socialdemokratiska Göran Persson-regeringens nedskärningar 1994–97 förlorade 100 000 arbetare jobbet i offentlig sektor. Man sänkte barnbidraget och försämrade socialförsäkringarna. Arbetslösa och sjukskrivna förlorade ungefär en femtedel av sina realinkomster, medan en genomsnittlig löntagare förlorade en tiondel.
Takten på försämringarna minskade under de socialdemokratiska regeringarna i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, men de togs aldrig tillbaka. Detta var den huvudsakliga anledningen till att högern vann makten 2006.
När Socialdemokraterna återfick makten 2014 hoppades många att de försämringar som högern genomfört skulle rullas tillbaka. I stället har alla betydande försämringar legat kvar under Löfven, samtidigt som nedskärningarna fortsatt ihop med nya försämringar av strejkrätten och anställningstryggheten.
Socialdemokraterna har straffats genom att ha gått från över en miljon medlemmar till endast 75 000 i dag. Förr hade de stöd från en överväldigande majoritet av LO-medlemmarna, men i dag är Sverigedemokraterna lika stora som Socialdemokraterna.
Snarare än att ta strid har den socialdemokratiska vänstern följt utvecklingen med en ökande känsla av uppgivenhet. Göran Greider, som anslutit sig till Reformisterna, beskrev denna stämning i Dalademokraten:
”Svensk socialdemokrati tappar medlemmar och vart man än åker i landet, utom möjligtvis precis utanför Rosenbad, möter man människor som suckar av uppgivenhet inför ett parti som tycks ha övergivit alla sina samhällsomdanande ambitioner. Äldre veteraner i arbetarrörelsen är förtvivlade över att partiet tappat sin ideologiska kompass och unga radikalt lagda människor tycker sig ha noll att hämta hos socialdemokratin.”
En organiserad opposition som säger sig vilja ta strid mot högervridningen och för en ny politik har därför gett många socialdemokrater hoppet tillbaka.
Reformisternas program
Reformisterna vill ta tillbaka privatiseringarna av välfärden, införa en 30-timmars arbetsvecka och starta ett statligt bostadsbolag för att bygga hyresrätter. De vill ta tillbaka nästan alla de skattesänkningar som genomförts sedan alliansregeringen genom att ersätta jobbskatteavdraget med ett rättviseavdrag för låginkomsttagare och höja skatterna för rika och högavlönade. Men det kanske mest betydelsefulla är att de vill satsa totalt 84 miljarder på välfärden genom ett ökat statsbidrag på 30 miljarder och 54 miljarder i ökade skatteintäkter. Dessa krav skulle vara betydande steg framåt i kampen mot högerpolitiken och är – även om vi förstås vill gå längre – självklara för marxister att ställa sig bakom.
Reformisterna står en bra bit till vänster om Vänsterpartiet. På Vänsterpartiets hemsida kan man exempelvis läsa att de bara förespråkar 20 miljarder mer i ökade statsbidrag till kommunsektorn till 2022. Dessutom verkar Vänsterpartiet i sin budgetmotion ha ersatt sitt tidigare krav på ”stopp på vinster i välfärden” med en tam vinstbegränsning.
Det är samtidigt värt att påpeka att programmet på vissa punkter inte går långt nog. Arbetstidsförkortningen ska införas genom att man ”sänker veckoarbetstiden med en timme per år över tio år”. Men att de säger att de vill ”utmana rådande föreställning om att all produktivitetstillväxt ska omsättas i ökad materiell konsumtion” talar för att de är öppna för att den sänkta arbetstiden också ska innebära sänkt lön.
Många av de akuta problem som arbetarklassen står inför nämns tyvärr inte alls: i Reformbudget 2020 nämns ingenting om otrygga anställningar, strejkrätten, lagen om anställningsskydd och behovet av att stärka anställningstryggheten, eller att förbjuda bemanningsföretag.
En viktig fråga för att Socialdemokraterna ska kunna vinna tillbaka arbetare från SD är att ha ett tydligt program som kan slå hål på de rasistiska lögner som beskyller invandrare för alla samhällets problem. Man måste förklara att försämringarna i stället berott på de ökade klassklyftorna och den högerpolitik som bedrivits under både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Här säger Reformisterna i stort sett ingenting. Inte heller nämns inskränkningen av asylrätten eller de ”hårdare tag” mot gängkriminalitet som regeringen förespråkat under de senaste åren.
Det är ingen slump att programmet är tyst i just de frågor där Socialdemokraterna just nu genomför direkta försämringar. Reformisterna vill nämligen undvika en öppen konflikt med partiledningen.
Ny politik med samma S-ledning?
Enligt Reformisternas ordförande Markus Kallifatides är målet med deras arbete partikongressen i november:
”Målet är glasklart: att få vårt parti att lägga om sin ekonomiska politik. Mer i detalj är målet Socialdemokraternas kongress i Göteborg 2021. Då ska riktlinjerna för valet 2022 och framtiden dras upp. Där ska vi driva våra förslag stenhårt.”
Reformisterna hoppas alltså att de ska få en majoritet för de motioner som de kommer att lägga fram på partikongressen. Men den nuvarande ledningen har tusen sätt att ignorera sådana beslut om de går igenom. Stefan Löfven är en partiledare från partiets yttersta högerflygel och har gjort det mycket tydligt att han gärna ser ett fortsatt samarbete med Centerpartiet efter nästa val. Detta förutsätter att högerpolitiken fortsätter. Det är den enklaste sak i världen att med hänvisning till ”det parlamentariska läget” sopa radikala krav under mattan eller begrava dem i utredningar.
I en intervju med ETC i januari sade Daniel Suhonen från Reformisterna att han skulle vilja se Anders Ygeman eller Annika Strandhäll som nästa partiledare. Men Ygeman och Strandhäll har varit ministrar under Löfven. De står båda bakom och har offentligt försvarat både den nuvarande politiken och januariavtalet. Anders Ygeman argumenterade exempelvis mot att partidistriktet i Stockholm skulle anta Reformisternas ekonomiska program. Strandhäll var den socialminister som 2015 ansvarade för att driva igenom Försäkringskassans hårdare linje mot sjuka. Varken Ygeman eller Strandhäll skulle skilja sig på något avgörande sätt från Löfven.
Frågan är varför Reformisterna tror att det skulle räcka med att få igenom motioner, utan att ta strid om ledningen över partiet. Om politiken ska bytas ut helt måste man väl också installera en ledning som faktiskt vill föra vänsterpolitik? Om inte annat blir det väl annars svårt att övertyga arbetarklassen – de så kallade ”väljarna” – om att det faktiskt kommer att bli någon skillnad?
I Storbritannien visade massrörelsen bakom Jeremy Corbyn att det var möjligt att vrida ett socialdemokratiskt parti till vänster. Han vann och lyckades behålla partiledarposten tack vare en massinströmning av hundratusentals nya ungdomar och arbetare som entusiasmerades av hans radikala politik. Han riktade sig inte till de som redan var medlemmar i Labour utan till hela arbetarklassen med ett språk som alla kunde förstå. Han besökte strejkande arbetare och deltog i demonstrationer. På så sätt byggde han starka band med de mest radikala och kampvilliga delarna av arbetarrörelsen och klassen.
Reformisterna formulerar i stället hela sin politik och sitt sätt att tala för att vinna de som redan är medlemmar i Socialdemokraterna, vilket majoriteten av deras medlemmar också är. Men för att bygga en rörelse som kan sparka ut Löfven och de andra måste man börja med att vända organisationen utåt, med ansiktet till klassen. Exempelvis kunde man börja med att bygga band med de radikala och kampvilliga delarna av arbetarklassen, med de som ockuperat Sollefteå BB, med de som driver välfärdsuppror bland undersköterskor och lärare, med hamnarbetarna, Sekoarbetarna på Pågatågen och andra grupper som redan är i strid. Detta hade kunnat bli en bas för att lansera en kamp om makten över partiet.
En verklig kamp om makten över Socialdemokratin skulle möta motstånd inte bara från den mäktiga socialdemokratiska byråkratin – med stöd av den fackliga byråkratins höger – utan även från borgarklassen och borgerlig media. Den nuvarande ledningen baserar sin makt på sin djupa förankring inom den borgerliga staten och nära band till den härskande klassen – inte minst familjen Wallenberg. Om Reformisterna på allvar skulle ta strid mot ledningen för socialdemokratin skulle de behöva vara beredda på att försvara sig från en liknande smutskastningskampanj som den som Jeremy Corbyn fick utstå under sin tid som partiordförande för det brittiska Labourpartiet.
Partihögern inom Socialdemokraterna skulle på samma sätt som högern inom Labour arbeta för att underminera och sabotera för en vänsterledning för Socialdemokraterna. Om Reformisterna skulle lyckas ta makten över partiet skulle de behöva rensa partiet ifrån de mest inbitna högerreformisterna – de med de starkaste banden till borgarklassen. Annars skulle de förr eller senare gå samma väg som Jeremy Corbyn till mötes och förlora makten över partiet tillbaka till högern.
Socialdemokraternas högersväng
För att föreskriva rätt medicin måste man förstå den underliggande sjukdomen. Men Reformisternas analys av Socialdemokraternas högersväng är att den bara beror på bristande politisk vilja. I Reformbudget 2020 skriver de:
”Efter andra världskriget växte en bred enighet fram om vikten av en aktiv stat och att reglera och begränsa marknadskrafternas inflytande över samhällsutvecklingen. De gemensamma investeringarna växte och Sverige förvandlades till ett av världens mest jämlika länder. Utvecklingen bröts på 1970-talet. Ett avgörande skäl är de politiska beslut som fattats sedan dess.”
Analysen är ytlig och landar i ett cirkelresonemang: politiska beslut ökade jämlikheten fram till 70-talet. Anledningen att utvecklingen sedan bröts? Politiska beslut.
Men frågan är just varför Socialdemokraterna och LO gick till höger.
Eftersom vi lever i ett klassamhälle pågår det, som vissa av Reformisternas företrädare kanske skulle medge, hela tiden en kamp mellan arbete och kapital om hur det samhälleliga överskottet ska fördelas. Marxister har ofta förklarat att den verkliga orsaken till att Socialdemokraterna kunde genomföra en reformpolitik under efterkrigstiden var det massiva uppsvinget för kapitalismen. Mellan 1945 och 1974 ökade exempelvis industriproduktionen i Sverige med 370 procent, vilket i sin tur möjliggjorde en tredubbling av reallönerna. Kapitalisterna använde delar av sina enorma profiter för att köpa lugn och ro och undvika strejker och kamp.
Den nya perioden inleddes med den internationella krisen på 1970-talet. Lönsamheten sjönk även inom den svenska exportindustrin. Över hela västvärlden började kapitalisterna snart kräva ett slut på reformpolitiken och att löneökningar skulle hållas tillbaka. I andra länder leddes detta av högerledare som Thatcher och Reagan – men i Sverige var det faktiskt arbetarrörelsen själv. Redan under första halvan av 1980-talet genomförde den socialdemokratiska regeringen en rad devalveringar (i praktiken lönesänkningar) och avreglerade finansmarknaden. LO-ledningen gjorde samtidigt sitt bästa för hålla tillbaka lönekraven i avtalsrörelse efter avtalsrörelse. I dokumentären Lönesänkarna förklarar den före detta socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldt – en av den så kallade kanslihushögerns främsta representanter – att 80- och 90-talets attacker mot arbetarklassen var nödvändiga just för att öka industrins internationella konkurrenskraft.
S-ledningen hade vant sig vid klassamarbete och att administrera kapitalismen på ett sätt som inte hotade kapitalisternas makt. Man var inte på något sätt beredda att sätta hårt mot hårt när den härskande klassen krävde försämringar. I stället för reformer administrerade man i den nya perioden försämringar, och förklarade, precis som Reformisterna ibland påpekar, att det var omöjligt att tänka sig en annan politik.
Om man läser vad Reformisterna säger om 1990-talskrisen gör de det tyvärr inte tydligt om de tycker att det var rätt eller fel att tvinga arbetarklassen att betala för kapitalismens kris: ”Agendan [nedskärningspolitiken] var möjligen motiverad på 1990-talet, men i dag har den förvandlats till en idémässig zombie som förlamar det politiska handlingsutrymmet.” (vår kursiv) Om det ”möjligen” var motiverat att slakta välfärden under 90-talskrisen, kan det då inte också uppstå en situation då Reformisterna återigen anser det vara ”möjligen” motiverat igen? Och vari ligger då skillnaden mot Kjell-Olof Feldt, som också ansåg det vara ”motiverat” med högerpolitik och nedskärningar?
Om Reformisterna, likt ledningen för Socialdemokraterna, är ovilliga att ta strid mot kapitalisterna, mynnar deras politik också ut i att arbetarklassen ska betala för att rädda det kapitalistiska systemet.
Endast en revolutionär politik kan rädda Socialdemokratin
Den nuvarande krisen ställer arbetarrörelsen världen över inför valet: antingen låta arbetarklassen betala genom sänkta löner, arbetslöshet och försämrade arbetsvillkor eller borgarklassen genom att deras egendom exproprieras. Reformisterna verkar däremot i klassisk keynesiansk anda anse att det finns en tredje väg: att stimulera sig ur krisen. Genom att låna pengar till investeringar verkar de hoppas att varken borgarklassen eller arbetarklassen skulle behöva betala för krisen – båda gynnas och ingen klasskamp är därmed nödvändig.
I deras Reformbudget 2020 exemplifierar de med att USA på 30-talet stimulerade sig ur krisen genom New Deal. Men de missar detaljen att 30-talskrisen på inget sätt löstes av New Deal – utan tvärtom bara beredde vägen för en ny kris 1938. Det var först andra världskriget som tog världen ur den globala krisen.
Orsaken till kapitalismens kriser, som Marx förklarade för mer än hundra år sedan, ligger i kapitalisternas exploatering av arbetarklassen. Arbetarklassen får bara en del av det värde som de producerar i lön. Resten är det som marxister kallar mervärde, som går till kapitalisten, företagets ägare, och blir till vinster som han kan sätta i sin egen ficka om det som producerat blir sålt. Å ena sådan vill kapitalisterna ständigt öka sina vinster – på arbetarklassens bekostnad – å andra sidan vill de ständigt få sålt allt mer varor. Men vem ska konsumera allt detta, när arbetarklassen inte får betalt för en stor del av det som de producerar?
Borgarklassen kan undvika denna motsättning i perioder – genom att investera i nya marknader och på så sätt skapa nya arbetare och nya konsumenter. De kan utvidga mängden krediter (lån) så att arbetare konsumerar för lånade pengar. Men förr eller senare uppstår en situation där det finns för många varor som arbetare inte kan konsumera. Det uppstår en överproduktionskris. Att krisen 2008 bröt ut först på finansmarknaden och blev en ”finanskris”, beror på att borgarklassen i årtionden skjutit upp krisen genom att öka mängden krediter massivt. Men i grunden var det en överproduktionskris likt den på 30-talet.
Grunden till att 30-talskrisen kunde lösas var att överproduktionen helt enkelt förstördes av kriget. Men överproduktionen som orsakade krisen 2008 har inte lösts, utan är värre än någonsin. Återhämtningen efter krisen byggde helt på ytterligare ökad skuldsättning genom bland annat att centralbankerna sänkte räntorna till noll (eller ännu lägre) och tryckte pengar (så kallade kvantitativa lättnader). Den totala globala skuldsättningen har slagit rekord efter rekord, och låg på oöverträffade 355 procent av världens BNP vid årsskiftet. Detta förbereder nya ännu värre kriser. En keynesiansk politik kan i bästa fall skjuta upp krisens konsekvenser – men på bekostnad av att de underliggande motsättningarna blir värre.
Även under en period som präglas av kapitalismens kris, som den nuvarande, kan borgarklassen gå med på enskilda eftergifter till arbetarklassen för att undvika klasskamp. Men de kommer inte acceptera en regering som på allvar försöker genomföra stora förbättringar för arbetarklassen. Detta såg vi med Syrizaregeringen i Grekland, där hela den europeiska borgarklassen gick samman för att tvinga partiet att vika sig och genomföra en värre nedskärningspolitik än den de blivit valda för att stoppa.
I stället för att försöka undvika klasskampen och lappa och laga inom kapitalismens ramar, borde Reformisterna basera sig på klasskampen för att ta strid mot det kapitalistiska systemet. Men här är reformismen problemet. Reformisterna har ingen idé om att basera sig på eller organisera arbetarkamp, utan verkar mest se arbetare som möjliga stödpunkter i kongressarbetet i socialdemokratin och i valen. De vågar inte bryta med högerbyråkratin, som är borgarklassens representanter inom socialdemokratin. De talar gärna om klass, men sällan om klasskamp och ännu mindre om klassamhällets och kapitalismens avskaffande. De stora monopolen, bankerna, jorden, gruvorna och utsugningen av arbetarklassen är fortfarande kapitalisternas okränkbara rättighet.
August Palm grundade inte den svenska socialdemokratin för att den skulle försöka reformera kapitalismen. Han grundade den för att kämpa för socialism. Enbart en revolutionär socialistisk politik kan rädda den svenska arbetarrörelsen, för enbart en sådan kan visa vägen ut ur den värld av klimatkris, pandemi, svält, hunger och ofantliga orättvisor som kapitalismen har att erbjuda i dag. Det är det som vi i Revolution kämpar för. För att marxismen återigen ska erövra arbetarrörelsen. För att föra tillbaka arbetarrörelsen till de socialistiska idéer som den bildades med.