Förenta Nationerna: ett verktyg för imperialismen

av Daniel Morley (Översättning: Oscar Risö och John Gordon)
Foto: © Marie-Lan Nguyen

Utrikespolitiken är alltid en förlängning av inrikespolitiken. De borgerliga politiker som skär ner i välfärden, attackerar fackförbund och kväser protester här hemma, använder samma metoder utomlands i sin jakt på att öka bankernas och storföretagens vinster. "Diplomati" är bara ett sätt att dela upp bytet från utsugningen av världens arbetare, särskilt i de forna kolonierna. FN är inget mer än ett forum för denna världsdiplomati.

FN styrs av de största imperialistmakterna och kan endast agera när dessa makter kommer överens. FN:s militära styrkor sätts in av dess säkerhetsråd, ett organ där de fem traditionella kärnvapenmakterna (Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA) har vetorätt. Det är mycket sällan dessa makter står på samma sida i en militär konflikt, och konsekvensen blir att FN sällan intervenerar.

Generalförsamlingen kan sägas vara FN:s mest demokratiska organ. I denna församling har alla erkända länder en röst och därför har ett antal beslut kunnat tagits mot USA:s och de andra stormakternas viljor. Ett exempel på detta är USA:s blockad av Kuba, som fördöms i oräkneliga resolutioner från generalförsamlingen, där den första antogs 1993. Dessa fördömanden har dock inte hindrat USA från att fortsätta embargot, fördjupa det och dra in fler nationer i det.

Men detta ska inte tolkas som att FN:s resolutioner, rapporter etc. är utan värde. Tvärtom utgör de grunden för allehanda former av kohandel, ryggkliande och utbyte av tjänster och gentjänster. I en skandal från 2015, till exempel, gav Storbritannien sitt stöd till Saudiarabiens kandidatur i FN:s råd för mänskliga rättigheter, i utbyte mot att Saudiarabien lovade att göra detsamma för Storbritannien ett par år senare. På samma sätt köps regelbundet röster i generalförsamlingen med löften om bistånd och finansiellt stöd, pengar som till största del i slutändan hamnar i fickorna på ministrar och tjänstemän. Detta är en väsentlig del av de fulspel och den korruption som utgör borgerlig diplomati och utrikespolitik.

Oftast diskuteras FN i termer av säkerhetetsrådets resolutioner om sanktioner, fördömanden och annat. Men i vissa konflikter, katastrofer och kriser intervenerar man faktiskt direkt med egna styrkor ('lånade' från diverse medlemsstater). Det är här, i FN:s direkta interventioner, som det kan agera mer oberoende – och ifall det vore en ärlig kraft för fred och försoning, så är det precis här det skulle synas. Men dess facit visar snarare på att man helt enkelt följer stormakternas intressen.

FN var betydligt mer aktivt inblandat i världsangelägenheterna under kalla krigets tidiga skeden. I Korea spelade det en aktiv roll på USA-imperialismens sida, gav stöd åt Sydkoreas borgerliga diktatur och dess krig mot den revolutionära rörelse som fötts ur kampen mot den japanska ockupationen. Koreakriget var ett försök av USA att påtvinga Syngman Rhees regim på det koreanska folket, efter att den under sommaren 1950 i stort sett hade kollapsat. Det var Sovjetunionens bojkott av säkerhetsrådet efter att det uteslutit Kina som gjorde att interventionen kunde godkännas.

Interventioner i Kongo

Ett annat ökänt exempel är revolutionen i Demokratiska Republiken Kongo (då Republiken Kongo) år 1960. Likt många andra antikoloniala ledare tvingades Patrice Lumumba att gå till vänster i sin kamp mot imperialismen. Efter befrielsen från belgisk dominans fann sig den nya staten snart i en ny kamp mot en separatiströrelse i Katanga, en mineralrik region i den sydöstra delen av landet. Upproret stöttades av den gamla kolonialmakten i ett försök att destabilisera den nya regeringen. Lumumba vädjade till FN för hjälp mot denna flagranta inblandning i Kongos interna angelägenheter.

Som svar på hans förfrågan beslutade FN:s säkerhetsråd att skicka militärt stöd till Kongo. Dock, talande nog, hade den ditskickade FN-personalen ingen meningsfull koppling till varken landet, dess folk eller deras kamp. Istället var de västerlänningar, naturligtvis överklass, med mycket starkare band till de länder som Lumumba kämpade mot (Belgien och USA) än med Kongo. I sin bok från 2001, The Assassination of Lumumba, belägger den belgiska författaren Ludo De Witte hur FN:s styrkor arbetade för att störta Lumumba, snarare än att garantera freden och legitimiteten för landets första folkvalda regering. FN efterfrågade endast passivt att Belgien skulle dra sig ur Kongo; det varken fördömde eller vidtog åtgärder mot deras inblandning.

Tvärtom försvårade bara FN:s närvaro den nya regeringens arbete. Man tog över radiostationen och flygplatsen i Kinshasa, vilket hindrade Lumumba från att kalla in hjälp från vänligt inställda afrikanska nationer och söka stöd hos Sovjetunionen.

"Det påstås att Hammarskjöld [dåvarande generalsekreterare för FN] var inblandad i [Lumumbas] lönnmord, och att Lumumba själv bekräftat i ett brev till sin fru ett par timmar innan sin död att belgarna samarbetade med högt uppsatta ämbetsmän inom FN för att skada honom och hans folk. Förenta Nationerna ville störta Lumumbas regering i augusti 1960 och tidigt år 1961... Det var inte abstrakta rättigheter eller principer som vägledde FN:s och andra internationella institutioners handlingar, vilket visades i deras vitt skilda bemötanden av Lumumba år 1960 och Tshombe år 1961". (Fidelis Etah Ewane, The United Nations in the Congo from 1960-4: Critical Assessment of a Tragic Intervention, vår översättning)

Det var inte förrän Lumumba blivit avsatt och mördad i en kupp som FN genomförde några åtgärder mot rebellerna i Katanga. Orsaken till att FN saboterade och förstörde för den första demokratiskt valda regeringen i detta oerhört exploaterade och förtryckta land, är tydlig: länderna som begick de övergrepp som FN kallades in för att stoppa (alltså Belgien och USA) var mäktiga, inflytelserika länder, varav ett var medlem i säkerhetsrådet och värdland åt FN:s högkvarter. Detta är den uppenbara anledningen till att FN hjälpte dem krossa en revolution som gick mot deras intressen. Lumumbas tragiska misstag var att lita på FN:s påstådda respekt för nationell suveränitet och fred.

"Stabiliseringen av Haiti"

Sedan andra världskriget har det skett krig varje år, men FN har inte kunnat intervenera på ett avgörande sätt i ett enda. FN:s 'fredsbevarande' styrkor kan liknas vid en man som försöker torka upp en översvämning med en tvättsvamp – just så obeveklig är kapitalismens tendens till krig och kaos. Men värre än så: FN:s 'fredsbevarande' styrkor är inte bara svaga; när de sätts in agerar de inte i fredens, utan i den dominanta imperialismens tjänst.

Detta blev tydligt i Kongo redan under 1960-talet, men också i dagens Haiti. Det är uppenbart att FN inte haft något som helst intresse varken av fred eller att hjälpa detta fattiga land komma på fötter. Den enda anledningen till att allmänheten inte känner till detta är mediernas ointresse för att berätta historien.

FN:s ockupation av Haiti pågick i tretton år under namnet 'FN:s uppdrag för stabiliseringen av Haiti' (MINUSTAH), ett namn lika falskklingande som den nordkoreanska regimens självutnämnda "demokrati". Ockupationen inleddes efter att USA backat en kupp 2004 mot vänsterpresidenten Aristide, Haitis första valda president. FN:s officiella roll var att agera en slags neutral skiljedomare som kunde stabilisera landet och stävja det våld som följde kuppen. I praktiken undertryckte dock FN alla försök från haitier att organisera sig mot kuppregeringen och för Aristide eller någon annan vänsterkandidat som motsatte sig amerikanska intressen.

Soldater från MINUSTAH partrullerar flyktingläger i Haiti 2010. Foto: Marcello Casal Jr/ABr/Wikimedia Commons (CC BY 3.0 br)

FN-styrkorna förbjöd till och med Aristide att återvända till landet (officiellt för att hindra det våld som man menade att hans närvaro skulle skapa, trots att det var hans egen rörelse som skulle ha blivit utsatt för våldet!). År 2005 skrev USA:s ambassadör James Foley i ett hemligstämplat telegram att opinionsundersökningar från Augusti 2004 "visade att Aristide var den enda personen i Haiti med stöd från över 50 procent av väljarna".

"Vid ett möte med ämbetsmän från USA:s utrikesdepartement den 2 Augusti 2016, uppmanade den före detta guatemalanska diplomaten, Edmond Mulet, dåvarande chef för MINUSTAH, till 'amerikanska rättsliga åtgärder mot Aristide i syfte att förhindra den före detta presidenten att få ett starkare fäste hos det haitiska folket och återvända till Haiti'. På Mulets begäran uppmanade Kofi Annan, FNs generalsekreterare, att Sydafrikas president Thabo Mbeki skulle 'se till att Aristide stannade i Sydafrika'... I ett telegram från USA:s ambassad år 2008 betonade Janet Sanderson, USA:s före detta ambassadör i landet, att: 'Ett förtida avslut av MINUSTAH skulle lämna [den haitiska] regeringen...sårbar för... ett återuppvaknande av populistiska och anti-marknadsekonomiska politiska krafter vilket skulle omintetgöra de senaste två årens landvinningar. MINUSTAH är ett oumbärligt verktyg för att förverkliga kärnan i USG:s [USA:s regerings] politiska intressen i Haiti."

Likt varje politisk ockupation utövade MINUSTAH-styrkorna direkt repression mot det haitiska folket. En brasiliansk soldat som deltog i FN-uppdraget förklarade detta tydligt. "Sanningen är att det inte går en dag utan att FN:s styrkor skjuter ihjäl en haitier i en eldväxling. Jag dödade definitivt två, andra, jag tittade inte tillbaka för att se" (Folha de SP, 29/01/2006). Oberoende journalister uppger att över 20 000 dog eller försvann under ockupationen.

Anderson Bussinger Carvalho, ledare för Brasilianska advokatsamfundet (OAB-RJ), menade att den internationella militära ockupationen under Brasiliens ledarskap (alltså MINUSTAH) hade "ett intresse av att exploatera haitiernas arbetskraft genom frihandelszoner." Notera att arbetsdagen i Haiti ofta överskrider 12 timmar och att minimilönen uppgår till ynka 120 dollar per månad.

MINUSTAH:s styrkor genomförde rutinmässigt räder mot de haitiska slumområdena, skenbart mot knarklangare, men i verkligheten mot de tidigare nämnda "återuppväckta populistiska och anti-marknadsekonomiska politiska krafterna". Tiotusentals mördades och utsattes för våldtäkt. I november 2007 anklagades 114 av 950 medlemmar i Sri Lankas 'fredsbevarande' styrkor för sexuella övergrepp i Haiti. Efter utpekandet skickades 108 medlemmar, inklusive 3 officerare, hem. FN:s internrevision OIOS (Office of Internal Oversight Services) has erkänt att "sexuellt utnyttjande och övergrepp (mot barn) skedde frekvent och vanligtvis nattetid, och i princip på varje plats där beredskapspersonal satts in." 2015 anklagades återigen MINUSTAH:s 'fredsbevarande' styrkor för övergrepp mot ytterligare hundratals haitier.

Som om detta inte vore illa nog tog FN:s 'fredsbevarande styrkor' med sig kolera till ön – en sjukdom som varit utraderad i 150 år och som nu orsakade över 9000 dödsfall. I ett försök att slingra sig ur denna skandal lutade sig FN på sin 'officiella rättsliga immunitet'! Men FN bär ett tydligt ansvar – nepalesiska trupper testades aldrig för kolera trots att sjukdomen var vanlig i Nepal. "FN:s uppdrag anlitade en privat entreprenör för att säkerställa sanitära förhållanden för sina styrkor i Haiti, men entreprenören skötte sig dåligt. Som ett resultat av detta dumpades förorenat avloppsvatten i Meillefloden, en biflod till Artibonite, Haitis längsta och viktigaste flod." (The Guardian, 2014-03-11)

Det är tydligt att MINUSTAH inte var något annat än en militärockupation i tjänst åt de imperialistmakter som finansierar och styr FN. Dessa makter ville till varje pris undvika att en populär vänsterregering kom till makten och räknade med att händelser i landet går tillräckligt 'under radarn' för att de skulle komma undan med det. Detta tillät sedan imperialistmakternas företag att komma in och exploatera landets arbetskraft utan risk för statlig översyn. Detta sammanfattar FN:s allmänna karaktär.

Hån och inkompetens

Saudiarabiens utnämning till ordförande för "FN:s råd för mänskliga rättigheter" var så parodisk att många utlyste "satirens död", men få drog några som helst slutsater om vad detta sade om FN som organisation. Denna svarta komedi underströks av brittiska The Independent, som påpekade att "Saudiarabiens försök kom strax efter att de lagt ut en platsannons för åtta nya bödlar, för att hantera vad Amnesty International kallat ett 'makabert uppsving' i användningen av kroppsstraff, bland annat halshuggningar, detta året". Det är helt tydligt att Saudiarabien fick positionen i ett försök från västmakternas sida att förbättra sina relationer med landet efter att man 2015 slutit kärnenergiavtalet med Iran.

Denna utnämning var till och med mer absurd än den av Tony Blair som 'kvartettens fredssändebud' i Mellanöstern år 2007. Kvartetten, en självtillsatt instans som låtsas verka för fred i Mellanöstern (framförallt i Israel/Palestina-konflikten), består av FN, EU och världens två minst kvalificerade länder för detta arbete, USA och Ryssland. Att FN genomför utnämningar som dessa visar att hela organisationen inte bara är värdelös som fredsmäklare, utan dessutom är oseriös och inkompetent.

Mycket kan sägas om Tony Blairs utnämning och avgång. Hans totala ointresse för att ens låtsas spela rollen som 'fredssändebud' provocerade Mellanösterns ledare, och han tvingades avgå år 2016. Ledarna anklagade honom för att sällan besöka regionen och bara gå Israels ärenden, den självklara förtryckaren i den konflikt som han var utnämnd för att lösa. Som om inte detta vore nog kunde Blair utnyttja sin position för att fylla sina egna fickor med "konsultarvoden" värda miljontals dollar. Varför hjälpte FN till att tillsätta denna krigsförbrytare? Därför att det inte har något verkligt oberoende från de imperialistmakter som Blair representerar. Det är en organisation av och för dessa makter.

Mycket snack – lite verkstad

Blairs stora misslyckande, förutsägbart redan när han tillsattes 2007, påminner oss om att de ändlösa fredssamtalen och förhandlingarna i FN-regi aldrig leder någonstans, just därför att de berör grundläggande intressekonflikter och inte olyckliga missförstånd. Konflikten mellan Israel och Palestina är det mest uppenbara exemplet, men det finns oräkneliga fler.

Fördraget om ickespridning av kärnvapen har inte hindrat länder från att utveckla kärnvapen. FN:s klimatavtal ignoreras rutinmässigt av alla de största utsläpparna. Israel ignorerar vad FN säger om dess gränser, och kommer undan med det. FN utfärdar beklagande rapporter om den humanitära kris som drabbar Jemen till följd av Saudiarabiens bombningar, men så länge USA stödjer dessa kommer inget att göras. Trots att generalsekreteraren under 1960-talet skrek sig hes gjorde aldrig FN något åt vietnamkriget (där 3 miljoner mördades av USA) eftersom USA var den invaderande parten.

Bomber släpps över Vietnam under Operation Rolling Thunder. Foto: Wikimedia Commons (Public domain).

Bevisligen har FN varken någon egen makt eller något eget intresse av att stoppa kapitalismens oändliga våld. De som kräver FNs godkännande för att legitimera imperialistmakternas bombningar av andra länder menar ofta att man inte diskuterat det tillräckligt och att man är för snabba med att rusa till handling. Inte tillräckligt med diskussioner! FN organiserar oändliga mängder förhandlingar, som på förhand är dömda att misslyckas eftersom de inblandade makterna har motsatta intressen.

Det finns ingen magisk kraft i diskussionerna som FN är värd för. De är enbart verktyg för att köpa tid och diplomatiskt skydd för de kapitalistiska stormakternas imperialistiska planer. De som argumenterar för att en regering har fel för att de inte först förhandlat genom FN har helt missat poängen – en imperialistisk handling är inte mindre imperialistisk bara för att andra imperialistmakter godkänt den. Förhandlingarna sår endast illusioner om att krig kan vara rättfärdigat.

Meningslösheten i FN:s godkännande

Det finns flera exempel på FN-sanktionerade 'lagliga' krig och bombkampanjer. FN:s säkerhetsråd antog bland annat en resolution som kunde tolkas som ett stöd för bombningen av Syrien. Varför? Därför att alla stormakterna ville bomba Syrien och detta gav dem diplomatiskt skydd. Bombningen efterfrågades av Iraks regering, vilket enligt internationell lag gör den tillåten. Ett omedelbart rättfärdigande enligt många – Iraks regering vill det ju! Men vilka är Iraks regering? Varför skulle vi automatiskt tro på den irakiska regeringens legitimitet när vi vet att vår egen regering inte representerar våra egna intressen?

Iraks regering skapades genom imperialistmakternas invasion av landet och är fortfarande helt beroende av dessa. Den förre presidenten (själv en produkt av invasionen och, till följd av hans Shia-sekterism, en faktor i ISIS tillväxt) avsattes tack vare en enorm press från USA och Storbritannien, och den nya tillsattattes med uttryckligt godkännande från de västerländska imperialisterna. Det är knappast förvånande att en marionettregering efterfrågar västerländsk hjälp.

Bombningen av Libyen 2011, som bidrog till störtandet av Gaddafi-regimen, godkändes också av FN. Men gör det den nuvarande katastrofen i landet (snarare före detta-landet, efter att det fallit isär) något bättre?

När FN godkänner militära aktioner är det enbart ett uttryck för imperialistmakternas gemensamma intresse. Deras godkännande gör varken aktionen mer human, rationell eller försiktig. Det förenar inte världens folk i en kollektiv ansträngning för att skapa en bättre värld.

Nationalstatens barriär

FN skulle bara kunna göra meningsfull skillnad om de på något sätt skulle kunna skapa en bred, fredlig konsensus kring de skiljelinjerna i internationella relationer. Men det är precis här som, per definition, konsensus inte kan nås, eftersom skiljelinjerna grundar sig på att olika imperialistiska intressen kolliderar.

Omöjligheten i att uppnå sann internationalism under kapitalismen bevisas kraftfullt av krisen i EU. Fullständigt europeisk integrering kommer aldrig att kunna uppnås under kapitalismen. För närvarande förvärrar EU endast spänningarna mellan de olika nationerna.

Den konservative brittiska premiärministern Lord Palmerston förklarade redan på 1800-talet att: "Länder har inga permanenta fiender eller allierade, endast permanenta intressen."

Trotskij menade, helt korrekt att:

"De borgerliga staterna delar inte upp sig i fredens "vänner" och "fiender" – särskilt som "fred" som sådan inte existerar. Varje imperialistiskt land är angeläget att bevara sin fred, och ju mer hårt och angeläget, desto mer outhärdlig blir denna fred för dess fiender. Den gemensamma formeln för Stalin, Baldwin, Léon Blum och andra, "freden skulle vara verkligt garanterad om alla stater förenade sig i Förbundet till dess försvar", betyder endast att freden skulle vara garanterad om det inte fanns några anledningar till att bryta den." (Den förrådda revolutionen)

Den mest djupgående och ihärdiga konflikten i världsrelationerna detta århundrade kommer säkerligen att vara den mellan USA och Kina. Kinas anspråk på territorium och inflytande i syd- och östkinesiska havet är ett tidigt tecken på detta. Man motarbetar rutinmässigt USA och de andra nationerna i Asien och Stillahavsregionen. Vad för fredligt inflytande kan FN utöva gentemot Kina, som är permanent medlem i dess säkerhetsråd? Hur kan FN överbrygga den livsfarliga motsättningen mellan två medlemmar i dess säkerhetsråd när båda har vetorätt gentemot den andre? Sanningen är att FN varken kan eller kommer att göra den minsta skillnad, eftersom konflikten är en grundläggande intressekonflikt mellan dessa stormakter.

För en socialistisk värld

Den brittiske marxisten Ted Grant framhöll att arbetarklassen, till skillnad från borgarklassen, har gemensamma intressen som sträcker sig över alla nationsgränser.

"Förenta Nationerna förblir bara ett forum för alla stormakter, där endast sekundära konflikter kan lösas. Det kan inte frambringa någon permanent fred, vilket efterkrigstidens historia visat... Förenta Nationerna är inte en kraft i sig, utan speglar endast styrkeförhållandena i mellan världens stormakter... Det finns endast en kraft som är starkare än vilket massförstörelsevapen som helst, och det är arbetarklassens internationella solidaritet. Arbetare i USA, Ryssland, Tyskland eller i England har gemensamma klassintressen, liksom alla världens arbetare. Det är till dem och inte till världens härskare, som arbetarrörelsen måste vända sig för att skapa en bestående fred... Omkullkasta systemet som leder till krig. Kämpa för ett socialistiskt Storbritannien i en socialistisk värld."

Förenta Nationerna kan inte omvandlas till en demokratisk organisation som representerar världens intresse av fred. Kapitalismens existens är ett grundläggande hinder för fred; därav de ändlösa krig och det kaos vi bevittnat genom hela kapitalismens historia. Det är lönlöst att vädja till en sammanslutning av härskare att avsluta de krig som förs av just samma härskare.

Enbart arbetarklassen kan sätta stopp för krig och lidande, därför att endast arbetarklassen har fred och solidaritet som sina materiella intressen. Världens arbetare har inte tjänat något på kriget i Irak – ett krig som bara gjort världen farligare. Oljemagnaterna har däremot tjänat multum.

Kampen för fred kan bara föras genom att vi bygger våra egna socialistiska organisationer, grundmurade i den internationella arbetarklassens solidaritet.

Bild: Public domain

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.