Försämringen av LAS kan bara stoppas med klasskamp

av Elsa Rohlén
Foto: Ümit Yıldırım/Unsplash

När resultatet av regeringens utredning om LAS presenterades den 7 juni kallade arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) det för "en glädjens dag". Vad hon glömde tillägga var: "för Sveriges borgarklass" som enligt förslaget i stort sett kan sparka vem de vill, när de vill.

I december 2020 resulterade förhandlingarna om att förändra LAS i att Svenskt näringsliv och PTK slöt en överenskommelse. LO:s två största förbund, IF Metall och Kommunal, anslöt sig kort därpå. I och med det lade regeringen den tidigare LAS-utredningens förslag åt sidan och tillsatte en ny utredning baserat på överenskommelsen vars slutsatser regeringen nu presenterat.

Kommunals ordförande Tobias Baudin har betonat att förslaget ska gå igenom, måste landa innan sommaren, och innebär ett "stort steg framåt för jämställdheten". Men som vi tidigare förklarat innebär denna överenskommelse inget annat än ett frontalangrepp på arbetarklassens anställningstrygghet. Försämringarna är omfattande:

  • Alla företag kommer att kunna göra tre undantag från turordningsreglerna.
  • Om en arbetare hamnar i en tvist med arbetsgivaren vid en uppsägning så består inte längre anställningen under tvisten.
  • Kravet på "saklig grund" för uppsägningar byts till "sakliga skäl", som kan vara arbetsbrist eller "personliga skäl".

Vad Baudin än säger så finns det inga undersköterskor, lokalvårdare eller barnskötare som kommer få någon ökad jämställdhet av att deras chefer enklare kan sparka dem.

LO:s tolv resterande förbund har ställt sig mycket kritiska. Byggnads ordförande Johan Lindholm har kallat förslaget för ett "beställningsjobb åt Svenskt näringsliv" och "ett historiskt misstag". Transports Tommy Wreeth sa gällande beskedet den 7 juni att "Sveriges arbetare blir lurade av förslaget som presenterades i dag".

Nu har LO-ledningen ansökt om nya förhandlingar med Svenskt näringsliv. LO:s ordförande Susanna Gideonsson har sagt att man inte vill ansluta sig till huvudavtalet utan förhandla om delar av det. Den påtalade delen är omställningsstödet vid uppsägningar, som tidigare bara gällt fast anställda arbetare vid arbetsplatser som har kollektivavtal och som finansierats av arbetsgivaren. Enligt det nya förslaget ska detta stöd utsträckas till att gälla alla arbetare, även arbetare vid arbetsplatser som inte har kollektivavtal, där staten ska stå för notan. En annan del av förslaget är att arbetare som jobbat på samma arbetsplats i över åtta år kommer få rätt till två terminers studiestöd. Andra delar som lyfts fram som positiva är förslaget om att allmän visstid ska bytas ut mot särskild visstid, och att hyvling ska ske i enlighet med turordningsreglerna.

Detta lyfts fram som förbättringar men är i själva verket bara ett godkännande av visstid och hyvling, något man borde ta strid för att helt avskaffa. Som Handels förbundsordförande Linda Palmetzhofer påpekade "En otrygg anställning blir inte mindre otrygg bara för att man byter namn från allmän visstid till särskild visstid". Risken med att överdriva hur positiva dessa sidor av avtalet är, är att det till sist ursäktar för LO-ledningen att skriva på avtalet i sin helhet, vilket LO:s ordförande Susanna Gideonsson också öppnat för: "Om vi och andra förbund sedan kan ansluta oss till huvudavtalet är för tidigt att svara på. Det tar vi ställning till efter att vi förhandlat." Försämringarna skulle vara förödande jämfört med de otroligt bleka "förbättringar" man sålt ut för.

Trots att delar av arbetarrörelsen uttalat hård kritik mot försämringen av LAS har inte ledningen för något fackförbund ens föreslagit att man borde ta strid mot det. Vänsterpartiet har kritiserat det nya förslaget, men passar bara bollen vidare till LO att hantera. Ali Esbati (V) sa till SVT att "... vi följer noga vad de fackliga organisationerna säger. För oss, till skillnad från regeringen, är det väldigt viktigt vad LO säger och hur LO resonerar kring förslaget som nu är lagt."

På LO-ledningen och Vänsterpartiet låter det som att det enda sättet att stoppa försämringar är förhandlingar och parlamentariska manövrer. Men det var inte så som den svenska arbetarrörelsen byggdes upp, utan med klasskampens hårda metoder. 1,4 miljoner arbetare i Sverige är anslutna till ett LO-förbund. Denna massiva styrka skulle kunna mobiliseras mot förslaget genom en politisk storstrejk. Det finns ingen mening med att skriva på sitt eget nederlag innan man tagit strid.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.