Gängkriminalitet och klaner: det våras för rasistiska galningar

av Ylva Vinberg
Bild: Wikimedia Commons (CC)

Polischefen Mats Löfvings uttalanden om kriminella klaner i Ekots lördagsintervju är bara ett i raden av uttalanden som försöker koppla samman gängkriminalitet och invandring. Syftet är att skuldbelägga invandrare för problem som beror på klassamhället, och ge polisen fler befogenheter till övervakning, tvångsåtgärder och våld. Men inget av detta kommer att lösa kriminalitetens verkliga orsaker.

Mats Löfving, som är chef för polisens nationella operativa avdelning (NOA) och biträdande rikspolischef, intervjuades i Ekots lördagsintervju den 5 september. Där påstod han att det finns ”40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige” som kommit till Sverige ”enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet”. Men inga bevis har presenterats för att detta verkligen stämmer, och det har på goda grunder ifrågasatts av såväl forskare som polischefer. Det är ju minst sagt tvivelaktigt att döma ut en hel släkt bara för att några av dem, kanske ett par bröder eller några kusiner, är kriminella.

Visst finns det verkliga gangstrar, gäng som skjuter på varandra, och till och med maffior i Sverige. Men syftet med att prata om ”klaner” som ”kommit hit” för att begå brott är uppenbart att dra upp ett likhetstecken mellan invandring och kriminalitet. Vi ska inte oroa oss så mycket för de svenska helyllekillarna i Hells Angels, men däremot för inbrottstjuvsligan Ali och Muhammed. Men kriminalitet har aldrig varit en fråga om ursprung, utan en fråga om klass. Kriminaliteten i samhällets botten växer i takt med misären i samhället.

Löfvings syfte med att utmåla invandrare och vissa familjer som kriminella var också att kräva utökade befogenheter för polisen. Han menade att de borde få avlyssna personer som själva inte är misstänkta för brott men som ”på ett tydligt sätt kan kopplas till gängkriminalitet”. Och de som ska avgöra vem som har sådana kopplingar är – naturligtvis – polisen själva.

En av de personer som utpekats sedan dess är kristdemokratiska riksdagspolitikern Robert Halef. Det är dock svårt att ta dessa uppgifter på allvar, för det första eftersom han aldrig straffats eller ens delgivits misstanke om något brott. För det andra eftersom de påstådda ”kopplingarna” aldrig ens har redovisats. Men polisen är naturligtvis glada om de får befogenhet att misstänkliggöra eller till och med övervaka vem helst de önskar. Det kan bli ett användbart verktyg mot arbetarrörelsen, vänstern och revolutionärer i framtiden.

På den punkten kan man hålla med Aftonbladets Oisin Cantwell:

”Löfving är en rutinerad räv som vet att utnyttja de vindar som just nu blåser i form av hårdare tag och en mer repressiv stat … Ett annat sätt att uttrycka saken [förslaget med avlyssning] är att Löfving vill ha de verktyg som krävs för att kunna snoka i allas våra liv.”

När det 2013 avslöjades att polisen hade ett register över romer där 4029 personer kartlagts över hela landet, orsakade det starka protester från politiker. Då var öppen rasism inte lika gångbart hos väljarna, högerpartierna försökte fortfarande officiellt hålla avstånd till Sverigedemokraterna. Men nu ligger detta tydligen rätt i tiden. Man har i åratal bearbetat väljarna med ständiga uttalanden om hur kriminella invandrare är, och högern och socialdemokraterna tävlar just nu om att vara de som för fram de mest långtgående inskränkningarna av demokratin och rättssäkerheten för att ”bekämpa brott”.

Vilda spekulationer följs av vilda spekulationer

Löfvings påstående om klanerna är bara det senaste i en rad av ”avslöjanden” som sedan inte backas upp med fakta. Bara någon vecka innan intervjun med Löfving rapporterades det i media att kriminella upprättat vägspärrar i Göteborg. Att något skett, som att enstaka bilar stoppats av kriminella som stått med ficklampor vid sidan av vägen kan kanske stämma, men att regelrätta vägspärrar upprättats verkar vara påhittat. Göteborgs-Posten påstod att ett internt dokument från stadsdelsförvaltningen i Angered bevisar att vägspärrar upprättats i åtminstone Lövgärdet. Men även detta dokument verkar till största delen vara baserat på rykten. Det finns varken direkta ögonvittnesskildringar eller konkreta uppgifter om att poliser bevittnat vägspärrar.

Men vad spelar sanningen för roll för medier när de får ett så click-baitvänligt material? Eller för politiker som tävlar i vem som kan vara hårdast mot de kriminella?

Ytterligare ett exempel var den moderata politikern Torbjörn Tegnhammar som efter upploppet i Rosengård påstod att de som deltagit och blivit gripna av polisen var ”ensamkommande ungdomar”.

”En stor del av pöbeln som röjde i fredags består av människor som relativt nyligen har kommit till Sverige, utan asylskäl. Uppenbarligen hatar de vårt land, så varför ska vi låta dem vara här?”, skrev han i ett Facebook-inlägg.

Detta var dock bara vilda spekulationer från en flyktinghatande och paranoid politiker. Både polis och åklagare tillbakavisade hans påstående och sa att inte en enda av de som gripits varit ensamkommande.

Foto: News Oresund/Flickr (CC BY 2.0)

Spärra in dem!

Regeringen genomför just nu sitt så kallade 34-punkts program mot gängkriminalitet, där polisen bland annat redan fått möjlighet att läsa krypterad information på privatpersoners datorer och telefoner.

Ytterligare förslag är helt eller delvis slopad ungdomsrabatt, det vill säga att man får lägre straff när man döms som ung mellan 15–21 års ålder, och att man ska avskaffa omedelbarhetsprincipen, det vill säga att bevis ska presenteras muntligt under en rättegång, något som försvarsadvokaten David Massi varnat för kan leda till att fler oskyldiga döms till brott de inte begått.

Förslagen om skärpt lagstiftning har fullkomligt haglat från politikerna. Kristdemokraten Andreas Carlsson uttryckte genast stöd till förslaget om avlyssning från Löfving samt sa att hans parti också vill se visitationszoner och ökad kameraövervakning. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor vill omfördela en del av Sveriges biståndspengar till att renovera och bygga fängelser utomlands i länder som Afghanistan och Somalia för att kunna utvisa fler kriminella.

Även Moderaternas partiledare Ulf Kristersson vill se ökade möjligheter för polisen att utvisa gängkriminella som inte har svenskt medborgarskap – även om de inte är dömda för brott. Han vill även ge polisen möjligheter att beslagta deras egendom om de inte kan bevisa att det inte är stulet (omvänd bevisbörda), och ökade möjligheter att tvångsomhänderta barn till gängkriminella genom att polis och åklagare ska få samma befogenheter som socialtjänsten. I en intervju med DN föreslår Ulf Kristersson också ett bidragstak eller en kvalificering in till välfärden, som ”förebyggande åtgärder” mot kriminalitet.

Sverigedemokraterna har å sin sida föreslagit en ny slags polis, där ordningsvakter eller personer som haft befogenheter inom försvarsmakten ska kunna gå en kortare utbildning och hjälpa polisen i deras arbete. Dessa ska vara ”ändamålsenligt beväpnade”. Förslaget har till och med fördömts av det annars tillförlitligt reaktionära Polisförbundet för att det skulle försämra säkerheten både för polis och allmänhet.

Det verkar vara fritt fram för att lägga fram hur galna idéer som helst för att få ”spärra in brottslingarna”. Charlie Sulocki, lärare och doktorand på Försvarshögskolan, vill att Sverige ska lära sig av Storbritanniens terror mot IRA i kampen mot gängkriminaliteten. Där har vi ju sådana strålande framgångar för den brittiska imperialismen som den blodiga söndagen 1972 där militären sköt och dödade 12 demonstranter och skadade 14. Sådana scener finns det fler än en på högerkanten som drömmer om.

Elefanten i rummet är att inget av dessa förslag kommer att göra någonting för att sätta stopp för gängkriminaliteten.

Hårdare straff hjälper inte

Det är allmänt erkänt bland kriminologer att hårdare straff inte hjälper eller i bästa fall har mycket liten påverkan för att minska kriminalitet. Politiker menar att det har en avskräckande effekt, men det finns det inga bevis för. Tvärtom pekar all forskning på att det inte stämmer.

Att de som sitter inne i fängelse inte kan begå brott ute på gatan är naturligtvis sant. Men det innebär inte att kriminaliteten i stort minskar. Det öppnar bara upp ett utrymme för nya ungdomar att ta deras plats. Och det finns inget som visar att de som sitter inne är mindre benägna att begå brott när de kommer ut. Tvärtom är man stämplad av samhället och kommer få det ännu svårare att hitta ett vanligt jobb, vilket gör att det finns en stor risk för återfall.

Men det verkar inte finnas det minsta intresse från politiker eller andra högt uppsatta personer i samhället att faktiskt seriöst undersöka vad kriminalitet beror på. Tvärtom ges de mest vilda förklaringarna allt mer utrymme. Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, menar att den ökade gängkriminaliteten beror på – hör och häpna – ”flumskolan”!

En annan högergalning, Fredrik Kärrholm, polisinspektör i Rinkeby och kriminolog, skyller den ökade kriminaliteten på ”gangsterrap”(!), invandring och för låga straff. Han menar att förhållandena i svenska fängelser är alldeles för bra, att det behövs mer ”ordning och reda” i skolan och att ”gangsterkulturen” ska bekämpas ”till förmån för god moral”. Kärrholm erkänner att det inte ger någon avskräckande effekt med hårdare straff, men att kriminaliteten kan minska om man spärrar in fler. ”Den som sitter i fängelse kan inte begå brott. Vi behöver låsa in människor under en lång tid.” Därför vill han se dubbelt så långa fängelsestraff och att antalet fångar i svenska fängelser ska öka med 200-300 procent.

Hans enda bevis för att det skulle få en effekt är en minskad brottslighet i USA från 1990-talet till idag, som enligt honom beror på att fler spärrats in. Men det påståendet avvisas av amerikanska forskare och journalister som tvärtom menar att de längre fängelsestraffen endast haft en väldigt begränsad effekt. Kvar återstår hans förslag om ”god moral, ordning och reda i skolan och kamp mot gangstrerrap”, som endast världsfrånvända högertroll som han själv kan ta på allvar. Istället för att se musiken som återspeglande en hård verklighet i landets förorter hakar de på en platt moralpanik av samma slag som drabbat allt ifrån hårdrock till rollspel och våldsamma videofilmer.

Förslagens konsekvenser och syfte

Kriminalitet beror inte på hip-hop, invandring eller för låga straff. Det har sin grund i att vi lever i ett klassamhälle där endast en minoritet kan bli rika medan majoriteten måste sälja sin arbetskraft till kapitalister för att överleva. I en värld där vi ständigt omges av mediabevakning om rika kändisar och företagares lyxliv, samtidigt som undersköterskor, städare och byggarbetare kan arbeta sönder sina kroppar utan att någonsin komma i närheten av den lyx som de försöker manipulera oss att anse som eftersträvansvärd.

Årtionden av nedskärningar, privatiseringar och ökade klassklyftor: däri ligger orsaken till kriminaliteten som uppstår bland fattiga och arbetare. Dessa försämringar har drabbat arbetare i förorterna allra hårdast som på grund av den rasistiska diskrimineringen också har de lägst betalda jobben och har svårast att få jobb.

När barn till en undersköterska ser sin mamma slita på jobbet varje dag för en skitlön och ser de stora summor pengar kriminella gäng kan tjäna, är det konstigt att vissa dras in i kriminaliteten?

Som Bana Bisrat, en ung tjej i Husby sa till SvD när de gjorde ett reportage om området ett år efter kravallerna 2013: ”Redan som barn lär man sig att man inte kommer att lyckas, inte kommer att bli något.”

Hennes kompis Modi Zaffrani som vid intervjun varit arbetslös i tre år sa: ”Jag har aldrig varit kär. Jag har aldrig ens sett hur ett kontor ser ut, vad som finns i stan, på röda linjen. Jag knarkar inte, jag säljer inte, och jag vill inte förstöra min framtid. Men för att få ett jobb behöver man kontakter. Och det har inte jag.”

Politiker verkar enbart intresserade av förorten när de kan i dessa samhällen hitta syndabockar till de problem som de själva skapat med sin nedskärningspolitik. Men vardagen; berättelser om skadedjur i de miljonprogram som de låtit förfalla, överfulla klassrum i skolor de skurit ned i, eller de som dött i en pandemi när de tvingats arbeta för att hålla igång ekonomin så att de rika kan bli ännu rikare – det är de aldrig intresserade av. Inte heller är de intresserade av berättelserna från de som sliter för att hjälpa ungdomar att lyckas i livet – fotbollstränare, lärare, föräldrar, aktivister och fritidspedagoger – annat än när de ska posera framför kamera i något nyhetsinslag om politiker som besöker förorten.

De senaste förslagen och uttalandena om hårdare tag mot kriminalitet handlar mer än något annat om just detta: att hitta syndabockar. Att avleda uppmärksamheten från den högerpolitik som försämrar för hela arbetarklassen. Genom en ständig hets mot flyktingar och invandrarungdomar hoppas de att arbetare ska skylla alla problem i samhället på dem i stället för de som orsakat dem: politikerna, kapitalisterna och klassamhället i stort.

Vad dessa förslag framförallt kommer att leda till är ökade polistrakasserier mot förortsungdomar, mot invandrare i stort, att fler spärras in – både oskyldiga och skyldiga – ökad övervakning och ett allmänt hårdare klassamhälle. Och de kommer riktas mot den kriminalitet som uppstår inom arbetarklassen – inte inom borgarklassen.

Vägen framåt ligger inte i uppmaningar om politikerna att bry sig mer – för deras sätt att bry sig stavas bara fler poliser, hårdare tag och mer rasistisk retorik. Vad som behövs är klasskamp mot försämringar och för permanenta förbättringar: det behövs upprustningar av miljonprogrammen som bekostas av staten, inte med hyreshöjningar. Det behövs en storsatsning på vård, skola och omsorg med minst 100 000 nya arbetare i offentlig sektor för att ta tillbaka nedskärningarna. Lönerna måste höjas inom alla arbetaryrken – facket måste ta kamp för högre löner och fasta anställningar. Och det behövs tas kamp mot arbetslösheten med statliga infrastrukturprogram som kan ge jobb och sex timmars arbetsdag för att dela på jobben.

Detta är ett program som arbetarrörelsen borde ta kamp för, i stället för att passivt se på medan klassklyftorna ökar eller än värre vara delaktiga i att öka dem och anamma den rasistiska retoriken. Arbetare har samma intressen, oavsett nationalitet, religion eller hudfärg.

Men i slutändan behövs också en kamp mot det klassamhälle som alltid kommer ge upphov till ojämlikhet, orättvisor, rasism och kriminalitet. Det enda som kan ge unga ett verkligt hopp om en ljusare framtid är en kamp för ett socialistiskt samhälle. Det är vad vi i Revolution kämpar för. Kom med oss i kampen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.