Grekland: Syriza vinner valet men det innebär inte något mandat för nedskärningar

av Fred Weston och Arturo Rodriguez

Syriza vann valet söndagen den 20 september, vilket Tsipras hävdar ger honom ett mandat för att fortsätta längs den väg han valde i somras, det vill säga implementera de åtgärder som trojkan dikterat. Bekvämt nog ignorerar han den inte oviktiga detaljen att hans koalition (Syriza-Anel) förlorade hela 416 000 röster jämfört med valresultatet i januari.

I procenttal fick Syriza 35,46 procent, nästan samma resultat som januaris 36,3 procent, men i absoluta termer förlorade partiet 320 000 röster. Ny Demokrati fick 28 procent, nästan samma resultat som januaris 27,8 procent, men också de förlorade många röster i absoluta termer, nästan 200 000.

Det som har förvrängt valresultatet är att så många fler avstod från att rösta den här gången. 37 procent röstade inte i januari, medan det den här gången var 43,5 procent, och av de som infann sig på röststationerna lämnade 2,5 procent blankröster. Alltså uppgick den totala mängden som inte röstade till 46 procent, nästan halva befolkningen. Vi ska inte glömma bort att "utnyttjandet av rättigheten att rösta är obligatoriskt "enligt artikel 51 i den grekiska konstitutionen. Det är trots denna juridiska skyldighet som nästan hälften av befolkningen vägrade att rösta. Detta visar på djupet av besvikelsen bland breda lager av de röstberättigade.

I januari försökte några högerkommentatorer förminska Syrizas resultat genom att anmärka att stödet bestod av 36 procent av de 63 procent som röstat, alltså mindre än 23 procent av de röstberättigade. Det var när Syriza baserade sig på Thessaloniki-programmet, ett reformistiskt program, och presenterade sig som att de var emot trojkan, emot uppgörelser och emot nedskärningar. Om vi använde oss av samma logik idag skulle vi tvingas säga att 35,46 procent av 54 procent innebär att bara 19,14 procent av de röstande valde Syriza den här gången. Vidare förlorade de partier som röstade för den nya uppgörelsen den 20 juli totalt 1,1 miljoner röster.

Det här är inget verkligt mandat för de nedskärningar som den nya regeringen kommer att införa under den kommande perioden. Det verkliga uttrycket för det grekiska folkets vilja var folkomröstningen i juli, då befolkningen kände att de hade ett parti i regeringen som var beredda att stå upp mot trojkan. Den känslan har nu försvunnit, och även de som röstade för Syriza den här gången har gett upp inför det faktum att nedskärningar nu är allt som erbjuds. De hoppas bara på att de inte ska bli så hårda under Tspiras.

Vad det här valet visar är vad som händer när arbetarklassens ledarskap inte är beredda på att leda kampen mot den klass av kapitalister som kontrollerar ekonomin. Det finns ingen gyllene medelväg mellan det som kapitalisterna kräver och det som arbetarna behöver. Det är det centrala problemet.

Den grekiska arbetarklassen har gjort vad den kunnat, med över 30 generalstrejker, många massdemonstrationer och protester, samt en röst på vad som i media presenterades som – och som uppfattades som – ett "vänsterextremt" parti. Under en väldigt kort tidsperiod växte Syriza från ett litet parti med 4-5 procent, till en vinnare av valet i januari. Den här oerhörda tillväxten uppnåddes inte genom att sälja in nedskärningar till massorna, utan genom att erbjuda ett slut på nedskärningarna. Det var ett radikalt reformprogram som vann röster till Syriza i januari. Men nu har Syriza under Tsipras istället lyckats förlora 300 000 röster genom att göra Trojkans nedskärningar till sina.

Hela det grekiska scenariot blottlägger den borgerliga demokratins verkliga natur. Ett parti baserar sig på ett program som hamnar i konflikt med kapitalisternas intressen och väljs in i regeringsställning på detta program. Inom några få månader utsätts partiet för påtryckningar från kapitalisterna för att överge det program det valdes in på, för att istället anamma den totala motsatsen till vad folket röstat på. Det program som Tsipras nu kommer att genomföra är beslutat på annan ort, av det europeiska storkapitalet.

En artikel som publicerades igår av The Guardian hade en intressant titel, "Exempellös makt: vem som än vinner valet i det utblottade Grekland kommer dem att hållas i schack av den här mannen..." följt av undertiteln, "Den holländska ekonomen Maarten Verweys specialstyrkor kommer att övervaka implementeringen av Greklands räddningsprogram, där pengar byts mot reformer". Artikeln förklarar vidare att;

"Vem som än flyttar in i Maximos Mansion, den officiella residensen för Greklands premiärministrar i Aten, kommer inte på något meningsfullt sätt att styra landet. Den äran kan istället sägas gå direkt till en kostymklädd Holländsk ekonom i Bryssel med den imponerande titeln 'generaldirektör för den europeiska kommissionens generalsekretariat till stöd för strukturella reformer'. Enligt den finansiella veckotidningen Agora kommer Verweys tjugo man starka stab 'helt enkelt skriva lagtexten för nästan samtliga politikområden, från bolagsskatterna och arbetsmarknadspolitiken till hälso- och sjukvårdssystemet... och förbereda periodvisa rapporter samtidigt som att ekonomin utvärderas'."

Som vi förklarat tidigare, kräver det senaste avtalet att 80 procent av det som specificerats måste genomdrivas i grekisk lag innan året är slut. Det innebär att det grekiska folket kommer att utsättas för en spärreld av nedskärningsåtgärder inom en mycket kort tidsperiod. Läget kommer att vara mycket annorlunda inom några få månader. Hoppet om att Tspiras ska kunna "lindra smärtan" kommer att utraderas och den verkliga innebörden av det han har skrivit under kommer att bli väldigt tydligt för var och en. Spelplanen kommer då att se helt annorlunda ut.

De senaste valresultaten är bara en ögonblicksbild av dagens situation. De grekiska valresultaten måste förstås i det sammanhang av känslomässig apati och utmattning som infunnit sig i landet efter fem års mobilisering och hopp om att någonting kunnat göras för att stoppa de monstruösa nedskärningar som påtvingas arbetarna.

Grekland har gått igenom fem år av politisk instabilitet mot bakgrund av en fruktansvärd ekonomisk kris. Å ena sidan har man haft fem år med skakiga koalitioner, teknokratiska regeringar och plötsliga val, å andra sidan dussintals generalstrejker, protester och massrörelser som inte har lett till någon omedelbar politisk förändring och som varit påfrestande för arbetarklassen.

Ovanpå allt detta kom de fem olidliga månaderna under Syrizas regering: konstanta kriser, förhandlingar och omsvängningar, med ett konstant vacklande från Syrizas ledning och utan övertygande långsiktiga perspektiv. Detta följdes upp av en folkomröstning där folket stod upp mot en brutal nationell och internationell, politisk och ekonomisk kampanj.

Hela denna utveckling, trots allt det momentum som genererades, kulminerade i en rungande kapitulation där Syrizas regering visade sig vara fullständigt hjälplös och NEJ:et bara en papperstiger i regeringens händer.

En revolutionen är slukar mycket mänsklig energi och de senaste månaderna har demoraliserat och utmattat massorna, vilka inte längre litar på något parti och bara vill fortsätta leva sina liv och få en gnutta stabilitet.

Detta förklarar apatin och den extremt höga andelen som avstod från att rösta. Syrizas föga imponerande seger har att göra med rädslan för att Ny Demokrati ska återta makten; de sista spillrorna av vänsterretorik som Tsipras fortfarande har kvar och hans löfte om att vara det mest "progressiva" nedskärningspartiet; det faktum att de ekonomiska resultatet av nedskärningarna ännu inte givit sig till känna, samt det faktum att ingen trovärdig politisk kraft har lagt fram ett övertygande alternativ till åtstramningarna.

KKETill vänster om Syriza har varken KKE eller det nya Folklig Enhet förmått att göra ett genombrott. KKE fick 5,5 procent av rösterna, exakt samma procenttal som i januari, men i absoluta termer förlorade de 37 000. Folklig Enhet – som bildades ur Syrizas vänsterflank, och till vilka 25 parlamentsledamöter anslöt sig – fick 155 000 röster, bara 2,86 procent. 11 000 röster saknades för att korsa den tröskel på 3 procent som krävs för att få en representation i parlamentet. Antarsya fick 0,85 procent av rösterna, vilket förvisar dem till periferin av Greklands politiska process. De trodde att de skulle tjäna på Tspiras förräderi. I januari fick de 39 411, 0,64 procent, medan de fick 45 937 röster den här gången. Om Folklig Enhet och Antarsya hade kunnat nå en överenskommelse om en gemensam front hade de kunnat få över 10 ledamöter i parlamentet, och kunnat stå som en röst till vänster i opposition. Istället har de nu ingenting.

KKE:s brist på tillväxt kan förklaras genom deras sekteristiska position under alla dessa år. Trots att de framställer en hel serie av giltig kritik gentemot både Syriza och det nya Folklig Enhet, så gör de inga försök att förverkliga enhetsfrontstaktiken som Lenin utarbetade. Det räcker inte med att ha rätt i teorin, man måste kunna bevisa det i praktiken också. Man måste visa massorna att KKE vill vinna rörelsens ledarskap. Detta bara kan genomföras genom att erbjuda enighet med de andra arbetarpartierna, inte genom att böja sig för deras reformistiska tendenser, utan genom att ställa krav på dem, krav som möter arbetarklassens intressen. Ledarna för KKE nöjer sig med att fördöma de andra som förrädare och att säga att allt kommer att ordna sig när KKE växer. Partiet fick betala i det här valet för sin sekterism gentemot de sociala rörelserna, andra delar av vänstern och mot folkomröstningens NEJ-sida.

Folklig Enhet har å andra sidan hållits tillbaks på grund av sitt svaga program, vilket är baserat främst på en återgång till drachmern och på en protektionistisk form av kapitalism, samt på det faktum att Lafazanis (som visade sig vara en mycket tandlös kritiker av Syriza när han satt i regeringen) och den övriga partiledningen fortfarande är associerade med regeringen och därför påverkas av den generella skepticismen. Varför rösta för en liten okänd kraft som Folklig Enhet som ändå inte verkar stå särskilt långt ifrån vad Tsipras sa för några månader sedan, måste många väljare ha tänkt.

Folklig Enhets ledarskap har fått betala ett mycket högt pris för deras tidigare inställning till Tsipras inom Syriza. Vid ett tillfälle var majoriteten av Syrizas centralkommité emot Tsipras; det politiska sekretariatet var emot; ungdomsavdelningen var emot; Syrizas fackliga kadrer var emot. Om Lafazanis hade velat hade han kunnat dra igång en kamp för att ta över Syriza, för att vinna den majoritet som fanns tillhanda. Men för att göra det skulle han ha varit konsekvent under de senaste åtta månaderna och mobiliserat leden inom partiet. Istället föredrog han att ta sikte mot en "vänskaplig skilsmässa" som vissa uttrycker saken. Således lämnade han över Syriza till Tsipras, som tills dess hade varit i minoritet inom partiet. Det är detta beteende som förklarar varför så många till vänster inte litade på det nya partiet.

Trots alla dessa svårigheter inom vänstern så kvarstår sanningen att Tsipras är tvungen att implementera ett våldsamt nedskärningspaket som kommer att driva Grekland djupare ner i kris och göra landet ekonomiskt, och politiskt, ohållbart. De borgerliga partierna är nu svagare än någonsin, splittrade och allt mer misskrediterade, och den härskande klassen måste förlita sig på Tsipras som sin sista, dubiösa allierade. Borgerligheten är för svag för att kunna forcera sina åsikter på ett beslutsamt sätt.

Vårens påfrestningar och spänningar, samt bakslaget i och med Tsipras förräderi, kommer att skapa demoralisering och stagnation under en period, men under krisens hammarslag kommer arbetarklassen att resa sig igen. Och den kommer att göra så på en högre grundval, eftersom detta kommer att ske efter att ha gått igenom den EU-positiva reformismen, som har visat sig vara fullkomligt utopisk. Slutsatsen från debaclet med Syriza är tydligt blottlagt för alla: Reformer kan endast vinnas genom kamp och genom revolutionära åtgärder. Detta har varit en förlust, men en förlust som i den inte alltför avlägsna framtiden kommer att förhöja klasskampen ytterligare ett snäpp. Som Rosa Luxemburg förklarade:

"Hela socialismens väg är - vad beträffar revolutionära strider - kantad med idel nederlag. Och ändå leder oss samma historia oemotståndligt, steg för steg, fram till den slutgiltiga segern! Var stod vi i dag utan de nederlag, ur vilka vi hämtat historisk erfarenhet, insikt, makt och idealism! Vi bygger i dag, då vi står omedelbart inför slutstriden i proletariatets klasskamp, direkt på dessa nederlag, som vi inte kunnat vara utan, de nederlag, som vart och ett skapat en del av vår kraft och målmedvetenhet."

Det som behövs i dagens Grekland är varken att gråta eller skratta, utan att förstå. Reformismen kan inte stanna nedskärningarnas stridsvagn. Det som krävs är ett parti för den grekiska arbetarklassen som kan lära alla dessa lärdomar, och förklara för arbetarna och ungdomen att kampen mot nedskärningarna aldrig kan lyckas om den inte blir till en kamp mot det kapitalistiska systemet som helhet.

Det här nederlaget är inte slutet på denna berättelse. Det är ett steg i en utdragen process, vars slutgiltiga resultat kommer att bero på uppbyggandet av en livskraftig marxistisk tendens inom Greklands arbetar- och ungdomsrörelse, en tendens som kan sprida marxismens analys och program till de mer avancerade skikten och sedan vidare till arbetarklassen i stort. De radikaliserade lagren runt KKE, Folklig Enhet och den militanta ungdomen kommer att vara de krafter som ett genuint revolutionärt parti för den grekiska arbetarklassen kan byggas runt, men först måste vi förstå varför vi befinner oss där vi är.

Tillägg – En anteckning om Gyllene Gryning: Under den närmast gångna perioden har hotet från Gyllene Gryning lyfts fram från vissa till vänster som en indikation på att allt fler röstar höger, men sanningen är att det absoluta antalet röster på Gyllene Gryning varit konstant avtagande i de sista fyra riksdagsvalen. I maj 2012 fick de 440 966, i juni 2012 426 025, i januari 2015 388 387 och i september 2015 379 539. Detta utesluter inte att de kan återhämta sig i framtiden i takt med att nedskärningspolitiken påtvingas den grekiska befolkningen, men i för närvarande vinner de ingenting på situationen.

Måndag, 21 September 2015

Original: Greece: SYRIZA wins elections but this is no mandate for austerity

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.