Hemligheter, feghet och frustration – nytt avtal för lärarna

av Fredrik Albin Svensson, lärarstudent
Foto: Pxt / Wikipedia (Public Domain)

Först ut att sluta nytt kollektivavtal i avtalsrörelsen blev lärarfackförbunden, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet. På förbundens hemsidor skrivs det storslaget om satsningar på löner och arbetsvillkor, men i verkligheten garanterar inte avtalet en enda kronas löneökning för lärare – och inte heller någon förbättring av arbetsmiljön. Detta är ett allvarligt svek, särskilt som lärarkåren är stridsvillig och skulle kunna uppbåda stöd från resten av befolkningen.

Nyheten om det nya avtalet förvånade många lärare, som inte ens visste att man börjat förhandla. Detta är ingen slump. Det visar att förbundsledningarna inte tror att medlemmarna hade accepterat det nya avtalet i en demokratisk process. Det finns ett jäsande missnöje på skolorna, precis som i resten av välfärden. Men istället för att kanalisera kampviljan och försöka vinna stöd från resten av arbetarklassen i såväl offentlig som privat sektor, väljer fackförbunden att hålla tillbaka lärarna och lägga sig för arbetsgivarna.

Ökande löneskillnader och sämre arbetsmiljö

Det nya avtalet är så kallat "sifferlöst", vilket är ett fint ord för att inte garantera någon löneökning. Lärarfacken motiverar detta med att lärare, på grund av lärarbristen inom vissa ämnen, de senaste åren har haft en bättre löneutveckling än andra jämförbara grupper. Enligt Lärarförbundet har man sedan 2012 årligen i snitt legat ungefär 1,5 procent över den genomsnittliga löneökningen på arbetsmarknaden. Därutöver ska regeringen satsa tre miljarder kr på att 60 000 lärare ska få en löneökning på 3000 kr i månaden.

Men löneökningarna är extremt ojämnt fördelade, över såväl kommuner, som skolor, utbildningar och ämnen. Regeringens satsning påverkar bara ungefär hälften av de anställda i grundskola och gymnasium – och exempelvis vuxenutbildning nämns inte alls. Dessutom kopplas löneökningarna till otydliga krav som att man ska ha "utvecklat" och "förbättrat" undervisningen på olika sätt, och det är lärarens chef som avgör detta.

I praktiken kommer löneökningarna avgöras av helt andra faktorer. Lärare i ämnen med stor lärarbrist, som matematik och Svenska som andraspråk, kan välja och vraka mellan skolor, medan lärare i ämnen där det inte finns någon brist – som historia och religion – får hålla till godo med vad de får. Eftersom den individuella lönesättningen gör att fördelningen av lönerna är upp till rektorernas godtycke, lär dessutom exempelvis könsförtryck göra att kvinnor får lägre löneökningar. Men ingen av lärarfackförbunden har publicerat siffror på något av detta under åren 2014-2015 – som också var sifferlösa – så omfattningen går inte att säga säkert.

I själva verket har båda lärarfacken ett uttalat mål på att öka löneskillnaderna mellan olika lärargrupper, som ett sätt att "få upp hela kollektivets löner". Därför har man bland annat stöttat införandet av så kallade förstelärare och lektorer, som ska fungera som spetskompetens på skolor, med högre löner än andra lärare. Men vidareutbildning och bra löner borde vara en rättighet för alla lärare – inte bara de dryga 3000 som kunnat bli förstelärare! Reformerna innebär istället ökade löneskillnader och att man förbättrar vissa lärares arbetsvillkor på bekostnad av andras. Det leder till ökad konkurrens lärare sinsemellan och att rektorer, skolchefer – och i sista hand kommun och stat – får en starkare ställning på lärarnas bekostnad. Det försvagar förmågan att kämpa som ett kollektiv.

För många lärare är lönen visserligen det minsta problemet. I en studie från 2014, visade Lärarnas Riksförbund att 75 procent av lärarna i Örebro sover dåligt på grund av arbetet. Och även om det saknas sådana siffror för lärarna nationellt, är det en vardag som många kan känna igen sig i. Avtalet innehåller lösa skrivningar om att fackförbunden tillsammans med arbetsgivarna "ska ta fram stödmaterial" utifrån en föreskrift från Arbetsmiljöverket. Men vad garanterar att kommunen och skolan följer detta? Absolut ingenting, så länge lärarfackförbunden inte är beredda att engagera sina medlemmar i kamp.

För ett kämpande fackförbund

Det enda sättet att "höja läraryrkets attraktionskraft", som just nu såväl fackförbund som politiker talar sig varma för, skulle vara att förbättra villkoren – inte för en minoritet – utan för alla lärare. I och med att det konstant sker nya upptäckter inom samtliga ämnen, borde vidareutbildning rimligtvis vara ett inslag i alla lärares scheman, för att de ska kunna göra ett bra jobb. För att minska det gigantiska gapet mellan lärarutbildningen och verkligheten på skolorna, borde alla lärare i själva verket fungera som forskare, som kontinuerligt och medvetet kan testa och utveckla olika pedagogiska strategier.

Likaså borde det finnas en gräns på antalet undervisningstimmar lärarna har i veckan och på antalet elever de har ansvar för, för att de ska kunna ägna den tid som behövs åt varje elev. Dessutom skulle tillgång till elevhälsovård, som kuratorer, behöva vara en självklarhet på alla skolor – såväl för elevernas som lärarnas skull – eftersom de uppgifterna annars kommer falla på lärare, som saknar sådan kompetens. Avsaknaden av detta är ett särskilt stort problem på friskolor. Dessa krav, som skulle lyfta såväl lärarkåren som skolorna, borde fackförbunden kämpa för.

Istället nöjer sig lärarfacken med att uppmana missnöjda medlemmar att byta arbetsplats. I en chatt på Lärarförbundets hemsida den 17 november förklarar de att: "Om din arbetsgivare inte värderar din insats så se dig om efter en annan arbetsgivare och ställ då krav på rejält högre lön." Men vad ska man då med sitt fackförbund till? Att i avsaknad av centralt fastställda löneökningar och en rimlig arbetsmiljö tvingas byta jobb, är ingen tillvaro som någon vill ha.

Frustrationen inom lärarkåren, kombinerad med den "breda samstämmighet" om att förbättra lärarvillkoren som lärarfacken hänvisar till, borde vara ett färdigt program för att driva arbetsgivarna på defensiven genom kamp. Genom att visa att lärarna sitter i samma båt som både sjuksköterskor och bibliotekarier, men också städare och driftspersonal, som alla blir pressade av privatiseringar och nedskärningar, skulle man kunna vända hela situationen. De som säger att en strejk i offentlig sektor leder till att arbetsgivarna tjänar pengar, ignorerar att en strejk är lika mycket en politisk som en ekonomisk händelse. Detta gäller mer än någon annanstans i staten, där beslutsfattarna i sista hand måste bli valda.

Den ekonomiska kris som utlöstes 2008 har inneburit hårda attacker på arbetarklassen i hela världen, överallt för att borgarklassen ska rädda och öka sina vinster. Därutöver har de stora nedskärningarna inom offentlig sektor som gjordes på 90-talet aldrig reparerats. Vi behöver fackförbund som kan ta strid mot detta. De måste visa hur våra intressen är sammanlänkande, istället för att ställa arbetare mot arbetare såväl inom yrkeskategorier som mellan dem. Detta är uppenbart i offentlig sektor, där vi alla blir drabbade av de allt smalare budgetarna, men dessa är i sin tur direkt kopplade till bland annat ökad arbetslöshet och nedläggningar i privat sektor, som är ett direkt resultat av krisen.

Borgerligheten och deras politiska representanter använder alla verktyg de kan för att öka exploateringen av arbetarklassen. När de pratar om behovet av att spara pengar, nämner de inte de massiva skattesänkningar som skett för de rikaste sedan 1990. De nämner inte heller bankernas vinster, eller slöseri och korruption bland högre tjänstemän och politiker i offentlig sektor. Lärarna är i en ypperlig position att leda kampen mot detta genom att strida för krav som arbetare i alla sektorer kan känna igen sig i, förutsatt att man väljer en fackförbundsledning som är beredd att göra det – och sedan inte tvekar att deklarera sympatistrejker och delta i demonstrationer när arbetare i andra sektorer tar strid för sina villkor. Det är precis samma kamp vi bedriver – mot exploatering, mot borgarklassen, dess politiska representanter och mot kapitalismen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.