Hur imperialismen i väst banade vägen för kriget i Ukraina

av Niklas Albin Svensson (Översättning: Fredrik Albin Svensson)
Foto: Presidential Administration of Ukraine

Allt eftersom bomber och raketer träffar ukrainska städer, blir arbetare världen över naturligtvis förskräckta över den död och förödelse som den ryska invasionen orsakar. Men den roll som den västerländska imperialismen spelat i konflikten förklaras aldrig av medier eller politiker, som tvärtom gör sitt yttersta för att dölja den.

Det behövs ingen djupgående undersökning för att förstå att kriget i Ukraina inte bara är ett krig mellan Ukraina och Ryssland, utan ett proxykrig mellan allierade stormakter i väst och Ryssland. Det råder inga tvivel om vilken sida som den västerländska imperialismen står på. Under de senaste åren har den ukrainska militären beväpnats och tränats upp av Nato-länder.

I dag bekostas Ukrainas krigföring av EU och USA, som både skickar vapen och pengar på ett sätt som saknar motstycke. Tyskland har brutit sin långvariga regel att inte skicka vapen. Representanthuset i USA har nyligen tillkännagett ett paket på 13 miljarder dollar till Ukraina, och så vidare.

Man kan undra var dessa pengar var när Ukraina stod mitt i en förödande ekonomisk kris. Nu när de är i krig anses det uppenbarligen vara väl investerade pengar, till skillnad från när Ukrainas massor drabbades av fattigdom och nöd. Att vapentillverkare i väst gör enorma vinster på detta, är bara grädden på moset.

Vad kommer detta stöd att kunna åstadkomma? Mycket lite. Målet är att förlänga kriget, men till en förödande kostnad. Det kommer såklart inte att vara politiker, journalister och vd:ar i USA eller Västeuropa som drabbas av dessa kostnader, utan de miljoner ukrainare som ser sina hem och sin försörjning förstörd. Det är tydligt att den ryska armén hellre jämnar Ukrainas städer med marken än att låta landet gå med i Nato.

Foto: Presidential Administration of Ukraine

Europeiska arbetare kommer att drabbas genom energipriser som skjuter i höjden. Likaså arbetare och fattiga i Egypten och Libanon, som är storkonsumenter av ryskt och ukrainskt vete. Men detta är, som den amerikanska presidenten Biden och brittiska utrikesministern Liz Truss tydliggjort, "ett pris som är värt att betala". Det är såklart lätt för dem att säga.

För Nato-länderna står en viktig princip på spel: att hålla Ukraina inom sin inflytandesfär och inte tillåta rysk inblandning. Detta knyter de till vackra fraser om suveränitet och självbestämmande. Men bakom detta ligger, som så ofta är fallet, imperialistiska intressen.

De löften man gjort

Konfliktens rötter kan spåras till Sovjetunionens kollaps. Vid den tidpunkten var Warszawapakten en kraft i Östeuropa. Pakten hade skapats särskilt för att förhindra att Västtyskland skulle gå med i Nato. Soldater från Sovjetunionen stod utplacerade runt om i Östeuropa – å ena sidan som garanti mot en attack från väst, å andra sidan som ett sätt för statsbyråkratin i Moskva att hålla kontroll över nationerna i Östeuropa.

År 1989 hade emellertid pakten börjat falla samman. Kapitalisterna i väst såg en enorm möjlighet att göra nya vinstgivande investeringar över hela Östeuropa, däribland i Ryssland självt, i takt med att länderna skulle återgå till kapitalismen. De var därför måna om att Sovjetunionens armé inte skulle intervenera för att stoppa processen.

Sovjetunionens statsbyråkrati hade använt sina trupper för att kuva de revolutionära rörelserna i Ungern 1956 och Prag 1968. Vid den tidpunkten var det visserligen politisk revolution snarare än kapitalismens återupprättande som stod på agendan, men likväl fanns det nu en rädsla bland kapitalistiska politiker för att armén än en gång skulle intervenera. Bland det sovjetiska militära etablissemanget fanns det ett starkt stöd – inte för socialism naturligtvis, utan för den sovjetiska militärens prestige och Warszawapakten.

I väst gjorde man därför en rad löften till Sovjetunionens ledare. Särskilt lovade man att inte utvidga Nato. George Bush den äldre lovade Gorbatjev 1989 att inte dra nytta av de olika rörelserna i Östeuropa för att skada sovjetiska säkerhetsintressen. När Tyskland återförenades 1990, blev detta en särskilt känslig fråga.

Den västtyska utrikesministern Genscher höll ett tal där han menade att Nato skulle utesluta "expansion av sitt territorium österut, alltså att närma sig den sovjetiska gränsen". De två tyska republikerna, Sovjetunionen, Frankrike, Storbritannien och USA skrev på ett avtal om tysk återförening som fastställde att det förenade Tyskland visserligen var fria att gå med i Nato, men att inga utländska trupper skulle stationeras i det forna Östtyskland när de sovjetiska trupperna dragit sig tillbaka.

Under processens gång var stormakterna i väst mycket väl medvetna om att Sovjetunionens godkännande villkorades av försäkringar om västmakternas intentioner i relation till de östeuropeiska länderna. Den 9 februari 1990 gav den amerikanske utrikesministern James Baker ett erbjudande till Gorbatjev som gick ut på att Nato inte skulle expandera en tum österut, om Sovjetunionen godkände att det nya förenade Tyskland gick med i Nato. Dagen därpå lovades Gorbatjev av den västtyske förbundskanslern Kohl att "Nato inte skulle utvidga sin räckvidd". Löftena fortsatte under hela 1990 och året därpå.

I mars 1991, bara ett par månader före Warszawapakten upplöstes, sade John Major till Gorbatjev att "Vi talar inte om att stärka Nato", och i fråga om Nato-expansion menade han att "Ingenting sådant kommer att hända". Warszawapakten upplöstes 1 juli 1991.

George Washington University har ett nationellt säkerhetsarkiv som samlat en mängd dokument som visar den diplomatiska aktivitet som syftade till att stilla de sovjetiska ledarnas oro: Nato-expansionen – vad Gorbatjev hörde. De lämnar inget utrymme för tvivel gällande vad som utlovades vid den tidpunkten. Men löftena bröts bara några få år senare.

Plundringen av Östeuropa

Rysslands oligarki skapades genom att plundra den statliga egendomen, men det dröjde innan den var tillräckligt stark för att göra sig själv gällande. Ekonomin stod i fritt fall och arbetarklassens motstånd hade man ännu inte helt lyckats slå ned. 1990-talets Ryssland blev en lekstuga för de nya oligarkerna och det västerländska finanskapitalet.

President Jeltsin personifierade denna process, genom att luta sig tungt på västmakterna för att vidmakthålla sitt styre. Om Gorbatjev försökte balansera mellan marknadsreformer och den gamla planekonomin, blev Jeltsin ansiktet utåt för den öppna kontrarevolutionen och marknadsreformerna. Vid kritiska skeden, intervenerade västmakterna för att stärka hans ställning i relation till protesterande arbetare och den flygel av byråkratin som ännu inte helt gått över till kapitalismen.

Till och med när Putin förberedde sig för att ta över efter Jeltsin, lutade han sig på imperialismen i väst och höll offentliga möten med personer som Tony Blair. De hoppades att han skulle bli deras nya bundsförvant i Moskva. Återinförandet av kapitalismen hade fram till denna punkt inneburit att Ryssland underställdes västmakterna.

Foto: Presidential Press and Information Office

Den västerländska imperialismen utökade sitt inflytande i Östeuropa. Arbetarklassen i regionen hade blivit grundligt demoraliserad och atomiserad av den process som kapitalismens återupprättande inneburit. De blev gott råmaterial för exploatering, och kapitalet i väst tog tillfället i akt.

Det tyska kapitalet spelade en stor roll i detta och blev en ekonomisk stormakt i Öst- och Centraleuropa, liksom på Balkan. Samtidigt spelade man en nyckelroll i att bryta upp Jugoslavien, med oerhört reaktionära konsekvenser. Svenskt finanskapital tog över banksektorn i Baltikum (Estland, Lettland och Litauen). Europeiska företag tog över industrier över hela Östeuropa, särskilt de som var i gott skick. Den tyska bilproducenten Volkswagen tog över Škoda, och så vidare. Men dessa nya egendomar riskerades av att Ryssland nu började komma på fötter.

Kriget i Tjetjenien, där Ryssland brutalt förtryckte de lokala aspirationerna om självständighet, var ett tecken på att Ryssland inte längre var någon dörrmatta. Kriget var också en central del av Putins presidentvalskampanj. Han utmålade sitt presidentskap som ett slags återupplivande, där han bland annat återintroducerade den sovjetiska nationalsången (med ny, nationalistisk, text).

Brutna löften

Liksom de stora oligarkerna i Ryssland, hade de små oligarkerna i Östeuropa blivit rika på att sälja statlig egendom och oroades nu över sin stora granne i öster. Att formellt inkluderas i den västerländska imperialismens inflytandesfär blev ett attraktivt alternativ.

På kort tid, mellan 1999 och 2004, gick de flesta av Warszawapaktens forna medlemsstater med i Nato. Särskilt att staterna i Baltikum gick med, innebar att Nato nu hade medlemmar direkt vid den ryska gränsen.

Foto: wikimedia commons

Detta betydde att man enkelt kunde utstationera soldater vid den ryska gränsen, två timmar med bil från Sankt Petersburg. Men vid den tidpunkten avstod man från att placera ut några amerikanska trupper där, för att minska provokationen. USA höll sig än så länge till den del av avtalet som fastställt att man inte skulle ha några permanent utstationerade trupper öster om Tyskland. Men detta skulle inte vara länge.

Madeleine Albright, Bill Clintons utrikesminister, beskrev de ryska åsikterna vid denna tidpunkt (1998): "Jeltsin och hans landsmän motsätter sig starkt utvidgning, som de ser som en strategi för att utnyttja deras sårbarhet och förflytta Europas avgränsning österut, vilket isolerar dem."

Ungefär samtidigt genomförde Nato 78 dagars bombangrepp mot Jugoslavien (Serbien), som gjorde enorm ekonomisk skada. I en föreläsning om Ukraina 2014, förklarade professor John Mearsheimer vid Chicagos universitet vad detta betydde: "Nato intervenerade inte bara i en fråga som inte hade med något Nato-land att göra, utan tog också ställning mot serberna som var allierade med ryssarna, och gjorde detta utan godkännande från FN:s säkerhetsråd."

Detta följdes av interventioner i Kosovo, där ryska beväpnade enheter hamnade i strid med Nato-trupper; Afghanistan, där USA falskt anropade Natos artikel 5 om ömsesidigt försvar; och mer nyligen, Libyen. Innebörden var tydlig: Nato var inte bara en försvarsallians, utan något som den västerländska imperialismen kunde använda för att främja sina intressen mot Ryssland.

Ryssland drar en röd linje

Nato fortsatte sitt expansionsprogram. 2008 ägde ett toppmöte rum i Bukarest där man antog en deklaration. Tvärtemot Ukrainas och Georgiens önskningar, blev de två länderna inte omedelbart godkända som medlemmar. Likväl fastställde deklarationen tydligt att "Nato välkomnar Ukrainas och Georgiens euro-atlantiska aspirationer om att bli medlemmar i Nato. Vi är i dag överens om att dessa länder kommer att bli medlemmar i Nato."

Den ryska utrikesministern svarade med följande: "Georgiens och Ukrainas medlemskap i alliansen är ett enormt strategiskt misstag som kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för den pan-europeiska säkerheten." Putin kallade Georgiens och Ukrainas Nato-medlemskap för ett "direkt hot" mot Ryssland.

I ett läckt meddelande från 1 februari 2008, förklarade den amerikanska ambassadören i Moskva den ryska hållningen:

"5. (C) Ukrainas och Georgiens Nato-aspirationer berör inte bara en känslig punkt för Ryssland, utan skapar en allvarlig oro för regionens framtida stabilitet. Ryssland uppfattar det inte bara som att man omringar dem och försöker underminera dess inflytande i regionen, utan är också rädda för oförutsägbara och okontrollerade konsekvenser som på ett allvarligt sätt skulle kunna påverka ryska säkerhetsintressen. Experter menar att Ryssland är särskilt oroat för de starka splittringarna i Ukraina gällande Nato-medlemskap. Med tanke på att så stora delar av den etniskt ryska gruppen är emot ett medlemskap, skulle det kunna orsaka en stor och våldsam splittring och i värsta fall inbördeskrig. I sådana fall skulle Ryssland behöva bestämma sig om man skulle intervenera, vilket är ett beslut som Ryssland inte vill behöva fatta." (Kabel: 08MOSCOW265_a, vår översättning)

Ungefär samtidigt lekte USA med idén om att sätta upp ett luftvärnssystem i Polen. Den polska regeringen förespråkade detta – inte för att den skulle skyddat Polen från robotar, utan för att den skulle inneburit en permanent amerikansk militär närvaro i landet. Det ryska utrikesdepartementet gjorde ett uttalande i juli 2008 – med samma ord som Putin använt i januari – och konstaterade att om projektet fortsätter, "kommer vi tvingas att reagera med militär-tekniska metoder, inte diplomatiska". Det polska projektet påstods vara defensivt och inte riktat mot Ryssland, men det var bara ord.

Frågan om placeringen av luftvärnssystem har en historia. USA och deras allierade låtsas gärna att det inte är en aggressiv handling överhuvudtaget att placera ut soldater eller robotar i Östeuropa. Men USA tillämpar sedan länge Monroedoktrinen, som säger att både Nord- och Sydamerika är en zon andra imperialistmakter måste hålla sig borta från. Vi behöver inte föreställa oss hur USA skulle reagerat om en av deras motståndare skulle utplacera soldater och robotar i till exempel Karibien. Vi vet redan vad deras reaktion skulle vara. Under kubanska missilkrisen hotade USA om ett kärnvapenkrig på grund av utstationeringen av sovjetiska robotar och trupper på Kuba. Man kan bara tänka sig vad de skulle sagt om kineserna stationerat soldater och robotar på Kuba eller i Mexiko i dag.

Natos fortsatta provokationer fick Ryssland och Putin att dra en röd linje. De använde den olösta konflikten mellan Georgien och Sydossetien som ursäkt för att invadera Georgien. Kriget varade i tolv dagar och slutade med att Georgien i praktiken tvingades acceptera Sydossetiens och Abchaziens självständighet. Även om detta aldrig var någon del av det formella avtalet, hindrade det också i praktiken Georgien från att bli Nato-medlemmar.

Detta kunde varit sista ordet, men i väst hade man fortfarande inte gett upp hoppet om att expandera sin inflytandesfär. Vissa eftergifter gjorde man visserligen: man släppte planen på ett luftvärnssystem i Polen till exempel. Men en annan allvarlig krutdurk skulle uppstå i Ukraina, genom händelser som lagt grund för det nuvarande kriget.

Euromajdan-rörelsen

Under 2013 förhandlade den ukrainske presidenten Janukovytj om handelsavtal med Europa. Janukovytj försökte balansera mellan Ryssland och väst och hade förhandlat fram ett associationsavtal till EU, men detta hotade Ukrainas relation till Ryssland.

Putin motsatte sig associationsavtalet, som han helt korrekt såg som ett sätt att föra Ukraina längre in i EU:s sfär. Oligarker från östra Ukraina ställde sig på Putins sida, i rädsla för att förlora den ryska marknaden. Putin erbjöd då trilaterala förhandlingar mellan EU, IMF och Ryssland – ett förslag som EU avslog. EU ville antingen ha hela kakan för sig själv eller helt avstå, eftersom man inte hade någon större lust att stötta den ukrainska ekonomin. Dess futtiga löften om en miljard dollar skulle knappast gjort någon skillnad. Ryssland erbjöd däremot 15 miljarder. Det är inte konstigt att Junukovytj valde det ryska erbjudandet.

Som kommentar på det ryska motståndet mot det ursprungliga avtalet, betonade Angela Merkel att "Kalla kriget är över." Men såväl den ryska regeringens som västmakternas handlingar visade att motsatsen var fallet. Hon påpekade därefter för Janukovytj att de "väntat sig mer" av honom.

Foto: Mstyslav Chernov

Under en period hade association till EU använts som en morot av väst. Löften om att få enkel tillgång till arbetsmarknaden i väst, investeringar och så vidare, gjorde att ett skikt inom befolkningen gick ut på gatorna för avtalet med EU i november 2013. EU-ledarna manade på dessa protester.

Som senare händelser skulle visa, hade EU knappast tänkt erbjuda Ukraina något fullständigt EU-medlemskap. De var nöjda med att skala bort Ukraina från Ryssland, oavsett om det ledde till inbördeskrig, men de hade inga planer på något seriöst menat stöd. Till och med nu är EU:s ledare emot att Ukraina ska gå med, oavsett hur parlamentet röstar. Om Ukraina skulle gå med i EU, skulle de få tillgång till EU:s budget och resor utan visum. Detta är EU-ledarna inte ett dugg intresserade av.

Men i takt med att protesterna utvecklades kunde de med glädje försvara Ukrainas rätt att gå med i EU. Den tyska utrikesministern Westerwelle sa att demonstrationerna till associationsavtalets stöd visade att "det ukrainska folkets hjärtan slår på ett europeiskt sätt". Men detta betydde inte att de skulle tillåtas gå med i EU.

I takt med att protesterna utvecklades blev USA involverade. 3 december uttalade sig Vita husets pressekreterare Jay Carney:

"Våld och skrämseltaktik har ingen plats i dagens Ukraina. Vi fortsätter att stödja det ukrainska folkets aspirationer att uppnå en blomstrande europeisk demokrati. Europeisk integration är den säkraste vägen till ekonomisk tillväxt och att stärka Ukrainas demokrati."

Men den amerikanska borgerlighetens mer aggressiva flygel ville gå längre än så. Senator John McCain gjorde flera stridslystna uttalanden och besökte euromajdan-protesterna, och höll bland annat ett tal där 15 december. En kupp förbereddes.

En ljudinspelning av ett samtal mellan USA:s utrikesminister och landets ambassadör i Ukraina lades upp på Youtube, sannolikt av den ryska säkerhetstjänsten. Den bevisar att USA var inblandade i planeringen av Janukovytjs störtande.

USA:s mål var tydligt: att installera en regering som var vänligt inställd till västmakterna, som skulle skriva på associationsavtalet med EU och fortsätta förespråka att Ukraina skulle gå med i Nato. Det är oklart om målet någonsin var att de faktiskt skulle gå med, men man försökte använda hoppet om ekonomiskt välstånd (genom EU-medlemskap) och militär säkerhet (genom Nato-medlemskap) för att få ukrainarna på sin sida.

Kuppen ägde rum 22 februari 2014. Den nya regimen meddelade omedelbart sina antiryska intentioner. Redan nästa dag, 23 februari, upphävde det ukrainska parlamentet lagar om ryska som ett minoritetsspråk. En månad efter kuppen, skrev de på associationsavtalet.

Medan de mobiliserade mot Janukovytj, återupplivade imperialisterna och de västvänliga oligarkerna en variant av de fascistiska grupper som samarbetat med nazisterna under andra världskriget, och nynazister blev euromajdan-protesternas stormtrupper. Som vi sett, inkorporerade den nya regimen arvet från nazi-kollaboratörer i sina institutioner, däribland parollen "Ära åt Ukraina! Ära åt hjältarna!" (Slava Ukraini! Heroiam slava!), som till och med blivit den ukrainska arméns officiella paroll. Vidrigt nog har även liberaler i väst börjat använda den under de senaste veckorna.

Foto: Theodor Seibert

Putins och den ryska regeringens reaktion var förutsägbar. Den nya regeringen var särskilt ett hot mot den ryska marinbasen i Sevastopol, och inom en månad hade Putin annekterat Krim för att säkra rysk tillgång till Svarta havet och Medelhavet. Han stöttade också – till en början tveksamt, så småningom kraftfullt – de separatistiska rebellerna i Donbass, särskilt vid två tillfällen då det verkade som om den ukrainska armén skulle besegra dem.

Ironiskt nog har den ukrainska nationalistiska rörelsen åstadkommit att man förlorat tre viktiga ukrainska regioner. Allt detta har från början till slut tydligt uppmuntrats av USA och, något mer motvilligt, EU.

Natos fortsatta inblandning

Under 2017 och 2020 inkorporerade Nato två ytterligare länder som tidigare ingick i den ryska intressesfären: Montenegro och Makedonien. I sig var dessa tillskott inte avgörande, men de visade att Nato var beredda att fortsätta sin expansion, kanske till och med till Ukraina.

USA och EU fortsatte att egga upp Ukraina mot Ryssland. De uppmuntrades att bryta det andra Minskavtalet, som de ukrainska nationalisterna varit emot från början. Nya drönare levererades till Ukraina från Turkiet, medan USA bidrog med axelburna pansarvärnsrobotar. De förberedde helt enkelt en ny offensiv mot Donbass. Så sent som i januari i år, tillkännagav ordföranden för Ukrainas nationella säkerhets- och försvarsråd, Oleksij Danilov, följande:

"Att uppfylla Minskavtalet innebär att förstöra landet. När avtalen skrevs på, under dödligt hot från Ryssland – och medan tyskarna och fransmännen tittade på – var det redan tydligt för alla rationella människor att det var omöjligt att implementera dessa dokument."

Den ukrainska regeringen fortsatte sin fientlighet mot den rysktalande minoriteten. 2019 genomförde Zelenskyj en språklag som gjorde det obligatoriskt att använda det ukrainska språket i tjänstesektorn och i undervisning. För en servitör blev det nu straffbart enligt lag att hälsa på någon på ryska, om inte kunden särskilt efterfrågat detta. På samma sätt förbjöds skolor som bedrivit sin undervisning på ryska att fortsätta göra det. Det var ytterligare en provokation mot den ryska minoriteten – och mot Ryssland.

Dessa påtryckningar fortsatte. Våren 2021 höll Nato en massiv övning vid namn "Defender Europe 2021", som inkluderade manövrer i Baltikum och Polen. Ukraina var ett av 26 länder som deltog. Enligt den amerikanska armén, visade övningen "vår förmåga att tjäna som en strategisk säkerhetspartner i regionen kring västra Balkan och Svarta havet, samtidigt som vi vidmakthåller vår förmåga i norra Europa, Kaukasien, Ukraina och Afrika." Med andra ord, alla de länder som Ryssland och väst är i konflikt kring. Deras övning var ungefär lika "vänliga" som de ryska övningarna i Belarus före invasionen. Övningarna inkluderade också det amerikanska långdistansbombflygplanet B1, som rörde sig utmed ryskt luftrum och fick Ryssland att svara med att skicka upp stridsflygplan.

Foto: Socialist Appeal

Sommaren 2021 skickade den brittiska regeringen också ett krigsfartyg, HMS Defender, in på ryskt territorialvatten, söder om Krim. De var där för att "göra en poäng", nämligen att Storbritannien inte erkänner Krim som ryskt, och man hänvisade till det som "ukrainskt vatten". I oktober flög USA återigen långdistansbombflygplan kring ryskt luftrum, denna gång vid Svarta havet. I september höll Nato, med 'Partnership for peace' som täckmantel, övningar i Ukraina med amerikanska soldater.

Dessutom tog sig Nato an att träna upp den ukrainska militären. Sedan 2015 har Nato använt militärbasen i Javoriv mellan Lviv och den polska gränsen – även känt under det orwellianska namnet "Internationellt center för fredsbevarande och säkerhet" – för att träna upp den ukrainska armén till Nato-standard, däribland de nynazistiska grupper som är del av nationalgardet. Detta är den militärbas som förstördes av ryska bomber 12 mars.

Målet med dessa övningar, dessa flygningar, denna träning och så vidare, är enkelt. Nato försökte knappast ens dölja det: de ville visa att de är redo att skicka in soldater i Östeuropa, att förbereda krig mot Ryssland och att stötta Ukraina i sin konflikt med Ryssland. Som händelserna visat, hade Nato ingen som helst intention att faktiskt delta i ett krig, men de ville skicka en signal.

Zeeshan Aleem, kolumnist vid MSNBC, uttryckte det ganska väl: "genom att i åratal vifta med Ukrainas möjlighet att gå med i Nato, men inte fullfölja det, skapade Nato en situation som uppmuntrade Ukraina att visa sig tuffa mot Ryssland – utan någon som helst intention om att verkligen försvara Ukraina om Moskva bestämde sig för att Ukraina gått för långt."

Professor Maerskheimer lade fram det på ett ännu tydligare sätt 2015: "Väst leder Ukraina rakt ned i fördärvet, och slutresultatet är att Ukraina kommer att ödeläggas." Han tillade:

"Det vi gör, är att uppmuntra ukrainarna att tuffa sig mot Ryssland. Det vi gör är att uppmuntra ukrainarna att tro att de så småningom kommer att bli del av väst genom att vi i slutändan besegrar Putin och får vår vilja igenom."

Resultatet av att man spelat tuff mot Ryssland är att Ukraina nu förstörs. Om ledare som Biden och Johnson i väst faktiskt trodde att Ryssland skulle invadera Ukraina kan vi inte veta, men de var helt klart beredda att riskera det. De satt på sina höga hästar under hösten och vintern, och försvarade Ukrainas rätt att gå med i Nato, liksom de försvarat Ukrainas rätt att gå med i EU. Eller mer specifikt: deras rätt att ansöka om att gå med, för än så länge finns det inga planer på att faktiskt göra dem till medlemmar i någon av organisationerna.

Vem bär skulden?

Vi närmar oss två miljoner flyktingar, och majoriteten av Ukrainas städer står under belägring eller bombas. Många frågar sig vem som bär skulden. I väst skyller man på Putin och spekulerar om att han kanske blivit galen. Men om man ser bortom rubrikerna, är denna konflikt ett resultat av att antagonismen mellan Ryssland och Nato kommit upp till ytan.

Den västerländska imperialismen har konstant försökt utvidga Natos och EU:s gränser. Ryssland har om och om igen förklarat att detta är oacceptabelt, och hotat med militär intervention. När hot inte räckt, har Ryssland också ingripit militärt: i Georgien, i Donbass och i Syrien. Det har blivit tydligt att Ryssland är beredda att använda militära åtgärder för att säkra sina intressen.

I väst visste man antagligen inte hur långt man skulle kunna pressa Putin. Men det var med det ukrainska folkets liv som insats, som de försökte att syna Putins eventuella bluff. De fortsatte sina provokationer, och nu betalar Ukrainas folk priset.

Under vintern kunde USA mycket väl ha gjort några eftergifter. Sanningen är att varken USA eller EU var redo att ge Ukraina formell status i vare sig Nato eller EU. De hade inga sådana intentioner. Man kunde kommit överens om något. Putin bad om nedskrivna försäkringar, eftersom de verbala verkade ha litet värde.

I stället steg Biden, Johnson och Macron upp på sina höga hästar och talade om "ukrainsk suveränitet", "deras rätt att gå med i Nato", och så vidare. De manade också den ukrainska regeringen att ta en hård linje: "Kör på, vi står bakom er", var meddelandet. Detta lär ha gjort ryssarna än mer oroade.

Bara Macron och Scholtz verkar ha tvekat, eftersom man riskerade att drabbas av kostnader för miljoner flyktingar, kostnader för att återuppbygga Ukraina, och såklart förlusten av stora olje- och gasleveranser.

Västs attityd var och är att de är beredda att kämpa till sista blodsdroppen för att Ukraina ska ha rätt att gå med i Nato – det vill säga, ukrainarnas sista blodsdroppe.

Foto: In Defence of Marxism

Det finns naturligtvis inget progressivt i den ryska invasionen. Snacket om att kämpa mot nazister är bara en dimridå för att göra operationen mer populär i Ryssland. Invasionens effekt är, åtminstone tillfälligt, att stärka reaktionens krafter på alla sidor. Den hotar också att skapa djupa splittringar mellan ryska och ukrainska arbetare.

Likväl är det helt fel att se detta bara som en rysk invasion av Ukraina. Det skyler över den roll som Nato har spelat och fortsätter att spela i att öka spänningarna. Nato är ingen försvarsallians – det är en allians som framförallt riktar sig mot Ryssland i Östeuropa, och som fortsätter att röra sig allt närmare.

Nato är liksom EU ett verktyg för att främja västerländska intressen i Östeuropa, mot de ryska, och de kinesiska för den delen. Kriget i Ukraina handlar just om vilket inflytande som Nato-länderna, huvudsakligen USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, ska ha över Ukraina. Eftersom alliansen är ovilliga att skicka in sina egna soldater i striden, utspelar den sig som ett proxykrig mellan den ryska armén och den ukrainska armén, som bekostas och beväpnas av Nato-länder.

Utifrån detta kan vi också dra slutsatsen att detta inte är ett krig som handlar om Ukrainas "rätt till självbestämmande" eller "suveränitet", utan om vilken imperialistisk makt som ska dominera landet. Ska Ukraina stå under rysk dominans, västerländsk dominans, eller kan de lyckas skarva till något avtal där de båda kan exploatera landet? De misslyckades med att lösa frågan på ett diplomatiskt sätt, så nu försöker de avgöra frågan med vapen i hand. Som Clausewitz sade: "Kriget är bara en fortsättning på politiken, men med andra medel".

För strax över hundra år sedan visade Lenin att kapitalismen oundvikligen ledde till imperialism. Han kallade sin bok Imperialismen – kapitalismens högsta stadium. Borgerligheten och allehanda slags pacifister och reformister har argumenterat för att detta är felaktigt, att kapitalismen – till och med imperialismen – leder till fred och stabilitet. Detta är deras löjliga försvar av Nato. Om bara USA och Nato kunde dominera hela Östeuropa skulle vi få fred, säger de. Men sanningen är konkret och raka motsatsen till vad de hävdar.

Sovjetunionens fall ledde inte till en "fredsåterbäring" som Thatcher och Bush hävdade vid tidpunkten. Militära utgifter ligger på högre nivåer än någonsin, och konflikter mellan imperialistmakter blir allt skarpare runt om i världen. Att utvidga Nato är bara ett sätt som man deltar i dessa konflikter på.

Detta krig är ett resultat av kapitalistiska intressen som står i konflikt med varandra. Det handlar om hur långt Nato kan gå i sina imperialistiska ambitioner, och hur mycket den mindre imperialistmakten, Ryssland, kan stå emot och vinna tillbaka några av sina förlorade intressesfärer.

Marxisternas uppgift är att förklara allt detta tålmodigt för arbetare i alla länder. Vi måste förklara att så länge som kapitalismen finns kvar, kommer det också att finnas konflikter om marknader och intressesfärer. Kapitalismens barbari kommer att fortsätta när kriget i Ukraina tar slut, och det kommer att leda till nya krig. Bara när alla länders arbetare äntligen gör slut på kapitalismen, kommer vi att få se detta elände ta slut.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.