Hur Lenin studerade Marx

av Leo Trotskij
Bild: Public domain

Detta utdrag ur Trotskijs bok Den unge Lenin beskriver hur Lenin studerade marxismen som en vetenskap, och den marxistiska teorins internationella karaktär.

Tyvärr har ingen berättat om hur Lenin gick tillväga när han studerade Marx läror. Endast några ytliga iakttagelser har bevarats, och även de är synnerligen torftiga.

"Hela dagarna", skriver Jasneva, "satt han lutad över Marx, gjorde utkast, anteckningar, utdrag." Då var det svårt att rycka honom från arbetet. Hans anteckningar om Kapitalet finns tyvärr inte bevarade. Endast med stöd av hans arbetsböcker från senare år kan man rekonstruera den unge atletens arbeten beträffande Marx. Redan i gymnasiet började Vladimir utan undantag arbetet på sina uppsatser med att göra upp en genomarbetad plan, för att sedan så småningom komplettera med citat och argument. Med ett sådant arbetssätt kom den egenskap till uttryck som Lassalle så träffande har kallat "den fysiska kraften att tänka". Också studerandet innebär, om det inte rör sig om ett mekaniskt stormläsande, ett slags skapande, men av omvänd art. Att bena upp en bok som är skriven av en annan är liktydigt med att blottlägga hans logiska skelett, som avkläds argumenten, illustrationerna, utsvävningarna. Vladimir gick fram på sin svåra väg med frejdig intensitet, han analyserade varje läst kapitel, ibland till och med varje sida, och tänkte därvid igenom och granskade noga den logiska strukturen, de dialektiska övergångarna, terminologin. Medan han tillägnade sig resultatet assimilerade han metoden. Allt lagrades sedan tryggt och säkert i detta underbart organiserade huvud med den mäktigt välvda huvudskålen. Hela sitt återstående liv höll Lenin fast vid den politisk-ekonomiska ryska terminologi som han hade utarbetat under vistelsen i Samara. Och det var inte bara av envishet – även om intellektuell envishet var ett i högsta grad utmärkande drag för honom – utan därför att han redan i ett tidigt skede av sitt liv efter moget övervägande hade träffat sitt val, sedan han hade granskat varje enskild term från alla tänkbara synpunkter och i sitt medvetande förbundit den med en hel uppsättning av andra begrepp.

Första och andra bandet av Kapitalet var i Alakajevka och Samara de läroböcker åt vilka han ägnade största delen av sin tid. Tredje bandet hade vid det laget ännu inte kommit ut, den gamle Engels hade först nu börjat ordna Marx efterlämnade manuskript. Vladimir studerade Kapitalet så grundligt att han varje gång han tog denna bok i sin hand upptäckte några nya tankar i den. Redan under Samaratiden hade han, som han senare uttryckte sig, lärt sig att "rådgöra" med Marx.

När det gällde den store läromästarens böcker, glömde denna omättliga ande av sig självt all fräckhet, all lust att ironisera, han var också i stånd att visa en uppskattning som det inte var att ta miste på. Att följa utvecklingen av Marx tankar, att med sin egen tankekraft uppleva deras oemotståndliga anstormning, att i de inflickade satserna eller anmärkningarna upptäcka hela serier av underförstådda slutsatser, att gång efter annan övertyga sig om träffsäkerheten och djupet i en sarkasm och att tacksamt buga sig i stoftet för detta mot sig själv så hänsynslösa snille, det var för honom inte bara ett oundvikligt behov, det var en njutning. Marx hade aldrig haft en bättre läsare, ingen som med större uppmärksamhet levde med honom, ingen klokare, ingen skarpsinnigare, tacksammare lärjunge.

"Marxismen var för honom inte en övertygelse, det var en religion", skriver Vodovosov, "hos honom ... kände man en sådan grad av övertygelse ... som måste betraktas som oförenlig med verkligt vetenskapligt vetande. " Vetenskaplig är endast den sociologi som lämnar kälkborgarens rätt att tveka oantastad. Men inte desto mindre medger Vodovosov att Uljanov "intresserade sig mycket för invändningar mot marxismen, studerade dem och tänkte noga igenom dem", men att han inte gjorde detta "för att söka sanningen" utan endast för att i dessa invändningar upptäcka fel, om vilkas existens han redan på förhand var övertygad. I denna karaktäristik finns det en detalj som överensstämmer med sanningen: [Vladimir Lenin] Uljanov hade tillägnat sig marxismen som ett resultat av den tidigare utvecklingen av det mänskliga tänkandet; han ville inte från den nu uppnådda högsta nivån stiga ner till en lägre; han försvarade med outtröttlig energi det som han hade tänkt igenom och prövat, och han var misstrogen mot alla försök av självgoda träskallar och belästa medelmåttor att ersätta marxismen med en annan, mer lätthanterlig teori.

På teknikens eller den medicinska vetenskapens område föraktas efterblivna åsikter, dilettantism och hokuspokus med all rätt. På samhällsvetenskapens område betraktas de utan undantag som utslag av den vetenskapliga andans frihet. Den som betraktar en teori endast som en förståndets lek, halkar lätt från den ena uppenbarelsen till den andra, och ännu oftare låter han sig nöja med ett sammelsurium av alla dessa uppenbarelser. Ojämförligt mera anspråksfull, strängare och solidare är den för vilken teorin är instruktion för hans handlande. En salongsskeptiker kan ostraffat göra sig lustig över medicinen. Kirurgen kan inte leva i en atmosfär av vetenskaplig osäkerhet. Ju nödvändigare det är för en revolutionär att ha en teori som han kan stöda sitt handlande på, desto beslutsammare försvarar han den. Vladimir Uljanov föraktade dilettanteri och hokuspokus. Det som han skattade högst hos marxismen var metodens disciplinerande makt.

* * *

Ju djupare Vladimir trängde in i de problem som stod förknippade med en rysk revolution, desto mer lärde han sig av Plechanov och desto större blev hans aktning för det kritiska arbete som denne hade utfört. De senaste förfalskarna av bolsjevismens historia talar om "marxismens självständiga uppkomst och utveckling på rysk mark, utan direkt inflytande av en utländsk grupp under Plechanov" (Presnjakov) – och därvid borde man ju tillfoga: eller Marx själv, denna emigrant par excellence – och utnämner i stället Lenin till grundare av denna i hemlandet födda, verkligen "ryska" marxism, ur vilken senare teorin och praktiken om "socialismen i ett enda land" skulle utveckla sig.

Läran om en marxismens självalstring som en omedelbar "återspegling" av Rysslands kapitalistiska utveckling är redan i och för sig den mest häpnadsväckande karikatyr av marxismen. De ekonomiska processerna avspeglar sig inte i det "rena" medvetandet i hela dess av naturen betingade ovisshet, utan i ett historiskt medvetande som berikas av allt vad människosläktet i det förgångna har lyckats uträtta. Det kapitalistiska samhällets klasskamp kunde i mitten av 1800-talet leda till marxismen endast därför att den dialektiska metoden redan var tillfinnandes för att kröna den klassiska filosofin i Tyskland, Adam Smiths och David Ricardos politiska ekonomi i England, och i Frankrike den revolutionära och socialistiska doktrin som hade skapats under den stora revolutionen. Marxismens internationella karaktär befästes följaktligen redan i dess ursprungskällor.

Utvecklingen av kulakinstitutionen vid Volga och den metallurgiska industrin i Ural var absolut otillräckliga faktorer för att självständigt leda till samma vetenskapliga resultat. Det var ingen tillfällighet att "Gruppen för arbetets befrielse" grundades i utlandet, den ryska marxismen såg dagens ljus, inte som en automatisk produkt av den ryska kapitalismen, som betsockret och de blekta bomullstygerna (för vilkas produktion man ju också måste importera maskinerna), utan efter ett komplicerat samspel av alla dittillsvarande erfarenheter från den ryska revolutionära kampen och den i västerlandet utarbetade vetenskapliga socialismens teori. 1890-talets marxistiska generation stod på den grund som Plechanov hade lagt.

För att rätt kunna bedöma Lenins historiska insats är det sannerligen inte nödvändigt att framställa saken som om han redan i ungdomsåren skulle ha varit nödsakad att plöja upp jungfruligt land med en plog som han själv hade konstruerat. "Generaliserande arbeten", skrev efter Kamenev och andra också Jelisarova, "fanns det över huvud taget nästan inga. Man måste studera de ursprungliga källorna och med stöd av dem bygga upp sina slutsatser. Detta stora' arbete som ingen ännu hade tagit itu med, åtog sig Vladimir Iljitj att genomföra under vistelsen i Samara."

Ingenting är mera förolämpande för Lenins vetenskapliga samvetsgrannhet än att ignorera hans föregångares och läromästares arbeten. Det är inte sant att den ryska marxismen i början av 1890-talet inte skulle ha haft tillgång till generaliserande arbeten. De publikationer som "Gruppen för arbetets befrielse" hade gett ut kunde redan betraktas som en den nya riktningens starkt koncentrerade encyklopedi. Efter sex års glänsande och heroisk kamp mot den ryska intelligentsians fördomar förkunnade Plechanov på den internationella socialistkongressen i Paris: "Den revolutionära rörelsen i Ryssland kan endast triumfera som en arbetarnas revolutionära rörelse. Någon annan möjlighet finns inte och kan inte finnas hos oss." Dessa ord innefattade hela den föregående epokens viktigaste generalisering, och av denna "emigrant"-generalisering drog Vladimir Uljanov under sin vistelse vid Volga viktiga slutsatser. 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.