Hur många ska dö på grund av materialbristen?

av Jannis Tsiamis och Lou Bågmark
Foto: Holger.Ellgaard/Wikimedia (CC BY-SA 4.0)

Den akuta materialbristen har orsakat ett fullkomligt kaos inom vård och omsorg. Hur många ska behöva dö? Och vem bär ansvaret?

Först kom rapporterna om brist på förkläden, handsprit, handskar och munskydd. Ganska snart kom även rapporter om att det saknas viktiga läkemedel för intensivvård. Ett sådant läkemedel är narkosmedlet Propofol, som behövs för att kunna lägga patienten i respirator. Sjukvården tvingas i stället använda Pentothal som riskerar att orsaka spasmer som försvårar andningen ytterligare. Nu har man till och med gett klartecken för att använda narkosmedel för djur.

Den akuta bristen på testkit gör samtidigt att man inte ens längre kan testa all vårdpersonal för covid-19 – inte ens alla inom vården med symptom. Samtidigt råder det brist på reagenser som behövs för att analysera testerna i labbet, vilket gör att inte ens alla tester som utförts har kunnat analyseras. I ett läge där viruset finns på över hälften av Stockholms äldreboenden testas fortfarande bara 12 000–13 000 personer i veckan.

En livsfarlig brist på skyddskläder

Redan den 14 mars kom vittnesmål om den akuta bristen på skyddskläder.

"Vi har inte någon handlingsplan för hur vi ska agera när vi varit i kontakt med patient med misstänkt coronasmitta. Vi har inte någon skyddsutrustning utöver den som används vid basala hygienrutiner. Inga munskydd, visir, ordentliga förkläden", sa en sjuksköterska som arbetar i norra Sverige till Aftonbladet.

Taha Alexandersson, ställföreträdande krisberedskapschef på Socialstyrelsen, svarade med att "hon inte kände igen" denna bild och att "hon inte såg det som en kris i nuläget".

Men till slut blev bristen så stor att man sänkte kraven på skyddsutrustningen. Den 27 mars kom Sveriges regioner och kommuner överens om att man inte behöver använda munskydd, och inte heller heltäckande kläder annat än i speciella fall, utan att det räcker med visir och att sprita armarna – med desinfektionsmedel som det också råder brist på.

Detta ledde till en enorm ilska bland vård- och omsorgs arbetare som startade Facebook-gruppen "#Vägrasänkahygienkraven covid-19" som fick över 60 000 medlemmar.

Hittills har man pratat mycket om sjukhus och vårdcentraler, men inom omsorgen är bristen ofta rent katastrofal. Lovett, en undersköterska på ett kommunalt äldreboende i Stockholm, berättade för Expressen 8 april att de vid ett tillfälle fick dela på tre munskydd, som personalen fick turas om att bära. Undersköterskan Jessica berättade att chefen sagt till dem att de använder handskar för mycket, att de skulle ha bara händer när de bäddade sängar eller torkade de boende i ansiktet. Detta skulle de göra även hos de som var smittade, eftersom det inte är "farligare än att gå till Ica och handla".

"Vi undersköterskor är verkligen utsatta, för vi kommer så nära de boende. Vi sköter om dem, tvättar dem och hjälper dem med all personlig hygien. Det är slem, avföring och sår – vätskor av alla slag", förklarar Jessica.

Nyligen testades de cirka 50 anställda på en avdelning på Linköpings universitetssjukhus och det visade sig att hälften var smittade, ett flertal utan att visa symptom. Ändå säger Johanna Sandwall, krisberedskapschef för Socialstyrelsen, att "risken är noll" för vårdpersonal att smittas om de använder de rekommendationer som finns, har rätt utbildning och rätt kompetens för att använda skyddsutrustningen. Med andra ord är det vårdpersonalens fel när de smittas – de har bara inte följt rekommendationerna!

Nedskärningar och privatiseringar är orsaken till bristen

Under efterkrigstiden byggdes det parallellt med försvarsmakten upp ett stort civilförsvar. Civilförsvarets huvuduppgift var att skydda befolkningen i händelse av kriser, krig och katastrofer genom att bland annat säkerhetsställa tillgången till sjukvård, läkemedel, räddningstjänst, infrastruktur, skyddsrum samt säkerställa samhällsviktig produktion.

Foto: Marxist.se

Men under slutet av 1980-talet började en avveckling av civilförsvaret genom en avreglering av samhällsviktig produktion. Efter Sovjets fall och 1990-talets ekonomiska kris avknoppades det kostsamma civilförsvaret från Försvarsmakten, som skulle anpassas för att delta i fler imperialistiska interventioner. Men försvarsmakten behöll mycket av det material som användes av civilförsvaret. Materialet förstördes senare dels på grund av nedskärningar, dels inriktningen mot interventioner i utlandet.

Till följd av nedskärningarna antingen övergavs, såldes eller slängdes stora mängder material, såsom räddningshelikoptrar, ambulanser, skyddsrum, sjukhus, brandbilar, lokomotiv, bränslelager, elgeneratorer och livsmedelslager. Under början av 1990-talet fanns det 50 fältsjukhus i Sverige med 10 000 vårdplatser, 900 intensivvårdsplatser samt 2100 intensivvårdplatser i buffert. Men vid millennieskiftet hade alltihop avvecklats och materialet – däribland 630 respiratorer – hade slängts på soptippen. Sten Lennquist, professor i katastrofmedicin, sa till DN (2020-03-15).

"Fältsjukhusen var en fantastisk resurs. Man investerade miljarder i dem. Men allt det slängde man på soptippen eller skänkte bort till andra länder – inget sparades /.../ Hade respiratorerna fått ligga kvar i förråden hade de kunnat plockas fram nu för att rädda livet på covid-19-sjuka."

Enligt Socialstyrelsen hade Sverige 4300 intensivvårdsplatser 1993 men 2018 var siffran nere på 574 stycken. Antalet akutsjukhus minskade samtidigt från 115 stycken till 71 i dag. Under början av 2000-talet brändes 7,4 miljoner skyddsmasker, varav 30 procent var helt fungerande och 70 procent endast behövde nya filter.

Fram till 2009 hade statliga Apoteket ett övergripande ansvar för att tillhandahålla lager för läkemedel och utrustning. Bland annat fanns det 8 stycken centrallager som fylldes på kontinuerligt. Till detta hade även Försvarsmakten 5 centrallager, 12 läkemedelscentraler och 100 mobiliseringsförråd. Men försvarsmaktens lager avskaffades och när apoteksmarknaden avreglerades av högerregeringen 2009 avskaffades också Apotekets övergripande ansvar. Därför finns nu ingen myndighet som har någon helhetssyn på området.

Innan 1986 ansvarade Civilförsvarsstyrelsen för beredskapen och hade operativ förmåga och befogenheter att styra både företag och offentlig verksamhet vid kris eller krig. Sedan 1986 har dock ansvaret delats upp mellan flera olika myndigheter, till kommuner och regioner eller som i fallet med läkemedelsdistribution: helt privatiserats.

Marknaden kan inte lösa krisen: ett socialistiskt svar behövs!

2018 brann 25 000 hektar skog ned i Sverige och tvingade hundratals människor att fly sina hem när räddningstjänsten saknade material. Privatiseringar har tvingat livsviktiga delar av sjukvården att vara beroende av marknadens anarki. Redan innan Coronakrisen var det tydligt att Sveriges beredskap var katastrofalt dålig.

Under hösten fick 500 operationer ställas in och mängder av människor blev lidande på grund av att företaget Apotekstjänst inte kunde leverera. Efter coronautbrottet har nu det privata företaget Procurator som levererar hygien- och städprodukter till staten passat på att höja priset på handsprit, filtrerande halvmasker, skyddsdräkter och vissa skyddsglasögon med över 900 procent.

Detta är kapitalismens logik, lagen om tillgång och efterfrågan. När efterfrågan ökar kan man höja priserna för man kommer att sälja i alla fall. Marknaden tar inte hänsyn till om varorna behövs för att rädda liv, eller om människor riskerar att dö. Det rimliga under ett ökat behov hade varit att öka produktionen, men kapitalisterna kan strunta i det och tjäna mer pengar genom att bara höja priserna.

Det rådande systemet och politikerna är ansvariga för materialbristen genom de nedskärningar och privatiseringar som de systematiskt genomfört under tre årtionden. Både socialdemokrater och högern har sålt ut beredskapen och tvingat sjukvården liksom andra myndigheter att vara beroende av marknaden där kapitalisternas vinster kommer först.

Vi uppmanar Vänsterpartiet, fackföreningarna, gräsrötterna i Socialdemokraterna och andra organisationer i arbetarrörelsen att omedelbart kämpa (se våra krav i #livförevinst) för att reparera den skada som nedskärningarna och privatiseringarna åstadkommit.

Men så länge marknaden tillåts styra vad som ska produceras så kommer bristen vara ett faktum. Även om politikerna nu försöker öka mängden skyddskläder och annat material till sjukvården, kommer de inte ha något intresse av att behålla detta efter pandemin, vilket gör att vi kommer att stå lika sårbara inför nästa kris. Lösningen är att nationalisera produktionen under demokratisk arbetarkontroll, så att vi gemensamt kan fatta beslut om vad vi ska göra, i stället för att ett fåtal kapitalister får bestämma.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.