IMT:s teser om klimatkrisen

av In Defence of Marxism
Foto: IMT

Klimatförändringarna utgör ett extremt allvarligt hot mot mänskligheten och har orsakat enorma protester, i synnerhet bland ungdomar, under den senaste tiden. Bara en socialistisk samhällsomvandling kan stoppa hotet från klimatförändringarna. Detta är Internationella Marxistiska tendensens revolutionära program för att lösa klimatkrisen.

Hela världens uppmärksamhet riktas just nu mot bekämpandet av coronapandemin. Men när (om) denna inledande fara är över väntar ett ännu större existentiellt hot: klimatförändringarna.

Regnskogarna brinner. Skogsbränder härjar över Australien och Kalifornien. Översvämningar ödelägger Indonesien och Bangladesh. Hela öar och kustområden sjunker snabbt under havsytan. Torka och svält skapar folkvandringar och flyktingar. Värmeböljor i Europa dödar tusentals varje sommar. Hela djurarter utrotas varje dag. Klimatkrisen är inte ett hypotetiskt problem för kommande generationer – den är här och nu.

Studenter och ungdomar har gått ut på gatorna i massrörelser över hela världen som svar. "The oceans are rising, and so are we" stod det på ett plakat i London. Miljoner har deltagit i dessa internationella protester. I september 2019 deltog uppskattningsvis 6 miljoner människor i de globala klimatstrejkerna "Fridays for future". Vi såg hundratusentals demonstrera i städer i USA, Kanada, Tyskland, Italien och Storbritannien.

Kapitalismen tar död på planeten. Det är den helt korrekta slutsats som många aktivister har dragit. Av detta följer de vitt spridda kraven i klimatstrejkerna: "systemförändring, inte klimatförändring" eller "planeten före profiten". Det är det kapitalistiska systemet med dess omättliga profithunger som bär ansvaret för att miljön förstörs, att ekosystem utraderas och att luften vi andas och vattnet vi dricker förgiftas.

Under kapitalismen är det storföretagen som bestämmer vad som produceras och hur. Men det görs inte i enlighet med någon plan. I stället lämnas vår ekonomi åt den så kallade "osynliga handen", det vill säga marknadens anarki. Multinationella storföretag kommer att ta genvägar och strunta i lagar och regler närhelst det är nödvändigt för att de ska kunna minska sina kostnader, konkurrera ut sina rivaler, säkra nya marknader och maximera sina profiter. Denna kapplöpning mot botten beror dock inte bara på giriga företagsägare. Den är det logiska resultatet av kapitalismens ekonomiska lagar: ett system baserat på privategendom, konkurrens och produktion för profit.

Problemen är enorma. FN-panelen IPCC menar att den globala uppvärmningen måste begränsas till 1,5°C för att en miljökatastrof ska kunna undvikas. För att uppnå detta måste utsläppen av växthusgaser minska med 45 procent till 2030 och nå nollnivå till 2050. Dessutom måste det genomföras storskaliga anpassningar och skadehanteringsåtgärder – däribland översvämningsskydd och skogsplantering. Det uppskattas att allt detta skulle kräva mer än 2000 miljarder dollar i extra investeringar över hela världen varje år, eller ungefär 2,5 procent av världens BNP.

Vetenskapen och tekniken som behövs för att genomföra detta finns redan. Elnäten kan göras förnybara med vind-, sol- och vågkraft. Bilar och transportsystem kan skiftas till eldrift baserat på batteri eller vätgas. Åtgärder för energieffektivitet skulle kunna minska hushållens och industrins energibehov dramatiskt. Föroreningsnivåerna skulle kunna minskas drastiskt. Mat skulle kunna odlas hållbart. Avfall skulle kunna återvinnas. Skogsområden skulle kunna återplanteras.

Men dessa avgörande steg kräver alla två saker: planering och resurser – och kapitalismen kan inte tillhandahålla någon av dem. Den kapitalistiska produktionen bygger på privategendom och konkurrens, i jakten på profiter åt en handfull parasiter som ingen valt och som inte kan ställas till svars; den bygger inte på planering för att möta sociala och miljömässiga behov.

Var ska kapitalismen hitta pengarna för att betala för de oerhörda förändringar som krävs? Världsekonomin drunknar i skulder i kölvattnet av finanskrisen 2008, ett årtionde av nedskärningar och en ny depression utlöst av pandemin. Det är ytterligare nedskärningar och inte investeringar som står på dagordningen. Att lösa klimatkrisen är det sista som den härskande klassen tänker på just nu.

Kapitalisterna kommer inte att investera i de åtgärder som krävs, av den enkla anledningen att det inte är lönsamt att göra det. Teknik som förnybar energi – vilket potentiellt skulle kunna ge ett överflöd av grön, ren och nästan kostnadsfri elektricitet – står i själva verket i direkt motsättning till deras vinstintresse och marknadssystemet.

Exempelvis har statliga bidrag till investeringar i förnybar energi faktiskt skadat de internationella elmarknaderna. Priserna har pressats ned till följd av billig grön el i stora mängder, vilket har gjort det olönsamt att driva kol- och gaskraftverk. Detta har lett till en skarp minskning av de privata investeringarna i ny elproduktion. Men hushållen gynnas inte ens genom lägre elräkningar, och staterna skjuter till ytterligare bidrag för att stötta upp de stora energimonopolen. Med andra ord kan marknaden inte lösa problemet – marknaden är problemet.

Det kokar ner till en enkel fråga: vem betalar? Rikedomen finns men den ligger passivt på storbolagens bankkonton och slösas bort av imperialistmakterna på militärutgifter och förstörelsevapen. Till exempel sitter bara tio amerikanska storföretag på över 1100 miljarder amerikanska dollar i kontanter. Och de totala globala militärutgifterna är 1800 miljarder per år. Under kapitalismen är det således inte bara den överväldigande delen av klimatförändringarnas konsekvenser som drabbar arbetarklassen, de fattiga och mest utsatta. De får även bära kostnaderna för att avvärja klimatkatastrofen i form av högre priser, koldioxidskatter och nedskärningar.

Greta Thunberg, den sjuttonåriga svenska grundaren av Fridays for Future har blivit den internationella klimatstrejkrörelsens ansikte och språkrör. När hon talar till publik bestående av världsledare vid Davos-forum och FN-möten varnar hon för att "vårt hus står i brand". "Jag vill att ni ska få panik", säger Thunberg till sin elitpublik, "och att ni ska agera". Men hennes vädjanden till politiker om skyndsamma åtgärder faller för döva öron.

Denna inaktivitet i samhällets topp beror dock inte bara på frånvaro av politisk vilja. Etablissemangets politiker förblir inte passiva i frågan på grund av brist på beslutsamhet, utan eftersom deras främsta syfte är att försvara det kapitalistiska systemet och inte mänsklighetens eller planetens framtid.

Thunberg har påtalat att forskare ignoreras och vädjar till regeringar om att lyssna på de vetenskapliga beläggen och råden. Men kapitalisterna och deras politiska representanter kommer inte att övertygas av några moraliska argument eller fakta och siffror som de redan har god tillgång till. Till syvende och sist kommer inte denna verklighetsfrånvända elit att göra något för att skydda planeten, eftersom deras enda intresse är att maximera profiterna på alla andras bekostnad.

Klimatstrejk i Schweiz / Foto: IMT

Vissa regeringar har halvhjärtat deklarerat ett klimatnödläge i ett försök att blidka väljare. Men detta är tomma ord när de kommer från dessa storbolagspolitikers läppar. Trots allt är det inte de som verkligen bestämmer under kapitalismen. I stället lämnas vårt öde i händerna på marknadens nycker.

Globala åtgärder krävs för att lösa detta globala problem, men de kapitalistiska regeringarna står handfallna. De kallar till ändlösa klimatmöten där de skriver under otaliga internationella avtal. Men det är bara tomt skryt. Till och med när man sluter överenskommelser är alla dessa fördrag och avtal helt tandlösa: målen är inte bindande. Under Trumps ledning har USA – världens största ekonomi och världsledande på koldioxidutsläpp – redan dragit sig ur Parisavtalet från 2015 och gjort att det förlorat all betydelse.

Problemet har sin grund i två hinder: nationalstaten och det privata ägandet av produktionsmedlen. Under kapitalismen måste ländernas regeringar i slutändan tjäna sin egen kapitalistklass intressen. Som ett kringströvande rövarband kan de samarbeta ett tag, så länge bytet är stort nog för att räcka åt alla. Men så snart det blir svårare tider kommer banditerna snabbt att vända sig emot varandra. Och i denna period av protektionism och kapitalistisk kris försöker varje regering att exportera sina problem och lösa dem på andras bekostnad, vilket leder till geopolitisk instabilitet och ett sammanbrott för det internationella samarbetet.

Ställda inför sådan kraftlöshet har klimatstrejkaktivister gett sig ut på gatorna i massor – ockuperat vägar och stängt ned städer i ett försök att tvinga politiker att räta på sig och uppmärksamma vad som händer. Över hela världen har miljontals studenter och ungdomar blivit politiskt aktiva för första gången och krävt omedelbara åtgärder och systemförändring.

Dessa mobiliseringar har fyllt en ny generation med självförtroende, en känsla av kraft och mening. För de som protesterar är idén om militant massaktion nu det normala, inte undantaget. Ordet "strejk" har vunnit en viktig plats i unga människors tankar.

Många aktivister har med rätta kommit till slutsatsen att massmobilisering är avgörande. Men vi måste också dra lärdomarna från rörelsen så här långt och förstå dess begränsningar. Gatuprotester och studentstrejker räcker inte. Klimataktivister måste bygga en koppling till den organiserade arbetarklassen och kämpa för radikal politisk förändring.

Denna tanke om massmobilisering, militant aktion och systemförändring är ett enormt steg framåt jämfört med det förflutnas individualistiska miljöaktivism. Men, i frånvaro av ett tydligt och konsekvent revolutionärt ledarskap kommer den gamla liberala småborgerliga miljöaktivismens ande att hemsöka klimatrörelsen. Det är mest märkbart i mångfalden av märkliga idéer – som negativ tillväxt och antikonsumism – som frodas i rörelsen, ofta dominerar debatten och överröstar radikalismen hos de strejkande studenterna.

Alla dessa idéer är i grunden en upprepning av de reaktionära argument Thomas Malthus, ekonom under det tidiga 1800-talet, framförde när han hävdade att svält, fattigdom, sjukdom och utbredd överdödlighet alla var resultatet av överbefolkning. Idag framträder samma argument inte bara i formen "det är för mycket folk"; "för många munnar att mätta" – utan också att vi lever över våra tillgångar, att vi konsumerar för mycket. Med andra ord att det är vanligt folk – inte systemet – som bär skulden för miljökrisen.

Klimatstrejk i Montreal / Foto: IMT

Friedrich Engels svarade dock Malthus för länge sen. "Det produceras inte tillräckligt, det är hela sakens kärna. Men varför produceras inte tillräckligt?" frågade Engels retoriskt. "Inte på grund av att produktionens möjligheter – redan idag och med dagens medel – är uttömda. Nej, utan för att produktionens begränsningar avgörs inte av antalet hungriga magar utan av antalet plånböcker som kan köpa och betala. Det borgerliga samhället önskar inte och kan inte önska att producera mer. De pengalösa magarna, arbetskraften som inte kan användas för profit och därför inte kan köpa, lämnas åt dödstalen."

Malthus apokalyptiska förutsägelser motbevisades också empiriskt genom att teknologiska framsteg i jordbruket möjliggjorde för större befolkningar att försörjas och med högre näringsnivåer. På samma sätt existerar redan idag tekniker för att producera avsevärt mycket mer men utan miljöförstörelsen och slitaget som hör det kapitalistiska systemet till. Problemet – som Engels påpekade – är att kapitalismen inte kan använda dessa produktivkrafter på ett sätt som är lönsamt.

Föga förvånande hänger kapitalismens apologeter på denna nymalthusianska charad genom att hävda att vi måste lösa miljökrisen genom etiska individuella val – återvinna mer, flyga mindre, bli veganer etc. På det hela taget spelar fokuset på individers agerande och personliga livsstilsval en användbar roll för den härskande klassen i att det distraherar vanligt folk från den verkliga uppgiften: att i grunden omforma samhället i socialistisk riktning.

De "lösningar" som kommer ur detta individualistiska mantra är fullständigt reaktionära. I sin kärna är det bara en "greenwashing" av nedskärningspolitik – som säger åt arbetare och de fattiga att de måste dra åt svångremmen för att lösa ett problem skapat av kapitalisterna och deras ruttna system.

Till antikonsumisterna måste vi ställa en väldigt enkel fråga: vem konsumerar för mycket? De miljoner arbetarklasshushåll i den så kallat utvecklade världen som måste välja mellan uppvärmning och att äta? Massorna i utvecklingsländerna som kämpar för att föda sina familjer? Arbetarna och de fattiga över hela världen som lever i fattigdom mitt i överflödet?

Som statistiken visar är det i själva verket så att en medlem av den rikaste procenten i världen är ansvarig för 175 gånger större koldioxidutsläpp än någon från de fattigaste tio procenten. Och den fattigaste halvan av världens befolkning orsakar bara tio procent av livsstilskonsumtionens utsläpp, jämfört med 50 procent av utsläppen för de rikaste tio procenten. Denna ojämlikhet i utsläpp speglar bara den generella svidande ekonomiska ojämlikhet som kapitalismen medför.

Arbetare är inte dumma. De kan se etablissemangets och dess politiska talespersoners illaluktande hyckleri när de säger åt vanligt folk att offra saker för planetens skull. Samtidigt lever den superrika kapitalistiska eliten på en helt annan planet, där de drar in obscena rikedomar och flyger runt i privata jetplan. Därav gula västarnas massprotester i Frankrike mot Emmanuel Macrons försök att införa högre bränsleskatter för arbetarna, eller massrörelserna vi nyligen sett i många före detta kolonier mot det av IMF krävda borttagandet av bränslesubventioner.

Socialister måste motsätta sig alla sådana åtgärder, inklusive så kallade koldioxidskatter. Dessa skatter läggs normalt på hushållens konsumtion – på bränsle eller energi – och inte på näringslivet, vilket innebär att bördan flyttas till arbetarklassens och de fattigas axlar. Sådana skatter är reaktionära och bakåtsträvande. Och de löser i vilket fall inte klimatkrisen utan är bara ännu ett led i politiken av försämringar. Vi står sida vid sida med de gula västarna och kräver att kapitalisterna – inte arbetarklassen – betalar för den här krisen.

Klimatstrejk i Österrike /Foto: IMT

Att klandra konsumism och tillväxt är ett villospår. Miljöförstöring orsakas inte av industrialisering och tillväxt utan av sättet produktionen organiseras och kontrolleras på under kapitalismen. Långt ifrån att skapa effektivitet, leder konkurrens och vinstjakt till en tävling mot botten och skapar enorma mängder avfall och föroreningar. Storbolag begränsar medvetet produkters livslängd för att kunna sälja mer, så kallat planerat åldrande. En enorm reklamindustri försöker övertyga oss att köpa saker vi inte behöver. Och företag som Volkswagen fuskar aktivt och bryter mot miljöföreskrifter för att sänka kostnaderna och öka vinsterna.

Det är vinstjakten som är problemet, inte ekonomisk tillväxt i sig. Vi lever under ett ekonomiskt system som bygger på en ständig konsumtion av varor och ackumulering av vinster. Kapitalisterna producerar inte för att möta behov utan för att göra vinster. Så om varor inte säljs stänger företag och industrier ner och miljoner arbetare förlorar sina jobb.

Därför är kraven från vissa delar av den gröna rörelsen om nolltillväxt och nerväxt (degrowth) reaktionära. Nolltillväxt under kapitalismen kallas recession – och det är arbetarklassen och de fattiga som tvingas betala. I sin kärna är kravet på nerväxt ett argument för permanent recession och permanent nedskärningspolitik.

Hela tyngdpunkten i nerväxtteorin är felaktig och därmed är dess praktik skadlig. Frågan måste handla om produktion och hur vi producerar, inte om konsumtion och konsumentval. Vad hjälper individualistiska bojkotter mot marknadens anarki och kaos? Vi behöver en rationell plan för produktionen med demokratisk kontroll över ekonomin, inte individuella bojkotter och etisk konsumtion.

Även om vi som samhälle skulle vilja minska vår kollektiva konsumtion – hur skulle detta vara möjligt när produktionen är helt ägd, kontrollerad och styrd av kapitalistklassen? Hur skulle vi minska köttindustrin? Hur skulle vi begränsa befolkningen? Vem skulle beställa vad som produceras och i vilken mängd? Bara att ställa dessa frågor visar på det absurda i denna individualistiska miljöpolitik och Malthusianismens reaktionära natur i alla dess varianter.

Coronakrisen har tydligt visat på begränsningarna i denna individualistiska, neomalthusianska och bakåtsträvande teori. Hela världsekonomin har stannat upp. Planen flyger inte. Gatorna är tomma. Efterfrågan på olja har kollapsat. Hushållens konsumtion har störtdykt. Resultaten är att globala koldioxidutsläpp uppskattas falla med 8 procent i år. Men samma minskning av utsläppen behövs varje år under det kommande decenniet för att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5°C.

Vi kan därför se nerväxtideologins reaktionära begränsningar. Som den förlamande pandemin visar, kan sådana dramatiska förändringar under kapitalismen bara åstadkommas på ett helt kaotiskt vis, till priset av att störta ekonomin ner i svår depression med massarbetslöshet, fattigdom och svält. Och även dessa förändringar skrapar bara på ytan av vad som är nödvändigt. Det är tydligt att det behövs en systematisk förändring av produktionen – och av hela samhällets organisation – för att reducera utsläppen i den omfattning som krävs.

Vad som behövs är inte personliga livsstilsförändringar, nedskärning av individuell konsumtion eller en tillbakagång till en mer primitiv produktionsform (så kallad avindustrialisering). Redan nu produceras tillräckligt med resurser för att varje människa på planeten ska kunna leva ett bekvämt och anständigt liv. Om dessa fördelades rationellt och rättvist skulle det finnas nog åt alla utan ytterligare produktion eller avfall. Vad som behövs är en systematisk, genomgripande och internationell ekonomisk förändring.

Under kapitalismen kan teknologi och tekniker som introduceras för att öka produktiviteten vändas till sin motsats och förstöra tillväxtpotentialen helt och hållet. Det kan ses i den moderna utvecklingen inom jordbruket där vårdslöst bruk av insektsgifter och konstgödning har decimerat insektspopulationerna, utarmat jorden och förorenat vattnet. På en större skala syns det i det sätt på vilket industrin och transporter pumpar ut föroreningar och koldioxidutsläpp, och förstör den natur på vilken hela det mänskliga samhället i slutändan vilar.

Detta bekräftar vad Marx förklarade i **Kapitalet**, när han diskuterade jordbruksproduktionens natur under kapitalismen: "Allt framåtskridande i kapitalistisk jordbruksproduktion är framsteg i konsten inte bara av att råna arbetaren, utan av att råna jorden; alla framsteg i att öka jordens bördighet under en given tid är ett steg mot att förstöra den varaktiga bördighetens källor... Kapitalistisk produktion utvecklar därför teknologi... bara genom att suga ut välståndets ursprungliga källor – jorden och arbetaren."

Inget av detta är dock argument mot teknologi och industri eller för avindustrialisering. Snarare är det ett argument mot privat ägande, marknadens anarki och vinstjakten. Det är ett argument för socialistisk planering, för att använda vetenskap och teknik i folkets och planetens intresse, inte för en försvinnande minoritets vinster.

Kort sagt, det är en klassfråga. Vem äger? Vem bestämmer? Kapitalismens anarki förstör miljön. Vi behöver planera, rationellt och demokratiskt, hur vi ska använda planetens resurser och vilka teknologier vi behöver utveckla. Men, som det gamla talesättet lyder: man kan inte planera det man inte kontrollerar och man kan inte kontrollera det man inte äger.

Foto: Socialist Appeal

I många länder har liberala organisationer och politiska partier försökt ta över och avleda klimatrörelsen och tömma demonstrationerna och kraven på radikalism. Ideella organisationer som Greenpeace har ofta byråkratiskt placerat sig själva i fronten för rörelsen och förespråkat att rörelsen ska omfatta folk från alla politiska bakgrunder. Aktivistgrupper som Extinction Rebellion faller samtidigt i samma fälla när de avpolitiserar protester och vädjar till politiker över hela det politiska spektrat att "komma till förhandlingsbordet".

Problemet är att klimatförändringarna är politiska. Det är kapitalisterna och deras system som är ansvariga för förstörelsen av planeten. Att samarbeta med borgerliga partier och vädja till storfinansens politiker är värre än fåfängt – det är skadligt eftersom det aktivt urvattnar rörelsens program och leder aktivister in i en återvändsgränd. Dessa etablissemangspolitiker försvarar kapitalistklassens intressen, inte samhällets och miljöns behov. Rörelsen kan inte fästa sitt hopp eller förtroende till dem, eller till de ideella organisationer och liberaler som försöker lura radikala unga klimatstrejkare.

Stödet för gröna partier har ökat i en del länder på grund av växande miljöengagemang och en allmän misstro mot traditionella etablissemangspartier. Men i grunden är de gröna ledarna bara liberaler som inte utmanar systemet eller ser samhällets uppdelning i mot varandra stående klasser. Österrikes exempel med den nya konservativ-gröna koalitionsregeringen är talande. Dess arbetarklassfientliga program kan kokas ner till två krav: minska invandringen och minska utsläppen. Detta har gjort att de grönas "progressiva" mask har fallit och därmed avslöjat deras verkliga, fula ansikte.

I den andra änden har positiva steg tagits för att länka samman miljöfrågan med politiska vänsterkrav. Mest nämnvärt har förslaget om en grön New Deal (GND) blivit ett stridsrop för vänstern i USA och Storbritannien. I början på 2019 presenterade exempelvis Alexandria Ocasio-Cortez en resolution i Washington som krävde att den federala regeringen begränsade koldioxidutsläpp genom att investera i förnybar energiförsörjning och skapandet av gröna jobb. Ännu mer långtgående var den motion om en socialistisk grön New Deal – baserad på offentligt ägande och demokratisk kontroll över ekonomin – som antogs vid Labours partikongress 2019 i Storbritannien.

Men parollen om GND är i verkligheten ganska tom – den kan fyllas med vilket innehåll man än önskar. Detta visas av blandningen av anhängare till Ocasio-Cortez Green New Deal, inklusive presidentkandidater från Demokraternas högerflygel som Biden, Buttigieg och Klobuchar.

Dessa vaga GND-förslag landar generellt i en keynesiansk strategi av att försöka reglera och hantera det kapitalistiska systemet. Men kapitalismen kan inte hanteras. Den kan inte tämjas och göras grön. Så länge som ekonomin är baserad på produktion för profit kommer storbolagen ge regeringarna direktiv, inte tvärtom. Kort sagt, hellre än att erbjuda systemförändring försöker GND:s keynesianska krav rädda det kapitalistiska systemet från sig självt.

En välciterad studie visade att 100 stora företag (mestadels producenter av fossilt bränsle) är ansvariga för över 70 procent av växthusgasutsläppen. Mer nyligen avslöjades det att bara 20 företag står bakom en tredjedel av av världens koldioxidutsläpp sedan 1965. På samma sätt kommer bara runt 3-10 procent av avfallet på soptippar i avancerade kapitalistiska länder från hushållen. Resten är mestadels resultatet av storskaliga industriella processer, byggande och gruvdrift.

Allt detta belyser var den verkliga skulden för miljökrisen ligger. Och det visar tydligt på lösningen: ställ dessa företag och industrier under gemensamt ägande och demokratisk kontroll som del av en rationell, socialistisk plan för produktionen. Bara då kan vi skapa en hållbar ekonomi, där förbättrad levnadsstandard inte står i motsats till att skydda planeten.

I privata händer genererar de stora monopolen obscena mängder avfall och miljöförstörelse. Nationaliserade och underställda en socialistisk ekonomisk plan skulle de dock kunna använda modern grön teknik för att kapa utsläpp och föroreningar inom några få år, samtidigt som de tillhandahåller mat av god kvalité, husrum, utbildning, transport och sjukvård åt alla.

Genom att kombinera de bästa forskarhjärnorna med industriarbetares kunnande under demokratisk arbetarkontroll kan vi ställa alla samhällets teknologiska förmågor och resurser i mänsklighetens och planetens tjänst. Lucas-planen från 1970-talets Storbritannien visar på potentialen. I den drog organiserade arbetare från militär- och flygindustrin upp ett detaljerat förslag som demonstrerade att samma fabriker, maskiner och personal kunde utrustas och användas för att producera förnybara teknologier och avancerad sjukvårdsutrustning i stället för missiler och vapen. Arbetarna förråddes i slutändan av Labour- och fackföreningsledarna. Men arbetarklassens kreativa kraft att planera produktion demonstrerades tydligt.

Lucas-planens exempel visar möjligheten till och behovet av en "klimatövergång". Det finns ingen anledning att en övergång till gröna industrier och nedstängningen av miljöförstörande diton måste leda till arbetslöshet. Arbetare kan omskolas, fabriker kan omutrustas. Men detta kräver offentligt ägande, arbetarkontroll och en övergripande plan för produktionen. Lämnat åt marknaden kan nedläggandet av onödiga industrier bara leda till ett permanent ärr i arbetarsamhällen som de tidigare gruvfälten i Storbritannien och rostbältet i USA visar.

Detta understryker miljörörelsens behov av att länka samman med arbetarrörelsen. I några länder har klimatstrejkarna helt riktigt kontaktat fackföreningarna för stöd. Greta Thunberg själv har uppmanat arbetare världen över att tillsammans med studenterna gå ut i strejk. Ibland har fackföreningar stöttat uppmaningen, lovat att strejka eller protestera tillsammans med unga aktivister. Detta är rätt tillvägagångssätt. Detta är inte bara en fråga för unga människor utan något som påverkar alla arbetare.

Den organiserade arbetarklassen måste gå i spetsen för kampen mot klimatförändringarna. Grupper som Extinction Rebellion agerar dock på ett vis som åsidosätter arbetarrörelsen genom att ensidigt fokusera på direkt aktion och publicitetsjippon. Deras mål är att öka medvetandet genom att få mediegenomslag, ofta genom att kedja sig vid byggnader eller transporter eller genom att stänga ner vägar. I ett misslyckat fall planerade aktivister från Extinction Rebellion att använda drönare för att tvinga Heathrow-flygplatsen i London att stänga. Men ingen från nätverket tänkte ens på att kontakta fackföreningsmedlemmar på flygplatsen där personalen (inklusive bagagehanterare och piloter) diskuterade möjlig strejkaktion. Om dessa arbetare strejkade skulle det lamslå flygplatsen och hjälpt till att öka medvetenheten och självförtroendet hos arbetare överallt, betydligt mer effektivt än de oansvariga infallen från Extinction Rebellion.

I stället för dessa lättsinniga och opolitiska aktioner behöver klimatrörelsen basera sig på massmobilisering av arbetare och ungdomar kring tydliga socialistiska krav. Den organiserade arbetarklassens kraft, beväpnad med ett socialistiskt program, skulle vara ostoppbar. Som marxisterna alltid sagt: inte en glödlampa lyser och inte ett hjul snurrar utan arbetarklassens tillåtelse.

Politiska och sociala vänsterrörelser är på uppgång runt hela världen. Uppgiften är att ta militansen och radikalismen från studenternas klimatstrejker in i den breda arbetarrörelsen och få arbetare och ungdomar att kämpa tillsammans för en djärv socialistisk miljöpolitik. Ett sådant program borde inkludera krav på att:

  • Nationalisera de stora energimonopolen, fossilbränslebolagen och transportnätverken under demokratisk arbetarkontroll, och därigenom ta vår energiförsörjning ur händerna på profitörer och oljebaroner. Under offentligt ägarskap kunde vi tillhandahålla massinvesteringar i förnybar energi och fasa ut fossilbränslen samtidigt som vi sänker konsumentpriserna.
  • Expropriera byggbolagen och ställ marken och bankerna under gemensamt ägarskap. På detta sätt skulle vi kunna ta på oss det massiva projektet att isolera existerande bostäder och bygga nya högkvalitativa och energieffektiva bostäder.
  • Ställ alla transporter – taxitjänster, tågtrafik, tunnelbanenät, bussar, spårvagnar, flygbolag och rederier – under offentligt ägarskap. Ersätt det nuvarande kaoset med ett grönt, högkvalitativt, mångfaldigt, koordinerat, integrerat och gratis transportsystem. Nationalisera biltillverkarna och flygindustrin under arbetarkontroll för att kunna investera i gröna fordon och flygplan.
  • Ställ alla naturresurser – inklusive jorden, gruvorna, floderna och skogarna – under offentligt ägande och demokratisk kontroll. Kapitalism och imperialism kan inte tillåtas att ödelägga planeten i sin jakt på profit. Implementera ett massivt världsomspännande program för återskogning och byggande av översvämningsskydd.
  • Sparka ut storföretagen från universiteten. Forskning och utveckling borde vara offentligt finansierat, demokratiskt beslutat och inriktat på samhällets och planetens behov, inte multinationella bolags vinster.
  • Inför demokratisk arbetarkontroll och ledning i alla nationaliserade industrier och samhällstjänster med en arbetarledd Lucas-plan-modell för övergång från förorenande sektorer till gröna industrier och jobb.

Lång ifrån att ignorera miljöfrågan var Marx och Engels djupt intresserade av ämnet. Men deras slutsats då, likt vår nu, var att det aldrig skulle vara möjligt att stoppa förstörelsen av naturen under ett system i vilket kapitalismens anarki styr. En harmonisk utveckling mellan människa och natur är bara möjligt på basen av en medveten socialistisk plan som Engels förklarar:

"Låt oss dock inte slå oss alltför mycket för bröstet över människans erövringar av naturen. För varje sådan erövring tar ut sin hämnd på oss. Var och en av dem, det är sant, har i första hand de konsekvenser med vilka vi räknat, men i andra och tredje hand har de helt andra oförutsedda effekter vilka blott alltför ofta tar ut de första...Således påminns vi vid varje steg att vi på inget sätt regerar över naturen som en erövrare över ett främmande folk, som någon som står utanför naturen – utan att vi med kött, blod och sinne hör till naturen och existerar i dess mitt och att hela vårt övertag består i det faktum att vi har fördelen framför andra varelser att kunna känna till och korrekt applicera dess lagar."

Bara med den socialistiska omdaningen av samhället kan vi tillfredsställa majoritetens behov i harmoni med miljön, i stället för att skapa profiter för en parasitär minoritet. Vetenskapen och tekniken för att hantera klimatförändringen finns. Men under kapitalismen förstör dessa krafter Jorden, de räddar den inte. Socialism eller barbari: det är framtiden vi går till mötes.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.