Inflationen och kampen för löneökningar

av Fredrik Albin Svensson
Bild: Ibrahim Boran / Unsplash

För arbetare världen över orsakar prisökningarna att levnadskostnaderna ökar på ett katastrofalt sätt. I Sverige har borgarklassen dragit igång en kampanj för att hindra arbetare från att kräva kompensation, med argumentet att löneökningar bara gör inflationen värre. Detta är det svar arbetarrörelsen borde ge.

Med hot om en ond inflationsspiral, hytter borgarklassen med näven mot arbetare som kräver löneökningar. Som vi tidigare rapporterat har tyvärr de fackliga ledarna stämt in i kören. Men det enda som rör sig i spiraler just nu är storföretagens allt högre vinster, i takt med att arbetarnas reallöner sjunker. 

Under andra kvartalet 2022, medan inflationen tog fart, lyckades Volvo Cars fördubbla sin vinst till totalt nästan 10 miljarder kronor. I svensk industri som helhet ökade vinsterna med 27 procent i jämförelse med samma kvartal 2021 – som var ett globalt rekordår. I USA hade exempelvis de 500 företag som ingår i aktiemarknadsindexen S&P 500 ökat vinsterna med 50 procent under 2021, med den största ökningen under sista kvartalet när inflationen börjat öka. Profitmarginalerna låg på rekordhöga 13 procent under årets gång.

Detta faktum borde i sig räcka för att övertyga även de mest motvilliga fackliga ledare om behovet av att ta strid. Men till förmån för särskilt svårövertygade fall, såsom förbundsordförande för IF Metall, Unionen, GS med flera, ska vi förklara frågan teoretiskt också.

Kan kapitalister kompensera sig hur de vill?

Ett av de borgerliga ekonomernas bärande argument mot löneökningar är att kapitalisterna kommer att höja priserna för att kompensera sig för löneökningarna. Resultatet, menar de, är att inflationen då ökar och att ingen vunnit något. 

Detta kan besvaras med en enkel fråga. Om kapitalisterna kan höja priserna hur de vill för att kompensera löneökningar – vad hindrar i sådana fall kapitalisterna från att höja priserna även utan att lönerna ökar? Om kapitalisterna kunde höja priserna efter eget tycke, skulle de faktiskt aldrig behöva motsätta sig några löneökningar, eftersom de bara skulle kunna höja priserna och göra en lika stor eller ännu större profit. 

Uppenbarligen fungerar det inte så. Orsaken är att varupriser under kapitalismen, oavsett de borgerliga ekonomernas önskningar, inte avgörs subjektivt av individer. Det slutgiltiga priset avgörs av konkurrensen på marknaden, utbud och efterfrågan, som alltid kretsar kring en viss nivå. Denna nivå – varornas värde – avgörs inte av kapitalisternas godtycke. Den avgörs av den totala mängd arbetstid som i genomsnitt krävs i samhället för att producera varorna. Orsaken till att exempelvis en guldtacka är dyrare än bröd, är att den arbetstid som i genomsnitt krävs för att göra guldfynden, bygga maskinerna för att extrahera guldet, faktiskt extrahera guldet och så vidare, är betydligt större än den som krävs för att producera brödet. Detta är grunderna i värdelagen. 

Vissa skulle invända att höjda löner ökar efterfrågan och att kapitalisterna därför kan höja priserna. Men allt annat lika betyder höjda arbetarlöner sänkta profiter, att arbetarnas konsumtion ökar på bekostnad av kapitalisternas. Efterfrågan på de varor som arbetare konsumerar ökar, medan den minskar på de som kapitalisterna konsumerar. För ekonomin som helhet blir det ett nollsummespel. Visserligen kan priserna tillfälligt höjas på varor till arbetare, men det innebär samtidigt att profiterna i den branschen höjs och att kapital flyttas dit från mindre vinstgivande sektorer och investeras. Därmed ökar produktionen, utbudet matchar snart efterfrågan och priset sänks – ibland till en lägre nivå än från början eftersom investeringarna gjort att produktiviteten ökat och mängden samhälleligt nödvändigt arbete per vara sjunkit.

Försök att dölja utsugningen

Ända sedan Marx förklarade dessa samband – exempelvis i Lön, pris och profit som besvarar samtliga borgarklassens nuvarande argument gällande inflationen – har de borgerliga ekonomerna förgäves försökt motbevisa dem. Värdelagen gör nämligen också att man kan förstå hur kapitalisternas profiter uppstår genom att utsuga arbetarklassen. 

Arbetarklassen säljer en vara till kapitalisten: sin arbetskraft. Denna vara har liksom andra varor ett pris, lönen, som kretsar kring ett värde som avgörs av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för dess produktion. För arbetskraftens del innebär detta den genomsnittliga tid som krävs för att upprätthålla och reproducera arbetarklassen själv: det sammanlagda värdet på maten, kläderna, boendet, utbildningen, och så vidare. 

Utsugningen blir möjlig genom ett centralt faktum: arbetskraftens värde är lägre än det nya värde som arbetaren kan tillföra varorna i produktionen. Efter att arbetaren i produktionen skapat ett nytt värde som motsvarar hans egen arbetskrafts värde, kan arbetaren fortsätta arbeta och skapa ytterligare värde – ett mervärde, som profiten hämtas ur – rakt ned i kapitalistklassens fickor. På det sättet kan borgarklassens kapital stadigt växa.

Det värde som arbetarklassen skapar i produktionen är den fond som arbetarna och kapitalisterna hämtar lönerna respektive profiterna ur. Om arbetarna får en större andel av denna fond, så får kapitalisterna en mindre, och vice versa. 

Därför är det inte särskilt konstigt att kapitalisterna försöker använda den nuvarande inflationen till att påtvinga arbetarna en ordentlig reallönesänkning. Det innebär att kapitalisternas andel av det värde som arbetarna skapat ökar, alltså att mervärdet ökar, att deras profiter ökar och att deras rikedomar växer snabbare. 

Inflationens verkliga orsaker

Inflation är ett annat ord för en allmän prishöjning. För ett samhälle som helhet, varierar priserna i enlighet med relationen mellan mängden pengar och värden (i form av varor) i ekonomin.

Om till exempel mängden pengar i ett samhälle plötsligt fördubblas samtidigt som antalet producerade varor är detsamma, så kommer också priset på varorna att fördubblas. Priserna ökar alltså om mängden pengar i cirkulationen ökar utan att mängden värden (i form av varor) ökar lika mycket. 

Löneökningar orsakar inte allmän inflation av en enkel orsak: de ökar inte mängden pengar i ekonomin och minskar inte mängden varor. Om man vill hitta någon ansvarig för inflationen, borde man inte börja bland arbetarna utan i den härskande klassen och dess system. 

Den nuvarande inflationen är ett typexempel. Redan före coronapandemin var den globala ekonomin på väg ned i en lågkonjunktur, och med pandemins utbrott hamnade den i fritt fall. Då krävde den härskande klassen att staten skulle kliva in med pengar för att rädda deras företagsimperium, både från de direkta ekonomiska konsekvenserna och från risken för klasskamp.

Totalt har regeringarna pumpat ut hela 16 000 miljarder dollar i ekonomin i form av olika stödpaket. Därutöver har världens centralbanker slagit på den digitala sedelpressen och bidragit med ungefär 10 000 miljarder dollar, varav en stor del gått till att finansiera statliga skulder. 

Storleken på stimulanserna saknar motstycke. De totala pandemirelaterade stimulanserna i världens största ekonomi, USA, motsvarar runt 25 procent av landets BNP. Centralbanken Federal Reserve har gått från att äga 7 procent av statsskulden före krisen 2008, till att numera äga hela 40 procent av den. I EMU har centralbanken ECB gått från att äga 20 procent av skulden till att nu äga 60 procent av dem. Den engelska och den japanska centralbanken äger 40 procent av sina länders skulder, och så vidare.

Detta har inneburit en massiv ökning av mängden pengar i ekonomin. Enligt den borgerliga ekonomen Andreas Cervenka i december, hade var fjärde dollar och krona som någonsin cirkulerat skapats under pandemin. Samtidigt har mängden faktiska värden (varor) inte ökat i samma utsträckning. Att mängden pengar ökar mer än mängden värden, är det grundläggande faktum som arbetare nu får betala för med allt högre priser.

Det är som del av detta grundläggande fenomen, som just nu en mängd olika faktorer verkar för att ytterligare driva upp inflationen, däribland:

  • Flaskhalsar i ekonomin på grund av pandemins nedstängningar och snabba konsumtionsskiften, som förvärrats av de senaste årtiondenas minskning av lagerhållningen som del av just in time-strategin.
  • Ökade militära utgifter (pengar som inte ökar mängden värden i ekonomin)
  • Ökad protektionism och ökade handelshinder
  • De alltför små investeringarna i grön energi, som gör att energibehoven inte kan mötas och energipriserna stiger
  • Kriget i Ukraina

Den som vill hitta något sätt som arbetare bidragit till den nuvarande inflationen på, får leta förgäves. Men om arbetarklassen inte kämpar tillbaka, är det likväl de som kommer att få betala. 

“Spektakulärt värdelösa” idéer om inflation

I samband med den ekonomiska krisen 2008 konstaterade Paul Krugman, vinnare av nobelpriset i ekonomi, att de senaste 30 årens makroekonomi varit “spektakulärt värdelös som bäst, och direkt skadlig som värst.” I det avseendet har denna borgerliga ekonom åtminstone rätt.

Den borgerliga ekonomins två stora skolor är keynesianism och monetarism. Och oavsett alla deras skillnader i övrigt, är de rörande överens om en sak: det är arbetarklassen som ska betala för krisen. 

I dag är keynesianism synonymt med underskottsfinansiering och statliga stimulanser. Särskilt gäller detta den fanatiska grenen kring “Modern Monetary Theory” (MMT), vars popularitet ökade inom borgarklassen när de försökte hitta teoretisk grund för sina desperata ekonomiska stimulanser under coronapandemin. Idén är att inflation inte är någon fara: staten kan i oändlighet stimulera ekonomin – och bekosta lånen genom att trycka pengar. 

En sådan idé testas snabbt i praktiken. Kalaset betalar arbetarklassen för nu, genom just hög inflation.

Det är värt att notera att Keynes själv knappast såg sina förslag på stimulanser som en principsak – de var ett sätt att förhindra en socialistisk revolution. Av samma skäl ansåg han också att inflation var farlig och under andra världskriget föreslog han därför olika åtgärder för att begränsa konsumtionen för att hindra inflationen. 

Den härskande klassen vänder sig oundvikligen istället till monetarismens politik när inflationen blir för hög. Monetaristerna ser inflationen som ett rakt igenom penningpolitiskt (“monetary”) problem, och föreslår därför åtgärder för att minska mängden pengar i ekonomin: höjda räntor, nedskärningar och försämringar för arbetare. 

Om keynesianismen innebär död genom att inflationen långsamt svälter ut en, riktar alltså monetaristerna istället en pistol direkt mot arbetarens huvud och kräver underkastelse. Monetarismens förgrundsgestalt Milton Friedman och den så kallade Chicagoskolan är särskilt kända för att ha influerat Ronald Reagan, Margaret Thatcher och inte minst den chilenske diktatorn Augusto Pinochet. 

Borgarklassen är med rätta livrädda för en sådan medicin idag, eftersom de redan står på ett berg av missnöje och ilska över hela världen. Revolutionära explosioner som gula västarna, upproret i Kazakstan eller den nuvarande krisen på Sri Lanka, är bara en försmak på vad man har att vänta sig. Men kapitalismen är inte någon planerad ekonomi, och i sista hand är det inte borgarklassen som står vid rodret, lika lite som deras politiska eller teknokratiska knähundar. Den “fria marknaden” innebär lagar som obönhörligt gör sig gällande, med allt mer dånande krav på att kuva inflationen: höjda räntor, nedskärningar och försämringar längs hela linjen.

Bild: Creative Commons

En organisk kris för kapitalismen

I Sverige talar kapitalister och fackliga ledare unisont om hur väl det så kallade industrimärket, LO-samordningen, tjänat “oss” (läs: företagen). Riktlinjen är att inga branscher ska få högre löneökningar än industrin, som i sin tur sätter löneökningarna på en nivå där de inte ska påverka kapitalisternas vinster: produktivitetsökningen plus en schablon för inflationen, Riksbankens mål på 2 procent. De menar att det är denna strategi för att hålla tillbaka lönerna som åstadkommit reallöneökningar genom att hålla nere inflationen.

Men eftersom löneökningar inte leder till inflation, leder inte heller låga löneökningar till att man håller tillbaka inflationen. Den låga inflationen fram till pandemin var inget svenskt fenomen, utan ett världsomspännande fenomen. I Europa låg inflationen i snitt på 1,31 procent mellan 2010 och 2020, medan snittet i USA var 1,73 procent och Kanada 1,63 procent. Och när nu inflationen tagit fart, gör inte det så kallade industrimärket att Sverige får lägre inflation än något annat land heller.

Faktum är att den låga inflationen fram till pandemin varit ett problem som den borgerliga ekonomin haft svårt att förstå sig på. Redan före pandemin genomförde centralbankerna stora räntesänkningar och kvantitativa lättnader (tryckte pengar), vilket enligt monetaristernas teorier borde det ha lett till hög inflation. Istället riskerade man vid ett flertal tillfällen deflation, att priserna börjar sjunka och folk därför avvaktar med inköp.

Orsaken är kapitalismens kris. Bakom krisen 2008 låg det marxister kallar för överproduktionskris: en kris för att det produceras mer än marknaden kan svälja. Den fick karaktären av en “finanskris” eftersom man försökt kompensera för överproduktionen genom ökad utlåning, vilket innebar att krisen blev desto värre när den väl kom. 

Allt annat lika, leder överproduktionen till att priserna faller eftersom utbudet är större än efterfrågan. För att betala för krisen genomförde därtill regeringarna nedskärningar, vilket bidrog till att minska mängden pengar i systemet. Så kallad globalisering (billigare arbetskraft, utvecklad handel och arbetsdelning, med mera) och olika tekniska framsteg bidrog samtidigt till att sänka produktionskostnaderna, vilket ytterligare pressade priserna. 

Med så starkt tryck nedåt på inflationen, behövde centralbankerna öppna pengakranarna för att förhindra deflation. Flera centralbanker (däribland den svenska riksbanken) hade exempelvis minusränta i flera år – en åtgärd som saknar motstycke. Men eftersom det redan fanns överproduktion, investerade inte kapitalisterna de billiga lånen. De nytryckta pengarna kom till stor del inte in i den verkliga cirkulationen, utan bidrog bara till en allt värre spekulationsorgie i bostäder, aktier, kryptovalutor med mera. För att förhindra deflation och hålla ekonomin igång byggde man upp finansbubblan som föregick krisen 2008 igen, fast i långt större skala.

Åtgärderna sedan coronapandemins utbrott har förvärrat situationen ytterligare. De totala skulderna världen över ligger nu över fantasisumman 300 000 miljarder dollar, vilket motsvarar världsekonomins storlek tre gånger om. Likt en missbrukare som måste ta allt större doser för att få samma rus, är den globala ekonomin beroende av ständigt billigare lån och större stimulanser för att inte krascha. Men just sådana åtgärder får också inflationen att stiga. För kapitalismen är kris det nya normala.

För ett revolutionärt svar

Det vi ser är en kris som kommer ur kapitalismens egna motsättningar, en organisk kris för systemet. Samtidigt klamrar sig arbetarrörelsens ledning fast vid kapitalismen, och antar därför borgarklassens synsätt. 

Istället för internationell solidaritet, säger de “svensk konkurrenskraft”. Istället för klasskamp talar de om “samförstånd”. Istället för att kräva att kapitalisterna ska betala för krisen, uppmanar de arbetarna att göra det.

Det mest självklara sättet att ta strid mot att arbetare blir fattigare, vore att mobilisera för ett krav på att lönerna automatiskt ska höjas i takt med inflationen. Detta skulle man behöva komplettera med krav på fullständiga rättigheter för fackförbunden att kontrollera att så faktiskt sker. Men de fackliga ledarna gör raka motsatsen.

På enstaka platser har initiativ tagits av fackliga aktivister för att åtminstone delvis kompensera inflationen med löneökningar. I Göteborg krävde exempelvis en demonstration 15 augusti kompensation på 1,5 procent för inflationen – ett oerhört lågt krav med tanke på att inflationen är över åtta procent. Men med de fackliga ledarnas argumentation skulle även detta blygsamma krav vara felaktigt, även om de inte säger det rakt ut. Istället för att sprida dessa initiativ och stärka arbetarna i sin kamp, arbetar de fackliga ledarna alltså i praktiken för att undergräva dem.

Det finns just nu ingenting som pekar på att inflationen på kort sikt ger vika. Däremot pekar allt mot att vi är på väg in i en världsomspännande lågkonjunktur. Med andra ord går vi mot det som kallas stagflation: att inflationen är hög samtidigt som ekonomin stagnerar. Det blir ytterligare en etapp i kapitalismens allt djupare kris, med stigande arbetslöshet som följd. 

Så länge de fackliga ledarna fortsätter att försvara kapitalismen, kommer de också att försvara att det är arbetarna som ska betala för krisen. Kampen mot försämringarna är därför oupplösligt sammankopplad med kampen för stridbara fackförbund, för fackförbund som är beredda att ta strid mot kapitalet och kapitalismen. Den enda lösningen som finns för arbetarklassen är att expropriera miljardärerna och gemensamt börja planera ekonomin – att införa socialism. Vi uppmanar alla som ärligt vill kämpa för arbetarklassens intressen att gå med oss i den kampen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.