Internationellt

Den revolutionära processen i Venezuela har inte varit enkel. Längs hela vägen har en liten men mycket högljudd opposition försökt att vända folket emot president Chavez och hans regering. Denna opposition har hela tiden haft ett tydligt politiskt stöd från USA:s regering. Detta visade sig kanske tydligast när Vita Huset raskt uttalade sitt stöd för Pedro Carmona som ledde den kortvariga statskuppen mot Chavez 2002.

Detta är en bearbetning av en artikel som skrevs av Jorge Martin två dagar efter valet. Morales och hans parti MAS (Rörelsen för Socialism) vann valet i första valomgången med 53.7 % av rösterna. De fick 12 av 27 platser i senaten och 72 av 130 platser i kongressen. Valdeltagandet var 84.5 % av de 3.7 miljonerna registrerade väljarna.

Under september inleddes en förnyad offensiv i "kriget mot latifundierna" i Venezuela, samtidigt som ett antal industrier har exproprierats. Detta har skärpt klassmotsättningarna i landet och de borgerliga medierna har lanserat "ett korståg" till privategendomens försvar.

Några av de exproprierade fabrikerna är Heinz tomatprocessfabrik, Fribarasas slakteri Promabasas silos, Comanacoas sockerbruk och Sidororcas rörfabrik. Storgodset La Marquesena har tagits över och liknande åtgärder har vidtagits mot andra latifundier runt om i landet.

Vi publicerar nedan ett utdrag ur en kommentar som Alan Woods, redaktör för In Defence of Marxism (www.marxist.com), skrev den 7 juli 2005 i samband med terrorattacken i London.

Den bolivianska revolutionen är en inspiration för arbetare och ungdomar världen över. De senaste dagarna har den nått ett avgörande stadium. Massorna har rest sig. Arbetarna och bönderna har ockuperat gatorna och de centrala torgen i La Paz och El Alto. Gruvarbetare marscherar med dynamit i sina knutna nävar. Tusentals bönder tågar mot huvudstaden. Armén och polisen står maktlösa. Den avskydde presidenten Carlos Mesa har tvingats att avgå. Parlamentet hänger i luften. Makten har flyttats till gatorna.

Den revolutionära kris som har haft Bolivia i sitt grepp de senaste tre veckorna har nått nya höjder. Förra veckan slutade med ett parlament som inte ens kunde köra igång sina möten. Ett parlament som är sönderslitet av klasskriget som delar upp landet. Arbetarnas och böndernas revolutionära rörelse har ökat sin styrka. Den har spritts över landet och den har radikaliserat sina politiska ställningstaganden till den grad att den nu tydligt utmanar den borgerliga demokratin.

På morgonen den 19 januari skrev Chavez under dekret 3438 som exproprierar Venepal. Närvarande i presidentpalatsets Ayacucho-rum i Caracas var Venepalarbetare och fackföreningsledare. Från och med nu kommer företaget att styras i samarbete mellan arbetarna och staten.

Detta är en mycket viktig seger för arbetarna på Venepal, men det är framför allt ett stort steg framåt för den bolivariska revolutionen.

Exemplet med de fem kubanerna avslöjar USA-imperialismens inställning till demokrati och terrorism. De har inga problem att finansiera terroristerna om de användts mot Kuba. En av de nämnda terroristerna i artikeln Luis Posada Carriles var med och sprängde ett flygplan 1973. Den Venezuelanska regeringen vill ha honom utlämnad. USA domstol beslöt i år att inte bara vägra utlämna utan att släppa Posada Carriles fri! I Miami bland exilkubaner så hyllades den här terroristen som en hjälte. Samtidigt så sitter de fem kubanerna som bekämpade terror fortfarande fängslade.

Två år efter den kortlivade kuppen i april 2002 befinner sig Venezuela fortfarande i en ofärdig revolutionär process. Den lokala oligarkins och imperialismens kontrarevolutionära konspirationer har besegrats två gånger, men revolutionen har inte fullbordats. Faran för en ny reaktionär kupp ständigt överhängande.

Under det senaste året har Chavez-regeringen genomfört ett antal sociala program som har vidgat den sociala basen för (stöd till) revolutionen. Tre miljoner acresmark har delats ut, mestadels till bondekooperativ.

Efter 18 månaders ansträngningar att få ihop en överenskommelse mellan medlemsländerna, kollapsade diskussionerna om EU-konstitutionen i slutet av förra året i Bryssel. Olika ursäkter har givits för sammanbrottet, men de verkliga orsakerna finns i de grundläggande ekonomiska motsättningarna som håller på att växa fram mellan EU:s medlemsländer. Och dessa motsättningar kommer att bli ännu större med den kommande östutvidgningen av EU.