Iran: Bondeuppror mot vattenkrisen - arbetare och bönder, förena er!

av Esaias Yavari (Översättning: Jonathan Hultqvist)
Foto: National Council of Resistance of Iran

Den 22 maj protesterade 1 400 bönder mot den permanenta bristen på vatten inom den iranska provinsen Esfahan. Regimen har besvarat böndernas vädjan med att skicka kravallpoliser som brutalt misshandlat bönderna, som i sin tur slagit tillbaka. Detta är ingen isolerad händelse: det har länge funnits ett utbrett missnöje bland de iranska bönderna, med liknande uppror i bland annat Khuzestan, Sistan-Baluchistan och Khorasan.

Krisen i Iran uttrycks i den högsta inflationen sedan andra världskriget. Det pressar ner både arbetare och bönder i fattigdom. En äldre bonde, aktiv i protesterna vid Esfahan, satte ord på situationen:

''Allt jag hade sålde jag för att överleva. Jag hade kor, getter och får. Allt är borta. Jag har inget kvar att sälja. Jag har skickat mina barn till staden för att hitta jobb, men det finns inga jobb. Jag är diabetiker, men jag har inte ens råd med hälsokontrollerna längre''.

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av rojhewal ڕۆژهەواڵ (@rojhewal.insta)

Årtionden av kapitalistisk misskötsel

Årtionden av kapitalistisk misskötsel, korruption och klimatförändringar har lett till en allvarlig vattenkris i Iran. Bara i år har nederbörden minskat med 53 procent jämfört med tidigare år, och 41 procent i förhållande till det mer långsiktiga genomsnittet. FN-organet Meteorologiska världsorganisationen förutspår att nederbörden i Iran kommer att minska med 75 procent fram till 2025 som ett resultat av klimatkrisen – som i sig är en direkt konsekvens av kapitalismens exploatering och massförstörelse av vår planet.

Istället för att lindra krisen har de iranska kapitalisterna fortsatt fördämma floderna och dränera grundvatten och sjöar, oavsett de långsiktiga konsekvenserna. Att exploatera grundvattnet på en sådan enorm industriell skala har dränerat underjordiska så kallade akvifer i en takt som ökat från från 20 procent år 2002, till 2600 procent år 2015. Konsekvensen är snabb ökenspridning.

Regimens egna miljöexperter erkänner nu att Iran kommer att förlora omkring 70 procent av sin brukbara jord inom 20–30 år om inget förändras. 30 000 byar har redan behövt evakueras på grund av vattenbrist.

Försök från staten att reglera dammprojekten och grundvattensexploateringen har varit helt tandlösa på grund av den härskande kapitalistklassens ruttenhet och korruption. Offentlig sektor är lika dålig. Jordbruket och konstbevattningsprojekten präglas av nepotism och ockrande.

Regimens korruption syns också i att man fördelar det ransonerade vattnet ojämnt under de glödheta somrarna. Statliga och privata företag som hör till regimen och dess anhängare får än större andel av vattenreserverna. I exempelvis Esfahan-provinsen går en stor del av det sparade vattnet till stålverken som har kopplingar till det Islamiska revolutionsgardet.

Vid sidan av den mycket allvarliga torkan står Iran inför ytterligare ett problem: förvärrade och allt oftare förekommande översvämningar. Under 2019 och 2020 har 28 av 31 provinser uthärdat översvämningar. Detta vatten hade kunnat användas för att fylla upp de bristande vattenreserverna, men den iranska kapitalismen är inte kapabel till sådan planering. Detsamma gäller påtryckningarna från iranska miljöaktivister att bygga ut solkraftsdrivna vattendestillationsverk, en modern och lovande teknik som skulle ha potentialen att möta hela den iranska industrins vattenbehov.

Att man misslyckas beror inte på brist på resurser eller teknisk förmåga. Regimen har ju trots allt kapacitet att utveckla avancerade kärnvapenmissiler. Men de kan inte tillhandahålla enkla lösningar för att övervinna vattenkrisen. Både kapitalisterna och de korrupta halvstatliga företagen samlar på sig dyrbara resurser för att öka sitt eget välstånd medan arbetare, bönder och fattiga lämnas åt sitt öde.

Bevattningsprojekten faller samman, med arbetare som går utan lön i flera månader i taget. Samtidigt flödar miljoner till privata anläggningsföretag som får betalt för projekt som antingen är ofärdiga eller i själva verket inte ens existerar. Detta visar hur parasitär den iranska kapitalismen är.

Arbetare och bönder, förena er!

Tidigare har regimen faktiskt varit relativt populär bland de traditionella konservativa och religiösa lantortsborna. Men missnöjet ökar snabbt i takt med att den iranska kapitalismens sanna ansikte blir tydligare dag för dag. Vid en tidigare protest i Esfahan under april skrädde en bonde inte orden:

''Vi har inget otalt med någon annan provins. Vår strid är mot regeringen. Islamiska republikens regering, som sålt vårt vatten i 20 år. Vilken rätt har regeringen att sälja vårt vatten till industrin?''

Talet avslutades med: ''Om det finns fattigdom i ett land så beror det bara på att makthavarna är tjuvar – precis som vår så kallade Islamiska republik''.

Dessa radikala slutsatser är ett direkt resultat av protesterna som bönderna har fört sedan 2018, vid sidan av den iranska arbetarklassens kamp. Tyvärr är protesterna för tillfället isolerade i varje provins, vilket regimen försöker utnyttja för att skapa konflikter mellan provinser och industrier över vattenfördelningen.

Bönderna har inget att vinna på att slåss mellan varandra eller mot arbetarna, när det finns potential att uppfylla allas behov. Det har skett vissa solidaritetsaktioner mellan arbetare och bönder. Till exempel gick byggnadsarbetare på en bevattningsanläggning i strejk till stöd för de lokala böndernas protester i Sistan-Baluchistan i juni 2020, samtidigt som de krävde att få ut obetalda löner.

Arbetare i jordbruksindustrin, såsom de stridbara arbetarna på Irans största sockerrörsplantage Haft Tappeh, hotas också av vattenkrisen. De militanta Haft Tappeh-arbetarna har strejkat sedan 30 maj. De kräver att få obetalda löner sedan 20 mars och protesterar mot vattenbrist. De måste nå ut till arbetare och bönder i hela provinsen Khuzestan och vidare därifrån för en enad kamp mot regimen.

Arbetarorganisationernas populära slagord ''Bröd, frihet och råd'' – ett eko från den iranska revolutionen 1979 – måste föras ut till lantortsborna. Bönder och arbetare måste enas i klasskampen genom ett gemensamt program som inkluderar: att socialförsäkringar och subventioner ska höjas i förhållande till inflationen, gratis och garanterad sjukvård som är lika för alla samt grundläggande politiska rättigheter såsom rätten att strejka, protestera och hålla möten.

Utöver det måste ett program för att skapa arbeten i offentlig sektor omedelbart inledas på allvar för att avskaffa arbetslösheten och så snabbt som möjligt ta itu med vattenkrisen genom att bygga bevattningsanläggningar och solkraftsdrivna avsaltningsverk, och återta jord som blivit öken.

Om sådana projekt ska kunna gemnföras kan de inte ligga i händerna på denna kriminella regim, eller dess gangsterkapitalister. Därför måste arbetarråd ta kontroll över alla byggnads- och ingenjörsföretag. Ihop med vattentilldeningen måste detta koordineras av ett nationellt råd med valda arbetar- och bonderepresentanter.

Ner med den Islamiska republiken! Ner med kapitalismen!

Regimen har ingenting att erbjuda massorna, vilket syns genom deras oförmåga att tillmötesgå kraven i protesterna som pågått sedan 2018, där alla lager i det iranska samhället deltagit. Presidentvalet 18 juni är ett ännu större skämt än vanligt. Förut fanns det i alla fall ett sken av konkurrens mellan olika fraktioner inom regimen, men denna gång har regimen bara tillåtit sju kandidater, och alla är från den konservativa fraktionen.

Detta visar inte på styrka, utan på svaghet. I årtionden har regimen kunnat byta mellan konservativa och liberala regeringar, och genom att ge det sociala missnöjet ett utlopp under valen har man kunnat lätta på trycket. Men med ökade konflikter mellan olika fraktioner i regimen samt en växande social och ekonomisk katastrof, inskränker nu regimen det kommande valet för att förhindra att en rörelse bryter ut genom eller runt olika valkampanjer.

Alla massrörelser sedan 2018, upproren och de spontana rikstäckande strejkerna, har misslyckats på grund av brist på ledarskap och nationell koordination. Det är bara arbetarklassen som kan leda Iran ur den fasansfulla pandemin, den ekologiska katastrofen och den ekonomiska krisen. Kapitalismen bär ansvaret för alla dessa tre problem. Genom ett revolutionärt program kan arbetare ena alla förtryckta massor under en gemensam fana mot regimen. Enat kan massorna snabbt störta den ruttna iranska kapitalismen!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.