Iran: Repressionen framkallar motreaktion och krav på revolutionär generalstrejk

av Hamid Alizadeh (Översättning: Sebastian Ingvarsson)
Bild: Twitter

Den landsomfattande proteströrelsen i Iran går in på sin fjärde vecka och regimens försök att kväsa den har bara eldat på massorna ytterligare och dragit in nya skikt. Tusentals skolelever och basarhandlare samt viktiga delar av arbetarklassen har nu anslutit sig till ungdomarna på gatorna och universiteten. Mest betydelsefullt är att en rad strejker inletts inom olje- och petrokemisektorn, hjärtat i den iranska ekonomin.

Lördagen den 1 oktober inledde regimen en ny våg av våldsamma attacker mot demonstranterna på gatorna och universiteten. Den räknade med att kunna strypa den framväxande rörelsen. Dessa förväntningar har nu grusats.

Sedan tidigare hade studenter på över 100 universitet gått i landsomfattande strejk, och nu har hundratals, kanske tusentals studenter arresterats och dussintals universitet stängts. Men majoriteten fortsätter strejken.

Under tiden har demonstranterna fått stöd av en kraftfull och inspirerande rörelse av kvinnliga skolelever som har svept över hela landet. Sedan skolorna öppnades igen har det dagligen spridits mängder med filmklipp där stora grupper av unga flickor kastar sig ut i protester vid sina skolor, tar av sig sina slöjor och svingar dem i luften, samtidigt som de skanderar slagord som "Kvinna, liv, frihet" och "Död åt diktatorn".

Vid en skola i Bandar Abbas tog eleverna av sig sina slöjor och sprang ut på gatorna och skanderade slagord medan de jagades av kravallpolis. Ett annat klipp visar hur skolflickor överrumplar en medlem från den paramilitära organisationen Basij, som var inbjuden att tala på deras skola, skanderandes "Basiji, försvinn!", samtidigt som de svingar sina huvuddukar i luften. I andra fall har säkerhetsstyrkor försökt gripa barnen, vilket lett till sammandrabbningar med föräldrar.

I flera veckor har handlare i Kurdistanprovinsen och andra kurdiska städer hållit sina affärer stängda i solidaritet med rörelsen. Nu har handlare anslutit sig på de viktigaste basarerna i Teheran – Grand Bazaar, Lalehzar, Sepahsalar och Tajrish Bazaar – liksom basaren i Shiraz.

Regimens piska har inte kuvat rörelsen, utan driver än bredare samhällsskikt att ge sig ut i kamp. På lördagskvällen skedde de största protesterna hittills, trots en vecka av hård repression. De landsomfattande protesterna spred sig också för första gången till fattigare arbetarklassområden som tidigare stått vid sidan av. Filmklipp från kvällen visar relativt stora marscher i Teherans arbetarkvarter Naziabad, där demonstranterna skanderade regimkritiska slagord, trots tung närvaro från säkerhetsstyrkor. Liknande händelser rapporterades från hela huvudstaden och i många andra städer.

I en anmärkningsvärd video från Naziabad tog en grupp kravallpoliser av sig sina hjälmar och marscherade tillsammans med demonstranterna, och en av dem klappade en demonstrant på ryggen i solidaritet. Denna anekdotiska händelse visar i vilken grad moralen hos regimens repressiva styrkor har påverkats av det obevekliga trycket från rörelsen. De lägre befattningarna i dessa styrkor kommer ofta från samma fattiga, konservativa skikt som under de senaste åren intagit den politiska scenen på ett explosivt sätt genom radikala regimkritiska protester.

I vissa fall har demonstranterna känt av den dolda sympati som finns bland dessa styrkor, vänt sig till dem och bett om deras solidaritet. Även om en splittring inom de väpnade styrkorna ännu inte skett, banar dessa metoder väg för en sådan händelse i framtiden. För detta krävs dock först och främst att man förbereder en rörelse som är tillräckligt kraftfull för att utgöra ett trovärdigt hot mot regimen.

Regimen försöker underblåsa sekterism

Även om det statliga förtrycket varit hårt är det tydligt att regimen (i allmänhet) har försökt att hålla antalet dödsoffer relativt lågt. Den har ännu inte släppt loss hela sin repressiva apparat mot protesterna av rädsla för att provocera fram en större rörelse – och förmodligen också för att den saknar förtroende för sina egna styrkor. Så är dock inte fallet i de baluchiska och kurdiska områdena, två av de mest eftersatta områdena i Iran.

I provinsen Baluchistan har regimen dödat minst 110 personer under de senaste två veckorna, varav 97 dödades den 30 september under en protest mot att en lokal polischef våldtagit en 15-årig flicka. Denna händelse har sedan dess kallats "Svarta fredagen". Regimen har felaktigt framställt massakern som en sammandrabbning mellan regimens styrkor och ett lokalt uppror bland sunnimuslimer, stöttat av Saudiarabien, som har plågat Baluchistan i åratal.

Samtidigt har de kurdiska områdena, som vi tidigare rapporterat, blivit skådeplats för scener som liknar inbördeskrig. Det är hittills i dessa områden som rörelsens mest radikala och avancerade delar har funnits, med brett deltagande och hög grad av organisering, och som ända sedan protesternas första dagar uppmanat till generalstrejk. Även om strejken började med att butiksägare och köpmän stängde sina affärer, tyder rapporter på att den håller på att sprida sig till delar av arbetarklassen i städerna med kurdisk majoritet. I flera mindre städer har radikala gatuprotester lyckats att helt driva ut de statliga styrkorna, något som också skett i stora delar av storstäderna.

Regimen har under den senaste veckan svarat med att trappa upp repressionen till den grad att man attackerat demonstranter med artilleri och drönare. Det konstanta ljudet av explosioner och maskingevärseld kan höras i videor från Sanandaj och Saqqez, och dödssiffrorna verkar stiga. Regimen har varnat för att man förbereder räder i norra Irak i syfte att attackera kurdiska vänsterorganisationer som har baser där.

I regimens propaganda upprepas ständigt det falska påståendet att den nuvarande rörelsen organiseras av västimperialismen, i ett försök att få till ett regimskifte och för att splittra Iran genom stöd till separatistiska nationella minoriteter.

Även om det är sant att USA-imperialismen och dess saudiska och israeliska allierade verkligen har bedrivit en politik för regimskifte och har stött reaktionära grupper bland de nationella minoriteterna, har de inte lyckats ta kontroll över den nuvarande rörelsen.

Det har inte funnits några krav eller slagord om utbrytning, varken i kurdiska, baluchiska eller andra områden. Däremot är det tydligt att regimen själv har taktiken att försöka splittra rörelsen genom att avleda delar av den längs nationella och sekteristiska linjer – en agenda som överensstämmer med den västerländska imperialismens.

Hittills har dessa försök inte rönt några större framgångar. Tvärtom har rörelsen väckt en djupgående solidaritet mellan de etniska grupperna i Iran, som regimen i årtionden medvetet har försökt ställa mot varandra som ett sätt att skydda sig själv.

För att övervinna förtrycket mot de nationella minoriteterna är det först och främst nödvändigt att Irans folk enas i kamp mot sin gemensamma fiende: den iranska härskande klassen. Avgörande för denna kamp är att arbetarklassen träder in på scenen som en organiserad kraft.

Arbetarna börjar röra sig

Ett viktigt steg i denna riktning togs på måndagsmorgonen 10 oktober, när omkring 4 000 arbetare vid Bushehr Petrochemical, Damavand Petrochemical och Hengam Petrochemical lämnade sina arbetsplatser i en obegränsad strejk till stöd för rörelsen. Dessutom stängdes Sadra Petrochemical Company i förväg av cheferna i syfte att föregripa en strejk.

Dessa bolag är verksamma i det petrokemiska komplexet Assaluyeh, som är ett av världens största. Efter att de strejkande arbetarna lämnat sina arbetsplatser blockerade de en väg som leder in till komplexet med stenar och brinnande tjärtunnor, samtidigt som de skanderade slagord som "Död åt Khamenei" och "Kalla det inte protest, det kallas revolution!". Senare under dagen satte arbetarna också eld på det privata vaktbolagets kontor.

En arbetare som filmade strejken kunde höras säga "Länge leve Iran! Länge leve lurerna, turkarna, kurderna, araberna och bakhtiarerna!" Denna uppvisning av klassolidaritet mellan människor med olika etniska bakgrund visar arbetarklassens instinktivt internationalistiska karaktär, dess potential att förena alla samhällsskikt bakom sig i den revolutionära kampen, och hur en sådan kamp kan övervinna nationellt förtryck.

Senare anslöt sig även arbetare från flera andra närliggande företag till strejken och demonstrationen. Det har rapporterats att de lokala säkerhetsstyrkorna har förstärkts och blockerat de vägar som leder till protesterande arbetare för att hindra andra grupper från att ansluta sig.

Bara några timmar efter det att strejken bröt ut i Assaluyeh, gick också arbetarna på avdelning 12 av det enorma petrokemiska komplexet South Pars i Kangan ut i strejk. Även arbetarna på oljeraffinaderiet i Abadan gick ut i strejk – det raffinaderi som under revolutionen 1979 blev ett historiskt epicentrum för den tre månader långa generalstrejk som banade väg för störtandet av den hatade shahen Mohammad Reza Pahlavi. Under gårdagens strejk stängdes avdelning två av Abadan-raffinaderiet helt och hållet, och arbetare från flera fraktbolag anslöt sig.

Dessa strejker, som till övervägande del sker bland projektanställda och ackordsarbetare, föregicks i förra veckan av två varningar från oljearbetarnas råd för organiserandet av protester (COPOCW), en organisation som har lett en rad landsomfattande strejker under de senaste åren. En liknande varning har nu utfärdats av en okänd grupp av fast anställda, som sköter de viktigaste delarna av Irans olje- och petrokemiska industri. Efter att gårdagens strejk inletts publicerade COPOCW följande uttalande på sin Telegramsida, som inleds med en dikt av en samtida radikal poet:

Vi kommer att strejka: över skrotfärdiga bussar, över ett liv värdigt ett djur, över vägglusförpestade sovsalar, över kontaminerad mat, över övertidsarbete, över den timme då de meddelar att man måste arbeta övertid, över att gå upp ogudaktigt tidigt, över lönechecken som aldrig gick igenom, över den obetalda socialförsäkringen, över klockan som skakar dig mer än bussens skakningar, över "projektets styrkor", allt detta kommer vi att protestera mot imorgon. [...]

Oljearbetarnas råd för organiserandet av protester uppmanar alla oljearbetare – oavsett om de är projektanställda, fast anställda eller ackordsarbetare, anställda inom bränsletransport och drift, kollegor som arbetar med nationell borrning, utvinning, raffinaderier och petrokemi – att ansluta sig till en landsomfattande strejk inom oljesektorn i solidaritet med folkets protester. I denna solidaritetsstrejk kräver organisationsrådet att de nyligen gripna och alla politiska fångar omedelbart och villkorslöst släpps, att [statens] styrkor rensas bort från gatorna, att allt förtryck upphör och att de myndigheter och förövare som är ansvariga för mordet på Mahsa Amini och alla de som under denna period har mördats av regimens repressiva styrkor ställs inför rätta.

Omedelbart efter att strejken i den petrokemiska sektorn bröt ut utfärdade fackföreningen på sockerrörsfabriken Haft Tapeh, ett nu mycket populärt fack som har utmärkt sig för sina radikala strejker och krav såsom nationalisering och arbetarkontroll av industrin, ett kraftfullt uttalande där man uppmanade till en landsomfattande politisk generalstrejk. Vi publicerar översättningen av hela deras uttalande här:

Kamrater! Förtryckta folk!

Protesterna och gatuupproret för solens och revolutionens flickor har gått in på sin fjärde vecka.

Kämpande tjejer och killar har fått gator och gränder att vibrera med slagordet "kvinna, liv, frihet," i
en ärofylld kamp för att uppnå frihet och jämlikhet: frihet från förtryck och exploatering, frihet från
diskriminering och ojämlikhet.

Våra barn på gatorna behöver solidaritet och stöd för att bli av med förtryck och diskriminering, för att kunna andas.

I denna situation, där våra barns blod har färgat gatornas asfalt, har utbrotten av strejker bland arbetare i olika delar av olje- och petrokemiindustrin blåst nytt liv och hopp i kampen.

För rättvisans skull, för arbetets och slitets barn, kan man bara förvänta sig att fäder och mödrar, de exploaterade systrarna och bröderna, ställer sig vid deras sida och stoppar produktionens och rikedomens hjul.

I dag [den 10 oktober] tändes den första gnistan av denna enhet och solidaritet genom den entusiastiska närvaron av projektarbetare som vid Bushehr Petrochemical, Abadan-raffinaderiet och Asaluyeh.

Arbetarnas solidaritet med sina barn, bröder och systrar på gatan är ett akut behov för rörelsen.

Fackföreningen på sockerrörsfabriken Haft Tapeh välkomnar strejkerna som brutit ut inom olika delar av oljeindustrin till stöd för gatuprotesterna.

Våra barn, systrar och bröder förväntar sig att fler tjänste- och produktionssektorer kommer att ansluta sig till den landsomfattande strejken, eftersom frihet från förtryck och exploatering, från diskriminering och ojämlikhet endast är möjlig genom enhet och solidaritet.

Ärliga, kunniga och slitande arbetare;

Tjejernas uppror på gatan behöver stöd. Tjejerna i detta land har beslutat sig för att åstadkomma enorm förändring, en förändring som kommer att leda till kvinnors frigörelse på andra områden.

Detta stora och lovvärda uppror måste kopplas samman med en landsomfattande strejk bland alla arbetare.

För att bli av med diskriminering och förtryck, för att bli av med fattigdom och nöd, för att få bröd och frihet, låt oss inte lämna solens och revolutionens tjejer ensamma.

Solens och revolutionens tjejer;

På segerdagen kommer hela världen att ta av sig sina hattar framför er – ni gav alla en lektion i att resa sig och göra motstånd.

Länge leve arbetarnas fackliga och klassbaserade solidaritet för frigörelse!

För en landsomfattande strejk inom tjänste- och produktionssektorn!

Arbetarklassens organiserade inträde på scenen – särskilt inom oljeindustrin – är en avgörande vändpunkt. Den revolutionära ungdomen har visat en inspirerande mängd mod och offervilja. Men detta i sig är inte tillräckligt för att störta den hatade regimen. Arbetarnas ställning i produktionen ger dem makten att få hela landet att stanna, och sätta stopp för regimens förtryck.

Än viktigare är att en politisk generalstrejk oundvikligen sätter frågan om makten på dagordningen: vilka är samhällets herrar? Den härskande klassen, som bara kan härska genom att exploatera arbetare och fattiga? Eller de som genom sitt arbete producerar all rikedom?

Regimen är högst medveten om detta faktum. De som nu sitter vid makten har ett tydligt minne av generalstrejken under revolutionen 1979. Därför har de alltid haft en princip om nolltolerans mot arbetarkamp inom de stora industrierna, särskilt inom oljesektorn, som är den överlägset viktigaste delen av den iranska ekonomin.

Enligt de senaste rapporterna har arbetaraktivister arresterats, och säkerhetsstyrkor har mobiliserats till viktiga industriområden för att krossa strejker. Men sådan repression kan få motsatt effekt och sporra fler skikt av arbetarklassen att ge sig in i kampen, vilket de senaste veckorna har visat.

Ungdomens roll

Idén om en nationell generalstrejk har redan spridit sig bland ungdomen på gatorna, i skolorna och på universiteten. Uppgiften är nu att stödja arbetarna och med alla medel hjälpa dem att sprida den gryende strejkrörelsen.

Sådana ansträngningar pågår redan i flera regioner. På måndagskvällen spred en anonym grupp i flera områden i Isfahan flygblad som uppmanade arbetarna att delta i en generalstrejk. Ett uttalande från ett universitet i Teheran delades flitigt på Telegram, där man lovordade strejkens historiska bedrift och kallade den ett exempel att följa i den revolutionära kampen.

 

För att få största möjliga effekt måste denna kampanj få en välorganiserad karaktär. Den revolutionära ungdomen måste hitta sätt att närma sig arbetarna och hjälpa dem med alla praktiska och organisatoriska utmaningar som det innebär att organisera en strejk. De måste också lyssna på arbetarnas krav och införliva dem i sitt eget program.

För att systematiskt genomföra detta arbete måste revolutionära kampkommittéer upprättas på varje skola, universitet, stadsdel och arbetsplats. Dessa kommittéer måste arbeta för att sprida strejken och planera nästa steg för rörelsen. Detta sker redan i vissa områden. I Marivan, en stad med kurdisk majoritet, publicerade en grupp revolutionära ungdomar följande uttalande som har fått stor spridning på sociala medier:

Resolution från de revolutionära ungdomarna i Marivan

Resolution nummer 1

Kämpande människor i Marivan!

Ert massuppror startade i protest mot Shalier Rasoulis tragiska död och fortsatte tillsammans med det iranska folkets landsomfattande protester, som utlöstes av regeringens mord på Mahsa Amini.

I dag, 23 dagar efter att Mahsa-upproret började, har mer än 100 städer, 50 universitet och dussintals skolor anslutit sig till protesterna. Studenter och lärare har på olika sätt deltagit i det iranska folkets massuppror, och än en gång blev studenterna vid Sharif University of Technology en bastion för frihet.

Ungdomarna i städerna har kämpat sedan dag ett. Folket i Kurdistan har kombinerat generalstrejkens taktik med gatuprotester. Samtidigt dödade de islamiska terroristerna dussintals människor i Sistan och Baluchistan på Svarta fredagen. Delar av oljearbetarna har gått ut i strejk och arbetare över hela landet har hotat regeringen med utökade strejker. Kort sagt har de fortsatta protesterna gradvis skapat de nödvändiga förutsättningarna för organisering.

Vänner! Irans politiska situation kommer aldrig att återgå till hur det var före Mahsa-upproret. De kvinnor som står i första ledet visar vägen för resten av samhället. Kvinnor, som efter år av kvävande och tyranniskt styre ser en möjlighet att skrika ut sina rättigheter, känner en fläkt av frihet och dansar och sjunger på gatorna med entusiasm. De har inget gemensamt med de kvinnor som fanns före upproret, och har förändrats för alltid.

Vi, den revolutionära ungdomen i Marivan, har beslutat att föra vår kamp framåt på ett mer organiserat sätt, som våra kamrater i Teheran och Sanandaj. Därför ber vi alla revolutionära ungdomar i Marivan att ansluta sig till denna rörelse och hjälpa protesterna framåt.

Låt oss fortsätta protesterna metodiskt och med alla möjliga initiativ. Genom att upprätthålla vår egen säkerhet kan vi fortsätta protesterna och gradvis förbereda mer seriösa strider och bredare organisationer.

Ett annat mycket intressant uttalande gjordes av studenterna vid universitetet i Isfahan:

Resolution nummer ett: ännu ett steg framåt, en enorm samling av allmänheten och erövring av gatorna; vilka är de kommande stegen i vår revolution?

Med tanke på att studentprotesterna i dessa dagar är som blodet som flyter i revolutionens kropp, som håller revolutionen vid liv och ständigt förändrar situationen, måste vi först och främst betona fortsatta studentprotester över hela landet!

Regeringen befinner sig just nu i en mycket svag position. Den har under dagen och kvällen varit tvungen att tillfälligt dra sig tillbaka i städer som Teheran, Karaj, Arak och Kurdistan (Sanandaj och andra städer), och har förlorat kontrollen över ett antal gator i dessa städer.

De repressiva styrkorna begår misstag, orsakade av trötthet och oförmåga. Trots både framgångar och bakslag kommer vi definitivt och på ett betydande sätt att kunna förändra styrkeförhållandena mellan de politiska krafterna, mellan revolutionärerna och den mordiska regeringen.

Resolutionens andra punkt är därför stadsdelsbaserad organisering av människor i städerna i form av protestråd. Genom att skapa säkra kommunikationsplattformar för samordning av kamp, via krypterade appar som Signal eller Telegram, kan det protesterande folket och de protesterande ungdomarna i stadsdelarna vidta nödvändiga åtgärder för att tillhandahålla mat, planera protestaktioner, protestvapen och vad de än behöver. Det är bara på detta sätt som vi kan fortsätta protesterna och nå betydande framgångar på gatorna.

Den tredje saken, som är mycket viktig, är en kompletterande del som vi kallar för en utvidgning genom landsomfattande generalstrejker i hela samhället. Gatuprotesterna har för närvarande gjort betydande framsteg. Med landsomfattande och allmänna strejker känner de protesterande grupperna på gatorna ett starkare stöd. När strejkerna når de industriella centren för produktion och transport kommer regeringens repressiva maskineri praktiskt taget att stanna. Ingen armé eller kår kan överleva utan massiva militärutgifter som direkt finansieras av landets olje- och petrokemiska industrier.

Slutligen är det nödvändigt att nämna:

Genom att hålla protesterna vid liv på och utanför universitetet har studenterna bekräftat sitt allvarligt menade och fasta beslut om en humanistisk revolution i Iran. Vi kommer att segra och därigenom kommer vi att krossa varje källa till förtryck och tyranni.

Uttalandena ovan ger en glimt av ungdomarnas, arbetarnas och de fattigas enorma kreativa kraft. Alla verkligt revolutionära rörelser kännetecknas av massornas självorganisering. Vi såg detta under den ryska revolutionen med bildandet av sovjeterna, och i den iranska revolutionen 1979 med Shuras ('råd') på fabriker och i bostadsområden som för en kort period kämpade för att gripa makten. Dessa strukturer utgör embryot till ett framtida samhälle som kämpar för att födas.

För att förverkliga denna potential måste rörelsen först och främst spridas till alla skikt bland folkmassorna, i synnerhet arbetarklassen. Det är absolut nödvändigt att kampkommittéerna sprids så brett som möjligt och att de kopplas samman på lokal, regional och nationell nivå så att de kan utgöra rörelsens organiserade uttryck. Bristen på ledarskap är ännu ett olöst problem, och detta vore ett sätt att tackla det.

Den iranska ungdomen, och särskilt de unga kvinnorna, har blottlagt en enorm revolutionär kraft, uthållighet och offervilja. Utan hjälp, utan organisation och med begränsad erfarenhet har de framkallat den största krisen i den nuvarande regimens historia. Deras kamp för ett slut på diktatur och förtryck uttrycker det som den överväldigande majoriteten av de iranska massorna längtar efter.

Den nuvarande regimen har inget annat att erbjuda än mer lidande. I ett land fullt av talang och arbetsvilja, med en jord rik på enorma naturresurser, tvingas miljontals människor att uthärda kronisk arbetslöshet och plågsam fattigdom. Lönen för de som haft turen att få ett jobb, om den ens betalas ut, täcker knappt det mest basala. För arbetarna erbjuder framtiden endast ökad exploatering och desperation. För ungdomen, finns ingen framtid.

Mullorna som styr landet, som predikar fromhet och anspråkslöshet, är helt upptagna med att frenetiskt plundra och parasitera på arbetarnas och de fattigas arbete.

Detta är inte bara ett uttryck för den nuvarande regimens återvändsgränd, utan för den iranska kapitalismens återvändsgränd överhuvudtaget. Det visar på kapitalistklassens totala oförmåga att erbjuda en väg framåt för samhället. Eftersom den inte kan erbjuda något annat än ständigt sjunkande levnadsstandard kan den bara överleva genom det mest omänskliga av förtryck, och genom att splittra samhället längs sekundära skiljelinjer som kön, nationalitet och religion.

Det enda sättet för det iranska folket att höja sig över de nuvarande barbariska förhållandena och uppnå verklig befrielse, är att kämpa mot det kapitalistiska systemet: att ta makten i sina egna händer och upprätta ett socialistiskt samhälle – fritt från kapitalister och präster, förtryck och splittring – där universell jämlikhet och solidaritet kommer att lägga grunden för ett bättre liv för alla.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.