Italien 1920 – den förlorade revolutionen

av Fernando D'Alessandro (Översättning: Alexandra Bryngelsson)
Foto: public domain

Den här månaden är det 100 år sedan fascismen fick sitt genombrott i Italien. Fascisterna kunde gripa makten eftersom arbetarna hade lidit ett stort nederlag under kampen 1920. Här förklarar vi varför rörelsen förlorade och vilka lärdomar vi kan dra av det i dag. 

Hösten 1920 fanns alla förutsättningar för en socialistisk revolution i Italien. Arbetarklassen var beredd att kämpa till slutet, småborgerligheten (särskilt bönderna) stod nära arbetarklassen som de hoppades skulle kunna lösa deras problem och den härskande klassen var splittrad över vägen framåt.

Men trots dessa gynnsamma villkor blev det ingen revolution. Detta berodde på en enda faktor: arbetarrörelsens ledning. Socialistpartiets ledare kallade sig fortfarande för marxister men hade i själva verket övergett marxismens revolutionära idéer. I det kritiska ögonblick när arbetarna kunde ha gripit makten stoppade dessa "ledare" revolutionen. Arbetarna hade kunnat vinna över bönderna och medelklassen till deras sak. Men detta skulle aldrig komma att ske.

Ekonomisk kris

De ekonomiska villkoren gjorde att alla utsugna grupper i samhället började kämpa tillbaka. Veteproduktionen hade fallit till 3,8 miljoner ton 1920 från 5,2 miljoner ton innan första världskriget. Majsproduktionen hade fallit från 2,5 till 2,2 miljoner ton. Fyrtio procent av underskottetet i handelsbalansen kom av att man importerade mat. Industriproduktionen hade fallit med femton procent inom gruvindustrin, fyrtio procent inom metallindustrin samt tjugo procent inom kemiindustrin.

Under samma period kollapsade liran. Växelkursen mot dollarn sjönk från 6,34 lira i slutet av 1918 till 13,07 året efter och 28,57 i slutet av 1920. Detta ledde till en enorm ökning av inflationen. Statsskulden skenade.

Det rådde brist på bränsle. Italien behövde 800 000 ton kol per år, men man kunde endast importera 300.000 ton från Storbritannien. 1919 var den offentliga skulden 74,5 miljarder och året efter 86,4 miljarder lira.

Alla dessa faktorer tvingade arbetarna och bönderna att ta upp kampen mot kapitalisterna och jordägarna. De hungriga massorna gick ut i en våg av strejker, jordockupationer och räder mot bagerier.

Den tunga industrin växte otroligt mycket under första världskriget på grund av vapenproduktionen, vilket ledde till att industriarbetarklassen snabbt blev betydligt större. Men krigsslutet inledde en period av ekonomisk kris som gjorde att stora delar av arbetarklassen förlorade jobbet. Denna situation gjorde att arbetarklassens och böndernas organisationer växte.

Socialistpartiet och fackföreningarna växer enormt

Arbetarklassens tillväxt avspeglade sig i parlamentsvalen i november 1919. Det italienska socialistpartiet (PSI) fick 30 procent, motsvarande 1,8 miljoner röster, och 156 parlamentsledamöter. (Det katolska folkpartiet som hade sin bas bland bönderna lyckades få fler än hundra parlamentsledamöter.) PSI tog också makten i 2800 lokala församlingar (24 procent av det sammanlagda antalet) och medlemsantalet steg till 200 000. Bara två år tidigare hade partiet endast haft 60 000 medlemmar.

År 1920 var totalt 3,8 miljoner arbetare och bönder organiserade i olika fackförbund. Det var fem gånger fler än innan kriget. Majoriteten av dessa var organiserade i den fackliga centralorganisationen som leddes av PSI, Confederazione Generale del Lavoro (CGL) som hade 1,9 miljoner medlemmar i september 1920. Två år tidigare hade man endast 250 000 medlemmar. Det hade skett en masstillströmning till arbetarklassens traditionella fackförbund. Den näst största fackliga centralorganisationen var den katolska Confederazione Italiana del Lavoro (CIL) med sina 1,8 miljoner medlemmar. Det är dock viktig att påpeka att CGL:s medlemmar till hälften bestod av industriarbetare, medan 80 procent av CIL:s medlemmar fanns på landsbygden.

CGL hade hållit tillbaka rörelsen mer än en gång under perioden innan 1918. 1917 hade hundratals arbetare slaktats under räder mot bagerierna, men i stället för att sprida rörelsen agerade CGL-ledarna för att lugna ned rörelsen. 

När allt fler arbetare drogs in i kampen började styrkeförhållandena alltmer väga över till arbetarklassens fördel. I februari 1919 vann metallarbetarna en kortare arbetsdag: 8 timmar utan förlorad inkomst. Men arbetarna gav inte upp kampen där. Sommaren 1919 var metallarbetarförbundet FIOM (tillhörande CGL) involverade i en kamp i Lombardiet, Ligurien och Emilia (tre regioner i norra Italien) över minimilöner och levnadskostnadsindex. De krävde att den skulle öka i samma takt som priserna på basvaror.

Strejken varade två månader. Genom en bitter kamp tvingade arbetarna arbetsgivarna att gå med på ett avtal. Men i många fall följde inte arbetsgivarna villkoren i avtalet, vilket ledde till att en ny kamp blev oundviklig året därpå.

Fabrikskommitéerna

Våren 1920 skedde den första vågen av fabriksockupationer. I april skedde en kamp i Turin för ett juridiskt erkännande av de fabrikskommitéer som bildats under krigsslutet. Kampen som leddes av metallarbetarna varade i en månad. Och under tio dagar var hela arbetarklassen ute i kamp till stöd för metallarbetarna.

Händelserna under denna kamp var en första förvarning om de framtida nederlag som arbetarklassen skulle genomlida i september samma år. Den enda politiska grupp som gav sitt stöd till fabrikskommitéerna var socialisterna i Turin som var organiserade runt Antonio Gramscis tidning Ordine Novo. Ingen annan facklig eller vänsterledare förstod fabrikskommitéernas betydelse. Ledarna för CGL och FIOM anklagade dem för att vara anarkosyndikalister. Serrati (ledaren för den dominerande centristiska flygeln i PSI) tillsammans med Bordiga (som skulle bli den första ledaren för kommunistpartiet året därpå) anklagade dem för ekonomism och korporativism. Sanningen var att fabrikskommitéerna var embryon till sovjeter och kunde ha utvecklats till sovjeter på ett liknande sätt som i Ryssland 1917.

Men eftersom det inte fanns något stöd från arbetarrörelsens ledning nationellt, isolerades denna första stora rörelse bland Turins arbetare och led ett svårt nederlag.

Borgarklassen var ännu inte tillfredsställd. De villkor som de hade påtvingat arbetarna var inte tillräckligt. Den 10–13 augusti träffades en interregional kommission för industriarbetsgivarna. På det mötet skrev de under ett uttalande adresserat till fackförbunden där de deklarerade: "med tanke på de villkor som industrin står inför, kan inga krav på ekonomiska förbättringar (för arbetarna) accepteras".

Antonio Gramsci. Foto: Public domain

Kapitalisternas provokationer

Rotigliano, en advokat som senare gick med i fascisterna, provocerade arbetarna med följande uttalande: "Förhandlingar är meningslösa. Industriägarna är emot alla eftergifter. Sedan slutet på kriget har de konstant tvingats till att ge efter. Nu har vi fått nog och vi kommer att börja med er."

Svaret från FIOM blev att sammankalla en extra förbundskongress i Milano den 16–17 augusti. Där deltog även delegater från CGL och medlemmar av PSI:s ledning. På denna kongress röstade de enhälligt igenom en resolution som uppmanade till "maskning" på verkstadsfabrikerna och varven med början den 21 augusti.

Maskningen innehöll följande åtgärder: 1) reducera produktionen till ett minimum; 2) ingen skulle flytta sig från sin arbetsplats; 3) ingen skulle använda verktyg som inte var lämpliga för jobbet; 4) ta så långt tid som möjligt till reparationsarbeten; 5) vägra göra allt arbete som inte ingår i ens kontrakt; 6) vänta tills maskinen helt stannat innan den rengörs eller smörjs; 7) om företaget sparkar någon för att han genomfört dessa åtgärder ska han gå till jobbet ändå; 8) om företaget genomför en lockout ska arbetarna ockupera fabriken.

Situationen var mogen för en storoffensiv från arbetarna. Borgarklassen skulle inte ha haft en tillräcklig stor repressiv styrka som hade kunnat krossa rörelsen. Polisens styrkor avslöjade sin egen förlamning när Taddei, polischefen i Turin, oroade sig för en våldsam konfrontation och skickade följande telegram till inrikesministern: "Vi har bara 800 poliser till fots samt 35 beridna poliser som ska hålla tillbaka 72 000 metallarbetare." Liknande varningar skickades av polischefen i Genua och Milano.

Statens svaghet

I upptakten till denna enorma konfrontation med arbetarna var kapitalisterna splittrade. Ett bevis på det var Corradinis (inrikesdepartementets undersekreterare) och Labriolas (arbetsmarknadsminister) försök att få kapitalisterna att backa. Borgarklassens regering var rädda för en direkt konfrontation med arbetarklassen. Men borgarklassen själva räknade med de fackliga ledarnas svaghet.

Labriola vädjade till arbetarna: "upphör med maskningen så kommer jag att se till att arbetsgivarna återvänder till förhandlingsbordet..." Det var baserat på det som Bruno Buzzi (högersocialistisk ledare för FIOM) gick med på att avsluta maskningen. Buozzi förstod dock inte att den djupa kapitalistiska krisen och den ökande spänningen mellan klasserna inte tillät förhandlingarna att fortsätta. Arbetarna kunde inte acceptera hungern och misären! Kapitalisterna avfärdade Labriolas försök till medling.

När de möttes av arbetsgivarnas benhårda position svarade arbetarna med att genomföra maskningen än mer bestämt. På många platser innebar det en betydande minskning av produktionen. Den 24 augusti stannade produktionen på Romeofabriken i Milano. På en vecka minskade produktionen på FIAT-Centro med 60 procent.

Fabriksockupationerna börjar

Medan borgarklassen förberedde sig på att svara på arbetarnas maskningar förberedde sig FIOM-klubbarna på att ockupera fabrikerna. På morgonen den 30 augusti möttes Romeofabrikens 2000 arbetare av låsta grindar och trupper som omringat fabriken. FIOM svarade med att uppmana sina medlemmar att ockupera 300 verkstadsfabriker i Milano.

Den borgerliga tidningen Corriere della Sera beskrev situationen den 31 augusti: "de strejkande hade total kontroll över situationen. Alla som var på väg in eller ut med bil eller buss kontrollerades som om de skulle korsa en gräns. Kontrollerna genomfördes av medborgargarden bestående av arbetare och deras entusiastiska vänner."

Den 1 till 14 september ockuperade metallarbetare fabriker över hela Italien, inte bara i industrins kärnområden som Milano, Turin och Genua utan också i Rom, Neapel, Florens och Palermo. Alla stålverk, betonggjuteri och järnbruk – alla fabriker där det fanns metallarbetare – ockuperades.

Borgarklassen var maktlösa inför situationen. Statsministern Giolitto deklarerade: "Jag skulle ha behövt använda hela den polisstyrka jag hade till mitt förfogande för att ta kontrollen över fabrikerna! Och vem skulle hållit tillbaka 500 000 arbetare utanför fabrikerna? ... tvingat ut arbetarna med våld? Det skulle ha betytt inbördeskrig!"

Över 400 000 arbetare ockuperade fabrikerna, och siffran steg snabbt till 500 000 när fabriker i den lätta industrin också ockuperades. På FATME-fabriken i Rom hängde arbetarna upp en banderoll med texten: "Den som inte arbetar ska inte äta; ärlighet och arbete är vårt mål; vi vill inte ha rikedomar av guld utan frihet."

Det står helt klart att hela arbetarklassen såg den kapitalistiska utsugningens avskaffande som kampens mål, och inte bara en löneökning på två eller tre lira. Ett talande exempel var fabrikskommitéens uttalandet på Diatto Frejus den 3 september: "Nya och stora händelser ligger i proletariatets framtid. Medan vi förbereder oss på seger är vårt motto enhet, enhet, enhet!"

Fabrik ockuperad av röda garden 1920. Foto: Public domain

Röda garden bildas i Turin

Arbetarklassen planerade också försvarsåtgärder. I Turin organiserades det röda gardet under fabrikskommitéernas kontroll. De började organisera styrandet över industrin. Alla förutsättningar fanns där för att organisera en arbetarstat.

I den regionala Piedmonteseutgåvan av Avanti (socialistpartiets officiella tidning) den 4 september 1920 kan vi läsa följande: "Verkstadsarbetarnas kamp inleder en ny epok i klasskampen som kommer att sluta med att arbetarna tar över styrandet av hela produktionen."

Den 4 september skickade polischefen i Milano ett meddelande till inrikesministern där han skrev: "Arbetarna som ockuperar metallfabrikerna fortsätter att beväpna sig och stärker sina försvarsåtgärder. Arbetarna i andra industrier pressar sina ledare till att sprida rörelsen. Jag har tagit hjälp av [FIOM:s ledare] Buozzi och andra ledare för att motstå dessa påtryckningar. Jag begärde att [högersocialisten] Turati skulle ingripa för att få ett slut på konflikten."

Således tillkännagav FIOM den 5 september att man kunde acceptera en lönehöjning på fem lira i stället för sju. Turati, Treves, D'Aragona och Buozzi (ledare för CGL och socialistpartiet) var besatta av idéen att kontrollera rörelsen. De fruktade att rörelsen skulle sprida sig och att fackförbunden skulle förlora kontrollen.

"Ledningens" kompromissmakeri

Dessa så kallade "ledare" trodde fortfarande att det fanns utrymme för "förhandlingar" med borgarklassen och att villkoren för en socialistisk revolution inte låg för handen. De underströk statens makt. Men vi har sett på uttalandena från polischefen och Giolitti att staten var paralyserad och att borgarklassen inte visste inte vad de skulle ta sig till. Dessa "ledare" framhöll arbetarrörelsens svaghet. Men dess enda svaghet stod att finna i ledningen, som vägrade sprida rörelsen till hela arbetarklassen nationellt. Faktum är att andra delar av arbetarklassen hade gått ut i stöd för metallarbetarna om bara ledarna hade uppmanat dem att göra det.

Samma ledare sa också till arbetarna att de inte kunde räkna med medelklassens och böndernas stöd. Motsatsen stämde. I månader hade det utspelat sig bittra kamper mellan bönder och feodalherrar i många provinser i södra Italien där bönderna ockuperat jorden.

Den 5 september rapporterade exempelvis polischefen i Palermo att 300 bönder i San Giuseppe hade ockuperat de feodala jordegendomarna i Bommarito och Quastalla. Han lade till att rörelsen, som hade en tydlig ekonomisk karaktär, leddes av medlemmar av folkpartiet. Polischefen i Potenza rapporterade att i Matera krävde 600 bönder som nyligen avmobiliserats att marken skulle delas ut till dem och hotade med fler ockupationer om inte deras krav tillmötesgicks.

Om ledarna för arbetarrörelsen bara hade tillkännagett att arbetarklassens mål inte endast var att expropriera kapitalisterna utan att också expropriera de feodala jordägarna, och att deras jord skulle delas ut till bönderna, så skulle de kunnat vinna över dessa från folkpartiet.

I mars 1920 sa Gramsci att: "... socialisterna är inte rädda för folkpartiets häftiga tillväxt... Folkpartiet är för socialisterna vad Kerenskij var för Lenin..." Vad Gramsci menade var att folkpartiet hade sin bas hos bönderna men inte var redo att slutföra böndernas kamp. Det betydde att PSI kunde vinna över dessa mellanliggande skikt och få bort folkpartiet från scenen. Problemet var bara detta: hur skulle ledarna för arbetarrörelsen kunna kämpa för böndernas intressen om de inte ens var beredda att leda arbetarklassens kamp?

Inget centralt ledarskap för fabrikskommitéerna

Det grundläggande problemet var att fabrikskommitéerna var organiserade lokalt men saknade en nationell samordnande kommité. Lokalt organiserade arbetarna sig i fabrikskommitéerna men på en nationell nivå var det CGL som ledde kampen. Och CGL:s ledare var reformister. Det betydde att de saknade förmågan att vinna över de småborgerliga lagren, särskilt bönderna, till arbetarklassens sida. De vägrade kräva att storindustrin, bankerna och de stora jordägarna skulle exproprieras.

Detta gjorde att den revolutionära rörelsen började avta. Arbetarna började bli trötta. När de inte hade segern i sikte kunde man inte förvänta sig att de skulle fortsätta kampen med samma intensitet. De kunde inte fortsätta strejka i all oändlighet. De behövde kläder och mat till sina familjer. Tillgången på mat behövde säkras, produktionen behövde organiseras. Arbetarna började instinktivt ta upp frågan om makten. På en fackföreningskonferens i Ligurien förde arbetarna fram krav att fabrikerna skulle ockuperas inom alla industrigrenar. De visste att rörelsen behövde spridas till hela arbetarklassen, annars skulle den besegras.

Den 9 september möttes det nationella rådet för CGL där man frågade representanten från PSI i Turin: "Är ni redo att iscensätta den första attacken, med attack menar vi början på rörelsen för ett väpnat uppror?" Turinsocialisten svarade på helt rätt sätt: "Vi kan inte attackera ensamma: för att det ska ske behöver vi en gemensam aktion med landsbygden och framför allt skulle det behöva organiseras på nationell skala."

Därefter följde en otrolig lek med ord från de fackliga ledarnas sida. De rättfärdigade sin egen passivitet med att Turinarbetarna hade sagt att de inte kunde utmana borgarklassens makt "ensamma". Dessa fega fackliga "ledares" logik var att om inte Turinarbetarna kunde göra det, så kunde inte heller hela den italienska arbetarklassen göra det.

Så den 10 september beslutade CGL:s nationella råd att "kampens mål är att få kapitalisterna att erkänna principen att fackförbunden kontrollerar fabrikerna". Ingen revolution, utan bara facklig kontroll!

Det stora förräderiet

På kvällen den 10 september höll CGL:s ledning ett gemensamt möte med ledningen för PSI. CGL-ledarna lade fram följande förslag till PSI-ledarna: om ni vill genomföra revolutionen kommer vi att låta er göra det och lämna över ledningen för CGL. Men PSI:s ledning vägrade att acceptera erbjudandet. Den 11 september var det en omröstning om de två alternativen: revolution som förespråkades av PSI eller arbetarkontroll som förespråkades av CGL. CGL:s förslag vann med 590 000 röster mot 409 000.

Detta var ett oerhört förräderi från PSI-ledarnas sida. Omröstningen var i sig en byråkratisk manöver, eftersom den inte inkluderade hela arbetarklassen utan enbart CGL:s egna medlemmar! Medlemmar i järnvägsarbetarnas, sjömännens och hamnarbetarnas fackföreningar (och självständiga USI) fick inte delta i omröstningen eftersom de var självständiga fackföreningar som inte var med i CGL.

Faktum är att PSI inte hade behövt gå omvägen genom en omröstning. En sedan länge gjord överenskommelse mellan CGL och PSI slog fast att det var PSI som skulle leda den politiska kampen.

Angelo Tasca (en av de framtida grundarna av kommunistpartiet) beskrev PSI-ledarnas känslor på ett talande sätt: "När CGL:s linje fick majoritet pustade partiledningen ut. Eftersom de inte längre behövde ta något ansvar kunde de nu ropa så högt de kunde om CGL:s förräderi. Samtidigt kunde de låtsas som att de fortfarande hade någonting att erbjuda massorna, som de hade förrått i det avgörande ögonblicket, i trygg förvissning om att de själva hade räddat ansiktet."

Efter dessa händelser förklarade den framtida PSI-ledaren Nenni att det gemensamma mötet hade "likviderat den politiska lösningen [det vill säga revolutionen] med hjälp av partiledningen, som ville förlora omröstningen". (vår kursiv)

Centristernas roll

PSI var fortfarande formellt en medlem i den kommunistiska internationalen 1920. Men den 21 september publicerade Exekutivkommittén för den kommunistiska internationalen en uppmaning till Italiens arbetare. Den uppmanade arbetarna att gripa makten, genomföra ett väpnat uppror, rensa partiet och bilda arbetarråd liksom bonde-, soldat- och sjömansråd.

Tyvärr publicerade inte socialistpartiets officiella tidning Avanti denna uppmaning. (Men det måste sägas att den kom fram mycket sent och efter att rörelsen redan avtagit på grund av den långsamma kommunikationen mellan Moskva och Italien.) Detta beteende var typiskt för de ständigt vacklande centristiska ("maximalistiska") ledarna för PSI. Under perioden innan 1920 hade dessa ledare vägrat erkänna att den reformistiska delen av partiet spelade en avgörande roll i att bromsa rörelsen under kampens avgörande ögonblick.

Från den tidpunkten kunde premiärministern Giolitti ingripa som medlare mellan de konkurrerande partierna. CGL begränsade sig till att kräva att fabrikerna skulle styras av arbetarna och kapitalisterna tillsammans. Dessa manövrer tröttade ut arbetarna. Rörelsen började bryta samman i sina svagaste punkter. Ledarna för CGL och PSI bevisade att de varken kunde eller ville ge arbetarna den revolutionära ledning som de förtjänade.

Den 15 september tvingade Giolitti igenom sin lösning med så kallat "samstyre av fackföreningar och kapitalister". Den 17 september kallade FIOM till omröstning. Den hölls den 25 september och regeringens förslag godtogs med 127 000 röster för och 44 000 röster mot, men där många arbetare inte ens deltog. Inom fem dagar, den 30 september, hade fabriksockupationerna nått sitt slut.

På CGL:s kongress året därpå skröt generalsekreteraren D'Aragona om den roll han spelat under fabriksockupationerna: "[CGL] tvingades ingripa många gånger och ta på sig ledningen, för att moderera och lösa konflikter som provocerats fram av enskilda federationer eller av arbetare i fabrikerna."

Under ett tal i senaten den 26 september utropade Giolitti att han alltid haft förtroende för CGL och att det hade förtjänat den tilltro han satt till det! Här har vi problemet i ett nötskal: ledarskapets roll!

Förutsättningarna för revolution var mogna

De objektiva villkoren för revolution var mogna. Arbetarna var beredda att kämpa. Bönderna var missnöjda och hade kunnat vinnas över. Den härskande klassen var handlingsförlamad. Men det saknades ett revolutionärt marxistiskt ledarskap. Reformisterna dominerade i CGL och i PSI var centristerna inte beredda att bryta med reformisterna.

Tragedin var att det inte fanns någon organiserad revolutionär fraktion i PSI och CGL som kunde ta ledningen när det avgörande ögonblicket kom. PSI hade grundats som ett marxistiskt parti, och det hade skapat CGL. Men med åren hade ledningen anpassat sig till det borgerliga samhället, vilket uttryckte sig i deras högervridning och deras acceptans för idéen om en långsam förändring inom det kapitalistiska samhället. Men år 1920 var ingen sådan kompromiss möjlig. Frågan blev: antingen tar arbetarna makten eller så krossar kapitalisterna arbetarrörelsen.

Det är ett faktum att den reformistiska delen av partiet hade reducerats till en minoritet 1920. Man hade lätt kunnat göra sig av med dem. Den kommunistiska internationalen hade redan lyft detta problem under en tid.

Mellan 1918 till 1920 hade medlemsantalet i socialistpartiet ökat från 60 000 till ungefär 200 000. Detta var en avspegling av dessa två revolutionära år. Trycket från massorna drev partiet åt vänster. Detta förklarar varför de så kallade maximalisterna hade tagit över partiets ledning.

Serrati var ledaren för maximalisterna. I hans tal på den kommunistiska internationalens andra kongress i juni 1920 förklarade han att: "Vi behöver inte prata om Turati [ledare för högern inom PSI] hela tiden... det vi behöver göra är att organisera revolutionen." I ord pratade dessa centrister om revolution, men i praktiken utgjorde de ett vänsteralibi för samma ledare som skulle spela en så avgörande roll i att förråda arbetarna i september. Genom att låta reformisterna ha kvar sina maktpositioner inom partiet beredde de vägen för nederlaget.

Nederlag bereder vägen för reaktionen

Ett par månader senare i januari 1921 splittrades partiet på sin nationella kongress, där runt en tredjedel av alla delegater lämnade kongresshallen och bestämde sig för att grunda ett nytt parti: Italiens kommunistiska parti.

Detta visade att klassens förtrupp hade förstått sina egna ledares karaktär och såg behovet av ett revolutionärt ledarskap. Tyvärr kom den insikten för sent för att påverka händelsernas utgång 1920. Vi kommer inte att gå in på det nya partiets karaktär eller dess ultravänsteristiska ledarskap under Bordiga här (se Lenins Radikalismen – kommunismens barnsjukdom).

Fabrikskommitéernas nederlag berodde både på reformisterna och centristerna, och utgjorde en dramatisk förändring i situationen. Det var ett extremt demoraliserande nederlag som stärkte reaktionen och beredde vägen för fascisternas maktövertagande två år senare. Utan arbetarklassens nederlag 1920 hade fascisterna aldrig kunnat komma till makten.

Händelserna i Italien 1920 är en värdefull historisk lärdom för oss i dag. Dessa händelser visade den borgerliga statens verkliga natur. Men framför allt visade de att när kapitalismen går in i en kris så finns det inget utrymme för halvmesyrer, någon "tredje väg" eller "reformistisk väg". Det är en fråga om att vinna eller försvinna i det avgörande ögonblick när alla villkor för en revolution har mognat. Antingen är arbetarklassen kapabel att erbjuda ett program som kan vinna alla de förtryckta grupperna i samhället till sin sida och förena dem i kampen för samhällets revolutionära socialistiska omvandling, eller så går tillfället förlorat medan ledarna försöker få till omöjliga kompromisser med borgarklassen, rörelsen lider ett fruktansvärt nederlag och reaktionen kan återta initiativet.

Efter september 1920 är historien tyvärr full av liknande katastrofer för arbetarrörelsen: Kina 1926, Tyskland 1933, Spanien och Frankrike 1936, Chile 1973 och så vidare.

Antonio Gramsci sade en gång att "historien är en lärare utan studenter." Det stämmer bra in på dagens ledare för arbetarrörelsen, som insisterar på reformer inom kapitalismen.

Det är upp till dagens arbetare och ungdomar att lära sig av historien för att inte upprepa samma misstag i framtiden.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.