Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet. Under hösten har en uppsättning av Bertolt Brechts pjäs Die Mutter, Modern, spelats på Teater Tribunalen i Stockholm.
Modern handlar om Pelagea Wlassowa, en arbetarkvinna i Ryssland omkring förra sekelskiftet. Då pjäsen tar sin början har Pelagea aldrig tvivlat över det rätta i sakernas tillstånd. En arbetares liv går ut på att arbeta. Man ska inte försöka påverka hur saker har sin gång. Gud styr och strax under honom regerar tsaren, lillefar. Det är som det alltid har varit, och som det alltid kommer att vara. Hon tycker därför inte alls om att hennes son Pavel plötsligt börjat springa på politiska möten, vilket dessutom försätter honom i fara.
En dag arresteras en av Pavels kamrater då han delar ut flygblad. Uppgiften faller då istället på Pavel, men för att skydda sin son tar istället Pelagea Wlassowa på sig att utföra arbetet. Med tiden blir hon, först ofrivilligt, allt mer indragen i kampen. Då ett fredligt demonstrationståg hon deltar i mejas ner av militären börjar hon själv att ifrågasätta allt hon tidigare sett som rätt och riktigt. Hennes medvetande börjar förändras. Med hjälp av kamraterna börjar hon att lära sig allt mer teori. Hon anordnar studiecirklar för att arbetarna i fabrikerna ska kunna lära sig läsa. Var inte rädd för att fråga, kamrat, sjunger kören Röstjärn i Tribunalens uppsättning. Du ska ta ledningen och makten.
Pelagea Wlassowa blir bolsjevik och revolutionär. Die Mutter är en revolutionär pjäs. Den bär ett revolutionärt budskap. Kritikerna har pendlat mellan att spy galla över den och att konstatera att det såklart är en vacker historia, men – givetvis – helt irrelevant idag. Detta speglar både borgerlighetens behov av att attackera marxismen, och hur deprimerad stora delar av vänstern är. Man har ingen tro på att arbetarklassen någonsin kommer att röra på sig, och ännu mindre på att den kan förändra någonting. Likaså har arbetarklassen till följd av förtryck, men också sveken från arbetarrörelsens ledning, ett utbrett dåligt självförtroende.
Men som marxister har vi en dialektisk förståelse för världen. Arbetarklassen kommer inte att i evighet acceptera försämringar och nedskärningar. Överallt i samhället bubblar det och spontan kamp blossar upp. Även om kapitalismen har utvecklats under de senaste 100 åren så är dess grundvalar desamma, vilket resulterar i samma konsekvenser för arbetarklassen. Och Modern är inte berättelsen om en enskild människa, utan om det politiska uppvaknande miljontals människor genomgår i revolutionära situationer. En revolution kännetecknas, förklarar Trotskij, av massornas inträde på den politiska scenen. Historien har lärt oss att en revolution alltid verkar omöjlig, fram tills dess att den är oundviklig.
Modern bemöter och krossar också effektivt idén om marxismen som akademisk och allt för komplicerad för att vanliga arbetare ska kunna förstå. Det är en lögn. Tvärtom har arbetarna i pjäsen inga problem med att förstå marxismen, eftersom den har förmågan att beskriva och förklara den verklighet de möter. Marxismen utgår från en förståelse för det kapitalistiska systemet, och kan därför också erbjuda en lösning. Att arbetarklassen själva genom en socialistisk revolution tar makten är det enda sätt genom vilket vi kan garantera ett slut på all utsugning och allt förtryck.
Moderns ledord förklarar att en revolution kräver kamp, men att kamp kräver kunskap. Vi vet att för att arbetarklassens kamp ska leda till seger krävs ett ledarskap beväpnat med marxismens idéer, och som därför kan länka samman den spontana kampen med de politiska behoven. Detta är lika livsnödvändigt nu som det var för hundra år sedan. 1917 förändrade den ryska arbetarklassen världshistorien. Men de kunde inte ha gjort det utan bolsjevikernas ledarskap, som byggts upp under årtionden dessförinnan. Därför står vi idag, exakt 100 år efter oktoberrevolutionen, åter inför uppdraget att bygga marxismens och bolsjevismens styrkor.
Modern spelas till den 12 november på Teater Tribunalen i Stockholm.